Fader Mikael predikar om yttersta domen. I dagens evangelietext berättas att Herren skiljer de rättfärdiga från de orättfärdiga (Matt 25:31-46). Redan nu dömer vi oss själva genom de livsval vi gör. Vandrar vi på dödens eller livets väg? Idag får vi stanna upp och reflektera över våra livsval och på allvar fråga oss vart hän det barkar.
Det blir liturgi nu på lördag 5:e mars i Vasakyrkans församlingshem. Observera att vi börjar 9:30 denna gång eftersom prästen måste vidare efter gudstjänsten.
Vi firar tredje söndagen i förfastan och den handlar om den yttersta domen. Evangelietexten är hämtad ur S:t Matteus evangelium, kapitel 25:
När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra.
Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
Välkommen att fira den Gudomliga Liturgin med oss lördagen den 22:a februari i Vasakyrkans församlingshem (se bild under artikeln). Liturgin börjar kl. 10 och celebrant är fr. Johannes och fr. diakon Mikael. Efteråt blir det knytkalas med mat som vi alla tar med och bidragit till.
Följande artikel är hämtad ur Ortodox Tidning no. 2 (503) 2014-02-05, s. 3.
Den Ortodoxa Tron är ärorik och fylld av glädje. Det är en tro med helande och optimism, som uppskattar energi, kreativitet och skönhet, både i sin tillbedjan och i världen. Detta innebär dock inte att den är triumfatorisk, en obetingad optimism eller ens ett “mål utan kunskap” (jfr. Rom 10:2). Snarare är den en tro grundad på generationer av beprövad och prövad erfarenhet som väl förstår växlingarna hos våra fallna villkor och dess syndiga tendenser. Samtidigt som Ortodoxin är optimistisk är den också nykter och fullt medveten om verkligheten.
Av denna anledning presenterar därför Kyrkan för oss varje år före Stora fastans början den slutgiltiga verkligheten: den påminner oss om att vi inte bara skall dö, utan att vi skall hållas ansvariga för alla ord och handlingar som begåtts under vårt liv. Detta kommer att nå sin höjdpunkt vid den Yttersta domen vid världens slut – slutgiltigt, absolut och utan ytterligare anstånd. Den kommer att inträffa när de flesta inte väntar sig den (1 Thess 5:2; 2 Petr 3:10). och får ett överraskande resultat (Matt 7:22-23; 25:37). Som domare kommer Jesus Kristus att sitta. Kristus kommer att döma hela mänskligheten i enlighet med sitt Evangelium (Rom 2:16; Joh 12:48).
Kyrkan kallar oss att begrunda den Yttersta domen som en hjälp att sätta allting i vårt liv i det räta perspektivet. En sådan reflektion gör att vi omvärderar de ting vi önskar eller tror att vi behöver; den inspirerar oss att vara ödmjuka och generösa; att helhjärtat förlåta och visa barmhärtighet mot vår nästa; och den låter oss veta att sorger, besvikelser, separationer och orättvisor inte är för alltid, ty Gud är domaren och Han skall torka tårarna från varje ansikte (Uppb 21:4). Framför allt motiverar den oss att nu utföra Guds verk och inte dröja, att aktivt dela med oss av de goda nyheterna om Kristus och vår Ortodoxa tro (Mark 8:38) och inte vara alltför mycket tvingade av världsliga hänsynstaganden till vad människor kan säga och tänka. På denna dag önskar vi vara funna med Kristus, i helgonens sällskap. Att minnas den Yttersta domen och se tillbaka på våra liv från framtidens perspektiv, är därför ett sätt att urskilja och en uppmaning till att verka i nuet.
