Maria av Egyptens söndag

Nästa liturgi som vi firar i vår församling äger rum lördagen 1:a April med anledning av Maria av Egyptens söndag (läs hennes levnadsskildring här). Denna söndag undervisar oss kristna om att omvändelse aldrig är försent och att omvändelse alltid är nyttig oavsett vilka synder man begått. I en hymn som sjunges vid aftongudstjänsten står följande:

Med avhållsamhetens svärd högg du av själens snaror och skilde lidelserna från kroppen, du rättfärdiga Maria. Genom den asketiska tystnaden kvävde du tankens synder. Genom dina tårars strömmar vattnade du hela ödemarken och gav oss ångerns frukter.

Hon som levde som prostituerad under lång tid mötte Herren Jesus och omvände sig för att sträva efter gemenskap med honom. Låt oss lära av henne och ta efter hennes exempel, oavsett vilka synder och felsteg vi har i vår personliga historia.

Välkommen till den Gudomliga Liturgin lördagen 1:a April kl. 11:00 i Grekiska Kyrkan på Sehlstedtsgatan 10, Hisingen.

Gudomlig Liturgi 5/3 kl. 9:30

Det blir liturgi nu på lördag 5:e mars i Vasakyrkans församlingshem. Observera att vi börjar 9:30 denna gång eftersom prästen måste vidare efter gudstjänsten.

Vi firar tredje söndagen i förfastan och den handlar om den yttersta domen. Evangelietexten är hämtad ur S:t Matteus evangelium, kapitel 25:

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra.
Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

IMG_1656.JPG

Publikanen & Farisén, samt årsmöte

Liknelsen om publikanen och fariseenPå lördag firar vi publikanens och fariséns söndag, då vi åter får höra om det första nödvändiga för att närma sig Gud: ödmjukhet. Farisén levde ett fromt liv och följde sin religions föreskrifter mycket noga, men det var inte till hjälp för honom eftersom han inte hade lärt sig ödmjukhet. Istället tackade han Gud för att han inte “var som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som publikanen” som stod bredvid honom i templet.

Publikanen däremot stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot Gud när han bad. Istället slog han sig för bröstet och bad: “Gud, var nådig mot mig syndare.” Han visste att han inte levde ett fromt liv, och att han kunde föra en bättre vandel. Men hans ånger och botfärdighet var äkta, och hans ödmjukhet var stor.

Trots att farisén alltså fastade och bad regelbundet var det ändå den uppenbara syndare, publikanen, som gick rättfärdig från templet. Av detta lär vi oss att ödmjukhet är grunden för varje dygd, och att ödmjukheten vida överstiger alla andra kristna bruk i fråga om människans gudomliggörelse. Det är oerhört viktigt att bära med sig denna lärdom när vi nu förbereder oss för stora och heliga fastan innan påsken.

Årsmöte:

På lördag efter gudstjänsten kommer församlingens förening att hålla sitt årsmöte. Alla medlemmar är välkomna att delta. Medlem är du om du någon gång betalat in 100 kr. eller mer till församlingen.

Du är en viktig del i Kyrkan!

Du är en viktig del i Kyrkan!

Utöver att välja ny styrelse inför kommande år kommer vi också att samtal om hur vi alla kan hjälpa till på konkreta sätt med det arbete som finns i vår församling. Många är redan engagerade, och det arbete som de utför r vi mycket tacksamma för. Vi vill också välkomna fler att bidra med sina förmågor och gåvor. Kanske skulle just du vilja engagera dig i kören; med arbete på hemsidan och sociala medier; med att plocka fram inför gudstjänsterna (både i kyrksalen och i köket); eller vill du hjälpa till med söndagsskolan? Eller har du kanske tänkt på något annat du vill hjälpa till med? Kom till årsmötet på lördag så hittar vi en plats för dig och dina gåvor!

Den Yttersta Domen

Välkommen att fira den Gudomliga Liturgin med oss lördagen den 22:a februari i Vasakyrkans församlingshem (se bild under artikeln). Liturgin börjar kl. 10 och celebrant är fr. Johannes och fr. diakon Mikael. Efteråt blir det knytkalas med mat som vi alla tar med och bidragit till.

Följande artikel är hämtad ur Ortodox Tidning no. 2 (503) 2014-02-05, s. 3.

Den Ortodoxa Tron är ärorik och fylld av glädje. Det är en tro med helande och optimism, som uppskattar  energi, kreativitet och skönhet, både i sin tillbedjan och i världen. Detta innebär dock inte att den är triumfatorisk, en obetingad optimism eller ens ett “mål utan kunskap” (jfr. Rom 10:2). Snarare är den en tro grundad på generationer av beprövad och prövad erfarenhet som väl förstår växlingarna hos våra fallna villkor och dess syndiga tendenser. Samtidigt som Ortodoxin är optimistisk är den också nykter och fullt medveten om verkligheten.

