Predikan på den förlorade sonens söndag (Luk 15:11-32): om människans jakt i främmande land, avlägset Gud, efter förgängliga ting som inte kan mätta hennes själv. Om hur till och med en halvdan omvändelse väcker Guds omsorg. Om faran i självrättfärdighet. Och om Guds gränslösa barmhärtighet.
Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.
Lukasevangeliet 15:11-32 berättar Jesus liknelsen om den förlorade sonen. Vad hade hänt om vi berättade den liknelsen, hur hade den låtit då? Vår bild av vem Gud är påverkar hur vi förhåller oss till honom, och hur vi omvänder oss (om ens alls?). Därför är det så viktigt att få höra om den kärleksfulle Fadern.
