Om förfastan:

Omvändelse är den dörr genom vilken vi träder in i fastetiden, början på vår resa till Påsk. Att omvända sig innebär betydligt mer än självömkan eller en fåfäng ånger över handlingar gjorda i det förflutna. Det grekiska ordet metanoia betyder ‘sinnesändring’: att omvända sig är att låta sig förnyas, att förvandlas i vårt inre synsätt, att se vår relation till Gud och andra på ett nytt sätt. Fariséens fel består i att han inte önskar ändra sitt synsätt. Han är självbelåten, självgod och hindrar på så vi Gud från att handla i honom. Publikanen längtar å andra sidan verkligen efter en sinnesändring. Han är missnöjd med sig själv – ”fattig i anden”.

Liknelsen om den förlorade sonen bildar en exakt ikon av omvändelsen i dess olika stadier. Synden är exil, att vara slav under främlingar och hunger. Omvändelsen är att återvända från exilen till vårt sanna hem. Den är att återfå arvet och friheten i vår Faders hus. Omvändelse innebär dock också att agera: ”Jag vill stå upp och gå”. Dessa två söndagar [Publikanens och Fariséens, samt den Förlorade Sonens söndagar] talade till oss om Guds tålamod och gränslösa barmhärtighet, om hans villighet att godta varje syndare som omvänder sig till honom.

På den tredje söndagen, [Domsöndagen / Köttfastans söndag] blir vi påminda om en kompletterande sanning: ingen är så tålmodig och barmhärtig som Gud, men inte ens han förlåter dem som inte omvänder sig. Kärlekens Gud är också rättvisans Gud, och när Kristus kommer igen i härlighet kommer han som vår Domare. Den Stora Fastan är en förberedelse för Frälsarens andra tillkommelse, för den eviga Påsken i den kommande tidsåldern. Domen är inte något som blott är förlagd till framtiden. Här och nu, varje dag och timma, i det att vi förhärdar våra hjärtan mot andra och misslyckas med att gensvara på de tillfällen vi får att hjälpa dem, drar vi domen över oss själva.

Innan vi träder in i fastetiden blir vi påminda om att det inte kan finnas någon sann fasta, någon uppriktig omvändelse eller försoning med Gud om vi inte samtidigt försonas med varandra. En fasta utan ömsesidig kärlek är demonernas fasta. Vi vandrar inte på fastans stig som isolerade individer men som medlemmar av en familj.

– Metropolit Kallistos Ware.

Prostration

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Publikanen & Fariséens söndag:

Vespern på söndag är en del i förberedelserna inför fastan. Förra söndagen handlade om Sackeus, som ödmjukade sig i mötet med Herre Jesus och omvände sig. Nu på söndag handlar texterna om Publikanen och Fariséen som bad i templet. Fariséen bad i sitt högmod och tackade för att han inte var som syndarna. Han följde religionens regler till punkt och pricka, men var förblindad av sitt skådespel. Han misslyckades med att se sitt behov av Gud, och var sig själv nog. Publikanen, en klassisk syndare i sin tid, bad på ett helt annat sätt: istället för att skryta inför Gud och andra människor bad han stilla inför Gud om förbarmande. Han var ödmjuk och insåg sitt behov av Guds nåd och barmhärtighet, och genom sin bön – ”Gud, var nådig mot mig syndare” – gick han därifrån rättfärdig (Luk 18:9-14).

Inför stora fastan måste vi komma ihåg detta, att vi inte fastar för religionens skull (av denna anledning skippar Kyrkan de två vanliga fastedagarna i nästkommande vecka, dvs. ingen fasta nu på onsdag och fredag). Om vi, mot förmodan, skulle lyckas hålla fastan felfritt är vi likväl inte rättfärdiga för det. Om vi tror att fastan handlar om kostregler och måltidsbegränsningar, då har vi inte förstått någonting. Nej, fastan är ett hjälpmedel i gudomliggörelsen, bränsle för bönen, och underlättar för oss att likna Gud mer och mer. Fastan inför påsken påminner oss om hur tillvaron var en gång, när synd och död inte fanns hos oss. Fastan lär oss att inte låta oss bli styrda av lidelser och impulser. Fastan lär oss att måttligheten är en dygd, och måttligheten har konsekvenser för hela världen. De fattiga skulle kunna hjälpas, om västvärlden övervann sitt liv i överflöd. Biskop Kallistos Ware skriver att den som inte fastar inte kan festa! Framförallt undervisar oss fastan om vårt behov av Gud – ständigt, sekund efter sekund.

Låt oss stämma in i orden från söndagens vesper: “Bröder, låt oss inte be som fariséen; ty den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad. Låt oss istället ödmjuka oss själva inför Gud, fasta och ropa med publikanens ord och säga: Gud, förlåt oss syndare” (Stichir i ton 1).

Låt oss bära dessa ord inom oss under hela fastan!

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkomna!