Protomartyren Nithard av Birka

Den helige protomartyren Nithard firas den 4 februari, dagen efter S:t Ansgar.

Vi vet inte mycket om den helige Nithard. Enligt Rimerts Vita Ansgari (Ansgars levnad) var han en munk från Corbi som följt med S:t Ansgar på dennes mission i Sverige. Från ärkestiftet Hamburg beslöts att skapa ett missionsstift med säte i Birka. Den förste biskopen där hette Gautbert, men tog sig det kristna namnet Simon vid sin vigning. Detta skedde år 845, och ungefär samtidigt ska en våldsam hednisk reaktion mot den kristna missionen ha brutit ut. Anledningen är oklar, men biskop Simon och hans medhjälpare utsattes för förföljelser av de hedniska invånarna i Birka. Den kyrka som hövitsmannen Häriger (eller Hergeir) låtit uppföra på sin mark blev nedriven. I ett våldsamt angrepp mot kyrkan dödades prästen Nithard av hedningarna, och han blev därmed den första till namnet kända martyren på svensk mark – alltså en protomartyr.

Trots att S:t Ansgars mission i Birka aldrig slog rot ordentligt levde ett fåtal kristna kvar i staden i flera år. Bland dessa kan särskilt nämnas kvinnorna Frideborg och hennes dotter Katla, samt eremiten Ardgar. Säkert fanns fler som vi inte känner namnet på.

Protomartyren Nithard har inga liturgiska hymner skrivna till sig och ingen ikon finns med hans motiv. Det finns dock standardtroparier för martyrer, varför vi kunde sjunga följande denna dag:

Din martyr Nithard tog genom sitt lidande emot en oförgänglig krans av dig, Herre, vår Gud, ty med din styrka nedlade han bödlarna och sönderkrossade demonernas vanmäktiga djärvhet. Genom hans förböner, fräls våra själar.

Helige Polycarpos av Smyrna, 23 februari

polycarpos, martyr, smyrna, ikonHelige Polycarpos, biskop i Smyrna, som var “fruktbar i alla goda gärningar” (Kol. 1:10), föddes innan 100-talet efter Kristus, och bodde i Smyrna i Mindre Asien. Han blev föräldralös tidigt men en from änka, Kallista, fick en uppenbarelse av en ängel att hon skulle ta in Polycarpos och uppfostra honom. Efter hans adoptiva moder dog skänkte Polycarpos alla sina ägodelar till fattiga, och började leva ett kyskt liv. Han sörjde för sjuka och döende. Han var god vän med Helige Bucolus, biskop av Smyrna (firas 6/2). Denne vigde Polycarpos till diakon och gav honom i uppgift att predika Guds Ord i kyrkan. Han vigde Polycarpos även till präst senare. Aposteln Johannes levde ännu vid denna tid. Polycarpos var mycket nära vän med Aposteln och ibland åkte med aposteln på apostoliska resor.

Innan Bucolus dog uttryckte han en önskan om att Polycarpos skulle bli biskop i Smyrna. När Polycarpos blev biskop kom Herren Jesus Kristus till honom i en syn. Polycarpos ledde sin församling med apostolisk iver, och han älskades mycket av prästerskapet. Helige Ignatios, Gudbäraren av Antiokia (20/12) hade också stor respekt för Polycarpos. Då Ignatios skulle resa till Rom för att lida martyrdöd, skrev han till Polycarpos att, ”du behövs nu i denna tidsålder om vi skall nå Gud, precis som en lots behöver vind, och precis som en sjöman i stormande hav behöver en hamn.”

Kejsaren Markus Aurelius (161-180) började en fruktansvärd förföljelse mot kristna. Hedningarna krävde att en domare skulle söka upp Helige Polycarpos eftersom han ansågs vara ”alla kristnas fader” och ”Asiens förförare”.