Herren kommer att lägga märke till något som kommer att särskilt granskas på denna dag: våra handlingar mot andra, särskilt de olyckliga såsom de sjuka eller i fängelse. Hl. Johannes Chrysostomos anmärker att Kristus kräver barmhärtighetsverk, inte stora mirakelverk. Han skriver: “Hur lätta är inte de ting som Frälsaren begär av våra händer! Han kommer inte att säga på Domens dag: ‘Jag var i fängelse och ni befriade mig. Jag var sjuk och ni botade mig’; utan bara detta: att ni besökte mig och ni kom till mig.” Dessa ting är kanske lätta, dock kräver de tid och handling. Och detta är det väsentliga. Bara konkreta handlingar manifesterar hjärtats avsikt; och likaså, bara handlingar formar och förädlar hjärtat. Det som vi gör bestämmer vilka vi är, och därför kommer domen att grunda sig på våra gärningar (2 Kor 5:10).
Både Skriften och Triodions hymner uttrycker mäktigt Domens fruktan och bävan. Hur kan det vara annorlunda? “Boken [över människornas själar] kommer att öppnas och hemligheter avslöjas.” I Triodion är dessa känslor alltid blandade med böner om barmhärtighet, en vision om de heligas glädje och en uppmaning att på nytt börja förberedelsen. Förberedelse är förvisso det väsentliga. Vi måste börja med att granska oss själva. Har vi hjälpt dem som står oss nära? Och har vi förlåtit? Har vi bekänt Kristus – i ord, om nödvändigt, men viktigare i gärningar (Joh 13:35)? Med sådana frågor börjar vi utforska hjärtat; men de förbli normativa. Vår bedömning blir ofta felaktig när vi dömer oss själva (Ords 16:25; 1 Kor 4:3-5); de som omtalas i Evangeliet trodde att de var frälsta men var det dock inte. Utan att se oss själva speglade i vår nästa kan vår självbedömning blott och bart vara bedrägeri. Därför kallar oss Kyrkan till barmhärtighetsgärningar och har dessutom gett oss en stor hjälp: Biktens sakrament. Genom uppriktig syndabekännelse underkastar vi oss redan nu Kristi dom, i prästens person. På samma sätt är den förlåtelse vi erhåller i bikten en försmak av det vi då hoppades motta av Kristus – det är inte en subjektiv förlåtelse utan också en objektiv som vi erhåller genom prästen. På detta sätt bjuder oss Triodion att vara beredda för Kristi ankomst som Han har lärt oss (Matt 24:44).
En avslutande kommentar är på sin plats. I dagens protestantism har läran om det sk. “uppryckandet” blivit allmänt och okritiskt accepterad. Ett inslag i denna lära är att Kristus skall återvända för att upprätta ett tusenårigt rike här på jorden. Denna lära, grundad på en feltolkning av Uppb 20:2-6 och omtalad som “tusenårsrike” eller “chiliasm”, förkastas av Ortodoxa Kyrkan. Den ortodoxa läran, grundad på hela Skriften och formulerad i Fädernas skrifter, såsom vrdn. Johannes av Damaskus och Triodions hymner, lär att Kristus bara skall återkomma vi d världens slut med sina heliga änglar, vid vilken tid hela mänsklighetens allmänna uppståndelse skall äga rum omedelbart efterföljds av Yttersta domen (Joh 5:28-29). Kristi rike kommer sedan inte att vara i tusen år utan snarare “på vilkens rike icke skall varda någon ände” (Luk 1:33) som vi bekänner i Trosbekännelsen. Dessa omstörtande händelser som åtföljer Kristi återkomst, kommer utan tvekan inte att medföra något onödigt tvivel eller debatt huruvida eller inte det verkligen är Han (Matt 24:23).
Herrens undervisning om Yttersta domen är en stor uppmaning till handling just nu och inte när det är för sent. Kristus själv har gett oss denna lära, apostlarna och de heliga har gett oss exempel att följa (1 Kor 11:1; Hebr 12:1) och Kyrkan har gett oss medel att bringa ordning i våra liv. Det är helt enkelt vår sak att göra detta. Låt oss ta deras uppmaning på allvar, i synnerhet som vi så ofta hör Trosbekännelsens bekännelse, att han skall komma igen “i härlighet till att döma levande och döda.”
