Protomartyren Nithard av Birka

Den helige protomartyren Nithard firas den 4 februari, dagen efter S:t Ansgar.

Vi vet inte mycket om den helige Nithard. Enligt Rimerts Vita Ansgari (Ansgars levnad) var han en munk från Corbi som följt med S:t Ansgar på dennes mission i Sverige. Från ärkestiftet Hamburg beslöts att skapa ett missionsstift med säte i Birka. Den förste biskopen där hette Gautbert, men tog sig det kristna namnet Simon vid sin vigning. Detta skedde år 845, och ungefär samtidigt ska en våldsam hednisk reaktion mot den kristna missionen ha brutit ut. Anledningen är oklar, men biskop Simon och hans medhjälpare utsattes för förföljelser av de hedniska invånarna i Birka. Den kyrka som hövitsmannen Häriger (eller Hergeir) låtit uppföra på sin mark blev nedriven. I ett våldsamt angrepp mot kyrkan dödades prästen Nithard av hedningarna, och han blev därmed den första till namnet kända martyren på svensk mark – alltså en protomartyr.

Trots att S:t Ansgars mission i Birka aldrig slog rot ordentligt levde ett fåtal kristna kvar i staden i flera år. Bland dessa kan särskilt nämnas kvinnorna Frideborg och hennes dotter Katla, samt eremiten Ardgar. Säkert fanns fler som vi inte känner namnet på.

Protomartyren Nithard har inga liturgiska hymner skrivna till sig och ingen ikon finns med hans motiv. Det finns dock standardtroparier för martyrer, varför vi kunde sjunga följande denna dag:

Din martyr Nithard tog genom sitt lidande emot en oförgänglig krans av dig, Herre, vår Gud, ty med din styrka nedlade han bödlarna och sönderkrossade demonernas vanmäktiga djärvhet. Genom hans förböner, fräls våra själar.

Den helige Hallvard av Bohuslän

Sunniva och Hallvard

Två norska helgon, Sunniva och Hallvard, bedjande inför Kristus.

I skaran av heliga från Skandinavien finns den helige Hallvard, Bohusläns skyddshelgon (festdag 15:e maj). Den helige Hallvard föddes någon gång kring år 1020. Han sägs ha varit släkt med kung Olov den helige. Bohuslän hörde under senare delen av 1000-talet till Oslos stift, varför hl. Hallvard kom att kallas Bohusläns skyddshelgon.

Adam av Bremen skriver om den helige Hallvard kring år 1070-1080, och en utförligare levnadsskildring skrevs mot slutet av 1100-talet. Där berättas det att helgonet arbetade som köpman tillsammans med sin bror. För att inte sko sig på sin brors bekostnad vägde Hallvard sina varor med en mindre vikt, broderns med en större. Om Hallvards död berättas följande:

En vårdag när Hallvard var ute i ett ärende i sin hemtrakt. Han kom till Dramsfjorden vilken han skulle ta sig över. Precis innan han skulle lägga ut kom en gravid kvinna rusande i vassen och ropade på hjälp. Hon var rädd och darrade och bad Hallvard att ta med henne över vattnet. Hallvard frågade vad hon hette och varför hon behövde hjälp, varpå hon svarade och sade att hon sett honom gå denna vägen och snabbt skyndat efter för att inte förlora livet. Hallvard bad henne sätta sig i båten och började ro ut i fjorden.

Strax såg han tre män på stranden. De tog en annan båt och började ro efter dem. Då frågade Hallvard om kvinnan kände männen, och vad de ville henne. Hon svarade att hon kände dem och att de anklagade henne för stöld. Hallvard och männen ropade till varandra om varför de jagade kvinnan, och de menade att hon brutit sig in i deras broders hus genom att rycka loss den slå som höll fast låset i dörren. “Det är inte ett arbete för en kvinna”, sade Hallvard då, “utan för den starkaste man. Finns det ens något ögonvittne?” De kunde inte svara, och Hallvard fortsatte: “Om det är ovisst, det hon gjort, måste hon då dö? Och om hon är straffbar inför lagarna, då vill jag betala böterna för henne. Hon är ju havande, och ni får inte döda barnet i hennes sköte. Ni bör lugna er och inte handla oöverlagt.”

Vid dessa ord blev de tre männen rasande. En av männen grep sin pilbåge och sköt en pil som träffade Hallvard i bröstet. Sedan dräpte de även kvinnan som de begravde på stranden. Kring Hallvards hals band de en kvarnsten och sedan kastade de honom i djupet, men genom Guds nåd och martyrens förtjänster återfanns hans kropp långt därefter flytande med stenen på böljorna.

st_hallvard_oslo

Oslo stads sigill.

Kroppen kunde senare bärgas och martyren begravdes i Oslo, där kvarlevorna skrinlades i den förnämsta kyrkan. Den helige Hallvards martyrium ska ha ägt rum år 1042 eller 1043. Oslo stad sigill bär ännu hans bild, med pilarna och kvarnstenen. Relikerna förstördes vid reformationen, som så ofta var fallet med våra Skandinaviska helgons reliker.

Många kyrkor helgades till martyren Hallvard, bl.a. den gamla kyrkan i Ytterby väster om Kungälv. Idag finns bara ruiner kvar av denna kyrka.

Helige Ansgar, Nordens Apostel

AnsgarIdag den 3:e februari firar Kyrkan den helige Ansgar (801-865), Nordens Apostel. Han var munk, missionär, predikant och ärkebisop av Hamburg-Bremen, ett av de nordligaste stiften under den tid då bl.a. Sverige började kristnas.