Vid den bodde Polycarpos utanför staden i en liten by, då hans församling var rädda för hans säkerhet. När soldaterna kom för att arrestera honom gick han ut till dem, bjöd in dem och gav dem mat. Han bad om att få en stund över för att be, för att förbereda sig inför sin martyrdöd. Berättelsen om hans lidande och död har nedtecknats i ”Brevet från Smyrnakyrkans kristna till andra kyrkor” – en av de äldste åminnelsetexter i kristendomen.

Då han ställdes inför rätten bekände Polycarpos öppet att han trodde å Kristus, och han dömdes till att bli bränd. Bödeln skulle spika fast honom vid bålen men Polycarpos hävdade att Gud skulle ge honom styrka att stå ut med lågorna, så att det räckte med att de band fast honom. Lågorna kom upp runtomkring helgonet, men brände honom inte. Lågorna kom tillsammans igen ovanför hans huvud i formen av ett valv. Hedningarna märkte att elden inte kunde skada honom, därför stack de honom med en kniv. Det kom så mycket blod ur såret att elden släktes. Biskopsmartyren Polycarpos kremerades sedan. De kristna i Smyrna tog emot hans heliga reliker med vördnad, och de firar hans martyrdöd varje år ännu.

Troparion (Ton 4)

Då du delat Apostlarnas livsstil ärvde du deras tron. Och du hittade vägen till gudomlig kontemplation genom att utöva dygder.
O du som av Gud är inspirerad, genom att undervisa sanningens ord felfritthar du försvarat vår Tro, till och med genom att utgjuta blod.
Biskopsmartyr Polycarpos, bed till Kristus Gud att våra själar må frälsas!

Kontakion (Ton 1)

Genom dygder offrade du upp en andlig frukt åt Herren,därför förhärligades du som en värdig ärkepräst, kloke Polycarpos.
Idag upphöjer vi ditt ärbara minne med sång som har blivit upplysta av dina ord,
och ger därmed ära åt Herren.

Eutykes, lärjunge till aposteln Johannes

EutykesPå söndag firar vi minnet av en lärjunge till aposteln och evangelisten Johannes. Denne lärjunges namn är Eutykes och han är biskopsmartyr. Han arbetade även med aposteln Paulus. Eutykes kom från den palestinska staden Sebaste.

Trots att den helige Eutykes inte är en av de 70 apostlarna kallas han ändå för apostel på grund av sitt arbete med de äldre apostlarna, som också vigde honom till biskop. Då han hört om Frälsaren Jesus blev den helige Eutykes lärjunge till aposteln Johannes och reste senare med aposteln Paulus på hans resor.

Den helige Eutykes fick lida mycket: man svalt honom, slog honom med järnrör, kastade honom i elden och sedan inför vilddjuren. En gång släpptes ett lejon mot honom, men folk förundrades då det började prisa Gud med en människas röst.

Biskopsmartyren Eutykes fullbordade sin kamp i sin hemstad där han halshöggs i början av det andra århundradet efter Kristi födelse.

Stormartyren Demetrios av Thessaloniki

ImagePå söndag firar vi den helige stormartyren Demetrios festdag. Detta härliga och undergörande helgon föddes i Thessaloniki av fromma föräldrar. De hade bett till Gud om ett barn, ty de var barnlösa. Demetrios var deras ende son, och fostrades och utbildades under stor omsorg. Demetrios far var befälhavare i Thessaloniki.

När hans far dog utsåg kejsaren Maximianus Demetrios till befälhavare i hans ställe. När Maximianus, en motståndare till Kristus, utsåg honom befallde han särskilt att Demetrios skulle förfölja och utrota de kristna i Thessaloniki. Demetrios trotsade inte bara kejsaren utan erkände öppet och predikade Herren Jesus Kristus i staden. När kejsaren hörde detta blev han rasande på Demetrios. När han strax återvände från en strid mot sarmaterna stannade Maximianus vid Thessaloniki för att undersöka saken.

Kejsaren kallade på Demetrios och frågade ut honom om hans tro. Demetrios erkände öppet sin kristna tro för kejsaren och fördömde även kejsarens avgudadyrkan. Maximian kastade då Demetrios i fängelse. Då han förstod vad som väntade honom gav Demetrios alla sina ägodelar till sin trogne tjänare Lupus för att dela ut till de fattiga, och inväntade med glädje hans förestående lidande för Herren Kristus.

En Guds ängel visade sig för honom i fängelset och sade: “Frid vare med dig, du som lider för Kristus. Vara modig och stark!” Efter flera dagar sände kejsaren soldater till fängelset för att döda Demetrios. Soldaterna hittade helgonet i bön till Gud och spetsade då honom med sina lansar. Detta var runt år 306. De kristna tog sedan i hemlighet hans kropp och begravde den med stor heder. Läkande myrra flödade från Kristi martyrs kropp och bota många sjuka. Snart byggdes en liten kyrka över hans reliker.

En illyrisk adelsman, Leontius, bar på en obotlig sjukdom. Han skyndade i bön till den helige Demetrios reliker och blev helt läkt. Av tacksamhet uppfördes Leontius en mycket större kyrka på platsen för den gamla kyrkan. Helgonet uppenbarade sig för honom vid två tillfällen .

När kejsar Justinianus ville överföra helgonets reliker från Thessaloniki till Konstantinopel sprang glödande gnistor från graven och en röst hördes: “Stopp , rör inget!” Således har den helige Demetrios reliker förblivit i Thessaloniki nu och kommer vara där för alltid.

Av den helige Nikolai Velimirovich.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den helige Fokas av Sinope

ImageBiskopsmartyren Fokas som vi firar på söndag föddes i staden Sinope. Redan i sin ungdom levde han en fromt kristet liv och som vuxen blev han biskop i sin hemstad. Den helige Fokas omvände många hedningar till tron på Kristus. Under en förföljelse mot de kristna under kejsar Trajanus (98-117) befallde guvernören att helgonet skulle avsäga sig sin tro på Kristus. Han vägrade och efter ihärdig tortyr stängde man in honom i ett uppvärmt bad där han dog martyrdöden. Detta skedde år 117 e.Kr.

År 404 överfördes helgonets reliker till Konstantinopel och den helige Johannes Chrysostomos, stadens ärkebiskop, höll då en predikan med anledning av denna högtid.

Biskopsmartyren Fokas vördas särskilt som en beskyddare mot brand, samt som en hjälp för den som håller på att drunkna.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Jakob av Persien:

Välkommen till gudstjänst på söndag. Vi firar minnet av Jakob av Persien, även känd som den “itu-huggna”. Han är en av många kristna som fått sätta livet till för sin tro. Utöver den radikalitet som martyrerna vittnar om i tron, så påminner de oss också om att många kristna idag får lida förföljelser och martyrium för sin tro, inte minst i det område som av gammalt utgjorde det gamla Persiska riket: Iran och Irak. Läs mer om den Helige Jakob här:

Jakob av Persien

Jakob av Persien

Den heliga Stormartyren Jakob av Persien föddes på 300-talet i en from kristen familj som var både rik och berömd. Hans fru var också en kristen, och makarna fostrade sina barn i fromhet och undervisade dem i kärlek till bön och läsning av den Heliga Skrift. Jakob innehade en hög position i den persiska kejsaren Izdegerd (399-420) och hans efterträdare Barakhranes (420-438) rike.

Under en av de militära kampanjerna förfördes Jakob av kejsarens välvilja, blev rädd för att erkänna sig som kristen, och offrade så tillsammans med kejsaren till avgudar. När Jakobs mor fick höra om detta, skrev både hon och hans hustru ett brev till honom i djup nöd, där de skällde ut honom och uppmanade honom att omvända sig. Då han tog emot brevet, insåg Jakob allvaret i sin synd, och framför sig såg han skräcken av att vara borthuggen, inte bara från sin familj, utan även från Gud själv, och han började gråta och klaga högljutt och be Herren om förlåtelse.

