Idag på söndagen för alla heliga hör vi om kostnaden för att följa Jesus. “Den som förnekar mig…”, “Den som inte tar sitt kors och följer mig…” osv. Det kristna livet är svårt, det är ett martyrium, “rött” eller “vitt”. Jesus har gjort allt för oss: inkarnationen, korset, graven, uppståndelsen, himmelsfärden och sändandet av Anden. Frågan är: vill vi ta emot det? Vill vi realisera det i våra liv? Och har vi beräknat kostnaden?
På pingstdagen firar vi att Gud tar sin boning i oss genom att Anden fördelades över apostlarna. Genom deras efterträdare biskoparna och den heliga myrrasmörjelsen tar Anden också sin boning i oss troende. Den Helige Ande ger Kyrkan och varje kristen liv. Om Anden kan tyckas svår att greppa, så kommer Andens gestalt träda fram tydligare i den mångfald i enhet som utgör skaran av de heliga inför Guds tron vid tidens slut. Må vi samarbeta med Gud för att vara en del av den skaran!
Johanne 17:1-13 är inte så lätt att förstå. Fader Mikael förklarar hur Gud bevisar sin kärlek till oss människor utifrån kyrkoårets högtider. Vid Kristi himmelsfärd tar Kristus vår mänskliga natur till Faderns högra sida, till full gemenskap med Gud. Hur kan vi bli delaktiga i denna överflödande kärlekshandling? Genom att själva älska Gud och vår nästa.
Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.
Den lame mannen i söndagens evangelietext (Joh 5:1-15) lär oss om ett världsligt och sekulärt perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv som uppehåller sig vid det jordiska, och inte förmår lyfta blicken till den andliga verklighet som Kristus uppenbarar. I detta gör han sällskap med flera andra i evangelierna: Nikodemus, den samariska kvinnan, folkhopen i Johannesevangeliet kapitel 6. Men när Jesus talar och befaller, då förmår vi lyfta blicken och se tillvaron med hans blick. Då kan vi se bortom sekulära perspektiv och jordiska omsorger, och bli sant upplysta. Ännu idag hör vi Kristi röst ljuda i Kyrkans heliga tradition, och som ortodoxa kristna är vårt andliga liv avhängigt av om vi förmår lyssna till Herrens röst i hans Kyrka.
Josef från Arimatea och de myrrabärande kvinnorna (Mark 15:43-16:8) är exempel på människor som kommit i olika timmar. Josef kom i den elfte, de myrrabärande kvinnorna arbetade från första timmen. Båda får sin lön av Herren i samband med uppståndelsen.
På Palmsöndagen (Joh 12:1-18) hör vi om hur Maria smörjer Jesu fötter, Judas förargas över vad han anser vara “slöseri”, och de hebreiska barnen hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem på en åsna. Dessa tre teman ger oss något att begrunda även idag: att tillbe Gud förbehållslöst, att inte tappa modet när högt uppsatta ledare sviker Gud, och att hälsa Jesus med barnasinne i djup ontologisk bemärkelse.
Med utgångspunkt i heliga Maria av Egyptens liv och omvändelse predikar fader Mikael om den mänskliga sexualitetens rätta plats och bruk.
På korsärandets söndag hör vi Jesus säga: “Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (Mark 8:34-38). Korset vi har att bära är frivilligt. Det är tungt. Det är vår frälsning.
Första söndagen i fastan kallas för ortodoxins seger, och vi firar den sedan 800-talet, då Kyrkan slutligen besegrade den teologi som var fientlig till ikoner. Men vad är en ikon? Eller, rättare sagt, vem är en ikon? Denna predikan undervisar om att ikoner är långt mycket mer än vackra bilder. De är ikoner av ikoner av honom som är Ikonen.
