Bilder från prästvigningen söndagen 21:a maj.

Predikan på lame mannens (Joh 5:1-15) söndag 2016

Fader Mikaels predikan på lame mannens söndag 2016. Episteln var från Apostlagärningarna 9:32-42. Evangelieläsningen var ur Johannesevangeliet 5:1-15. Läs gärna söndagens texter innan du lyssnar till predikan.

Podcast logotyp

Program för fastan

Program för stora fastan:

Lördag 19/3 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Ortodoxins seger. Styrelsemöte efteråt.

Söndag 27/3 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Gregorios Palamas söndag.

Lördag 2/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Korsärandets söndag.

Lördag 9/4 – Liturgi i Kortedala 10:00, S:t Johannes Klimakos söndag.

Söndag 17/4 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Maria av Egyptens söndag.

Lördag 23/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Palmsöndagen.

Söndagarna i stora fastan

Söndagarna i stora fastan

Ärkeängeln Mikaels under vid Kolosse

På söndag firar vi den heliga himmelska härföraren och ärkeängeln Mikaels mirakel vid Kolosse.

I Frygien, inte långt från staden Hieropolis, på en plats som kallas Cheretopos, fanns det en kyrka helgad åt ärkeängeln Mikael. Den var byggd över en helig källa.

Denna kyrka var byggd av en invånare från staden Laodikeia i tacksamhet till Gud som helat has stumma dotter. Den himmelska härföraren Mikael visade sig för denne man i en dröm och talade om för honom att hans dotter skulle få talets gåva efter att hon druckit ur källan. Så skedde också, när hon drack kunde hon tala igen. Efter detta mirakel lät fadern, dottern och hela familjen döpa sig. I stor och ivrig tacksamhet byggde fadern kyrkan till ärkeängeln Mikaels ära. Så småningom kom inte bara kristna till källan för att söka läkedom, men även hedningar. På detta sätt vände många om från avgudadyrkan och kom till tro på Kristus.

En from man, Arkippos hette han, hade varit vaktmästare i denna kyrka i 60 år. Genom sitt vittnesbörd och sin heliga levnad omvände han många hedningar till Kristus. På grund av den allmänna illviljan mot kristna vid den här tiden, och mot Arkippos i synnerhet, försökte hedningarna förstöra kyrkan för att på så vis hindra folk att ta sig till denna läkedomens plats. I samma veva skulle de även döda Arkippos.

Med detta som mål förde de samman de båda floderna Lykokaperos och Kufos och riktade deras gemensamma flöde mot kyrkan. Den helige Arkippos bad ivrigt till ärkeängeln Mikael att han skulle avvärja faran. Genom dessa böner visade sig ärkeängeln Mikael vid helgedomen, och med ett slag med sin stav öppnade han en bred klyfta i berget och befallde de forsande strömmarna att rinna ner där. Kyrkan förblev oskadd. När hedningarna såg ett sådant förfärande mirakel flydde de i panik. Arkippos och de kristna samlades i kyrkan och prisade Gud och tackade den heliga ärkeängeln Mikael för hjälpen. Platsen där floderna störtade ner i klyftan fick namnet “Chonae” som betyder “att störta.”

Ärkeängeln Mikaels under vid Kolosse

Ärkeängeln Mikaels under vid Kolosse

Välkommen till typikagudstjänst kl. 10:00 i “kryptan” i Vasakyrkan, centrala Göteborg.

Upplev och måla ikoner i Grekland

Upplev och måla ikoner i Grekland

Notering:  Upplev och måla ikoner i Grekland – en vecka i ortodox miljö i Preveza Kursen omfattar totalt åtta dagar i den vackra och kulturrika kuststaden Preveza i nordvästra Grekland. Preveza ligger nära ön Lefkas som vi kommer att besöka.

Dagsprogrammet startar kl.08.00 med frukost på strandhotellet. Förmiddagen ägnas åt ikonmålning fram till siestan, ca kl.14.00. Eftermiddagen disponeras fritt för vila, bad och eget ansvar för lunch. Kvällarna ägnas åt gemensamma aktiviteter, till exempel turer till olika kyrkor, kloster, muséer och andra sevärdheter i området.

I kursen ingår
– Resa tur och retur med flyg från Stockholm till Preveza.
– Transfer med bilar
– Logi i dubbelrum på strandhotellet i Preveza.
– Frukost och middag.

Kostnad: 10 900kr (7 000kr för dig som är ledare i Bilda)
Anmälan: Fyll i dina uppgifter här nedanför senast 29 april Begränsat antal platser, så först till kvarn gäller!
Mer info. Kontakta Maria Makdesi-Elias på Studieförbundet Bilda, 08-727 18 03, maria.makdesi-elias@bilda.nu

Obligatorisk förträff: 20 maj kl.18.00-21.00 i Efti Papadopoulou-Georlins ateljé, Sabbatsbergsvägen 3 nära Vasaparken. Träffen är för att du som deltagare ska få mer information om vistelsen i Preveza, träffa gruppen samt få ikonplattan och föra över motivet på den.

Varmt Välkommen!

Ämne:  Religionskunskap
Cirkelnummer:  137050
Lokal:  Efti Papadopoulou-Georlins atélje, Sabbatsbergsvägen 3, 11361, Stockholm
Cirkelledare:  Efti Papadoupolo Georlin
Start:  20 maj
Dag och tid:  Onsdag, 18:00 – 21:00
Timmar:  32
Tillfällen:  8

Mer information och anmälan här: http://www.bilda.nu/sv/Amne/Cirkelinformation/?circle=712930&g=0

 

Helige Polycarpos av Smyrna, 23 februari

polycarpos, martyr, smyrna, ikonHelige Polycarpos, biskop i Smyrna, som var “fruktbar i alla goda gärningar” (Kol. 1:10), föddes innan 100-talet efter Kristus, och bodde i Smyrna i Mindre Asien. Han blev föräldralös tidigt men en from änka, Kallista, fick en uppenbarelse av en ängel att hon skulle ta in Polycarpos och uppfostra honom. Efter hans adoptiva moder dog skänkte Polycarpos alla sina ägodelar till fattiga, och började leva ett kyskt liv. Han sörjde för sjuka och döende. Han var god vän med Helige Bucolus, biskop av Smyrna (firas 6/2). Denne vigde Polycarpos till diakon och gav honom i uppgift att predika Guds Ord i kyrkan. Han vigde Polycarpos även till präst senare. Aposteln Johannes levde ännu vid denna tid. Polycarpos var mycket nära vän med Aposteln och ibland åkte med aposteln på apostoliska resor.

Innan Bucolus dog uttryckte han en önskan om att Polycarpos skulle bli biskop i Smyrna. När Polycarpos blev biskop kom Herren Jesus Kristus till honom i en syn. Polycarpos ledde sin församling med apostolisk iver, och han älskades mycket av prästerskapet. Helige Ignatios, Gudbäraren av Antiokia (20/12) hade också stor respekt för Polycarpos. Då Ignatios skulle resa till Rom för att lida martyrdöd, skrev han till Polycarpos att, ”du behövs nu i denna tidsålder om vi skall nå Gud, precis som en lots behöver vind, och precis som en sjöman i stormande hav behöver en hamn.”

Kejsaren Markus Aurelius (161-180) började en fruktansvärd förföljelse mot kristna. Hedningarna krävde att en domare skulle söka upp Helige Polycarpos eftersom han ansågs vara ”alla kristnas fader” och ”Asiens förförare”.

Vid den bodde Polycarpos utanför staden i en liten by, då hans församling var rädda för hans säkerhet. När soldaterna kom för att arrestera honom gick han ut till dem, bjöd in dem och gav dem mat. Han bad om att få en stund över för att be, för att förbereda sig inför sin martyrdöd. Berättelsen om hans lidande och död har nedtecknats i ”Brevet från Smyrnakyrkans kristna till andra kyrkor” – en av de äldste åminnelsetexter i kristendomen.

Då han ställdes inför rätten bekände Polycarpos öppet att han trodde å Kristus, och han dömdes till att bli bränd. Bödeln skulle spika fast honom vid bålen men Polycarpos hävdade att Gud skulle ge honom styrka att stå ut med lågorna, så att det räckte med att de band fast honom. Lågorna kom upp runtomkring helgonet, men brände honom inte. Lågorna kom tillsammans igen ovanför hans huvud i formen av ett valv. Hedningarna märkte att elden inte kunde skada honom, därför stack de honom med en kniv. Det kom så mycket blod ur såret att elden släktes. Biskopsmartyren Polycarpos kremerades sedan. De kristna i Smyrna tog emot hans heliga reliker med vördnad, och de firar hans martyrdöd varje år ännu.

Troparion (Ton 4)

Då du delat Apostlarnas livsstil ärvde du deras tron. Och du hittade vägen till gudomlig kontemplation genom att utöva dygder.
O du som av Gud är inspirerad, genom att undervisa sanningens ord felfritthar du försvarat vår Tro, till och med genom att utgjuta blod.
Biskopsmartyr Polycarpos, bed till Kristus Gud att våra själar må frälsas!

Kontakion (Ton 1)

Genom dygder offrade du upp en andlig frukt åt Herren,därför förhärligades du som en värdig ärkepräst, kloke Polycarpos.
Idag upphöjer vi ditt ärbara minne med sång som har blivit upplysta av dina ord,
och ger därmed ära åt Herren.

Sackeus i trädet

På söndag firar vi Sackeus’ söndag med typika kl. 10:00 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Söndagens evangelieläsning är hämtad från den helige evangelisten Lukas 19:1-10.

Jesus kom in i Jeriko och vandrade genom staden. Där fanns en man som hette Sackeus. Han var förman vid tullen , och han var rik. Han ville se vem Jesus var men kunde inte för folkets skull, eftersom han var liten till växten. Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen.
 När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: “Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag gästa ditt hem.” Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: “Han tog in hos en syndare.”
 Men Sackeus stod där och sade till Herren: “Hälften av det jag har, Herre, ger jag till de fattiga. Och har jag lurat någon på något, betalar jag fyrdubbelt igen .” Jesus sade till honom: “I dag har frälsning kommit till det här huset, för också han är en Abrahams son. Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat.”


Sackeus publikanen

Varmt välkommen!

Gudaföderskans införande i templet

Denna fest är en av kyrkoårets 12 stora högtider. Den firas till minnet av av jungfru Marias inträde i templet som treåring. Joakim och Anna, Herrens morföräldrar och Marias föräldrar, kunde inte få barn. De bad till Gud om ett under, och gav ett löfte: om de fick ett barn skulle de helga det barnet till Guds tjänst. Gud hörde deras bön och de fick jungfru Maria.

När barnet var tre år gammalt överlämnades hon till Sackarias, Johannes döparens blivande far, i templet. Hon gick gladeligen dit, och levde där fram till dess hon var tolv år gammal då Sackarias trolovade henne med Josef.

Festens innebörd är i all korthet att visa på Gudsmoderns fullkomliga hängivelse till Gud, vilket var förutsättningen för att hon skulle blir Herren Jesu Kristi moder.

Klicka på denna länken för att lyssna till ett 39 minuter långt föredrag om festens innebörd i Kyrkan.

 

Gudsmoderns införande i templet

Välkommen till typika på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

 

Gudomlig Liturgi 1:a November

Gudomliga Liturgin firas i Vasakyrkans församlingshem på lördag den 1:a november kl. 10:00.

Välkommen till den Gudomliga Liturgin i Vasakyrkans församlingshem tillsammans med Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling. Fader Jean och fader diakon Mikael kommer att celebrera. Kör från församlingen.

Efter gudstjänsten är det knytkalas där alla bidrar med något gott!

Välkommen!

Församlingen

Stormartyren Demetrios

Demetrios av ThessalonikiPå söndag firar vi den helige stormartyren Demetrios.

Den helige Demetrios kom från Thessaloniki och var son till fromma föräldrar från samhällets toppskikt. När Maximianus kom till Thessaloniki första gången år 290 befodrade han helgonet till hertig av staden. När det uppdagades att helgonet var en kristen blev han arresterad och bands fast i ett badhus. När det var tävling i staden var Maximianus en av åskådarna, och en av hans vänner – en barbar som var en duktig brottare vid namn Lyaeus – som hade ett tilltagande högmod för sin storlek och styrka, började skryta på stadion och utmana innvånarna att kämpa mot honom. Alla som gjorde så blev besegrade. En yngling vid namn Nestor, en bekant till Demetrios, såg detta och kom till helgonet i badhuset och bad om hans välsignelse att kämpa mot Lyaeus ensam. Då han fått denna välsignelse och tecknat sig med korsets tecken ställde han sig mitt i stadion och sade: “Demetrios Gud, hjälp mig!” och sedan började han genast kämpa mot Lyaeus och slog honom med ett dödligt slag mot hjärtat. Han som skrytit så mycket låg nu livlös på marken. Maximianus blev djupt bedrövad över detta och när han fått veta vem som orsakat denna förlust befallde han genast att Demetrios skulle genomborras av spjut medan han var i badhuset. Så skedde också. Maximianus befallde också att Nestor skulle dödas med sitt eget svärd. Så vann Kyrkan två nya martyrer för Kristi skull.

Söndagens Evangelietext är från evangelisten Lukas åttonde kapitel, vers 26-39:

De lade sedan till vid gerasenernas område, som ligger mitt emot Galileen. När Jesus steg i land, kom en man från staden emot honom. Han var besatt av onda andar och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan höll till bland gravarna. Då han fick se Jesus ropade han och föll ner inför honom och skrek: “Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!” Jesus hade just befallt den orene anden att fara ut ur mannen. Länge hade anden hållit honom i sitt grepp. Man hade bundit honom med kedjor och fotbojor och bevakat honom, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onde anden. Jesus frågade honom: “Vad är ditt namn?” Han svarade: “Legion”,* eftersom många onda andar hade farit in i honom. Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen, och det tillät han. De onda andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade.

När herdarna såg vad som hände, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. Och man gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen, som de onda andarna hade farit ut ur, sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då greps de av fruktan. Men de som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit hjälpt. Därefter bad allt folket från gerasenernas område att Jesus skulle lämna dem, eftersom stor fruktan hade kommit över dem. Och han steg i en båt och vände tillbaka. Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: “Vänd tillbaka hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig.” Och han gick och ropade ut över hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Profeten Joel

imagePå söndag firar vi profeten Joels festdag. Joel betyder “Herren är Gud”, och profeten var av Rubens stam, son till Bathuel, och levde på 700-talet f.Kr. (somliga säger 600-talet). Joels bok är bara tre kapitel lång och är den andra i ordningen bland de mindre profeternas. Han förutsade den Helige Andes nedstigande på Pingstdagen (Joel 2:28, citerat av Petrus i Apg 2:17), och även vår Herre Jesus Kristus frälsande namn i Joel 2:32: “Och det skall ske
att var och en som åkallar Herrens namn
skall bli frälst.

 

Söndagens Evangelietext är från evangelisten Lukas sjunde kapitel, vers 11-16:

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: “Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: “Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: “En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: “Gud har besökt sitt folk.”

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Ortodox undervisning på nätet

Ortodox undervisning på nätet

vi gillar att lyssna på podcasts

Alla kan ha nytta av att lyssna på en podcast!

I USA bor det många flera ortodoxa än i Sverige, många av dem konvertiter. De har, på grund av de stora resurserna och missionsanda, möjlighet att producera mängder med bra undervisning. En plats med otroligt mycket nyttigt är Ancient Faith Radio.  Ibland kan man uppleva att podcast-inspelningarna produceras lite väl i Disney-andan, men innehållet är 100% ortodoxt kan jag lova. Det är inte bara en radiokanal, dvs du måste inte lyssna på det som spelas just för tillfället. Man kan även bläddra bland deras podcasts och upptäcka en talare (ofta en präst) som har en stil som passar just dig. Jag har valt ut några som jag vill rekommendera.

För dem som vill ha en fördjupning av den ortodoxa tron har jag samlat några länkar på vad ni kan läsa och höra på. Först på listan är Fader Stephen Freeman i USA som skriver och talar om ortodox tro på en blogg (klicka här) och på en podcast-serie som har varat nu i ca sju år (klicka här). Fr. Stephen’s podcasts är korta, ca en kvart var, och kommer veckovis.

Den första inspelningen handlar om hur vårt samhälle har ett koncept om universum där vi och Gud finns i varsin avskilda del. Vi tror (och hoppas) på att Gud finns där uppe i vindsvåningen, men vi är i varje fall ensamma på markplan. Fr. Stephen berättar om hur Ortodox Kristendom ser bara en enda våning, så att säga, där Kristus är mitt ibland oss. Lyssna på del 1 (klicka här) och del 2 (klicka här).

Fader Stephen skriver och talar på ett sätt som jag upplever som mycket trovärdigt, lugnt, moget, kortfattat, inte fundamentalistiskt eller provocerande alls, och mycket pedagogiskt. Hans podcasts är en glädje att lyssna på – och tro mig när jag säger att jag är kräsen. Rekommenderas högt.

Nästa rekommendation är Fader Michael Gillis från Kanada. Han serie heter “Praying in the rain” (svenska: att be i regnet) (klicka här). Namnet hänvisar till klimatet där han bor, på Kanadas västkust. Vi i Göteborg känner igen oss! Och han skriver även en blogg (klicka här).

Ett exempel på en av Fader Michaels podcasts är en 15-minuters inspelning där Fr. Michael pratar om hur man ibland har en tendens att ta sig an mer “rättfärdighet” än vad man klarar av. Regler, stora ansträngningar, stora uppoffringar, kan ibland vara ett uttryck för att man inte har en ödmjuk frid inombords, att man behöver bevisa något. Ibland behöver vi istället fokusera på att göra något litet men att göra det konsekvent. Lyssna här

Sedan har vi Fr. Thomas Hopko som är en mycket känd författare i Ortodoxa kyrkan. Han har två podcast-serier som man kan lyssna på. Den första heter “Worship in Spirit and Truth” (svenska: att tillbe i Ande och Sanning) (klicka här); och “Speaking the Truth in Love” (svenska: att tala sanningen i kärlek) (klicka här).

“Worship in Spirit and Truth” handlar om en grundlig och systematisk studie av vad bön och tillbedjan är, med djupdykningar i bibelns alla delar. Podcasternas längd kan vara från 30-75 minuter. “Speaking the Truth in Love” är en serie där Fr. Thomas tar upp aktuella frågor, ibland kontroversiella frågor. Underrrubriken är “Providing compelling commentary on Christian belief and behavior” – alltså att man kommenterar Kristen tro och beteende.

Sankt Lars (Laurentius på latin) hävdar att de fattiga och sjuka är kyrkans sanna skatt! Inte undra på att han har vördats så kärt i Sverige under många sekel.

Sankt Lars (Laurentius på latin) hävdar att de fattiga och sjuka är kyrkans sanna skatt! Inte undra på att han har vördats så kärt i Sverige under många sekel.

En till Kanadensare är Fr. Lawrence Farley (Lawrence, förresten, är den engelska versionen av namnet Lars – ett helgon från 200-talet). Hans blog heter “No Other Foundation” – (svenska: ingen annan grund) (klicka här för att läsa hans blogg). Fr. Lawrence är präst i St. Herman’s Ortodoxa kyrka i Langley (nära Vancouver) i västra Kanada. Han är också författare av en serie böcker som kommenterar bibelns böcker (beställ här). Han spelar in korta podcasts, 5-10 minuter, där han diskuterar specifika delar ur bibeln. Serien heter “Kaffekopskommentarer” – alltså korta kommentarer som du kan höra under tiden det tar att dricka upp morgonkaffet. Lyssna här.

Håll till godo.

Korsets upphöjelse; en reflektion

Korsets upphöjelse; en reflektion

Symbolens seger: ungefär så uppfattar Ortodoxa Kyrkan dagens fest - korsets upphöjelse

Symbolens seger: ungefär så uppfattar Ortodoxa Kyrkan dagens fest – korsets upphöjelse

Idag firar vi den traditionen som säger att Heliga Helena, mor till kejsaren Konstantinos, hittade Kristi Kors i Jerusalem. Detta är på ett sätt en symbolisk stund, en vändpunkt, i kristendomens historia. Detta var slutet på en 300-årig period då kristna förföljdes av romarna. Nu river romerska kungligheter hedniska tempel istället för att döda kristna som vägrade offra till de hedniska gudarna. Ett hedniskt tempel hade byggts på Golgota som ett hån mot de kristna, men nu river St. Helena ner den. Äntligen används romarrikets makt för att skydda de kristna istället för att döda dem. Detta var en stor seger för kristna – något som kanske kan jämföras med ett självständighetskrig eller ett lyckat intåg i ockuperad mark.

Kyrkans fäder och hymnskrivare har i sin vishet tolkat festen på ett envist kristocentriskt sätt. Detta är en mycket behövlig säkerhet mot alla tendenser som kan finnas till att tolka korsets upphöjelse nationalistiskt, eller som den stunden då Guds kungarike uppnådde sin uppfyllelse i det kristna romarriket. Guds kungarike finns i de kristnas hjärtan och själar, och inget jordiskt rike, hur heliga deras kungar än må vara, utgör helheten av det riket (Johannes 4:23). Romarriket finns inte längre, men Guds Kungarike finns för alltid.

Istället firar vi på denna dag den segrande Kristus som har nederlagt döden med sin död. Vi firar alla kristnas kallelse till att bära ett kors, till att bli kärlekens segrare, tjänstens segrare, inte krigets segrare. Det är lämpligt att vi fastar på denna dag då vår kamp är andlig och inte militär.

Jag blir påmind idag om en predikan som jag hörde nyligen i USA på Williamsburg Community Chapel. Pastor Rich Sylvester pratade om Gideon som blev kallad, av Guds ängel, för en ”tapper stridsman” (Domarboken 6.12). Pastor Rich påpekade ironin med detta utifrån vad det var som Gideon höll på med just då: han klappade ut vete i en vinpress.

Vind behövs för att klappa ut vete

Vind behövs för att klappa ut vete

Jag har aldrig klappat ut vete, och jag använder inte vinpress. Därför förstod jag inte det löjliga med vad Gideon gjorde. Jag lärde mig något nytt av Pastor Rich. När man klappar ut vete vill man helst stå uppe på en backe där det blåser. Då blåser agnarna bort, meden vetet faller ner. En vinpress däremot var ett stort hål som hade huggits ur klippan, och om man stod längst ner i den gömde man ju sig från vinden som behövdes för att kunna klappa ut vetet. Gideon gömde sig i just den stunden för en fientlig stam som hotade med att ta hans vete. Då gjorde han något i smyg som man annars behöver göra i det öppna. Han hukade sig i rädsla, och Guds Ängel kallar honom för ”tappre krigsman.”

Guds Ord kommer till oss för att visa oss vilka tappra krigsmän vi kan bli – utan at nödvändigtvis ta hänsyn till vår nuvarande ynkliga verklighet. Det är en kallelse, inte en iakttagelse. Den tapperheten som Gud kallade Gideon till kan också få uttryck i det ryska ordet podvig som samtidigt betyder seger i strid och en stor andlig kamp. En förebedjare, en martyr, en vardaglig troende kristen utövar sin podvig på samma sätt som ett kompani soldater går till attack. Det är denna seger som vi ser när korset upphöjs.

I Gideons fall blev trons andliga seger nyckeln till en faktisk militär seger: han fick ju strida med så få soldater så att det bara kunde tolkas som Guds seger. Han segrade i tro. I våra fall blir våra andliga seger över feghet och själviskhet ett uttryck för det eviga livets eviga seger som Jesus har gett oss.

Vinpress i Israel

Vinpress i Israel

På denna dag läser vi ur 1 Korinierbrevet 1,

Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. … Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.

På denna dag firar vi kontrasten mellan krigslystna romarriket och den fredfulla kristna tron som segrade över det fredligt. De kristna segrade inte militärt över romarna. Men de kristna blev till slut så många, rörelsen hade ett sådant momentum att den som ville bli kejsare valde med fördel att åka med i strömmen istället för att strida emot den. Vi firar de fredsammas seger.

Vi reflekterar också på gamla testamentets frälsningshistoria då vi läser bland annat om hur Mose lyfte sina armar när Israeliterna stred mot Amalek (2 Mosebok 17) och på så vis symboliserade Jesus som sträckte ut sina armar på korset. Om gamla testamentet vore ett land rinner alla strömmar i landet mot Jesu kärleks hav. Israels utvaldhet handlar om Kristi inkarnation. När Israel segrade kunde hon göra det enbart genom att omfamna hennes öde – ett öde som alltid rusade mot Jesu liv, död och uppståndelse. Den osynliga Guden som levde bland sitt folk i tabernaklet är samma Gud som blev kött och bodde mitt ibland oss. Israels nederlag, misslyckande och tragedier blev ett mikrokosmos av världens synd. De som levde i exil, och som längtade, gav uttryck till samma orubbliga tro som vi också ser hos Jesus när han lovar rövaren inträde i paradis.

Den segrande konungen som är korsfäst för världen synder

Den segrande konungen som är korsfäst för världen synder

Vi firar även de besegrades seger. Ortodoxa kristna ser inte Jesus Kristus som en tragisk figur. Jesus lät sig frivilligt korsfästas så att syndens och dödens makt kunde besegras. Bedragaren blev bedragen då han trodde att han segrat över Guds Son. Men när Guds Son, den levande Guden, kom in i graven blev döden, synd och lidande alla permanent besegrade. Makten fanns hos Jesus hela tiden.

Vi firar uppståndelsens seger när vi ser på korset därför att den inkarnerade Gudens segerrika kraft är lika kraftfull när den får uttryck i tro och tålamod som när den uttrycks i blixtar. Den som biter sin tunga är lika segerrik som Simpson som fällde Filistéernas tempel (Domarboken 16). Mamman som tålmodigt gungar på ett skrikande barn mitt i natten fastän hon längtar efter att få sova är en hjältinna lika mycket som Jael som hamrade in en tältsplugg i huvudet på fienden (Domarboken 4). Fienden är synd, lättja, själviskhet, trolöshet. Med Guds kraft, som uppväckte Jesus från de döda, blir vi nya skapelser varje dag När vi delar Jesu uppoffrande och självuttömmande tar vi ”del av gudomlig natur” (2 Peter 1:4).

Det som följer är ett urval (på engelska) av hymner som Ortodoxa Kyrkan sjunger idag för att fira Jesu seger över våra vardagliga svagheter och synd. Må våra liv lysa med uppståndelsens ljus då vi tar upp våra kors och följer honom!


 

O Christ God, Who at the ninth hour tasted death in the flesh for our sake, put to death the arrogance of our flesh and save us!

When the Thief saw the Author of Life hanging on the cross he said: If God had not become flesh, He would not have been crucified with us, nor would the sun have hidden its rays. Nor would the earth quake. But You O Lord, Who are the upholder of all, remember me in Your Kingdom.

Prayer of St. Basil the Great

God, Lord of hosts and Maker of all creation, who in Your great compassion and mercy sent down Your Only-Begotten Son, our Lord Jesus Christ, for the redemption of mankind and by His precious Cross destroyed the record of our sins, triumphing over the source and power of darkness: O Lord and Lover of mankind, accept also the thanksgiving and fervent prayers of us sinners. Deliver us from every dark and harmful transgression and from all the visible and invisible enemies that seek to destroy us. Nail our flesh to the fear of You, and do not incline our hearts to deceitful words or thoughts, but wound our souls with love for You, that always looking to You, guided by Your light, and seeing You, the eternal and ineffable Light, we may give You unceasing praise and thanksgiving: to the Father without beginning, with Your Only-Begotten Son and Your all-holy, good and life-giving Spirit, now and ever and unto ages of ages. Amen.

As the Cross is lifted on high, it urges all of creation to praise the undefiled Passion of Christ, Who was lifted up on it. For by the Cross He killed the one who killed us, and brought us back to life when we were dead. He adorned us in beauty, and in His compassion made us worthy to live in heaven. Therefore we rejoice and exalt His name, and magnify His infinite condescension.

Moses prefigured you, O precious Cross, when he stretched out his hands on high, and put the tyrant Amalek to flight. You are the boast of the faithful, the support of those who suffer, the glory of the Apostles, the champion of the Righteous, and the preservation of all the Saints. Therefore, beholding you raised on high, creation rejoices and celebrates, glorifying Christ Who has joined together through you that which was divided in His infinite goodness.

O most venerable Cross, attended by ranks of rejoicing Angels, as you are exalted today at the divine command, may you lift up again all those who through the stolen food had been cast out and were sunk in death. Therefore, as we venerate you in faith with heart and lips, we draw sanctification from you and cry aloud: “Exalt Christ, the God transcendent in goodness.

Come, all you nations, let us fall down in worship before the blessed Tree, by which eternal justice has come to pass! For he who deceived Adam by a Tree is caught by the lure of the Cross; and he who held under his tyranny the creature endowed by God with royal dignity is brought down in a headlong fall. The serpent’s venom is washed away by the blood of God, and the curse of just condemnation is undone when the Just One is condemned by an unjust judgment. For it was fitting that the Tree should be healed by a Tree, and that by the Passion of the passionless God what was wrought on the Tree should destroy the passions of man, who was condemned. But glory to Your dread dispensation for our sakes, O Christ the King, through which You have saved us all since You are good and the Lover of mankind!

Today the holy saying of David truly has come to pass, for behold, in the sight of all, we venerate the footstool of Your undefiled feet, and, putting our hope in the shadow of Your wings, we cry aloud to You, O all-compassionate Lord: “May the light of Your countenance be marked as a sign upon us! Exalt the horn of Your people by the Exaltation of Your precious Cross, O Christ of many mercies!”

The Tree of True Life was planted in the Place of the Skull and upon it the eternal King has worked salvation in the midst of the earth. Exalted today, it sanctifies the ends of the world, and the church of the Resurrection celebrates its consecration. Angels in heaven rejoice, and men upon earth are glad, crying out and saying in David’s words: “Exalt the Lord our God and worship at the footstool of His feet, for He is holy and grants the world great mercy!”

When the Patriarch Jacob crossed his hands while blessing his children, he foreshadowed the mighty symbol of Your Cross. Having this as our unshakable safeguard, we drive out with almighty strength the ranks of demons; and, casting down by it the arrogance of Belial, we put to flight the all-destroying power of hateful Amalek. Now as the Cross is lifted on high, we the faithful piously offer it to Your goodness for the cleansing of our sins, crying out in a loud voice: “Have mercy, O Lord, Who took flesh of the Virgin; take pity, O Good One, on the wise creation of Your hands!”

Let us proclaim today a festival of song, and with radiant faces and with our tongues let us cry aloud: “O Christ, You have accepted condemnation for us,

and, being spat upon, and scourged, You were robed in purple and ascended the Cross. Seeing You, the sun and the moon hid their light, the earth quaked in fear,

and the veil of the Temple was torn in two. Grant us Your precious Cross as our guardian and protector, driving demons away, that we may all embrace it and cry out: ‘Save us by your power, O Cross! Sanctify us by your radiance, O precious Cross, and strengthen us through your Exaltation; for you have been given to us as the light and salvation of our souls!’”

Moses prefigured the power of Your precious Cross, O Christ, when he put to flight his adversary, Amalek, in the wilderness of Sinai; for when he stretched out his arms in the form of a cross, the people prevailed. Now the outcome of these deeds has come to pass for us. Today the Cross is exalted, and the demons are put to flight. Today all creation has been set free from corruption, for through the Cross all the gifts of grace have shone upon us. Therefore, rejoicing, we all fall before You and cry: “How marvelous are Your works, O Lord! Glory to You!”

Rejoice, O Life-bearing Cross, the invincible trophy of godliness, door to Paradise, firm support of the faithful, a wall that encompasses the Church! Through you corruption has been destroyed and abolished. The power of death has been swallowed up, and we are raised from earth to Heaven. You are a weapon that cannot be vanquished, the adversary of demons, the glory of the martyrs, the true adornment of saints, and the haven of salvation, which grant the world great mercy.

Rejoice, O Cross of the Lord, through which mankind has been delivered from the curse! You are a sign of true joy, you that shatter our enemies by your Elevation.

O Cross, worthy of all honor, you are our help, You are the strength of kings.

You are the power of the righteous. You are the majesty of priests. All who sign themselves with you are freed from danger. O rod of strength, under which we like sheep are tended, you are a weapon of peace around which the Angels stand in fear. You are the divine glory of Christ, Who grants the world great mercy.

Rejoice, O guide of the blind, physician of the sick and resurrection of all the dead; you have raised us up when we were fallen into mortality, O precious Cross! Through you corruption has been destroyed, and incorruption has blossomed forth. We mortals have been deified, and the Devil is completely overthrown. Today, as we see you exalted by the hands of bishops, we exalt Him Who was lifted up upon you, and we fall down in worship before you, drawing rich streams of great mercy.

Your precious Cross, O Christ God, which Moses of old prefigured in his own person when he overthrew Amalek and put him to flight; which David commanded to be worshipped, calling it your footstool. This Cross we sinners worship today with unworthy lips, and praise You, Who deigned to be nailed upon it, and we cry to You: “With the thief, make us worthy of Your Kingdom, O Lord!”

The First Antiphon

God, my God, attend to me! Why have You forsaken me? Why are You so far from helping me, from the words of my groaning? O my God, I cry by day, but You do not answer; and by night, but find no rest. You dwell in the sanctuary, the praise of Israel. (Ps. 22:1-3)

Refrain: Through the intercessions of the Theotokos, Savior save us!

 

The Second Antiphon

O God, why have You cast us off forever? (Ps 74:1)

Refrain:   O Son of God, crucified in the flesh, save us who sing to You: Alleluia!

Remember Your congregation, which You have purchased of old! (Ps 74:2)

Refrain: O Son of God, crucified in the flesh, save us who sing to You: Alleluia!

Remember Mount Zion, where You have dwelt! (Ps 74:2b)

Refrain: O Son of God, crucified in the flesh, save us who sing to You: Alleluia!

God is our King before the ages; He has worked salvation in the midst of the earth. (Ps 74:12)

Refrain: O Son of God, crucified in the flesh, save us who sing to You: Alleluia!

The Lord reigns, let the people tremble! He sits enthroned upon the Cherubim; let the earth quake! (Ps 99:1)

The Lord is great in Zion; He is exalted over all the people. (Ps 99:2)

Bow down in worship to the Lord in His holy court! (Ps 99:9)

Extol the Lord our God: worship at His footstool for He is holy! (Ps 99:5)

As You were voluntarily raised upon the Cross for our sake, grant mercy to those who are called by Your Name, O Christ God; make all Christians glad by your power, granting them victories over their adversaries by bestowing on them the invincible trophy, Your weapon of peace!

 

Alla Heligas Dag

På söndag firar vi terminens sista aftongudstjänst. Den helige Theofanes Eremiten undervisar om Alla Helgons Dag:

“Den Heliga Kyrkan firar helgon varje dag. Dock har det funnits Gudi behagliga människor som kämpat på i hemlighet och som inte uppenbarats för den Heliga Kyrkan. Därför har Kyrkan bestämt en dag då hon firar alla dem som behagat Gud genom seklerna, så att ingen ska glömmas bort att vördas av Kyrkan. Kyrkan bestämde att detta skulle ske direkt efter den Helige Andes nedstigandes fest, eftersom det är genom den Helige Andes nåd som helgon formas och än idag fortsätter att formas. Den Helige Andes nåd föder ånger och syndernas förlåtelse. Den för människan i kamp mot lidelser och lusta och kröner ansträngningarna med renhet och lidelsefrihet. Så framträder en ny skapelse, lämpad för en ny himmel och en ny jord. Låt oss vara ivriga att följa Guds helgon. Dagens evangelieläsning undervisar oss att göra detta: den kräver trons orädda bekännelse på Herren och odelad kärlek till honom, att ta på sig självförsakelsens kors och från djupet av hjärtat avsäga sig allt. Låt oss börja enligt dessa instruktioner.”

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Gudomlig Liturgi 2:a November

Välkommen att närvara vid den Gudomliga Liturgin tillsammans med Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling. Vi kommer samman kl. 10 nu på lördag den 2:a November i Vasakyrkans församlingshem. Fader Jean och fader diakon Mikael celebrerar på arabiska och svenska. Kör från församlingen.

Efter gudstjänsten anordnar vi knytkalas tillsammans. Var och en tar med sig något gott att äta eller dricka så får vi en god fest!

Se foto nedan för beskrivning av var vi skall vara under gudstjänsten.

Image

Heliga Fursten Rostislav av Mähren

Image
Helgonförklarade 1994 av Tjeckiens Ortodoxa Kyrka

När vi tänker på den bysantinska missionen som Hl. Kyrilos och Hl. Metodios ledde i Stora Mähren*, bör vi ihågkomma Heliga Fursten Rostislav som står tillsamman med dem i början på de slaviska nationernas andliga, kulturella och politiska liv. Vi bör komma ihåg den belysta regenten som ville ha ”en sådan lärare som kunde förklara de Kristna lärdomarna på ett förståeligt sätt” hos landsmännen. Det var han som tog initiativet och bad den bysantinska kejsaren Michaelos III och patriarken i Konstantinopel, Hl. Fotios, att skicka den lärda ”filosofen” Hl. Kyrilos och den kapabla organisatören Hl. Metodios till Mähren.

Hl. Rostislav kom förmodligen att regera över Stora Mähren ca år 846 och snart insåg att förutsättningarna för att Kristendomen skulle bli accepterad av mährerna var dels att Kristendomen måste predikas av missionärer som inte använde missionen i politiskt syfte, och dels att de som predikade måste bli förstådda av folket. Efter misslyckade försök till att hitta lämpliga lärare från Rom, bad han om lärare från Konstantinopel 862. De heliga bröder som skickades av den bysantinska kejsaren var lärda förebedjare som besatt rika erfarenheter, och som var fullt införstådda i Hl. Rostislavs avsikter. De uppfann en alfabet och översatt merparten av bibeln och liturgierna till det slaviska språket. Man förstår ju varför deras mission lyckades så bra med tanke på allt arbete, och på hur de levde som ett föredöme.

Dock komplicerades deras missionsarbete av det att missionärer också kom ifrån det frankiska* kungariket. De insåg att Hl. Kyrilos och Hl. Metodios arbete skulle kunna bli till en grund för Stora Mährens självständighet både politiskt och andligt. Det uppfattades om ett hot. De anklagade bröderna falskt, och påstådd att det slaviska språket var ”ohelgat” eller ”oauktoriserat”. De försökte dessutom att vid sidan av Hl. Kyrilos och Hl. Metodios arbete sprida fillioque-doktrinen.

Hl. Metodios van en känd dispyt med de latinska prästerna i Venedig, år 867, när han var på väg till Konstantinopel. Han och brodern Hl. Kyrilos ville nämligen få några av sina lärjungar utsedda till positioner av hierarkin i Konstantinopel, som en förstärkning för missionen. Från Venedig bjöds dem in av Påven Nikolaus I. Bröderna fick återigen försvara sitt missionsarbete. Hl. Kyrilos dog i Rom den 14:e februari, 868 efter det att han avlagt löften för att bli munk. Men han bad sin bror Hl. Metodius att fortsätta arbetet bland slaverna.

Men situationen i Stora Mähren hade förändrats under tiden. Fastän Rostislav hade lyckats försvara sitt rike mot frankiska attacker blev han förrådd av sin brorson Svatopluk, hertigen i Nitra*. Svatopluk fängslade Hl. Rostislav och överlämnade honom till frankerna. Hl. Rostislav drogs inför rätten och torterades i Regensburg för kärleken till sitt land, till Kristus och till de sanna apostoliska lärdomarna. Han dömdes av frankerna till döden, men efteråt bara förblindades och fängslades. Han dog mot slutet av 870 på okänd ort efter att ha lidit fruktansvärt. Hl. Metodios blev också fängslad på väg tillbaka till Stora Mähren. Han blev dömd och slagen av de franska biskparna, och Stora Mähren erövrades och plundrades av frankerna. Svatopluk, som tidigare stött frankiska intressen i Mähren, förrådde nu frankerna och återinförde självständighet för Stora Mähren. Men de latinska och frankiska intressen som fick förespråkare i hovet och bland prästerna, påverkade honom ändå starkt. När Svatopluk hade åstadkommit sina politiska mål år 873 kom påven ihåg den fängslade Metodios och bad Svatopluk att låta Metodios återgå till sin hjord för att fullfölja det apostoliska arbetet som hade påbörjats under Hl. Rostislavs tid.

Helige Fursten Rostislav arbetade med Hl. Kyrilos och led med Hl. Metodios. Han dog för sitt land och för Kristi sanna lära. Senare blev hans heliga liv och de heliga brödernas apostoliska arbete helt underminerade av utländska inflytanden i Mähren. Hl. Metodios lärjungar blev landsförvisade eller sålda i slaveri efter deras lärare dog, men Guds försyn räddade deras liv för att de skulle få fortsätta det apostoliska arbete i de södra och östra slaviska nationerna. Hl. Rostislavs ansträngning gav frukt i den florerande slaviska kyrkorna bland bulgarerna, ryssarna och serberna m.fl.

*Förklaringar:

Mähren: (engelska: Moravia) är en historisk region som idag utgör den östra delen av Tjeckien. Dess historiska huvudstad var Olomouc, som ligger utmed floden Morava, men allt sedan trettioåriga kriget är Brno (tyska Brünn) regionens centralort. Landet är uppkallat efter dess viktigaste flod Morava (tyska March).

Nitra: regionen öster om Mähren som kan ha ingått i ”Stora Mähren”. Idag utgör området västra delen av Slovakien. Uppkallad efter floden Nitra. Dagens stad Nitra ligger i området.

Franker var en grupp av samlade germanska stammar som utgick från ett område kring floden Rhen vid början av vår tideräkning och utvidgade under tusen år sitt maktområde till att periodvis omfatta stora delar av Europa. Namnet franker har givit Frankrike dess svenska namn och betydde förmodligen ”fri” på frankiska. Frankerna skilde sig från andra germaner på två viktiga sätt: De släppte aldrig kontakten med sin ursprungliga hemvist, bredde ut sig snarare än att vandra till nya områden. Och de blev katoliker i motsats till de flesta andra germanska stammar som bekände sig till den arianska kristendomen. I Rom refererade Romersk-katolska kyrkan till Frankrike som ”Roms äldsta syster”. (källa för alla tre termer: wikipedia)

O Glädjens ljus

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=3FTdccHbMA0?feature=player_embedded]

O Glädjens ljus
Musik av Metropolit Hilarion Alfayev

O Glädjens Ljus, Du heliga avglans, av den Odödlige Faderns Härlighet, Helig Salig Jesus Kristus. Nu då vi är här och då solen sjunker och vi skådar aftonljuset vi lovprisar Fadern och Sonen och Guds Helige Ande. Du är värdig att varje stund besjungas av heliga röster. Du Guds Son, är den som ger liv. Därför ger världen Dig ära.

Hymnen sjungs varje kväll under aftongudstjänsten. Den kommer ihåg den judiska seden där man tänder ett ljus vi Sabbatens ingång, dvs. fredagskvällen vid solnedgången. Vi tror att ljuse är Jesus själv, som strålar med det oskapade ljuset.

Bilderna mot slutet av sången visar en stor kyrka. Det är kyrkan som byggts kring Kristi Grav, där de troende tänder sina ljust på Påsknatten från den heliga elden som kommer ur graven.

Sång av Gudsmoderns Beskydds Ryskortodoxa Kyrkans kör. Vi sjung i Landala Kapell på västerländska långfredagen.

Om medlemskap och kommunion i Ortodoxa Kyrkan

Ladda hem A4
Ladda hemA5-häfte

Sanning är inte ett tankesystem för oss. Sanning är oskapad. Sanning är. Kristus är sanningen. Sanning är en person. Sanning är inte begränsad av vår uppfattning av den. Sanning övergår oss; vi kan aldrig fullt ut begripa Sanningen. Sökande efter Sanningen är sökandet efter Kristi person. Sanning är Kristi persons Mysterium; och på grund av att den är en person, blir Mysteriet oskiljbart länkat med händelsen: mötets händelse. Mysterium och händelse är ett. Mysteriet för det Ortodoxa sinnet är en precis, nykter verklighet. Det är Kristus och det är att möta Kristus.

Moder Maria av Normanby

Inledning

Min församling har ett mål: att göra Jesu Kristi Ord och Person närvarande. Därför finns vi. Men om man tittar närmare märker man att vi även är intresserade av att öka till antalet. Vi vill ha fler medlemmar och en större församling. Men vi vill inte vara en sådan församling som enbart vill fylla bänkarna med varma kroppar. Målet är inte ett antal utan Kristus själv, även om konsekvensen oundvikligen blir fler människor. Många intressanta diskussioner kommer till stånd när människor står på tröskeln och övervägar huruvida de vill komma in eller inte. Denna diskussion är en sådan.

Ortodoxa Kyrkan har, förutom människor som uttryckligen har valt att söka medlemskap (vi brukar kalla dem katekumener) även många följare, anhängare, vänner som inte är medlemmar. Många utanför Ortodoxa Kyrkan har också adopterat delar eller nästan allt från Ortodoxa tron fast i sina egna församlingar – allt från rökelse till ikoner, skrudar, gudstjänstordningar, författare och trosbekännelser.

En fråga som blir aktuell är – varför skulle människor, som ändå kommit så nära oss att de anammat i stort sett allting från Ortodoxa Kyrkan inte ta sista steget och bli förenade med den Ortodoxa kommunionen? Är det nödvändigt? Eller om man ställer samma fråga i omvänd ordning: varför anses de inte vara i kommunion? Varför får de inte ta emot eukaristin?

Denna fråga gör många utanför Ortodoxa Kyrkan stötta. För dem verkar det som om vi menar att du inte är frälst om du inte är Ortodox. Det verkar som om vi tror att Sankte Per står vid pärleportarna med gästlistan och att den är identisk med vår medlemsmatrikel.

Den idén är naturligtvis stötande – så pass stötande att det ofta blir den enda stötestenen som gör att folk inte väljer att bli medlemmar. De står inte ut med tanken att de, genom att gå med i vår Kyrka, skulle på något sätt bejaka idén att deras vänner och släktingar som inte blivit Ortodoxa inte heller är frälsta. Men det är inte det vi tror.

Svaret på båda frågor – varför medlemskap? och – varför inte en öppen eukaristi? ligger i vårt mål, dvs att vi vill göra Kristi Ord och Person närvarande. Vi tror att Kristus är Guds Ord, såsom det står i början på Johannes evangelium. Ordet är Personen. Orden (dvs vad vi lär ut) är därför oskiljbara från Kristi person. Om vi inte talar samma ord som Kristus talade, samma ord som har kommit till oss genom apostlarna och deras efterföljare, gör vi inteKristi Person närvarande. Eftersom det bara finns en Kristus finns det även bara en sann version av Hans lära, och en enda Kropp – en identifierbar och synlig enhet som hålls samman av en tro. Doktrin och organisatorisk enhet är odelbara, och är nödvändiga för att vi som församlingen skall kunna leva ut vår kallelse.

Samtidigt är det också så, att om vi inte är förenade i en synlig enhet (dvs i en Kyrka) med Kristus som överhuvud och med ett ömsesidigt ansvar inför alla andra inom Kyrkan, talar vi inte heller Hans ord. Vi ger falskt vittnesbörd om Hans vision för mänskligheten såsom han uppenbarade den för oss. Den visionen handlar om en mänsklighet som är förenad med ett sinne, en tro. Vi är kallade som människor att agera i enhet och harmoni med varandra, och inte att leva som atomer, avskilda och helt oberoende. Individen har inget liv avskilt från den mänskliga familjen – så lyder Kristi lära och vi kan inte ge uttryck för den läran utan att vara förenade i ett enda samfund.

