S:t Sigfrid (rumänsk ikon)

Idag, den 15:e februari, firar vi minnet av ett av Sveriges viktigaste helgon, den helige Sigfrid av Växjö. Sigfrid levde på 1000-talet, och dog runt år 1045. Han var troligen av anglosaxiskt eller nordiskt påbrå, och sändes som missionär till bl.a. Sverige, från England där han var munk. Till Sverige kom han med tre andra munkbröder (enligt Sigfridslegenden bar de namnen Unaman, Sunaman och Vinaman). Sigfrid fortsatte det kristningsverk som många arbetat med före honom. Bland hans företrädare kan hl. Ansgar, hl. Unni och biskop Turgot nämnas, tillsammans med flera anonyma munkar. Sigfrid skiljer sig från sina föregångare i det att hans arbete i Sverige gav betydligt mer bestående frukt i form av församlingar och stift som upprättats och bibehållits. Sigfrids gärning var till större delen förlagd i Småland, samt i Västergötland, där Skara stift kom att växa fram under hans ledning. Sveriges första kristna konung, Olof Skötkonung, lär ha döpts av Sigfrid. Samme konung gav olika gårdar till kyrkan, sk. ”skötningar,” för dess verksamhet, varför han fick namnet ”Skötkonung.” Genom dessa gåvor möjliggjorde kung Olof att kristingsverket kunde fortsätta på säkrare grunder.

Sigfrid omvände många hedningar till kristendomen och döpte dem. Flera källor runt om i Västergötland bär hans namn, och i dem ska han ha döpt de som omvänt sig (t.ex. i Husaby – som också hade den första biskopskyrkan i Västergötland, Norra Lundby, Utvängstorp och Sätene). Där stannade han också under lång tid och etablerade stiftet ytterligare. Så småningom nåddes han av nyheten att hans tre landsmän och medbröder lidit martyrdöden i Småland, där de stannat för att missionera. Han återvände dit och fortsatte det arbete de påbörjat. De hade bl.a. upprättat en kristen församling i Växjö, och byggt en kyrka där.

Unamans, Sunamans och Vinamans mördare hade, enligt legenderna, låtit halshugga dem och lagt huvudena i ett kar tillsammans med en tung sten, och släng karet i Helgasjön. När Sigfrid anlände till Värend och Växjö bad han till Gud att han skulle finna sina vänner martyrernas tre huvuden. En natt gick han ensam i skogen, och över sjön såg han då tre ljuslågor som svävade mot stranden. Nyfiken tog han av sig skorna och vadade ut till ljusen. Under ljuslågorna såg han karet med martyrerna huvuden i, flytandes på sjöns yta. Sigfrid skrinlade huvudena i kyrkan i Växjö. När man sedan avbildade den helige Sigfrid ses han ofta med karet i famnen, och de tre huvudena i det. Olof Skötkonung, som hört om de tre martyrernas död, anlände snart till Växjö för att utfärda dödstraff för mördarna, men hindrades i sitt verk av Sigfrid som bad honom vara barmhärtig. I stället fick mördare dryga böter. Böterna användes till att bygga upp stiftet i Småland, där Sigfrid fortsatte sitt missionsverk. Sigfrid dog i Växjö den 15:e Februari, och där kom han snabbt att vördas som helgon. Där förvarades också hans reliker. Sigfrid blev populär i hela Sverige, och han räknas som ett av Sveriges skyddshelgon.