Den helige Ansgar tillhörde klostret Corvey i Westfalen. Han är den förste till namnet kände missionär som kommit till det område som idag är Sverige. Vid Karl den Stores död inleddes en intensiv missionstid i norra Europa av hans son Ludvig den Fromme. Ansgar ingick i en skara som först reste med den nykristne danske kungen Harald tillbaka till Danmark för att sprida evangeliet där. Detta var år 826. Året därpå fördrevs Harald igen, och missionen förlorade sitt politiska stöd. Autbert insjuknade och dog så småningom, och Ansgar for tillbaka till Korvey 829 utan att missionen hade fått fäste.

Samma år kom sändebud från Sverige till kejsar Ludvig den Fromme och bad om missionärer: ”Landet var redo att ta emot den nya läran”, sade man, ”och dess konung var vänligt inställd.” Efter att ha rådgjort med Ansgars abbot skickade kejsaren Ansgar till Sverige år 830. Missionen riktades in på staden Birka där kung Björn tog emot missionärerna. Man lyckades omvända en del människor i staden och en kyrka uppfördes på den omvände hövitsmannen Hergeirs mark.

Ansgar reste år 831 tillbaka till Korvey och rapporterade om sin framgång. Från stiftet i Hamburg utnämndes en Simon till missionsbiskop över Sverige. Han reste tillsammans med sin släkting Nithard till Birka för att fortsätta missionen, men snart bröt en våldsam hedninsk reaktion ut mot dem. Simon fördrevs, kyrkan man byggt revs, och Nithard led martyrdöden, den förste kända martyren i vårt land.

Den kristna missionen låg nere i Sverige under 20 år, tills Ansgar, nu ärkebiskop av Hamburg-Bremen, beslutade sig att företa en resa dit igen. Stämningen var förvisso hätsk mot den nya läran, men Ansgars diplomatiska färdigheter gjorde att man fick tillstånd att predika och döpa. Efter en tid i Birka for Ansgar tillbaka till sitt stift där han dog i frid den 3:e Februari år 865. Denna dag firas av både Ortodoxa och romerska katoliker till hans minne.

Även om de flesta historiker är överrens om att Ansgars mission inte burit någon bestående frukt är det ändå intressant att se honom och hans missionärers pionjärverksamhet i det hedniska Sverige. Den helige Ansgar är den förste till namnet kände missionären med mål att kristna folket i det sm idag heter Sverige. Hans arbete bar liten frukt, men det frö han sådde kunde sedan odlas och växa till genom män som Sigfrid av Växjö, Eskil av Tuna och David av Munktorp m.fl.

Om den helige Ansgar diktar den katolske biskopen Nikolaus Hermansson av Linköping (död 1391):

Under vantrons tunga band
vilar ännu Sveriges land,
landet ytterst uti Nord.
Men till denna hednatrakt
har den bäste fader bragt
frälsningens och nådens ord.

Den Helige Eskil av Tuna

Den helige Eskil av Tuna

Den helige Eskil av Tuna, kalkmålning i Överselö kyrka.

Idag den 11:e juni firar Kyrkan minnet av den helige Eskil av Tuna, Södermanlands apostel (död runt år 1080). Eskil var en av de många missionärer som kom till Sverige och Norden från England i mitten av 1000-talet. Han var munk och blev vigd till biskop för att kunna grunda kyrkor och församlingar med den fulla auktoritet som biskopen ägde – vi får komma ihåg att detta var långt innan flygplanens och internets tid, det var inte så enkelt att ”flyga in” en biskop när det begav sig. Det var vanligt att missionärer vigdes till biskopar inför sitt uppdrag.

Vi har mycket få källor om Eskils levnad, men biskop Brynolf Alogotsson ( 1317) lät författa en levnadsskildring som äger viss verklighetsgrund. I den får vi veta att biskop Eskil var av Engelsk börd och att han framför allt var verksam i Södermanland under Inge den äldres regering. Kung Inge blev kristen under den helige Eskils mission, men fördrivs av sina hedniska undersåtar då han vägrade upprätthålla riksblotet vid tinget i Gamla Uppsala. Istället tar sig svearna Blot-Sven till kung, som fått sitt epitet just därav att han gick med på att blota och så upprätthålla den gamla hedniska traditionen.

Kung Inge trampar på den ihopkrupne Blot-Sven.

Kung Inge trampar på den ihopkrupne Blot-Sven.

Då Blot-Sven anordnade en stor hednisk offerfest i Strängnäs till asarnas ära begav sig den helige Eskil dit för att predika omvändelsen för de församlade hedningarna. Under det att helgonet predikar grips hedningarna av raseri och stenar honom, och på så vis får han lida martyrdöden. På avbildningar och ikoner av honom håller han tre stenar i sin hand vilket påminner om hur han blev martyr. Hans kropp begravdes i Tuna (senare Eskilstuna) av martyrens vänner. Kung Inge återvänder emellertid senare och störtar Blot-Sven. Därmed intar kristendomen också området för gott.

Den helige Eskils dödsdag firades den 11:e juni. Då denna dag var ägnad åt aposteln Barnabas flyttades Biskopsmartyren Eskils festdag till den 12:e juni i det katolska Sverige. Denna dag bär fortfarande hans namn. Man kom också att fira skrinläggningen av hans reliker i Eskilstuna den 6:e Oktober.