Vi kan önska att alla de olika kyrkorna medsina (motsägande) läror ändå vore en förenad kyrka, fastän de uppenbarligen är uppdelade. Men oavsett hur mycket vi än önskar att så vore fallet, är det inte så som Kristi vision för människor ser ut. All filosofisk akrobatik som försöker förklara hur oenighet egentligen är enighet misslyckas.

En modig person frågar därför sig själv om det kan vara så att det finns en Kyrka som konsekvent har sagt samma sak i två tusen år (och därför haft en enda tro), och som konsekvent har varit en synlig enhet från Kristi tid och är byggd på apostlarnas lära. Om du hittar den kyrkan har du hittat Kyrkan. Om du inte tror att det är lönt att ens leta bör du kanske fråga dig själv om du i fortsättningen uppriktigt kan instämma i trosbekännelsens sista del – den del därvi säger att vi tror på en enda Kyrka. Är det möjligt egentligen? Tror du verkligen det? För oss är det en trosfråga.

Om Tro

När vi säger att detta är en trosfråga måste vi dock vara medvetna om att vi talar ur det moderna västerlandets samhällsperspektiv.Här förstås terminologin om vår tro på ett annorlunda sätt än vad vi i Ortodoxa Kyrkan menar. Samma ord kan betyda olika saker beroende på vem som säger dem.

Tro” till exempel uppfattas av många i den protestantiska världen som ”försanthållande av ett påstående” medan vi ser tro som ”agerande som uppkommer av övertygelsen om att en Person är den Han säger att Han är, och att han säger sanningen.” Vi tror dessutom inte att folk blir frälsta bara de bekänner något som är faktamässigt korrekt. Vår uppfattning om Guds förhållande till människor kan inte beskrivas som om Gud håller en kontoräkning där allas synder har antecknats, men där ”tro” som en slags försanthållande av påståenden på något sätt kan få kontot att befinna sig i balans. Vi behöver inte betala Gud med en tro som befinner sig i våra huvuden.

Om man har vuxit upp med denna uppfattning av tro som försanthållande, och med frälsning som en fråga om vilka påståenden du finner sanna, är det naturligt att man vill lämna dörren så öppen som möjligt för så många som möjligt att bli frälsta. Det finns fortfarande människor vid liv som minns hur predikanter i olika protestantiska samfund kunde, för inte så länge sedan, dundra från söndag till söndag i predikstolen om hur kristna i kyrkan på andra sida gatan skulle alla hamna i helvete för de var ”fel kyrka”. För amerikaner som aldrig haft en statskyrka som norm har det varit ännu tydligare så. Det finns protestanter som verkligen gjorde en stor ”troshandling” genom att erkänna att katoliker förmodligen är frälsta. Men under de senaste femtio åren har retoriken, särskilt i Nordamerika och Västeuropa, tonats ner rejält och folk har blivit mer toleranta. Därför välkomnar de flesta protestantiska kyrkorna i stort sett alla kristna till eukaristin. Det finns få som anser att deras barn går förlorade bara för att de går med i kyrkan på andra sida gatan.

Det är en ädel aspekt av människan att hon vill leva i fred med alla, att hon inte vill döma, eller vederlagsfritt utesluta. Samtidigt är det obeskrivligt arrogant att du, lilla människa, tror att du kan avgöra vilka som kommer in i himmelriket genom att sänka ribban. Det är samma sorts arrogans som den lider av som tycker att han/hon vet vilka som inte är frälsta. Det är bara en något ”trevligare” form av samma arrogans. Vi vill inte syssla med detta alls, framförallt därför att vi inte försöker att ”komma in i himlen” utan i stället att ”bli förenade med Kristus”. Vi beskriver evighet på ett helt annorlunda sätt.

I sola fides1-världen – en värld där du kommer in i himmelen genom att tycka något stämmer – har folk sänkt och sänkt ribban på vad det är man behöver tro, och konsensus nu är att allt du behöver tro för att bli frälst är att Jesus dog och uppstod. När man säger det så låter det så förföriskt enkelt. Men det är egentligen inte så enkelt. För om du börjar påpeka vilka andra delar av tron till följd blir enbart frivilliga dekorationer på tron börjar protestanter genast att vilja lägga till detaljer i det som du ”bara” skulle behöva tro. Det blir ungefär som det barnet som bara får ha med sig ett gosedjur i sängen, men som försöker att få med ”bara en till” och ”bara en till”. Till slut blir hela sängen full och hälften ramlar ut. För fastän de flesta i alla de olika kyrkorna försöker att sänka ribban lika lågt blir det inte för den sakens skull mer enighet mellan dem. Det beror helt på vem du frågar – det blir fortfarande en stor dissonans och oenighet kring vilka detaljer kring vår kristen tro som är nödvändiga för frälsning även om alla är överens om att det inte är mycket.

Nåväl, låt oss då säga att ”allt” du behöver tro på är att Jesus dog och uppstod. Behöver du tro att detta kan frälsa dig? Behöver du tro att Han är Gud? Behöver du tro på Gud alls? De flesta tycker att detta är absolut nödvändigt. Behöver du tro att Jesus steg upp till Himmelen och sitter på Faderns högra sida? Behöver du tro på bibeln? Och vad har du för nytta, förresten, av trosbekännelsen om du ändå tänker låtsas som att det verkligen går att sänka ribban till nästan obefintligt? Vad tjänar trosbekännelsen då för syfte?

Enkelheten med ”allt du behöver tro på är Jesus” är inte bara förförisk men också förrädisk och falsk. Det finns inga bland dem som har annat än den mest ytliga förståelse av sin tro som egentligen tycker att resten är egal. Och att påstå att man ”bara” behöver ha detta (vad det nu är) i sitt huvud för att komma in i himmelen är ett sådant absurt uttryck för vår tro att jag tänker omedelbart på alla de tusentals människor som fötts in i ett kristet samhälle och som har sedan förkastat alltihop. Vad är då Gud för en tyrann om han tänker avgöra din evighet beroende på hur du har reagerat på ett så intetsägande påstående? Vad har din tro att erbjuda mig om det enda som egentligen spelar roll är att jag bejakar ett sådant påstående som är så enkel att det inte säger någonting? Om man offrar allt innehåll för att inte bli tvungen att utesluta någon, för att inte uppröra någon, har man samtidigt inget innehåll för att locka någon. Man blir irrelevant.

Detta utgör kyrkornas barmhärtiga försök att undvika ett läge där de måste påstå att den som inte tror allting som detta samfund tror, inte heller skulle vara frälst, vilket är ohållbart. Det är stötande. Och inte bara stötande; det är uppenbarligen falskt eftersom folk som går i kyrkan på andra sida gatan lever sina liv mer eller mindre efter samma värderingar och i praktiken går det inte att se någon skillnad.

Förutom detta är det ju även så att folk inom samfunden i alla fall sällan kommer överens om mer än några få ytliga påståenden. Doktrinär stränghet gentemot de egna leden har avtagit samtidig som den även har avtagit mot utomstående. När jag läste teologi tillsammans med anglikanska prästkandidater träffade jag människor vars tro var en salig blandning av lutherska, kalvinistiska, metodistiska idéer mm. Människor är inte bara trötta på att döma sin nästa, de har egentligen inte mycket gemensamt med någon. Om de plötsligt fattade mod och stod upp för det de trodde skulle de finna att de inte står i kommunion med någon alls.

Vi i Ortodoxa Kyrkan förstår hur Guds kärlek mot medmänniskorna kan väcka en vilja att sluta anmärka på petitesser. Vi förstår hur stötande det kan vara när människor hör oss säga att vår Kyrka bevarar trons fullhet. Om du anser att försanthållande av rätta påståenden är lika med att vara frälst uppfattar du förmodligen också att vi ser alla andra som förlorade.

Men det är inte det vi tror. Vi ser inte alla, som inte försanthåller det som är faktiskt korrekt, som ofrälsta Vi bevarar inte de ” korrekta påståendena” utan den Sanna Tron. Vi tror inte att folk med nödvändighet hamnar i helvete när de inte är överens med oss: vi vet inte vem som kommer att bli evigt förenade med Gud! Vi försöker förena oss med Gud – det är allt vi vet.

Märk väl skillnaden i ordvalet!

Tro, för oss, är när vi gör det Gud har kallat oss till att göra. Tro handlar samtidigt om information och upplevelse, en ontologisk resa och en filosofisk insikt. Du vet, du blir, du lever, du känner. Tro är inte faktabefriad, men den kan inte reduceras till enbart fakta.

Frälsning är att göra Guds verk. Vi blir förenade med Kristus – vi blir ontologiskt ett med Gud själv i Hans Energier – när vi gör det som Kristus har kallat oss till att göra. Det ögonblick då vi börjar leva det liv Han har kallat oss till – i det ögonblicket blir vi ett med Honom. Frälsningen är att vandra med Gud. Sådant är frälsningens tillstånd. Guds gåva är att du blir inbjuden, anmodad att göra Hans verk, och genom att göra dem blir du förenad med Honom. Gärningarna har inget annat än sig själv som syfte. Helighet är sin egen lön.

Du blir inte frälst för att dina goda gärningar antecknas i Guds kontobok. Helvetet är inte ett straff som kommer utifrån, såsom vi ser det, utan ett tillstånd där människan förskjuter Gud aktivt. Det vi blir frälsta ifrån är vår egen oförmåga att leva Guds liv (det är nämligen därför vi dör).

Om Läran

Hur är det då med orden vi säger; med budskapet? Varför är det viktigt att säga de rätta orden om människor inte kommer att bli insläppta eller uteslutna ur himmelen beroende på huruvida de håller med oss eller inte?

Vi vill bevara den rätta läran helt enkelt därför att den lär oss att göra rätt saker – att leva livet som Jesus har kallat oss till. Dessutom är det så att frälsning inte äger rum på individuell basis, som om vi vore alla självständiga atomer, utan frälsningen äger rum i gemenskapen. Vi vill därför få tillgång till den återskapande och frälsande makt som Jesus Kristus ständigt utgjuter genom sin Kyrkas händer. Vi vill som individuella personer bli del av frälsningen som sker i Hans Kyrka.

Förmågan att bevara rätt doktrin är en karisma (grekiska för ”gåva” – såsom det är med nådegåvorna) som har skänkts åt Kyrkan och till varje medlem. Kyrkan har en holistisk medvetenhet om tron (på latin har man kallat detta för sensus fidelum) och den medvetenheten gör Kyrkan vaken och i stånd att bevara den apostoliska ordningen från alla sorters förvirringar. Trots att enskilda medlemmar, och till och med hela lokala grupper kan (och tyvärr har) förorenat avbilden, och misslyckats ibland, så har Kyrkan som helhet inte gjort det. Den kommer aldrig att gå miste om karisman och därmed aldrig förvirra doktrinen. För oss, när vi förenar oss med Kyrkan, är det den troshandling som kommer naturligt ur tron på att den Helige Andens nåd är tillräcklig för att bevara Kyrkans doktrinära renhet – en uppfattning om Kyrkan som funnits ända sedan Pingstdagen fram tills nu.

Men vi har ju sagt att frälsningen är ett liv i Gud, inte de fakta som du har i huvudet. Den Helige Andes gåva, som bevarar Trons Fullhet är viktig för vårt liv i Gud eftersom man inte kan få del av gärningarnas karisma utan att också få del av sensus fidelum-karisman. Du måste veta hur du skall göra innan du kan göra det. Vi måste förena oss med den historiska Kyrkan därför att om vi vill leva det liv som kristna gjort genom historien måste vi dela deras tro också. Såsom alla gåvor har denna gåva skänkts av Anden för att bygga upp Kyrkan. Det är inte en individuell orakel-liknande gåva där en enskild individ blir belyst i avskildhet från alla andra. Det är en gåva som vi hittar tillsammans – tillsammans med alla andra i ett ömsesidigt ansvar och tillsammans med alla kristna genom tiden. Det är också en gåva som redan har blivit skänkt – för att ta del av den behöver du bli del av den gemenskap som mottagit och tagit del av den.

Det är detta som vi syftar till när vi talar om våra biskopars apostoliska succession. Det är inte enbart att vi har biskopar som i en obruten kedja har känt sina föregångare, och föregångaren har i sin tur känt sin föregångare osv ända bak till apostlarna. Västerlänningar tycks ibland frestas att förringa detta begrepp och se det som naivt (därför att man tvivlar på att en sådan obruten kedja finns) eller att avvisa det som en distraktion från den egentliga frågan. Det känns för många som om vi påstår att Gud skulle vara beroende av att en människa vidrör en annan människa, som om Gud inte kunde nå sin Kyrka utan den bokstavliga successionen. Men vi hävdar att handpåläggningen vid biskopssuccessionen är viktig såsom en faktisk och historisk manifestation av vår Kyrka: och alltså mer än bara symbolisk. En man har med handpåläggning välsignat en man, som har med sina händer välsignat en man … och nu står den senaste på apostelns plats och undervisar oss. Det tror vi.

Men om vi ändå skulle lämna frågan om den bokstavliga successionen tills senare, är det nog ändå klokt att vi ser både läran och gärningarna som nådegåvor – som karisma. För oss utövar biskoparna sin kallelse – sin karisma – i två egenskaper: först såsom lärare och beskyddare och vakter av läran, och sedan även som firare av eukaristin. Ordningsföljden mellan de två är oväsentlig. De delar ut Kristi Kropp (i eukaristin) till Kristi Kropp (Kyrkan) medan de förkunnar Ordet (som är Kristus) med Kristi ord. Det är ett och samma ämbete.

Kopplingen mellan apostlarna och den obrutna kedjan av biskopar är för oss en mystisk, karismatisk, familjebetingad och organisk troendegemenskap. När vi ber tillsammans i enhet, när vi delar sakramenten med varandra, när vi tillber tillsammans och har kommunion tar vi alla del av en gemensam upplevelse, ett gemensamt liv med Gud. På samma sätt som tro omsatt i handlingar är vårt sätt att förena oss med Gud, är tro i gemenskap med andra kristna och gemensamma handlingar vårt sätt att tillsammans förena oss med Gud. Den obrutna kedjan som sträcker sig över alla generationer – en enda gemenskap som i olika lokaliteter har uppfostrat barn i Tron, har utbildat och format ledarna, som har lagt sina händer på dem och sänt ut dem för att sprida karisman – denna oavbrutna gemenskap är den samma som startade på pingstdagen och fortsätter än idag. Apostolisk succession är en kultur, en upplevelse, en organism skulle man nästan kunna säga.

Apostolisk succession handlar inte bara om biskoparna utan om oss alla, fast i synnerhet om biskoparna. Det räcker inte att man läser om de heliga Fäderna i en bok. Du kan inte bli del av familjen – av handlingarnas och karismans familj – i avskildhet. Eller så kan du inte göra det till samma grad i varje fall. Rövaren på korset gick aldrig i en medlemskaps kurs hos Ortodoxa Kyrkan men vi håller upp honom som en förebild av tron. Du som har chansen kan dock inte påstå att du tror vad vi tror om du inte gör såsom vi gör – och vi gör allt det i gemenskap med Kyrkan.

Vår frälsning är därför en gemensam process där vi blir lärda (med doktrin) att göra handlingarna som Gud har kallat oss till, där vi gör dem tillsammans och därmed blir frälsta tillsammans. Det handlar inte enbart om en fortlöpande gemenskap av troende som har fortsatt oavbrutet sedan apostlarna. Det handlar om samma grupp troende som har bara vuxit till antal under åren.