Igumen fader Calinic (Berger). Artikeln var ursprungligen publicerad i Solia / The Herald nr 3-4/2013.
—
Här firas liturgin (klicka på bilden för förstoring):
På söndag firar vi “domsöndagen”, en dag under kyrkoåret då vi speciellt fokuserar på Kristi förskräckande dom över oss människor. Två saker ska sägas först, innan vi går vidare:
1.) Kristi dom är i slutändan något positivt, då dom innebär att rättvisa skipas, och de onda krafter som skiljer oss från Gud får sitt rättmätiga straff.
2.) Den Ortodoxa Kyrkan minns denna dag under hela kyrkoåret genom olika böner och i de troendes liv. Här är en förbön från den Gudomliga Liturgin:
Att vårt livs slut må vara kristligt och stilla, utan smärta och skam, och om en god räkenskap vid Kristi förskräckande dom, låt oss bedja till Herren.
Varför fokusera på Kristi dom en hel söndag under kyrkoåret? Därför att det alltid finns en risk att vardagens böner blir just vardagsmat, och därmed förlorar sin innebörd för bedjaren. Domsöndagen gör oss påminda om vart vi färdas, på ett alldeles speciellt sätt.
En Ortodox präst frågade sin församling: “Vad är Kyrkans mål? Varför finns den?” Svaret på frågan gav han strax: “Kyrkan finns för att förbereda sina medlemmar för döden. Det är dess uppgift.”
Den Helige Johannes Klimakos skriver i sin “stege” följande om att minnas döden:
På samma sätt som bröd är den mest grundläggande födan, så är tanken på döden det mest väsentliga arbetet.
Varför detta fokus på döden? Borde vi inte fokusera på att leva innan vi dör? För att svara på den frågan måste vi ställa oss andra frågor: vad är det att leva, och vad är det att dö?
Att leva fullt ut innebär inte att förverkliga sina drömmar och ideal, att lyckas med sin karriär, att “bli någon” i världen. Vittnar inte de kända och rikas liv om den tomhet som finns i att sträva efter det? Nej, att leva fullt ut innebär att dö. Det innebär att dö från den korrumperade version av sig själv man är, och genom döden också låta sig förvandlas efter den sanna bilden av en människa. Det är att dö från sig själv, och uppstå som en ny människa i Kristus. Vi människor må ha en bild av människor grundad på den erfarenhet vi har av oss själva. Där finns somligt gott i oss, men den som blickar ut över skapelsen ser öppna sår och slagna lidande personer. Det mänskliga i oss är korrupt, förvanskat, sjukt. En förändring måste ske, och Kyrkan har under mer än två millennier tillhandahållit medicinen: Asketisk andlig kamp mot lidelserna inom oss, en kamp som tar sin början i fastan. Med Guds kraft kan vi ta upp kampen mot lidelserna, egot, passionerna, och så mer och mer komma att likna den sanna bilden av människan: Jesus Kristus som blev människa för vår skull.
Den Helige Isak Syriern ropar “död åt världen”, och skriver:
“Världen” är det övergripande namnet på passionerna. När vi vill ha ett gemensamt namn på dem kallar vi dem världen. Men när vi vill särskilja dem och använda deras speciella namn, då kallar vi dem för passionerna. Passionerna är följande: kärlek till rikedom, längtan efter ägodelar, kroppslig njutning vilken föder sexuell lidelse, kärlek till ära vilken föder avund, längtan efter makt, arrogans, och högmod, längtan efter att klä sig själv i lyxiga kläder och fåfänga smycken, strävan efter mänsklig ära vilken föder hätskhet och ilska, samt fysisk fruktan. Där dessa passioner slutar att verka, där är världen död.