Hans kollegor hörde honom be till Herren Jesus Kristus, och rapporterade detta till kejsaren. Under förhören som följde, med mod i anden, bekände den Helige Jakob tappert sin tro på den ende sanne Guden. Ingen uppmaning från kejsaren kunde rubba honom till att avsäga sig Kristus. Kejsaren gav då order om att helgonet skulle utlämnas till död och martyrskap. Man placerade martyren på huggkubben och skar omväxlande av honom fingrarna och tårna, och sedan högg man av hans händer och fötter. Under den utdragna tortyren bad den Helige Jakob ständigt i tacksamhet till Herren, att han hade gett honom möjlighet att genom fruktansvärda plågor kunna befrias från sina begångna synder. Flödande av blod halshöggs då martyren.

 

Den helige Josef av Damaskus (1793-1860):

Den helige Josef av Damaskus föddes den 15:e Maj 1793 i Beirut och fick namnet Josef George Haddad Firzli (Arabiska:جوزيف جورج حداد الفرزلي). Han var son till en Libanesisk hantverkare och blev vigd till präst år 1817 för Damaskus stift. Där tjänade han som direktör för den Patriarkala skolan mellan 1836 och 1860. Skolan blev en av de ledande Ortodoxa institutionerna för högre utbildningar i Mellanöstern under hans ledarskap. Fader Josef gjorde sig också berömd för sin förmåga att predika väl. Han ivriga predikande fick mycket resultat, och han kom att kallas ”den andre Johannes Chrysostomos” av somliga. Folk lyssnade gärna till honom, och följde de råd han gav. 1848 bröt en hemsk epidemi ut i Damaskus, och fader Josef bistod de behövande, besökte de sjuka och begravde de döda utan att oroa sig om han själv skulle bli sjuk. En av fader Josefs lärjungar var fader Rafael Hawawini, bättre känd som den helige Rafael av Brooklyn, den förste Ortodoxe biskopen i New York.

Fader Josef led martyrdöden den 10:e Juli 1860 när drusiska marodörer förstörde stora delar av Damaskus gamla stad och dödade mer än 3000 Ortodoxa och Melkitiska kristna. Han blev helgonförklarad år 1993. Så här gick det till när han dog:

Den 9:e Juli 1860, när massakern i Damaskus inleddes, flydde många kristna till Patriarkens katedral (Al-Mariamieh). Fader Josef hade, enligt den lokala traditionen, förvarat kommunionstillbehören (kalken, paténen m.m.) hemma hos sig. Under massakern gömde han tillbehören i sina ärmar, och hoppade från tak till tak mot katedralen. Hela natten styrkte han och uppmuntrade de kristna att stå fasta i situationen, ty fienden kan döda kroppen men inte själen (Matt 10:28): Ärofulla kronor har förberetts till dem som givit sig själva till Gud i Jesus Kristus. Han berättade om några helgons martyrier, och uppmanade dem att följa deras livsexempel.
På morgonen tisdagen den 10:e Juli attackerade marodörerna katedralen. De rånade, dödade och brände allting i deras väg. Många dödades och blev martyrer, andra kom ut på gator och i gränder: bland dem var fader Josef. Då han gick på gatan kände en religiös ledare igen honom – det var en av förföljarna – eftersom fader Josef hade vederlagt honom vid en disputation vid ett tidigare tillfälle. Då han såg honom ropade han: ”Här är de kristnas ledare! Om vi dödar honom kan vi döda alla kristna!” När fader Josef hörde detta visste han att hans tid var inne. Han tog fram kommunionstillbehören och tog del av Jesu Kristi Kropp och Blod. Förföljarna attackerade honom med sina yxor, som om de vore skogsarbetare, och vanställde så hans kropp. Efter att ha bundit hans ben med rep drog de honom på gatorna tills han var sliten i bitar.
Han dog som en martyr, och hans liv, hans vaksamhet, och hans lidanden vittnar om hans helighet. Genom att ”bli lik honom i en död med honom” (Fil 3:10), kröntes han med Kristi ära. Han blev ett exempel att efterlikna, en välsignelse att få ta emot, och en förebedjare inför vår Gud och Frälsare Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evighet. Amen.

Genom Prästmartyren Josef av Damaskus förböner, herre Jesus Kristus vår Gud, förbarma dig över oss och fräls oss. Amen.