Vi finner att de västliga kyrkorna tenderar att dela upp kyrkobegreppet i två; den segrande kyrkan (de troende i himlen) och den kämpande kyrkan (de troende på jorden) . Vi accepterar inte uppdelningen. Många ser den himmelska kyrkan som den sanna Kyrkan – de som är såsom vi borde vara – heliga, apostoliska, allmänneliga – medan vi i den andra halvan här nere stapplar oss fram som blinda. Uppdelningen grundar sig på att människor som beskriver kyrkan i dessa termer inte tror att det kan finnas sann helighet eller sann enhet på denna sidan om döden.

Vi säger att kontinuiteten inte enbart sträcker sig över tiden mellan oss och fornkyrkans helgon (dvs den apostoliska successionen), men vi har även en ontologisk kontinuitet här och nu med dessa som förr levde på jorden men nu är hos Gud. Eller såsom den Ortodoxa Teologen Anthony McGuckin skriver, ”vår lära om kyrkan härstammar från vår lära om Treenigheten.” Såsom Gud Fadern och Gud Sonen är inte delar utan är var för sig Gud i den fullaste meningen, så är kyrkan också odelbar. Men Gud Fader och Gud Sonen och den Helige Anden äger inte Gudomens fullhet oberoende av varandra, utan de är var och en Gud i den fullaste meningen just därför att de är en gemenskap – tre personer som också är en enda Gud. De tre personerna ger var och ett fullt uttryck för det som menas med ”Gud” därför att de är så intimt förenade med varandra.”

På samma sätt är den lokala församlingen Kyrkan till den grad den är förenad med resten av Kyrkan. Men den är inte en del av Kyrkan. Du hittar i den lokala församlingen Kyrkan. På samma sätt är Kyrkan på jorden – den du ser och som består av levande dödliga människor av kött och blod – Kyrkantill den grad den befinner sig i enhet med den heliga familjen som har insomnat och som ständigt ber för (och med) oss i Guds tronrum. Frälsningens gemensamma karaktär har alltså inte enbart med en oavbruten historisk succession att göra, utan även med den gemensamma processen som pågår nu där vi alla tillsammans förenar oss med Kristus i handlingar. Vi behöver tro det som våra fäder trodde därför att de fortfarande tror det. Vi behöver göra det som våra fäder gjorde därför att de fortfarande gör det.

För övrigt så är det detta som Ortodoxa Kyrkans förkärlek för reliker syftar till. Det är på grund av detta som vår Kyrkas tidigaste altare var kistor som innehöll benen efter martyrerna, och det är därför vi än idag vill ha reliker i våra altare. Dessa människor är med oss, ber tillsammans med oss och för oss. Just nu.

Såsom jag har beskrivit ovan, definierar vi tro som handlingar. Vi bevarar den sanna tron så att folket kan bli lärda att göra Guds handlingar. Vi förblir i Kristi Kropp (dvs Kyrkan) som grenar som har ympats in i vinstocken (Johannes 15), därför att vi vet om att det enda sättet att ständigt kunna bli förenade med Kristus i Hans handlingar är att ta del av Hans kropp (i eukaristin), tillsammans med alla de andra Heliga som oavlåtligen tillber Honom i himmelen och som oavlåtligen har kommunion med Honom. Johannes 15:3-4, ” Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.”

Det är bara tillsammans med dem, med hela Kyrkan som vi kan göra något alls. Vår tro-omvandlad-i-praktik är aldrig en individuell ansträngning utan en gemensam tro. Om vi vill bli del av Kristi Kropp i handlingarna måste vi bli förenade med den (och med varje medlem genom tiden) i läran och i sakramenten: i Ande och i Sanning(Johannes 4:24).

Det är dessutom så att hur vi ”säger” Kristi ord handlar om mer än ljudet som kommer ut ur våra munnar. Det handlar även om verkligheten som vi visar med våra handlingar. När vi är en, identifierbar och synlig enhet ”säger” vi att vi tror på en helig allmännelig och apostolisk kyrka. Det som Ortodoxa Kyrkan tror återfinns i det den gör och har gjort. Argumentet falerar naturligtvis om vi gör den avhängig av individuella människornas agerande. Vi har haft, och har, gott om syndare – i stort sett var enda en av oss som ännu inte kommit fram till himmelen. Men på grund av att vi inte delar upp kyrkan i två halvor, tror vi också – vi har erfarit och vi tror även såsom en ”visshet om det man inte ser” (Hebreerbrevet 11:1) – att den Sanna Tron och handlingarna som flödar ur den finns i Kyrkan här på jordentrots att hon är fylldav syndare. Det är uppståndelsens mirakel: död har genom döden nederlagts och Gud lever i och bland oss trots allt. Om du vill hafler och mer uppenbara och påtagliga exempel på det som vi tror kan du läsa om Kristi liv och våra Helgons liv. Vi tror på den Gud som helgade dem, och vi eftersträvar samma helgelse.

Alltså är det genom att bevara deras lära, genom att göra det de gjorde, genom att bevara deras liv som vår ledstjärna som vi kan få möjligheten att förena oss med Kristus i gemenskap med dem. Doktrinen är viktig därför att när man blir lärd rätt kan man leva rätt. När man lever rätt – i synnerhet när man ger sant vittnesbörd om hur Kristus kallade oss att vara av ett sinne – undervisar man en förlorad värld om Guds makt.

Vi vet att detta levnadssätt fungerar – på detta vis kan du förena dig med Gud (i synnerhet genom att älska Gud, älska din nästa, genom omvändelse, bikt, dop, eukaristin – det sakramentala andefyllda självförnekande livet i kärlek). Vi vet att de som gör detta blir förenade med Gud därför att det har bevisats först med Kristi Uppståndelse och sedan genom oberäkneliga mirakler, martyrer, bekännare, heliga män och kvinnor som visade med sina liv och död att Herrens uppståndelses kraft fanns även hos dem.

Det är en helt annan sak att säga detta än att säga, ”vi vet att vi (dvs de du ser framför dig) har rätt i sakfrågan”. Det ärsnarare så att vi vet att vår tro och vår tillbedjan utgör frälsningen. Vi vet att detta (dvs Kyrkans läror såsom de har omvandlats i praktik i evangeliet och i helgonens liv) är livet som Jesus har kallat dig till. Men är människorna i vår församling ofelbara? Nej. Det finns får utanför och vargar innanför. Vi uttalar oss inte om vilka som kommer till himmelen och helvetet. Vi vet inte – och det gäller även oss själva som enskilda personer. Frälsningen är inte en individuell avskild händelse där mitt enskilda öde bestäms. Frälsningen är alltid en gemensam händelse där vi blir frälsta tillsammans.

Om Sakramenten

En aspekt av de rätta handlingarna handlar om att på ”rätt sätt” fira sakramenten. Även detta är en stötande fråga för många utanför Ortodoxa Kyrka. Det verkar som om vi säger att du som inte firar gudstjänst med samma gudstjänstordning som vi lyckas inte få ert vin och ert bröd till att bli Kristi blod och kropp. Eller som om vi menar att du som blivit döpt med en annan dopgudstjänstordning än vi har har inte blivit döpt på riktigt.

Det är inte det vi tror. Inom Ortodoxa Kyrkan har det genom åren funnits många olika gudstjänstordningar och olika lokala traditioner. Vi har faktiskt långt mycket mer variation mellan lokala kyrkor än idag än våra medlemmar brukar vilja erkänna.

Vad är det med sakramenten i så fall som är så viktigt? I västvärlden hittar du allehanda tolkningar: en säger att sakramenten endast är gemytliga ritualer, ceremonier som uttrycker våra kollektiva minnen. En annan säger att de är praktiska som andliga övningar eller har ett pedagogiskt värde. Man träffar folk som hävdar, såsom vi, att i sakramenten händer något verkligt. De döpta dör på riktigt i Kristi död och uppstår på riktig med Kristus. Vi tar emot Kristi kropp och blod – på riktigt – i eukaristin. Men varför? Även om någon håller med oss om det kan det hända att de aldrig funderar på vilket värde det skulle ha.

Den frälsningslära som beskrivits hittills kallas i Ortodoxa Kyrkan för theosis. Vi förenar oss med Gud genom att göra Hans gärningar, genom att lära oss att tänka Hans tankar. Vi gör oss inte därmed förtjänta av något. Livets gåva är att vi får göra dessa saker. De utgör innehållet i vår frälsning, inte orsaken till vår frälsning. Men ytterligare en aspekt av theosis handlar om att det är en evig process. Den tar aldrig slut. Därför fortsätter våra fäder att göra samma saker hos Gud. De gör det som de gjorde. De ber. Nu. Idag. De kommunicerar (delar kommunion, tar del av Kristi Kropp och Blod) nu. De älskar och är älskade.

Vi målar inte upp i vår tradition en bild av himmelriket som en slags evig lekplats där vårt inre barn äntligen får fröjda sig med lek och sång, såsom många gör i väst (ett tydligt exempel är den berömde diktaren Adrian Plass som skrivit en hel bok med dikter och akvarellmålningar som illustrerar den himmelska lekplatsen). Vi kommer inte äta glass eller plaska i en himmelsk plaskdamm. Det handlar inte om att vi ser himmelen som någon glädjebefriad och sträng plats. Naturligtvis blir vår glädje gränslös. Men dess gränslöshet grundar sig i Guds evighet. Himmelen för oss har Gud som mittpunkt och inte mig som mittpunkt. Jag färdas in mot Gud som är evig. Jag kommer aldrig fram till någon slutstation. Jag fortsätter bara. Vi ser därför inte frälsningen som att man har gått över en linje eller gjort mål. Vi ser den som en färd – hela kyrkans gemensamma färd.

Utifrån den uppfattningen ser vi att sakramenten skänker oss den behövliga nåden för att kunna fortsätta färden. Sakramenten utgör färden. För att förtydliga bilden ytterligare skulle man kunna diskutera fallet där en människa finns som aldrig hört talas om kristendomen överhuvudtaget. Då den människan är skapad av Gud har hon all möjlighet i världen att leva ett liv som behagar Gud. Kunskapen om Gud är tillgänglig förhenne såsom vi läser i Romarbrevet 1:20, ” Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

Men i vår erfarenhet är det egentligen de flesta som misslyckas och vänder ryggen åt Gud. Det finns ingen som kan gå med Gud utan Guds hjälp. Att följa Guds kallelse innebär därför ett samarbete med Gud – en synergi. Vi behöver en synergi mellan Guds ansträngningar och våra egna ansträngningar och fastän de arbetar tillsammans är de helt ojämna i sin verkan. Gud gör det mesta men vi måste också vara med.

Guds gåvor, nådegåvorna som skänkts oss till vår hjälp är skänkta till hela Kyrkan därför att hela Guds mänsklighet blir frälst tillsammans. Det som sakramenten ger oss – bokstavligt och på riktigt – är karisman, Guds gåva som gör det möjligt för oss att göra Hans gärningar. I Efesierbrevet 2:10står det, ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.”

Vad kan vi mer säga om hur sakramenten verkar? Sakramenten är inte en generisk mall som upprepas lokalt. Det skulle betyda att vi likställer våra sakrament med alla andras. Nej de är inte en mall, de är samma händelse överallt och genom tiden. Uppenbarelseboken 13:8 kallar Jesus för ” Lammet som är slaktat från världens grundläggning”. Hans offer är evigt. Det fungerar inte om vi ser Jesu offer som enbart en slags betalning av en skuld. Skulden var inte från världens grundläggning! Varför skulle lammet slaktas från världens grundläggning? Sakramenten är en evig händelse där Gud omsluter oss med sin kärlek och bjuder in oss i Treenighetens gemenskap.

Alltså är vår eukaristi ett deltagandei en enda händelse som sträcker sig över tid och rum. Samtidigt samlas vi i olika hus på olika platser och firar eukaristin och de övriga sakramenten. Vi tror på samma sätt att den Gode Herden – den som både offrar och blir offret – Jesus Kristus finns överallt. I Hans Kyrka manifesterar Han sin närvaro på många olika sätt. Hos varje kristen är Kristus närvarande på ett sätt som är unikt och specifikt för den personen. Några personer kallas till att dela Kristi specifika och vigda ämbete såsom den Gode Herden. De är våra biskopar. Och på samma sätt som den eviga eukaristin bara är giltig därför att det är Kristus som offrar sig själv, så är våra sakrament bara giltiga när de firas av biskopen (eller den präst som biskopen utsett att göra detta). Våra sakraments kraft härstammar från den eviga eukaristin som vår lokala biskop firar tillsammans med alla biskopar i Kyrkan: alla som varit och som är biskopar, alla som tillsammans bevarar den sanna tron.

Med andra ord handlar eukaristin inte enbart om bröd på en tallrik och vin i en bägare. Det handlar om vem det är som välsignar brödet och vinet. Om eukaristin vore en mall att följa (vilket vi egentligen har konstaterat inte är fallet) skulle mallen inte gå ut på att man skall, ”skaffa bröd och vin och välsigna det”. Mallen skulle i så fall vara, ”skaffa en biskop som har vigts in i Kristi eviga biskopsämbete och som tillsammans med alla biskopar i tid och rum firar brödets och vinets mysterium. På så vis kan den lokala församlingen ta del av den eviga eukaristin.”

Vi har ett enda biskopsämbete i vår kyrka – Kristi biskopsämbete. Varje biskop delar det fult ut – Kristi, vår Gode Herdes ämbete. Tillsammans med kollegiet bevarar biskoparna trons fullhet därför att de alla delar ämbetet. Vår tro bevaras i gemenskap, ett råd, i samarbete mellan ledarna, som tillsammans i enhet kan hävda att de leds av Anden2. Alltså föds vår eklesiologi ur vår treenighetslära: ingen individ kan ensam avgöra sanningen åt oss utan den enskilde biskopen äger den makten och den karisman (fullt ut) just på grund av han också är förenad med de övriga biskoparna i ett kollegium. Tillsammans har hela Kyrkan tagit emot och måste bevara den sanna tron, och från helheten flödar sakramentens nåd.

Men om Gud kommer till andra kristna och möter dem i deras kyrkas eukaristi är något som ligger mellan dem och Gud. Vi har inte med det att göra.

När människor pratar om ”kommunion” tänker de oftast på en av två saker: antingen handlar det om brödet och vinet i nattvarden, eller så syftar man på en organisatorisk enhet som omfattar biskopar, församlingar osv. Vi i Ortodoxa Kyrkan menar att det egentligen är samma sak. Kristi Kropp (församlingarna) och Kristi Kropp (eukaristin) är, ur doktrinens synpunkt, samma sak därför att ”organisationen” eller familjen är de som tillsammans stärker sig genom sakramenten (i synnerhet eukaristin) i sina ansträngningar mot en gemensam vision av mänskligheten. De tar del av Kristi Kropp för att kunna bli, tillsammans, Kristi Kropp. Eftersom det dessutom är Kristus som både offrar och är offret blir det ännu tydligare att saken är den samme: Kristi Kropp (Kyrkan) offrar Kristi Kropp (eukaristin).

Låt oss därför återgå till frågan som så ofta ställs om varför det är som icke-medlemmar inte tillåts ta del av eukaristin.

Det går inte att samtidigt äga en ambivalent och inkonsekvent uppfattning om Kristi Kropp (kyrkan) – en uppfattning som inte bara strider mot vår utan även innebär att man äger en annan uppfattning om hur man lever det kristna livet och förkroppsligar Kristi vision för mänskligheten – och samtidigt vilja ta del av Kristi Kropp (eukaristin) tillsammans med oss. Det är ologiskt för oss att du skulle förkasta å ena sidan vår uppfattning om vad Kristi Kropp (kyrkan) är och samtidigt vilja acceptera från oss Kristi Kropp (eukaristin).

Den inkonsekvensen är större än bara teori eller påståendenas faktamässiga värde. Nattvarden är offentlig, inte privat, och den offentliga aspekten får konsekvenser.

För det första blir nattvardsgemenskapen en missionshandling. Vi visar människor genom vårt gemensamma deltagande i den Heliga Nattvarden vad meningen är med mänskligt liv – vad det kan vara. Det kan vara ett liv där människor tar det som annars är blott materia (bröd och vin) och genom Guds nåd, i frid och kärlek med varandra, välsignar det och gör det till något mer: livet, gemenskapen och brödet blir för alla till en förening av Gud och människan i den människoblivne Kristus. Det är inte bara brödet och vinet som blir något mer än vad de var – vi som gemenskap blir också mer: Gud och människor förenade. Vi visar att all materia, hela skapelsen, skapades som ett underlag för människans liv tillsammans med Gud och med medmänniskorna. Vi visar att Gud har skapat världen i syfte att en dag bli människa – den människoblivne Herren Jesus Kristus – Gud med oss. Det är det som skapelsen är till för. Det är det som nattvardsgemenskapen visar världen.

Tillsammans i vår nattvardsgemenskaputtalar vi trosbekännelsen därför att vi visar att en förenad mänsklig familj har en enda gemensam visionom hur vi kan ge uttryckför den mänsklighet Gud har gett oss. Vi har ett sinne, en tro, vi lever ett liv. Sann lycka kommer inte genom individuellt självförverkligande, individuell prestige eller ambition, utan genom gemensam tillbedjan av den Treenige Guden. Sant liv är inte jakten efter enskild materiell framgång utan alla människors brödraskap. Det är möjligt för alla människor att tillgodogöra sig denna visdom. Gud har gjort det möjligt trots att alladiskussioner, alla splittringar allt hat och agg som fallna människorhyser gör att det verkar omöjligt. Vi hävdar att det inte bara är möjligt utan är verklighet – en verklighet som genom nåd har skänkts oss i form av Kyrkan och dess sakrament. Vi visar denna verklighet offentligt. Kom! Smaka och se att Herren är god.”3

I och med att nattvarden är offentlig blir mitt deltagande med dig ett offentligt uttalande om att du och jag (och alla de andra) förenar oss med Kristi Kropp i harmoni och enighet – och att jag är säker på detta (eller så säker som man kan rimligtvis vara). Det gäller inte bara dig och mig, vi som är i samma rum och samma församling – uttalandet gäller hela vår kyrkliga gemenskap och det är ett uttalande om att vi delar hela tron. Prästen i Sibirien, Ryssland, Rumänien, Jerusalem, Kongo eller Japan (eller var som helst!); och alla de troende som är en del av nattvardsgemenskapen omfattas av uttalandet. Jag påstår alltså offentligt att om du har hört deras präster undervisa om Treenigheten eller inkarnationen, sakramenten eller något annat av central doktrinär betydelse så kan du utgå ifrån att jag tror på det de har sagt. Det kan naturligtvisfinnasspecifika fall där en person missförstått eller säger fel. En person kanske blandar in för mycket personliga spekulationer. Men i det stora hela undervisar biskoparna den sanna tron och, så långt det går, hålls prästerna till svars för det de säger.I det stora hela kan du säga att jag är överens med dem om allt i doktrinen. Detta är vår vision för mänskligheten: att vi alla skall bli förenade med den ende sanne Guden och och vi alla strävar efter att bli Kristi Kropp.

När vi uttalar oss om detta offentligt är det, som sagt, en missionsproklamation. Potentiellt sätt är det hela världen som är mottagare för budskapet. Jag måste därför vara mycket vaksamöver vem som omfattas av uttalandet för det kan ju avgöra innehållet i uttalandet.

Det skulle till exempel vara mycket olyckligt om du fick fel uppfattning och tyckte att den kalvinistiska predikanten i nästa stad för min talan. Jag skulle bli helt förkrossad om någon gick miste om chansen att höra vår tro bara för att de först hade lyssnat på en neo-liberal predikant som påstår att Gud förmodligen inte ens existerar … för att sedan anta att jag tycker samma sak som den predikanten! Jag vill att kontrasten skall vara uppenbar mellan mig och de extrema fundamentalisterna som påstår att vi borde glädjas åt att somliga människor går förlorade. Jag vill inte att vårt budskap blir ohört på grund av ett antagande som många sekulära gör här i Nordeuropa – dvs att alla kristna säger samma sak och (detta är ännu värre) att sekulära människor förstår vad det är som alla kristna tror och nu kan sluta lyssna.

Medan många protestanter inte menar att de är överens om allting med alla som de också delar nattvardsgemenskap med (oftast på grund av en mycket oambitiös inställning som inte ens erkänner att det är möjligt) uttrycker de ändå idén om att det finns en generell enhet mellan alla troende i alla kristna trossamfund så länge de som tror har vissa grundläggande uppfattningar gemensamt.

Jag tycker detta är ansvarslöst. Det är ansvarslöst att identifiera sig med alla som kallar sig kristna därför att det totalt underminerar mission och lärjungaskap (framförallt här i den sekulariserade västvärlden.). Det är samma som att säga ”jag har inget att tillägga”, eller ”här behöver du inte titta en extra omgång om du redan hört en som kallar sig kristen.” Jag tror inte att många kristna förstår just vad det är de säger när det påstår att ”det enda viktiga är att man ska tro på Jesus”. Jaså? Du är alltså helt obestämd i frågan om det skulle vara bättre för mig att bli mormon eller gå med i din kyrka? Och Jehovas Vittnen – dem godkänner du med? Hur är det då med vitmakts apartheid-”kristna” i (endast visa delar av) Sydafrika? Alla ovannämnda tror på Jesus. Är de alla lika godkända menar du?

Om du säger ”det enda viktiga är att man skall tro på Jesus – allt det andra spelar ingen roll” och du inte menar ”jag har inget att tillägga” är det egentligen ännu värre. I så fall blir ditt budskap till icke-kristna som så: inga av oss är överens med de andra om mer än några ytliga påståenden, ochkring dessa är vår enighet egentligen ganska falsk. Det är omöjligt för människor att äga ett sinne. Vi ger upp. Människans arrogans och högmod är för stora för Gud, och Han förmår inte att besegra dem. De svåra existentiella frågorna mänskligheten har kan inte otvetydigt besvaras i termer som människan kan tillgodogöra sig. Det bästa vi kan hoppas på är därför att man får någon påhittad låtsas-enhet där vi alla är överens om att vi är överens om något, fast inga av oss egentligen vet vad det skulle då vara. Trots det vill vi att du skall fundera på fördelarna med något av det som några av oss säger, och överväga om du också ibland vill göra några av de saker som några av oss ibland gör.

Detta är inte rösten som kallar i öknen, ”bereden väg för Herren!” (Jesaja 40:3). Ingen följer efter en skock får som alla vandrar åt var sitt håll. Var är herden egentligen?

Denna icke-lära om kyrkan är för mig samma som att förneka inkarnationen. Det är samma som att förneka att Gud kan och har uppenbarat för oss en vision om mänskligheten och gjort det begripligt för oss i alla fall till den grad att vi, genom Hans nåd, kan delta i denna återskapade mänsklighet.

Ortodoxa Kyrkan tror att Han har gett osssin Ande som hjälpare för att denna mänsklighet kan omfatta alla människor. Vi vägrar att erkänna oss besegrade fastän vi möter envisaochhögfärdiga människor som hittar på sin religion allteftersom. Gud är större.

När vi ger upp på visionen om att mänsklighet kan äga ett sinne säger vi därmed en osanning om den radikala skillnaden mellan Kristi Sanning och alla andra ”sanningar”. Andra sanningar handlar om idéer, vår sanning är inget annat än själva Kristus och Hans person i vilken uppståndelsen – en uppståndelse som inga idéer någonsin kunde åstadkomma – har gett oss evigt liv. Ordet är Personen. Vi kan aldrig gömma detta ljus under diplomatins skäppa (Matt 5:15) och påstå att ”vi har inget att tillägga”.

Om vi trots allt har något att tillägga innebär det ofta att vi tar avstånd från, eller till och med kritiserar agerandet, som vi observerar hos andra som kallar sig för kristna. Det går inte att komma runt detta. Vi envisasmed vår doktrin därför att vi är envist måna om praxis. Det finns ett intimt samband mellan dem. Vi behöver inte bara dela samma sinne. Vi behöver, så att säga, dela samma händer också. Vi behöver be på samma sätt. Vi behöver leva Kristi Liv på samma sätt. Det senare är framförallt ett område där vi insisterar att vi visst har något att tillägga.

Kommunion i Bibeln

Helige Paulus skriver i 1 Korintierbrevet 11:17-18, 21-22, 26, 29-30”… era sammankomster är mer till skada än till nytta. Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, … Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. … föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? … Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. … Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.”

Den som är observant ser att för Paulus verkar Kristi Kropp (dvs Kyrkan) och Kristi Kropp (dvs brödet och vinet i Eukaristin) vara helt utbytbara som koncept. Medan församlingen i Korint kanske led av klasskonflikter eller någon slags paternalism i sitt gudstjänstliv tror jag att brevets poäng är högst relevant för dem som gett upp idén att Sanningen har blivit uppenbarad för Kyrkan – de som har nöjt sig med att hoppas att de många kristna ”sanningarna” tillsammans blir någorlunda sanna. Paulus säger att personen som inte urskiljer kroppen (Kyrkan) urskiljer inte heller kroppen (eukaristin). Vi förkunnar (offentligt) Herrens död tills dess han kommer om vi är förenade i en enda kropp (Kyrkan) och om vi värdigt och ödmjukt delar kroppen (eukaristin) med varandra. Undlåter du att göra detta börjar kyrkan sönderfalla. Många blir sjuka eller svaga (kanske syftar han mest på andlig sjukdom/svaghet?) eller lämnar kyrkan helt och hållet. Kristi agerande, Kristi uppståndna liv, försvinner ur livet hos dem som inte alltjämt förenar sig med den enda Kyrkans kommunion – den Kyrka som med en stämma lär ut läran om den helighet som bör flöda ur livet hos dem som tar del av kommunionen.

Det är därför vi är så orubbliga om villolärans felaktighet. Vi är nämligen också orubbliga om det Sanna Ljusets godhet. De som vandrar ifrån Kristi Ord vandrar ifrån Kristi gärningar – eller åtminstone vilseleder andra så att de i sin tur lever osunda liv. Det är det som vi tror Paulus hävdar ovan.

Några exempel på hur vi ser denna princip omsatt i praktik – några villoläror där vi kan visa exempel på hur människor kommit på villovägar på grund av dem. Den som lär kristna attavstå från att be till helgon om deras förböner (dvs man beskriver vördnad av helgon som avgudadyrkan eller skrock) har gjort dessa kristna till föräldralösa barn. Den som inte har helgonen har blivit fråntagen sin familj! Man har blivit fråntagen sitt sanna hem som hela livet längtar efter. Frälsning blir abstrakt, cerebral, opersonlig och den ”troende” blir frånkopplad alla andra.

Den som lär kristna att överge sina ikoner berövar dessa kristna en oändlig källa med nåd. Den människoblivne Kristus sträcker sig mot oss genom ikonerna; in i våra hem och i vårakyrkor. Materian som blivit välsignad och helgad, och som föreställer dessa heliga bilder förmedlar himlens verklighet till oss – och många har i generationer gått miste om det.

Den som säger att man inte behöver någon präst för att kunna bekänna sina synder berövar dig helandets nåd som den Store Läkaren har gett oss i syndens absolution. Den som säger att Eukaristin endast är bröd och vin – inget mer – berövar dig kontakten som för oss är livets källa – fysisk kontakt – med vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Den som uppmuntrar dig att söka Andens gåvor utan att först bry dig om Andens frukt skapar en jag-centrerad upplevelse-centrerad gudstjänstmiljö där narcissism och personlighetskulter kan frodas, men där substans och integritet försummas mer och mer. Listan är lång. Villolära får konsekvenser i praktiken. Vi håller inte på medordklyveri.

Eller tror du kanske att Paulus var en trumpen besserwisser när han skrev i 1 Korintierbrevet 1:10, ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.”

Eller i Galaterbrevet 1:6-9, ”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium,fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.”

Kristna runtom i världen

Så här långt har vi konstaterat att Ortodoxa Kyrkan ser ”tro” som en livsstil – gemensamma gärningar som alla människor gör som har mött Personen och Ordet, Jesus Kristus, och som har trott på honom. Vi delar en och samma tro i och med att vi delaren gemensam vision för den återlösta mänskligheten – en vision som uppenbarats åt oss i Kristi Person, hos Hans Helgons liv, i Hans Kyrka och i Kyrkans läror. Tillsammans delar vi en enda eukaristi då vi tillsammans strävar att uppnå denna vision.

Gud har skapat oss som kropp, själ och ande. Guds uppståndelse kommer inte till oss enbart i vårt sinne – i själen – utan i kroppen och i anden. Den är en uppståndelse som vi tar del av som kommunion, som en familj; en uppståndelse som är mer än en idé. Den är verklighet! På samma sätt som uppståndelsen inte blir vår egen personliga verklighet bara på grund av att vi vet om det, utan på grund av att den faktiskt har hänt, och för att vi faktiskt har dött med Kristus, så blir karisman i Kyrkans lära och Kyrkans gärningar inte vår egen personliga verklighet endast genom information eller imitation, utan genom faktiskt fysiskt deltagande i Kristi Kropp genom Kyrkans sakrament.

Men vi Ortodoxa ljuger om vi säger att vi inte känner igen merparten av våra värderingar när vi träffar kristna i andra trossamfund (ibland mer ibland mindre – om vi säger sanningen). När jag går in i Svenska Kyrkan eller en Baptist- eller Metodistkyrka och hör att någon läser saligprisningarna är dessa inte främmande för mig. Jag känner många som hör till dessa samfund som har kommit mycket längre än jag när det gäller att omsätta saligprisningarna i praktiken! Dessa människor älskar Gud och älskar sin nästa. De ger mat åt de hungriga och ger kläder åt de nakna. De ber för sjuka. Vi är omgivna, i synnerhet här i väst, av tusen och åter tusentals underbara gudaktiga människor som verkar så mycket gott. Hur kan vi då säga att vi inte delar en gemensam vision för mänskligheten med dem?

Hur kan vi dessutom förneka att det som vi ser är Guds verk – Kristi Uppståndelses Kraft hos dem som kallar Honom för Herre? Detkan inte förnekas. Självklart är det Guds verk.

Det finns två sätt att hantera motsägelsen, en är sträng, en är mjukare. Jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan dem.

Den stränga förklaringen är att medan vi ser Guds hand i vad dessa människor gör så tror viatt de egentligen kunde göra ännu mera – och vi hoppas att vi alla kan komma ännu längre. För att låna ett ordspråk från Socialdemokraterna – man är stolt men inte nöjd. Vi ser på den västliga kristendomens historia – i synnerhet de senaste två seklenoch tyvärr måste vi konstatera att vi inte alls är förvånade över att ateismen har haft sådan framgång.Framför allt upplever vi att det protestantiska samhället haft tur att den inte förlorat religionen helt och hållet. Vi är inte alls förvånade att västvärldens samhälle i sekler har förtärt och konsumerat andra kulturer runtom i världen – att samhället har gjort världen till en fabrik, att samhället mäter mänskligt liv i kronor och öre, fräter undan all mänsklig värdighet eller moral, alla traditioner, tills inget annat finns kvar förutom individen, arbetaren, konsumenten, personnumret , adressen men ingen ande. Vi tror att det finns ett direkt samband mellan den heretiska förvrängningen av den kristna Tron och det kristna samhällets sönderfall i väst. Detta beror inte på något slags romantiskt (och historiskt icke sanningsenligt) selektivt minne om hur det var ”förr i tiden”. Varje tid och varje samhälle har sina egna unika och katastrofalatillkortakommanden. De varierar i färg men inte i storlek. Vår profetiska medvetenhet angåendedet västerländska samhället ser bara några tydliga mönster. När Kristi Persons mysterium reduceras till påståenden, formuleringar, blir livet reducerat till det som kan bli förståttoch mätt. Sola fides och Sola scriptura blir enbart Sola4: jag själv, med endast mina tankar och mina böcker. När människan reduceras till att bara vara en atom – en enhet isolerad från alla andra – där frälsning avgörs enbart på individuell basis, när det enda som räknas är vad hon har i sitt huvud men inte huruvida Kristi Kropp når in i hennes kropp, då blir hela mänskligheten till ett hav av osammankopplade, främmande atomer som guppar omkring på vågor av moralisk likgiltighet. Vi är inte förvånade. Vi misstänker att de goda människor som bor i samhället egentligen inte alls tror det som deras kyrkliga grundare lärde ut, eller det som deras teologer har skrivit, utan i praktiken visar med sitt agerande att de tror något som ligger mycket närmare vår tro. Vi önskar att deras ord kunde bli mer konsekventa, sammanlänkade med deras agerande därför att vitycker om mycket av det som vi ser andra kristna göra.