Av denna anledning presenterar därför Kyrkan för oss varje år före Stora fastans början den slutgiltiga verkligheten: den påminner oss om att vi inte bara skall dö, utan att vi skall hållas ansvariga för alla ord och handlingar som begåtts under vårt liv. Detta kommer att nå sin höjdpunkt vid den Yttersta domen vid världens slut – slutgiltigt, absolut och utan ytterligare anstånd. Den kommer att inträffa när de flesta inte väntar sig den (1 Thess 5:2; 2 Petr 3:10). och får ett överraskande resultat (Matt 7:22-23; 25:37). Som domare kommer Jesus Kristus att sitta. Kristus kommer att döma hela mänskligheten i enlighet med sitt Evangelium (Rom 2:16; Joh 12:48).

Kyrkan kallar oss att begrunda den Yttersta domen som en hjälp att sätta allting i vårt liv i det räta perspektivet. En sådan reflektion gör att vi omvärderar de ting vi önskar eller tror att vi behöver; den inspirerar oss att vara ödmjuka och generösa; att helhjärtat förlåta och visa barmhärtighet mot vår nästa; och den låter oss veta att sorger, besvikelser, separationer och orättvisor inte är för alltid, ty Gud är domaren och Han skall torka tårarna från varje ansikte (Uppb 21:4). Framför allt motiverar den oss att nu utföra Guds verk och inte dröja, att aktivt dela med oss av de goda nyheterna om Kristus och vår Ortodoxa tro (Mark 8:38) och inte vara alltför mycket tvingade av världsliga hänsynstaganden till vad människor kan säga och tänka. På denna dag önskar vi vara funna med Kristus, i helgonens sällskap. Att minnas den Yttersta domen och se tillbaka på våra liv från framtidens perspektiv, är därför ett sätt att urskilja och en uppmaning till att verka i nuet.

Herren kommer att lägga märke till något som kommer att särskilt granskas på denna dag: våra handlingar mot andra, särskilt de olyckliga såsom de sjuka eller i fängelse. Hl. Johannes Chrysostomos anmärker att Kristus kräver barmhärtighetsverk, inte stora mirakelverk. Han skriver: “Hur lätta är inte de ting som Frälsaren begär av våra händer! Han kommer inte att säga på Domens dag: ‘Jag var i fängelse och ni befriade mig. Jag var sjuk och ni botade mig’; utan bara detta: att ni besökte mig och ni kom till mig.” Dessa ting är kanske lätta, dock kräver de tid och handling. Och detta är det väsentliga. Bara konkreta handlingar manifesterar hjärtats avsikt; och likaså, bara handlingar formar och förädlar hjärtat. Det som vi gör bestämmer vilka vi är, och därför kommer domen att grunda sig på våra gärningar (2 Kor 5:10).

Både Skriften och Triodions hymner uttrycker mäktigt Domens fruktan och bävan. Hur kan det vara annorlunda? “Boken [över människornas själar] kommer att öppnas och hemligheter avslöjas.” I Triodion är dessa känslor alltid blandade med böner om barmhärtighet, en vision om de heligas glädje och en uppmaning att på nytt börja förberedelsen. Förberedelse är förvisso det väsentliga. Vi måste börja med att granska oss själva. Har vi hjälpt dem som står oss nära? Och har vi förlåtit? Har vi bekänt Kristus – i ord, om nödvändigt, men viktigare i gärningar (Joh 13:35)? Med sådana frågor börjar vi utforska hjärtat; men de förbli normativa. Vår bedömning blir ofta felaktig när vi dömer oss själva (Ords 16:25; 1 Kor 4:3-5); de som omtalas i Evangeliet trodde att de var frälsta men var det dock inte. Utan att se oss själva speglade i vår nästa kan vår självbedömning blott och bart vara bedrägeri. Därför kallar oss Kyrkan till barmhärtighetsgärningar och har dessutom gett oss en stor hjälp: Biktens sakrament. Genom uppriktig syndabekännelse underkastar vi oss redan nu Kristi dom, i prästens person. På samma sätt är den förlåtelse vi erhåller i bikten en försmak av det vi då hoppades motta av Kristus – det är inte en subjektiv förlåtelse utan också en objektiv som vi erhåller genom prästen. På detta sätt bjuder oss Triodion att vara beredda för Kristi ankomst som Han har lärt oss (Matt 24:44).

