Det är en stor helg i Kyrkans år: Pingsthelgen! På söndag firar vi Pingstdagen och den Heliga Treenighetens dag, på måndag firar vi den Helige Andes dag. Varför firar vi den Heliga Treenigheten på Pingstdagen? Borde inte hela helgen vara vigd åt den Helige Ande uteslutande? Eftersom Pingstdagen vid en första anblick kan tyckas kretsa just kring bara den Helige Ande (läs den berättelsen i Apostlagärningarna 2:1-41), kan man tycka att ett sådant resonemang vore rimligt. Men då delar man upp personerna i den Heliga treenigheten lite för mycket. De tre personerna i Treenigheten samverkar i sina handlingar. Den helige Ande är Gud fullt ut lika mycket som Fadern och Sonen. Fadern uppenbarades genom skapelsen och i det gamla förbundet, då människorna inte än var redo att greppa Treenigheten. Sonen uppenbarades i Jesus Kristus, och han visade i sin tur i sanning på Fadern. Den Helige Ande visar på Sonen, men har ingen som uppenbarar honom själv. Anden är utgjuten över Kyrkan, men förblir dold. Vladimir Lossky, en av 1900-talets främsta Ortodoxa teologer, skriver om det i Östkyrkans mystiska teologi (Artos, Skellefteå 1997, s. 145):

Därmed följer att den tredje personen i Treenigheten är den enda som inte har sin bild i en annan person. Som person är den helige Ande icke manifesterad, dold, gömd i själva sin uppenbarelse.

Vi ska återkomma till detta om den Helige Ande strax. I dopet dör vi från världen och uppstår med Kristus. Vi kallas därmed till att leva på samma sätt som den helige aposteln Paulus beskriver i Galaterbrevet 2:20: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Det är emellertid mycket svårt att finnas sig i en sådan verklighet som aposteln vittnar om, om man inte dagligen lever av den kraft som möjliggör ett Kristusliv i oss. Direkt efter dopet får den nydöpte därför del av ett annat sakrament: Krismationens mysterium, eller smörjelsens mysterium. Det är fullbordan av dopet, och i detta andra sakrament får den nydöpte fullt ut den Helige Ande. Vad det exakt innebär för en människa är för djupt att någonsin kunna utsäga helt, men litet vet Kyrkan om den Helige Andes verksamhet i den kristnes liv. Fr. Alexander (Schmemann) skriver i Av vatten och Ande (Pro Veritate, Uppsala 1981, s. 92):

genom att göra honom [den nydöpte] till en ‘kristus’ i Kristus, genom att smörja honom med den Smordes smörjelse, öppnar den porten för människan till theosis, gudomliggörelse.

Det är på detta det kristna livet hänger: mottagandet av den Helige Ande. Först då inleds frälsningsprocessen. Den helige Serafim av Sarov sade: ”Att vinna denna Ande är målet för vårt liv” (Zander, V.: Serafim av Sarov, Artos, Skellefteå 2003, s. 49). Hur kan det vara så? Jo, den Helige Ande samverkar med oss så att vi kan nå likhet med Gud så långt det är möjligt för skapade varelser. Det sker genom praktiserandet genom dygderna och odlandet av Andens frukt. På så vis blir vår död från världen i dopet verklighet i våra dagliga liv. Förvärvandet av den Helige Ande, målet för våra kristna liv, är att ständigt ha blicken fäst på Kristus och följa honom. Då förblir vi i den Helige Ande, och den Helige Ande i oss.

Vi firar den Heliga Treenighetens dag på söndag, eftersom hela Treenigheten vill och verkar vår frälsning. Den Helige Ande som utgöts på pingstdagen fullkomnar den frälsningen. Det är inte bara Sonen som frälser oss, utan Fadern ”utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16) och den Helige Ande hjälper oss vara ”Guds medarbetare” till frälsningen (1 Kor 3:9), genom att bistå oss i våra fria beslut att sträva efter Kristuslikhet.

Hur är det då med bilden av den helige Ande, som vi talade om i inledningen? Lossky fortsätter att mycket vackert beskriva hur bilden av den Helige Ande kommer att manifesteras i den kommande tidsåldern (Lossky, s. 155):

Då kommer denna okända gudomliga Person, som inte har sin bild i någon annan hypostas, att manifestera sig i dem som gudomliggjorts. Då skall skaran av heliga vara hans bild.

Slutligen skickar jag med en bön till er som läser. Det är den helige Symeon den nye teologen (949-1022) som skrivit denna utomordentligt vackra åkallan av den Helige Ande:

Kom du sanna ljus, kom eviga liv, kom dolda hemlighet! Kom namnlösa skatt1 Kom osägbara verklighet, du obeskrivliga Person och eviga glädje! Kom ljus utan afton, allas deras längtan som skall bli frälsta. Kom, de avsomnades uppväckelse, de dödas uppståndelse! Kom Mäktige, som ständigt skapar, förändrar och omgestaltar allt blott genom att vilja det. Kom du som ingen kan se, du helt oåtkomlige! Kom du som, utan att förflyttas, ständigt rör dig överallt. Du kommer till oss i dödsriket, du som finns över alla himlar.

Kom Namn, så högt efterlängtat och firat! Vi förmår inte utsäga hur det är, lära känna det och ditt väsen. Kom eviga glädje, krans som ej vissnar; kom du store Gud och Konung i purpurskrud! Kom, konungsliga purpur och mäktiga högra hand. Kom, du som mun arma själ längtat efter och gör det alltjämt. Kom, Ensamme, till mig ensamme, ty ensam är jag, som du ser. Kom du som blivit min längtan på jorden; du som har fått mig att åtrå dig som ingen suckan kan nå. Kom min andning och mitt liv, trösten för min arma själ. Kom min fröjd och ära och beständiga njutning. Jag tackar dig för att du har blivit en ande med mig, utan sammanblandning och förvandling; du Gud över allt, har ändå blivit allt för mig, obeskrivlig föda helt av nåd. [—] Dig tillhör äran, heliga Treenighet i ett enda väsen, som i fadern och Sonen och den Helige Ande blir hyllad, känd, tillbedd och ärad av alla trogna, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

—

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.