Det finns ett mjukare sätt att hantera ”godhetens problematik” som man skulle kunna, med viss humor, kalla det – dvs hur vi som Ortodoxa skall se på människor som i praktiken har mycket gemensamt med oss, medan deras läror skiljer sig mycket mer. Vi kan ta hjälp av den Helige Basileios den Store när han skriver i Kanon 1, epistel 118 till Amfilokios (alltså ett brev som kyrkan har bekänt som inte bara bra utan även kanoniskt, d.v.s. erkänd av ett ekumeniskt koncilium som ett uttryck för den sanna tro).

Det bör nämnas att flera Ortodoxa teologer har observerat att Ortodoxa Kyrkan saknar ettmer sofistikerat och framförallt nyanserat ordförråd när vi diskuterar vår relation till andra kristna. När jag hör ordet ”heretiker” tänker jag, till exempel, på 100-talets gnostiker i Egypten som ”döpte” de ”troende” i blodet av en tjur precis när tjuren slaktades. Eller så tänker jag på en modern sekt där ledaren anser att han är Gud själv. Dessa är heretiker. I allmänhet är grunden till tron så radikalt förvrängd bland heretiker så att det blir uppenbart att gruppen inte längre hör till samma familj som vi överhuvudtaget. Den helige Basileioslämnade ett litet bidrag,till utvecklingen av ett mer nyanserat ordförråd men tyvärr har inte många bidrag kommit sedan dess.

Den helige Basileios var biskop och skrev till sina underordnade om hur de borde se på ”heretiker”. Han skrev om huruvida en konvertit från en ”heretisk” grupp skulle mottas i Kyrkan – i synnerhet huruvida en som blivit döpt i en heretisk grupp kunde anses vara döpt, eller om han skulle döpas på nytt.

Den helige Basileios definierade tre grupper. Heretiska viloläror, säger han, är sådana tankesystem som har helt och hållet brutit med den kristna tron. Om din uppfattning om vem Gud är skiljer sig substantiellt från vår uppfattning hör du förmodligen till denna kategori.

Sedan fanns det ”schismer” där en grupp har tagit avstånd från de övriga utifrån något slagspraktiskt själ – en präst ansågs vara korrupt eller man kom inte överens om den moraliska tillämpningen av gemensamma principer osv. En person som vill återgå till Ortodoxa Kyrkan från en av dessa grupper skall inte döpas på nytt, enligt den Helige Basileios. De skall omvända sig. Om gruppen den tillhörde ”fortfarande har någon koppling till Kyrkan” – dvs om man fortfarande känner igen dem som en kristen grupp – mottages de utan ett nytt dop.

Sista gruppen omnämns som ”irreguljära sammankomster” – alltså församlingar som leddes av rebelliska ledare. En sådan grupp kunde till och med vara ovetande, eller ganska ovetande om att församlingen inte erkändes av den lokala biskopen. Dessa skulle bli mottagna i kyrkan efter de blivit informerade och omvänt sig.

Min personliga erfarenhet är, och jag vet att många andra Ortodoxa kristna har delat den, att vi träffar människor i den ”kristna” världen som kunde platsa i var och en av dessa tre grupper. Man skulle till och med säga att det finns en skala, och vi känner till grupper som hamnar på alla möjliga ställen på skalan. Om en församling eller trossamfund bekänner den niceanska trosbekännelsen, firar sakramenten, och framförallt om Guds Andes kärlek uppenbart är den rådande principen i medlemmarnas liv – är de då heretiker i samma mening som gnostikerna som jag nämner ovan? Självklart inte.

Kyrkor som mer eller mindre avskaffat sakramenten, vars uttryck för en, trots allt genuin tro på Kristus, är ändå barnslig och kaotisk … jag skulle gå så långt som att säga att de är heretiker fastän de ofta har ledare som uttrycker en viss tro på niceanska trosbekännelsen. Detta är en exercis som bara är konstruktiv i missionssammanhang – vi vill precisera hur mycket och varför vår tro skiljer sig ifrån specifika andra grupper. Vi vill inte försöka utreda vilka som kommer in i himmelen och inte. Pastoralt måste vi vara nyanserade när vi undervisar och argumenterar. Den helige Basileios skrev om huruvida man skall döpa om eller inte. Jag uppmuntrar Ortodoxa Kristna att ha honom som förebild när man väljer hur konfrontativt och hur bestämt och vid vilka tillfällen man uttalar sig om andra kristna traditioner. När vi har ett utbyte av idéer med andra kristna måste vi anpassa retoriken. Detsamma gäller i ännu större grad när vi pratar om andra kristna. Om vi är något oeniga i teologin men mycket eniga i praxis bör vårt språk när vi pratar om dem, även vårt språk i apologetiken, återspegla det vi har gemensamt.

Då vi blivit mer nyanserade, då vi kärleksfullt och omsorgsfullt valt tonläge återstår ändå det oundvikliga – att vi inte är överens. Våra motparter i andra kyrkor blir ofta förvånade att vi tar vissa frågor på så stort allvar eftersom många av frågorna är ganska egala för dem. När vi kallar en doktrin för en villolära, när vi inte delar kommunion med en kyrka på grund av dess ‘heresier’, beror det ofta på val som någon eller några gjorde för länge sedan. Någon (som många idag glömt av) ansåg sig ha rätten att ‘reformera’ kyrkan. De slängde ut viktiga delar av våra fäders tro. De lämnade biskoparnas gemenskap, och därför kommunionen.

Men deras efterträdare – nu några århundraden senare – kan inte betraktas som heretiker på samma sätt som grundarna. Förmodligen förstår inte de flesta vad villoläran gick ut på. Det bör vi ha i åtanke. Vår argumentation mot villoläror gäller inte petitesser, utan har alltid en pastoral grund – dvs vi är alltid angelägna om vad människor gör baserat på sin tro. Vad de säger är bara relevant ur denna synvinkel. Vi ser omkring oss många Kristna som gör mycket av det vi gör samtidigt som de är medlemmar i kyrkor som säger mycket som vi finner inkonsekventi förhållande tilldet vi (och de) gör. Om du genom din livsstil visar att du är överens med oss, hoppas vi att du kommer med i vår kyrka så att vi kan bli styrkta tillsammans.

Vi har ingen som helst aning om vilka av dessa individer som blir eller inte blir frälsta. Vi gläds då vi känner igen vår Kyrkas värderingar i andras gärningar – framförallt gärningarna hos dem som kallar sig kristna. När vi ser att någon verkligen älskar Gud och sin nästa kan vi prisa Gud för det, och vi går inte sedan hem oroade för huruvida dessa människor, trots sin uppenbara kärlek t ill Jesus, ändå kommer att gå förlorade för att de hör till fel tradition. Bland de många helgonliv vi läser om återfinns många berättelser om helgon som verkade leva vedervärdiga liv, folk som tycktes vara galna, eller som levde ut sin helighet i total ensamhet. Deras helighet uppenbarades senare av Gud, och många som hade dömt dem fick skämmas. Vi vill inte befinna oss i den sitsen att vi har dömt ut ett helgon – särskilt när det inte ens finns någon klar skillnad i hur vi applicerar tron.

Utan att ta oss rätten att döma individuella människor, och trots att vi omkring oss har många gudaktiga och uppenbarligen andliga kristna som inte är Ortodoxa, påstår vi ändå att det livet de har i Kristus skulle nå en helt annan uppfyllelse om de inympades, såsom vi, i Kyrkans Vinstock. Detta betyder egentligen att vi har en mycket mindre pessimistisk syn gentemot fallna människor i allmänhet, och mot ‘heretiker’ i synnerhet än många kristna i Väst haft genom tiderna. Vi har aldrig trott något som kommer i närhet av den kalvinistiska doktrinen om människans totala fördärv (nämligen att en icke-frälst människa inte förmår något gott alls). Vi tror inte heller på arvsynd (eller arvsskuld som vi kallar det). ‘Frälst’ eller inte förmår människan mycket gott. Naturligtvis finns många som, skapade till Guds avbild, har segrat mycket över synd och vår fallna världs misär. Vi hävdar inte att vi är de enda som älskar Gud.

Men (så hävdar många) då måste man kunna leva som de heliga Fäderna levde, tillbe som de tillbad och till och med säga samma ord som de sade utan att höra till någon kyrklig gemenskap?

Det stämmer dock inte med vad de heliga Fäderna sade. Det är absolut inte det de gjorde – dvs försöka leva ett heligt liv i avskildhet från Kyrkans sakrament. För att upprepa det som skrivits ovan så är det inte bara så att vi vill upprepa vad de gjorde. Vi är beroende av dem nu när de alltjämt gör det och vi vill göra det tillsammans med dem. Vår kommunion med hela Kyrkan är källan till all karisma som kan få sitt uttryck i våra dagliga liv.

Våra fäder har lärt oss, och vi tror dem, att till och med de mest abstrakta och teoretiska skillnader i doktrin kan få stora konsekvenser i anhängarnas moraliska, etiska och andliga liv. Doktriner är alltid pastorala doktriner. Vi skyddar bruksanvisningen för det Heliga Kristna livet. Vi ordklyver inte. Om du menar att en synligt enad Kyrka är av mindre vikt har du redan där lämnat såväl fädernas tro som deras levnad. Genom att uttala annorlunda ord än Kristus skiljer du dig från Kristi Kropp. Vi förnekar inte alls att du samtidigt kan älska din nästa och föda de fattiga, men din avvikelse kan vilseleda tusentals andra, och efter en tid, på en plats där du inte har någon kontroll, blir följden oundvikligen att människor blir lärda att göra det onda, att det som inte är gott lärs ut i ‘trons’ namn. Vi kan inte acceptera detta.

Gör-det-själv Ortodoxa

Jag har mött människor som klagar såväl över den Ortodoxa Kyrkan som över den Romerskt Katolska och säger, ‘Jag är beredd att dela kommunion med er – varför är ni inte beredda att ta emot mig? Varför är medlemskapspapperet viktigare än eukaristin?’

Jag kan inte föra Katolska Kyrkans talan i frågan, men jag kan säga när det gäller oss att jag inte ser att du är beredd att dela kommunion med oss. Du är beredd att gå fram till kalken och förtära eukaristins bröd och vin, men du är uppenbarligen inte beredd att vara överens med vår Kyrka om allt (till exempel om huruvida man bör tillåtas delta i eukaristin). Du har inte åtagit dig att förena dig med oss genom att leva det kristna livet såsom vi uppfattar det. Vi lär nämligen inte ut att man skall göra eukaristin till en fråga där jag som en isolerad individ antingen bekräftas och tillmötesgås på mina egna villkor, eller så blir jag som isolerad individ stött, tar min boll och går hem. Det är inte i överensstämmelse med vad vi lär ut. Därför är du bevisligen inte överens med oss på två viktiga punkter. Det är uppenbarligen du och inte vi som har bestämt att vi inte delar kommunion. Varför vill du ha vår eukaristi?

Andra människor har, såsom jag skrev i inledningen, adopterat nästan all vår liturgiska och andliga praxis och betraktar sig själva som mer eller mindre Ortodoxa. Det finns många varianter på detta fenomen. De är ofta stötta och förvirrade av att vi inte erkänner dem som fullt Ortodoxa. Tacksamt nog kan vi trots detta ha konstruktiva och vänliga kontakter med dem.

Medlemskap i Ortodoxa Kyrkan är tillhörighet med biskoparnas gemenskap. Vi som individer, eller som lokala församlingar har inte rätt att erkänna kyrkor som befinner sig utanför denna gemenskap. Den som inte själv eftersträvar synlig enhet med Ortodoxa Kyrkan, och inte ser biskoparnas gemenskap som det enda sättet att emotta sakramentens nåd, är uppenbarligen inte överens med oss om vad sakramenten betyder. Det Ortodoxa sinnet avser att veta något med säkerhet först när Kyrkan har bekräftat det som säkert. Den som tänker så har byggt upp sin tro utanför Kyrkan genom att låna av oss, och väljer ofta som på julbordsbuffén, något godtyckligt. Detta tänkesätt betraktar uppenbarligen inte vår Kyrkan som någon auktoritet, utan ser den bara som en grupp som har snarlika värderingar. Det leder i mitt tycke till en attityd som liknar den hos fästmannen som vill träffa andra flickor vid sidan av sin fästmö. Vi är som den fästmö som vill gifta sig och skaffa barn. Vi har olika uppfattningar om vad en relation är.

I den här gruppen som jag kallar ”gör-det själv-ortodoxa” använder man ikoner. Prisa Gud! Man ber Jesubönen. Fantastiskt. Be för oss! Här används Chrysostomosliturgin,man bär liturgiska kläder, tänder vaxljus och rökelse. Grattis. Vi gillar också dessa saker. Men inget av dettager medlemskap i Ortodoxa Kyrkan.Här behövs – innan allt det andra – attman är villig att stå ansvarig gentemot hela Ortodoxa Kyrkan, att helt acceptera alla Ortodoxa Kyrkans läror. Tar man inget ansvar gentemot oss ärman inte i kommunion med oss.

Kom hem! Vi saknar er. Ni har mycket att erbjuda oss, mycket gott arbete väntar er. Kom med oss. Vi avvisar inte er, men vi kan inte ge sant vittnesbörd om Kristi Kropp om vi säger att det finns många kroppar, som inte har något ansvar inför varandra, och vars läror kanske, kanske inte, är överens.

Apologetik, Mission, eller Profetia?

Samtalet som vi Ortodoxa kristna för med våra kristna medmänniskor är en kompliceradhistoria. Å ena sidan kan vi uttrycka oss ungefär som förnyelsepredikanten när han uppmanar dem som vill bli frälsta att komma fram till scenen. Det kan bli som ett ultimatum. Kortfattat är budskapet, ”vi är den sanna Kyrkan, ni måste gå med i den!” Det underliggande budskapet kan då lätt uppfattas som följande:

1) Det som Gud vill att du gör är att du radikalt ändrar din religiösa tillhörighet.

2) Det gäller din eviga frälsning som blir avhängig av hur du svarar.

3) Vi är endast era lärare och kan aldrig lära oss av er.

4)Dessa ultimatum är allt vi har att säga er. Om ni inte godtar vårt budskap kan vi i stort sett sluta samtalet.

Det är så här våra (framförallt protestantiska) åhörare ibland mottar vårt budskap, och det är tråkigt eftersom ovannämnda fyra punkter är en travesti av vad vi vill säga. För det första så betraktar vi, såsom jag har skrivit ovan, människor som uppenbarligen är kristna som kristna. Vi använder ordet ‘konvertit’ för att omnämna någon som har gått med i vår kyrka. Det är inte fel ord, men som enskilt ord fångar det inte upp hela sanningen. Vi tror inte att du nödvändigtvis går förlorad, men vi tror att din frälsning, då den är en fråga om huruvida du alltjämt förenas med Kristus i kärlek, blir radikalt intensifierad och bekräftad om du blir en del av vår sakramentala kommunion. Vi har förmodligen många synpunkterpå vad du säger och hur du uttrycker din tro i den kyrkliga och gemensamma tillbedjan,och kanske ocksåpå en del av de praktiska konsekvenser som din tro uppvisar. Vi tror att du kan ha nytta av konstruktiv kritik. Men om vi verkligen tror på det som Paulus säger – att kroppen behöver varje lem – måste vi erkänna att vi kommer att bli styrkta om du blir medlem och bidrar med den gåva Gud vill ge dig.

Sista punkten ovan, (nr 4)är helt oacceptabel. Ett ultimatum är inte allt som vi har att säga. Vi vill vara som Abraham när han möttes av Melkisedek5. Gud hade uppenbarat sig i löftettill Abraham. Melkisedek visste förmodligen inte om det. Han förstod det förmodligen inte. Men Abraham mottog Melkisedeks böner och vänskap likväl.

Vi vill uppbygga alla människor genom vår Kyrkas läror och traditioner. Vi är glada när folk kommer och vill be tillsammans med oss. Tro det eller ej så blir andra kristna till en tröst för oss. När andra kristna uttrycker sin tro blir vi påminda om delar av vår gemensamma tro som vi nästan glömt bort – delar som likväl är en del av vår Kyrkas tradition. I synnerhet får vi en andlig styrka varje gång vi blir påminda om vikten av ett personligt andaktsliv, vikten av en personlig lyhördhet iför Guds Ande – dessa är bara två exempel på aspekter av det kristna livet som på senare år fått mer uppmärksamhet i protestantiska kretsar i väst än hos oss, och viuppskattar att bli påminda. Under de senaste seklen har Ortodoxa Kyrkan i väst ibland försökt undvika att bli uppfattade som präktig, polemisk eller nedlåtande. Men då har man valt ett alternativ som egentligen är mycket sämre! Det har ofta blivit så att Ortodoxa kristna helt gett upp alla försök till att sprida ”det sanna ljuset.”6 I USA säger många Ortodoxa att Ortodoxa Kyrkan är en hemlighet bevarad bättre än de flesta statshemligheter. Ja … på så viss undviker man ju absolut att uppröra andra, men det är samtidigt ett liv som förnekar vår tros allmänneliga karaktär. Om vi håller ljuset gömt under uråldriga språks och utländska kulturers skäppa7 – språk och kulturer som den lokala församlingen glömt för länge sedan – då förnekar vi Pingstens mirakel då den Helige Ande förkunnade tron till varje människa påderas eget språk.

Om vi presenterar Ortodox tro som en fråga där du gör ett val – en gång för alla och det är allt som spelar någon roll – har vi gett fel bild av Tron. Kom ihåg att vi föredrar termer som ‘förena dig med Kristus’ framför ‘komma in i himmelen’. Det är inte bara så att vi undviker att göra påståenden om vilka som blivit frälsta och när, vi tror inte heller att frälsningen kan bli avhängig ett enda val. Du måste välja Jesus varje dag. Varje minut! Om du har redan valt Jesus som din frälsare – fantastiskt! Fortsätta att göra så, nu med oss.

Vi Ortodoxa Kristna behöver vara noggranna med hur vi framlägger vårt budskap till dem omkring oss – framförallt under rubriken ”apologetik” eller ”mission” – inte på grund av att det vi gör är något annat än apologetik eller mission, utan därför att vår situation är helt annorlunda än, vad den var när till exempel, Paulus förkunnade Kristus i Aten för första gången till hedningar, som inte ens trodde att det bara fanns en enda Gud. I antikens Rom konsulterade gemene man de demoniserade oraklen och spåmän ungefär som vi ser på TV. De offrade djur till fruktbarhetsgudar. Bland de första konventionerna fanns före-detta magiker och tempelprostituerade. Jag har inte träffat så många tempelprostituerade här i Sverige. Visst finns småskaliga (lite skrattretande om du frågar mig) försök i nutiden att återupptäcka hedendomens gamla seder. Men majoriteten av oss har vuxit upp i ett ganska ”kristet” samhälle, eller åtminstone i ett samhälle som fortfarande styrs av många kristna grundvärderingar, även om individen är omedveten om det.

Jag skulle därför säga att vi snarare profeterar, att vi talar med Kyrkans karisma in i specifika situationer som vi befinner oss i. Vi talar med visdomsord, upplyftande ord, vi delar med oss av våra insikter. Vi behöver lita på att Gud använder våra ord (som vi har fått från Ordet) såsom Han vill, samtidigt som vi naturligtvis hoppas att våra ord blir en slags aptitretare somväcker en längtan hos åhörarnaefter att ta del av huvudrätten: kommunionen.

Sammanfattning

Jag blir inte frälst enbart av att ha rätt påståenden i mitt huvud. Jag blir frälst då jag lär mig att göra samma saker, genom att leva samma liv som dem i vars liv Guds helighet har uppenbarats – Jesus Kristus och Hans helgon. Jag kan bara gör detta fullt ut genom Kyrkans förböner, genom kommunion med samma Kristus som lever i dem, genom att tro och leva såsom de tror och lever, genom att samma Helige Ande lever i mig som lever i dem.

Mitt mål är att förenas med Kristus i mina gärningar, i mina ord, och det är en evig process. Det är inte min individuella process, utan en process som hela Kyrkan genomgår tillsammans och det är därför som min tro på ”en enda Kyrka” inte är ett påstående om min egenofelbarhet – det handlar inte om att vi har rätt medan ni har fel – utan det är ett uttalande om Guds tillräckliga nåd som har förändrat och kan förändra människors hjärtan tillsammans. Vår envisa tro är inte en tro på vår egen objektiva rätt, utan en tro på Guds förmåga att skapa en kommunion i solidaritet och kärlek. Vi har mer gemensamt med dem som säger – ja det finns en enda sann Kyrka men det är inte ni, än med dem som inte ens försöker hitta den. Om man förnekar att det finns en synligt förenad manifestation av Sanningen är det i stort sett samma för oss som att man förnekar sanningen.

Om du vill upptäcka fädernas tro, en tro som har överlevt århundraden av förföljelse samtidigt som en enda allmännelig Kyrka byggdes upp, en tro som har förblivit oförändrad i två årtusenden, om du vill upptäcka djupet och vidden av kristendomen, kom och se! Läs våra böner, läs om hur helgonen har levt, delta i våra gudstjänster. Vi ber att samma Helige Ande tar sin boning i ditt hjärta och återskapar inom dig Guds likhet som vi förlorade i fallet. Vi ser fram emot den dag då alla som mottagit denne Ande också förenas i sakramenten, i ett enda uttryck av den Ande vi mottagit.

1 Sola Fides: ”Endast tron” eller ”tro allena” – ett uttryck som användes av de första protestanterna för att understryka skillnaden mellan dem och katolikerna. Protestanterna uppfattade den katolska doktrinen som så att den som gör sig förtjänt av himmelen är medlem i kyrkan och förtjänar sin plats i himmelen genom goda gärningar. I kontrast till detta ansåg protestanterna att endast den som tror (tro allena) förtjänar himmelen.

2Ett exempel är i Apostlagärningarna 15:28 när apostlarna uttalar sig med orden, ”den Helige Anden och vi har beslutat …”

3Från Psalterna 34:8 – även ur hymnen som sjungs medan församlingen tar emot eukaristin.

4Sola fides, sola scriptura: två valspråk i den tidiga reformationen då protestanter insisterade att endast tro kunde frälsa, och att endast Bibeln kunde utgöra källan för Kyrkans lära. Jag lånar insikten om dessa fraser från Frank Shaeffers bok ”Dancing Alone”, Holy Cross Press 1994, ISBN-10: 0917651367.

5Melkisedek: 1:a Mosebok 14, omtalad även i Hebreerbrevet 7.

6‘Sanna ljuset’ – från en vers mot slutet av den Gudomliga Liturgin då vi sjunger om eukaristin som vi just mottagit, ‘Vi har sett det Sanna Ljuset, vi har mottagit den Himmelske Anden, vi har mottagit den Sanna Tron, vi tillber den Helige Treenigheten ty den har frälst oss.”

7Matteus 5:15

Julfastan

I Ortodoxa Kyrkan firar vi inte advent på samma sätt som i väst. Vi har, istället, julfastan som varar från 15/11 till och med liturgin på juldagen. Det är med Kristi Födelse (som jul egentligen ju heter) som med Påsk; att vi förbereder oss inför helgen genom att rena våra sinnen och genom att be.

När man i väst tänker på “fasta” eller “askes” kan man omedelbart börja associera till sådana koncept som “späka”, “straff”, “mea-culpa” eller “självplågeri”. Man har set bilder på asketer som piskar sig blodigt, som sitter på en spikmatta eller som låter bli helt att äta eller dricka.

Fasta är inte lika med smärta för oss. Fasta är inte heller lika med svält. Fasta är tiden för bön. “Fasta utan bön är djävulens fasta,” säger fäderna. Djävulen äter aldrig mat heller, och han ber aldrig. Vi låter bli viss mat för att kunna be mer.

Om man bara ser till maten har man missat merparten av vad fastan handlar om. Fastan handlar om att förbruka mindre av jordens resurser. Vi låter bli kött och mjölkprodukter bland annat under fastan, och dessa är mycket mer resurskrävande än vegetabiliska produkter. De är arbetsintensiva matkällor. De är lyxiga.

2014-10-01 12.14.56-1Genom att äta enkel mat, mindre mat, lättlagad mat visar vi att all mat har ett enda syfte: att göra livet med Gud möjligt. Mat, liksom hela skapelsen, är inget självändamål, bara ett underlag för vårt liv med Gud.

Vi äter paradisets mat – maten som människan åt innan fallet. Den maten räckte gott och väl för människan som gick med Gud i paradiset. Dit vill vi igen.

Fastan är till för att bereda mer plats åt bön. Du skall förbereda dig inför kommunion med Gud. Fastan är till för att skapa förutsättningarna för att du skall kunna få störst vinning utav att du firar Kristi människoblivande (eller vilken fest det nu handlar om); för att du skall kunna förändras av Kristi Kropp i kommunionen.

Under fastan avstår vi även underhållning såsom biograf, teater, filmer, facebook, dataspel, skvallertidningar, sport, TV och annat som tar upp vår tid och mentala energi. Rena ditt sinne! Inget av de ovannämnda är fel i sig. Men genom att fasta börjar du inse att inget av de ovannämnda kan ge dig evigt liv heller.

Askes (grekiska för träning) går ut på en mängd metoder (ordet METOD kommer från grekiska: meta [= med] + odos [=stig]; alltså den gemensamma stigen). Tillsammans blir vi frälsta genom den gemensamma vägen. Vi fastar på samma sätt som hela kyrkan därför att det är bara tillsammans med hela kyrkan som vi kan bli frälsta.

Synd är också som en stig. Synd är som när alla har gått samma väg över gräsmattan och marken har till och med sjunkit ner något. Den som går där för första gången går på samma plats därför att det är lättast där. Gräset växer inte där. Foten hittar stigen utan att man ens tänker på det.

Vi måste gå på nya stigar, trampa ner gräset och marken där istället. Vi måste gå den vägen som inte är styrd av begär till mat, begär till pengar, begär till högmod eller vadsomhelst förutom Gud. När vi trampar ner gräset, när vi har gått på stigen tillräckligt mycket blir det naturligt för oss. Fastan är en tid att öva ödmjukhet, stillhet, självbehärskning, vaksamhet.

Ortodoxa nunna ber: all askes och i synnerhet fastan är till för att be mer.

En nunna i Egypten fick ta över som abbedissa på ett kloster. Hon införde regeln att alla systrar skulle falla ner på marken framför varandra varje morgon i kyrkan och säga, “jag har syndat. Förlåt mig!” En dag fick en syster en vision då hon såg en demon i fjättrar och kedjor. Demonen förklarade att det var så synd om honom därför att hans avsikt var att fylla varje nunnas huvud med anklagelser mot de andra nunnor och på så vis skapa osämja. Men nunnornas ödmjukhet var ett starkt vapen, och demonen kunde inte röra dem.

Nunnorna hade gått på den rätta stigen så mycket att det blev naturligt för dem, även när de hade riktiga klagomål mot en annan syster. De blev vana, de tränade (askes betyder ju bara träning) på den gemensamma vägen (metoden).

Om du är van vid att se dina egna fel tydligare än någon annans kan du också lära dig att inte döma andra. Det kan bli naturligt för dig att svara otrevliga människor på ett kärleksfullt sätt. Men du måste börja gå på den stigen redan nu när det växer högt gräs. Snart finns en stig som du kan gå på utan att tänka på det.

Ortodoxa fastan är inte en buffé. Man väljer inte godtyckligt en aspekt före en annan efter smak. Men samtidigt handlar det inte bara om mat. Fastan handlar om bön. Börja be. Be mer än vanligt. Avsätt tid (genom att avstå något annat) och be. Om du bara skulle observera en enda aspekt av fastan (fast vi har ju sagt att du inte borde välja godtyckligt) borde det vara bönen, och du borde aldrig observera resten tills du har etablerat den vanan.

Fastan handlar också om att avstå mjölk, kött och på vissa dagar fisk olja eller vin. Underhållning undviks. Somliga låter bli att ens läsa sekulära böcker och läser istället enbart kristna böcker under fasteperioder. Somliga äter färre måltider.

Fasta gör man gemensamt. Fråga din präst hur du skall, tillsammans med kyrkan, fasta.

Fastan skapar utrymme: mentalt utrymme, tidsutrymme, ekonomisk utrymme, för att du skall kunna leva ut din kallelse som kristen. Du förbereder dig för kommunion genom fastan – när Gud lever i dig vad kommer du göra då? Fastan är till för att förbereda dig inför den uppgiften som ju förmodligen kommer först och främst handla om förbön. Fastan ger dig möjlighet till att göra något bra av det du har fått.

Fastan är inte en sorgtid. Jesus sade ju att man inte skulle, såsom hycklarna, visa ett sorgset min när man fastar. Man skall inte klaga, man skall inte gärna berätta för andra att man fastar. Man skall inte kommentera till sina ortodoxa vänner, “visst är det jobbigt med fastan!” när man träffas i kyrkan. Man skall inte göra en stor sak av det. Tänk på att vi firar helgon varje dag. Varje dag i kyrkans kalender är en fest – också fastedagar.

Vi fastar för att vi längtar. Vi fastar för att vi vill att vår tro skall prägla våra liv mer och mer. Vi fastar för att vi tror det står i psalm 102 (103): “Han mättar ditt begär med sitt goda.”

Mission i 1800-talets Alaska

Heliga Innokenti, Amerikas Apostel och första biskop.

Helige Innokenti är en av våra främsta förebilder i missionsarbete. I denna artikel på OCAs (Orthodox Church in America) hemsida resonerar man kring instruktioner som Helige Innokenti gav till sina predikanter som sändes ut i Alaska till ställen där kristendomen aldrig predikats. Följande är några utdrag ur hans brev:

Från första stunden när du ger dig ut försöka genom värdigt uppförande och dygder att vinna allas respekt och att bli omtyckt – inte bara bland urinvånarna men även bland de ryska invandrarna också. Ett gott rykte inger respekt och en som respekteras blir också hörd.

Visa aldrig förakt för deras sed och livsstil oavsett hur mycket du finner dem stöttande för ingenting förolämpar och irriterar urinvånarna lika mycket som när man fnissar åt dem eller deras ägodelar.

När du undervisar och samtalar med dem var varsam, behaglig, enkel och anspråkslös. Förhåll dig inte till dem som en översittare eller skolmagister därför att om du gör det kan du allvarligt äventyra ditt arbetes framgång.

När urinvånarna talar med dig lyssna ordentligt, artigt, tålmodigt, och svara på frågan på ett övertygande, försiktigt och omtänksamt sätt. Alla frågor som de ställer om andliga ting är oerhört viktiga för dig som predikant; de visar på den sökandes andliga tillstånd och förmåga, samt hans vilja att lära sig. Om du inte svarar när han frågar, eller om du svara på ett sätt som får honom att känna sig stött, riskerar du att tysta ner honom för alltid.

Läs hela artikeln om Helige Innokentis missionslära här.