Någon har sagt om helgonen att de var döda medan de levde, ty trots att de levde i köttet levde de inte för köttet. Granska dig själv och se vilka av dessa passioner du lever för. Då ser du hur mycket du lever för världen, och hur långt ifrån du är död för den.
Kort sagt: Dö innan du dör, så slipper du dö när du dör. Domsöndagen påminner oss om trons allvar, och om Guds barmhärtighet. Så här ber Kyrkan på domsöndagens aftongudstjänst:
Ve dig, du nedsvärtade själ! Hur länge innan du upphör med att göra ont? Hur länge skall du sova i lathet? Varför tänker du inte på dödens hemska stund? Varför bävar du inte inför Frälsarens fruktansvärda altare? Vad skall du månne svara, eller vilken orsak skall du ge, när dina handlingar står upp för att anklaga dig och dina gärningar träder fram för att fördöma och vederlägga dig? Därför, o min själ, tiden är inne, skynda i tro innan det är för sent, och ropa: jag har syndat mot dig, o Herre, jag har syndat, men jag känner din barmhärtighet, o gode Herde, du som älskar människorna. Förbjud mig inte därför, att stå vid din högra sida, för din oändliga nåds skull.
den yttersta domen
—
Välkommen på Typikagudstjänst nu på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.
OBS: Vespern på söndag den 27:e Februari är inställd. Välkommen nästa söndag istället (den 6:e Mars)!
Den Ortodoxa Kyrkan har mycket erfarenhet kring att fasta, och har därför en ”för-fasta” bestående av fem söndagar som ska förbereda människan för fastetiden. På söndag, den fjärde av dessa söndagar, börjar man fastan i förväg genom att avstå från kött fram till Kristi strålande Påsk. Därför kallas den ”Köttfastans söndag.”
Men den kallas också ”den Yttersta Domens söndag,” och det är för att påminna oss om att vi en dag ska stå inför Kristi förskräckande domstol och bli dömda av den rättfärdige domaren. Läsningen på dagens Gudomliga Liturgi är från Matteus Evangelium 25:31-46; Människosonens dom och skiljande mellan de rättfärdiga fåren och de orättfärdiga getterna. Observera att det enda som skiljer fåren och getter åt är vad de gjorde eller inte gjorde gentemot de fattiga och svaga i samhället. Inför fastan blir vi alltså påminda om att den tro vi har på Kristus inte går ut på att vi anslutit oss till en idé eller en filosofi. Nej, vi följer en Herre, och vi är hans tjänare. Som Kyrka är vi hans Kropp på jorden. Att allenast tro räcker inte, utan den tro vi har måste få följder i hur vi förhåller oss till vår nästa. Hur det ser ut kan skifta på otroligt många sätt, vilket Evangelietexten visar. Söndagen påminner oss också om att den kommande fastetiden inte bara handla om att hålla en diet, utan lika viktigt är att denna fasta får bli bränsle i vår bön: en bön som visar sig i kärlek till vår nästa. Med fruktan och bävan bör vi arbeta på vår frälsning, för en dag ska vi alla stå där inför domstolen, och det ska bli uppenbart vad vi gjort eller inte gjort. Inför denna förskräckande syn kan vi bara utropa: Herre, förbarma Dig över oss!
Det finns en väg att gå, den smala vägen, kärlekens väg. Hur långt har du kommit på den vägen? Pröva dig själv, inför fastan, med den helige Maximos Bekännarens ord:
Om det finns somliga du hatar och somliga du varken hatar eller älskar, och andra du älskar mycket och ytterligare några du älskar lite grand, kan genom denna ojämlikhet känna igen att du är långt från den fullkomliga kärleken. Ty fullkomlig kärlek förutsätter att du älskar alla lika mycket.
—
OBS: Vespern på söndag den 27:e Februari är inställd. Välkommen nästa söndag istället (den 6:e Mars)!