Söndagen efter Teofania: hedra herdarna.

På söndag firar vi söndagen efter Teofania, och epistelläsningen är hämtad från Efesierbrevet 4:7-13. Det stycket handlar om hur det är Gud som givit bl.a. herdar och präster till församlingen, och hur deras syfte är att bära fram Kyrkan till Gud “utan fläck och skrynkla” (Ef 5:27). Den helige Teofanes Eremiten (1815-1894) skriver följande betraktelse över denna text:

Image

Teofanes eremiten

[Församlingens] ledare är herdar och lärare som Herren har givit åt Kyrkan, genom vilkas mun han själv talar ord av vägledning som alla behöver, så fort någon vänder sig till en sådan ledare i tro och andakt inför Herren. De som osjälviskt vandrar denna väg vet om denna sanning, och det vet även de som för en strid mot frälsningens fiender utan att tycka synd om sig själva.

I sin herde finner de alltid hjälp och förs till en större förståelse, trots att man utifrån inte kunde ha förväntat sig en sådan hjälp. Dessa kommer nämligen inte till människor med sina bördor, utan till Herren som alltid är redo att vägleda och ge förståelse genom sina präster till var och en som uppriktigt och i tro söker den hjälpen.

Det slutliga ljusa målet är “att vi blir helt uppfyllda av Kristus” – att vi blir “fullkomliga människor” (Ef 4:13). Vi vet alla vad en fullkomlig människa är med världens mått mätt, och vi kan nog knappast hitta en person som inte ville vara så perfekt. Men innebörden av att vara en fullkomlig människa i Herren är något som ingen känner till som inte trätt in i den levnaden.

Detta ska dock inte tjäna till att någons iver att nå en sådan levnad ska svalna, men det borde tvärtemot elda på den ytterligare. Denna avsaknad av kunskap har att göra med den andliga fullkomningens höjder som kallas en “manlig mognad” i ett liv enligt Guds vilja. Aposteln förklarade detta som att klä sig i den fullkomlighet som uppenbarats i Herren och Frälsaren. Vem som helst kan se att skälen för oss är starka att “göra allt vi kan” (2 Petr 1:5) för att nå vår kallelse.

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Teofania: Gregorios Teologen om Gud den Treenige

På söndag firar vi en av Kyrkans stora högtider, Kristi dop, också känt som Teofania. Teofania är grekiska och betyder “Guds-uppenbarelse” och syftar i detta fallet på hur tillbedjan av den Treenige Guden uppenbarades för människan vid Kristi dop i Jordan då Faderns röst hördes från himlen, och Anden sänkte sig ner över Sonen i form av en duva (t.ex. Matt 3:13-17). Den helige Gregorios Teologen, biskop av Nazianzos (+ 391) predikar denna dag för oss:

Den Treenige Guden

Låt oss tala lite om denna högtid, och komma samma och glädja oss över den med glada och fromma sinnen. Och eftersom huvudfokus på denna fest är åminnelsen av Gud, låt oss då tänka på honom. När jag nu talar om Gud borde ni genast bli upplysta av en ljusblixt och av tre. Tre vad gäller individualiteter eller hypostaser, om nu någon vill kalla dem så, eller personer. Men en vad gäller väsendet – dvs. Gudomen. Ty de är åtskilda utan åtskillnad, om jag får säga det så; och de är förenade i åtskillnaden. Gudomen är en i tre, och de tre är en, i vilken Gudomen är, eller för att tala mer precist; vilken är Gudomen. För oss finns blott en Gud, Fadern, av vilken allt finns till; och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allt finns till; och en Helig Ande, i vilken allt är till. Men de karaktäriserar personligheterna av en enda natur vilken är ensam och icke sammansatt. Fadern är Fader och utan begynnelse, ty han är inte från någon. Sonen är Son och är inte utan begynnelse, ty han är född av Fadern. Den Helige Ande är i sanning Ande, och kommer verkligen från Fadern, men inte på samma sätt som Sonen, ty det sker nämligen inte genom födelse utan genom utgående (jag måste mynta ett nytt ord för att klargöra detta).

Kristi dop och vårt dop

Det är också rimligt att det finns folk som tillber på jorden, så att hela skapelsen kan fyllas med Guds härlighet. Därför skapades människan och förärades Guds hand och avbild. Kristus lyser upp, låt oss stråla med honom. Kristus döps, låt oss stiga ner i vattnet med honom så att vi också kan stå upp med honom igen. Vem är han, och av vem låter han sig döpas, och vid vilken tid? Han är den helt Rena; och han döps av Johannes. Vad ska vi lära oss av detta? Att först rena oss, att vara ödmjukt sinnade. Jesus renas: föraktar du reningen?

Mose döpte, men blott i vatten. Johannes döpte också, inte bara i vatten, men ett omvändelsens dop. Det var dock fortfarande inte fullt andligt, ty han lade inte till “i Anden.” Jesus döpte också, men i Anden. Detta är det fullkomliga dopet. Jag känner dock till ett fjärde dop: martyrernas dop i sitt eget blod, vilket även Kristus själv genomled. Detta dop är vida mer majestätiskt än alla andra dop, ty det kan inte befläckas i efterhand. Jag känner till ett femte dop också: Dopet i tårar. Detta är mycket mödosamt.

(Ur Tal om de Heliga Ljusen, Teofania 381)

Kristi dop i floden Jordan

Kristi dop i floden Jordan

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.