Detta är en icke officiell översättning av patriark Johannes fastebrev inför stora fastan 2020:

Johannes X, av Guds nåde, patriark av Antiokia och hela Östern

Till mina medbröder och herdar i Antiokias heliga Kyrka, och mina bröder och systrar i hela detta apostoliska stift.

Mina älskade andliga bröder och barn,

Vid fastans begynnelse är det gott att begrunda hur Kyrkan leder själens uppstigande till den heliga uppståndelsens port. I den resa som vi nu påbörjar följer själen Kristus för att nå hans uppståndelse och sin egen uppståndelse, med Kristus och i honom. Den heliga Kyrkan fastlade stora fastan för att förkunna att varje människa är sin egen herre så länge som han eller hon litar på Gud. Kyrkan fastlade fastan för att säga att själens fläckar måste tvättas bort innan man träder in i uppståndelsens port. Hon fastlade den för att säga att Gud gläder sig över den som arbetar på sin egen rening och lägger band på sina begär för att bli skinande ren.

Fasta är kärlek, barmhärtighet och medkänsla med sin nästa. Framför allt är det ett ständigt givande. Den är inte bara att man avstår från mat, utan snarare en symbol genom vilken vi säger till vår Skapare och Gud att vi avstår själva så att vi kan ge till de fattiga som han älskar. Fasta är givmildhet, tillmötesgående och avstående. Kanske sammanfattas alla dess aspekter av detta.

Fasta är förlåtelse, och förlåtelse är ett slags avstående. Således är det också givande till dem som Gud inte förlänat jordisk monetär rikedom. Fasta är att släppa själens ilska och istället förlåta ”dem oss skyldiga äro” till dess Kristi ljus strålar från oss och vi får lysa upp dem i vår omgivning. De heliga fäderna brukar säga en sak som betyder: Låt inte denna världens sol gå ner över er vrede, så att inte själen blir övergiven av Rättfärdighetens Sol, dvs. Kristus, till vilken hör all ära.

Fasta är en stig på vilken vi renar vår själs djup med Kristi olja. Fasta är ett dop genom vilket vi tvättar bort vårt hat gentemot oss själva i ångerns bad. Fasta är en Påsk (Pascha), en övergång från livets rutin till själens vår. Fasta är en själ som faller på knä inför Kristus på Golgata, och som står upp med honom igen.

Fasta är själens näring. Genom dess egen död vinner den liv av flödet från Herren. I sin strävan och sin asketiska kamp skymtar den Kristi härliga seger.

Som kristna i Levanten har vi ärvt denna praxis sedan kristendomens gryning I vår ungdom fick vi lära oss att koppla samman vårt jordiska liv med vårt eviga liv. Vi har lärt oss, särskilt under fastans innevarande tid, hur de klämtande klockorna bultar på vårt hjärtas port för att vi ska tillbe ”härskarornas Herre.” Vi förknippar dessa klockor också med en uppmaning till oss att samlas kring Jungfrun och med en röst sjunga Akathisthymnen.

Våra klockor och kyrkor bjuder i dessa dagar in oss att blomma, tillsammans med naturens vår, i en vårtid för vår relation med den Skapare som älskar oss. De kallar oss att skaka av varje hinder från vår själ som skiljer oss från Kristi brudkammare, han som är själens brudgum, att tända själens lampa likt de visa jungfrurna och vaka i vishet, kärlek, längtan och urskiljning mitt i denna världen. De skakar om oss så att vi står vaksamt i en kärlek som inte gett efter vad gäller att vandra på lidandets och korsets väg för mänsklighetens skull. Slutligen uppmanar de oss att söka Jesu uppståndelses gryning och smycka hans tomma grav med segerkransar och lagerblad, till minne av hans seger över döden och de glada nyheterna om hans ärorika uppståndelse.

Vi höjer våra böner för hela världens frid och för fred i den sårade Levanten, vars alla folk och länder befinner sig i möda och lidande. Vi höjer våra böner så att stridens larm ska fly undan fredens glädjerop. Vi omsluter i bön alla dem av våra nära och kära som slitits ifrån oss på grund av vår tids grymhet. Vi ber också för dem som somnat in i hoppet om uppståndelse och evigt liv. Vi ber att Gud ska hålla sitt vakande öga över våra hemländer, att vi ska skyddas från all takfirism, terror, kidnappning, våld och plåga.

Vi höjer våra böner för alla kidnappade, inklusive våra två bröder Johannes Ibrahim och Paulos Yazji (den senare är patriarkens egen bror – ö.a.), Aleppos ärkebiskopar, som varit kidnappade sedan april 2013, vilket bemötts av en djup och tvivelaktig tystnad från det internationella samfundet, och som smärtar våra själar och lämnar oss harmsna inför själva kidnappningens fruktansvärda verk.

Vi ber om er förlåtelse, mina bröder och älskade, i dessa välsignade dagar. Må den Allsmäktige Herren, som först fastade för att vägleda oss, utgjuta sin oändliga nåd i våra hjärtan, och ge oss sin gudomliga välsignelses överflöd och så ”smörja” våra liv med sin heliga närvaro, ty han är välsignad i evighet. Amen.

Från vårt patriarkat i Damaskus.

23 februari 2020