En avslutande kommentar är på sin plats. I dagens protestantism har läran om det sk. “uppryckandet” blivit allmänt och okritiskt accepterad. Ett inslag i denna lära är att Kristus skall återvända för att upprätta ett tusenårigt rike här på jorden. Denna lära, grundad på en feltolkning av Uppb 20:2-6 och omtalad som “tusenårsrike” eller “chiliasm”, förkastas av Ortodoxa Kyrkan. Den ortodoxa läran, grundad på hela Skriften och formulerad i Fädernas skrifter, såsom vrdn. Johannes av Damaskus och Triodions hymner, lär att Kristus bara skall återkomma vi d världens slut med sina heliga änglar, vid vilken tid hela mänsklighetens allmänna uppståndelse skall äga rum omedelbart efterföljds av Yttersta domen (Joh 5:28-29). Kristi rike kommer sedan inte att vara i tusen år utan snarare “på vilkens rike icke skall varda någon ände” (Luk 1:33) som vi bekänner i Trosbekännelsen. Dessa omstörtande händelser som åtföljer Kristi återkomst, kommer utan tvekan inte att medföra något onödigt tvivel eller debatt huruvida eller inte det verkligen är Han (Matt 24:23).

Herrens undervisning om Yttersta domen är en stor uppmaning till handling just nu och inte när det är för sent. Kristus själv har gett oss denna lära, apostlarna och de heliga har gett oss exempel att följa (1 Kor 11:1; Hebr 12:1) och Kyrkan har gett oss medel att bringa ordning i våra liv. Det är helt enkelt vår sak att göra detta. Låt oss ta deras uppmaning på allvar, i synnerhet som vi så ofta hör Trosbekännelsens bekännelse, att han skall komma igen “i härlighet till att döma levande och döda.”

Igumen fader Calinic (Berger). Artikeln var ursprungligen publicerad i Solia / The Herald nr 3-4/2013.

Här firas liturgin (klicka på bilden för förstoring):

Vasa församlingshem

Bp. Kallistos Ware predikar om den förlorade sonen

Nu på söndag firar vi den förlorade sonens söndag, en söndag som förbereder oss för den stora fastan inför Herrens Påsk, och som vittnar om att vi måste vända tillbaka till Gud oavsett hur illa ställt det är med oss och våra liv. Gud väntar alltjämt på oss och kommer att ta emot oss med öppna armar bara vi vänder om och rusar till honom och ber om barmhärtighet. Berättelsen hittar du i Lukasevangeliet 15:11-32. Metropolit Kallistos (Ware) predikar på temat:

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Predikan med anledning av Publikanen & Farisén

På söndag firar vi Publikanen och Fariséns söndag, en av söndagarna som förbereder oss för stora fastan inför Herren Påsk. Söndagens evangelium är Lukas 18:10-14. Här är en predikan från fr. Philip Hall, präst i All Saints of Lincolnshire Antiochian Orthodox Church, Lincoln, England. Predikan är på engelska och mindre än 8 minuter lång.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Publikanen & Fariséens söndag:

Vespern på söndag är en del i förberedelserna inför fastan. Förra söndagen handlade om Sackeus, som ödmjukade sig i mötet med Herre Jesus och omvände sig. Nu på söndag handlar texterna om Publikanen och Fariséen som bad i templet. Fariséen bad i sitt högmod och tackade för att han inte var som syndarna. Han följde religionens regler till punkt och pricka, men var förblindad av sitt skådespel. Han misslyckades med att se sitt behov av Gud, och var sig själv nog. Publikanen, en klassisk syndare i sin tid, bad på ett helt annat sätt: istället för att skryta inför Gud och andra människor bad han stilla inför Gud om förbarmande. Han var ödmjuk och insåg sitt behov av Guds nåd och barmhärtighet, och genom sin bön – ”Gud, var nådig mot mig syndare” – gick han därifrån rättfärdig (Luk 18:9-14).

Inför stora fastan måste vi komma ihåg detta, att vi inte fastar för religionens skull (av denna anledning skippar Kyrkan de två vanliga fastedagarna i nästkommande vecka, dvs. ingen fasta nu på onsdag och fredag). Om vi, mot förmodan, skulle lyckas hålla fastan felfritt är vi likväl inte rättfärdiga för det. Om vi tror att fastan handlar om kostregler och måltidsbegränsningar, då har vi inte förstått någonting. Nej, fastan är ett hjälpmedel i gudomliggörelsen, bränsle för bönen, och underlättar för oss att likna Gud mer och mer. Fastan inför påsken påminner oss om hur tillvaron var en gång, när synd och död inte fanns hos oss. Fastan lär oss att inte låta oss bli styrda av lidelser och impulser. Fastan lär oss att måttligheten är en dygd, och måttligheten har konsekvenser för hela världen. De fattiga skulle kunna hjälpas, om västvärlden övervann sitt liv i överflöd. Biskop Kallistos Ware skriver att den som inte fastar inte kan festa! Framförallt undervisar oss fastan om vårt behov av Gud – ständigt, sekund efter sekund.

Låt oss stämma in i orden från söndagens vesper: “Bröder, låt oss inte be som fariséen; ty den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad. Låt oss istället ödmjuka oss själva inför Gud, fasta och ropa med publikanens ord och säga: Gud, förlåt oss syndare” (Stichir i ton 1).

Låt oss bära dessa ord inom oss under hela fastan!

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkomna!