Välkommen att fira den Gudomliga Liturgin med oss lördagen den 22:a februari i Vasakyrkans församlingshem (se bild under artikeln). Liturgin börjar kl. 10 och celebrant är fr. Johannes och fr. diakon Mikael. Efteråt blir det knytkalas med mat som vi alla tar med och bidragit till.

Följande artikel är hämtad ur Ortodox Tidning no. 2 (503) 2014-02-05, s. 3.

Den Ortodoxa Tron är ärorik och fylld av glädje. Det är en tro med helande och optimism, som uppskattar  energi, kreativitet och skönhet, både i sin tillbedjan och i världen. Detta innebär dock inte att den är triumfatorisk, en obetingad optimism eller ens ett “mål utan kunskap” (jfr. Rom 10:2). Snarare är den en tro grundad på generationer av beprövad och prövad erfarenhet som väl förstår växlingarna hos våra fallna villkor och dess syndiga tendenser. Samtidigt som Ortodoxin är optimistisk är den också nykter och fullt medveten om verkligheten.

Av denna anledning presenterar därför Kyrkan för oss varje år före Stora fastans början den slutgiltiga verkligheten: den påminner oss om att vi inte bara skall dö, utan att vi skall hållas ansvariga för alla ord och handlingar som begåtts under vårt liv. Detta kommer att nå sin höjdpunkt vid den Yttersta domen vid världens slut – slutgiltigt, absolut och utan ytterligare anstånd. Den kommer att inträffa när de flesta inte väntar sig den (1 Thess 5:2; 2 Petr 3:10). och får ett överraskande resultat (Matt 7:22-23; 25:37). Som domare kommer Jesus Kristus att sitta. Kristus kommer att döma hela mänskligheten i enlighet med sitt Evangelium (Rom 2:16; Joh 12:48).

Kyrkan kallar oss att begrunda den Yttersta domen som en hjälp att sätta allting i vårt liv i det räta perspektivet. En sådan reflektion gör att vi omvärderar de ting vi önskar eller tror att vi behöver; den inspirerar oss att vara ödmjuka och generösa; att helhjärtat förlåta och visa barmhärtighet mot vår nästa; och den låter oss veta att sorger, besvikelser, separationer och orättvisor inte är för alltid, ty Gud är domaren och Han skall torka tårarna från varje ansikte (Uppb 21:4). Framför allt motiverar den oss att nu utföra Guds verk och inte dröja, att aktivt dela med oss av de goda nyheterna om Kristus och vår Ortodoxa tro (Mark 8:38) och inte vara alltför mycket tvingade av världsliga hänsynstaganden till vad människor kan säga och tänka. På denna dag önskar vi vara funna med Kristus, i helgonens sällskap. Att minnas den Yttersta domen och se tillbaka på våra liv från framtidens perspektiv, är därför ett sätt att urskilja och en uppmaning till att verka i nuet.

Herren kommer att lägga märke till något som kommer att särskilt granskas på denna dag: våra handlingar mot andra, särskilt de olyckliga såsom de sjuka eller i fängelse. Hl. Johannes Chrysostomos anmärker att Kristus kräver barmhärtighetsverk, inte stora mirakelverk. Han skriver: “Hur lätta är inte de ting som Frälsaren begär av våra händer! Han kommer inte att säga på Domens dag: ‘Jag var i fängelse och ni befriade mig. Jag var sjuk och ni botade mig’; utan bara detta: att ni besökte mig och ni kom till mig.” Dessa ting är kanske lätta, dock kräver de tid och handling. Och detta är det väsentliga. Bara konkreta handlingar manifesterar hjärtats avsikt; och likaså, bara handlingar formar och förädlar hjärtat. Det som vi gör bestämmer vilka vi är, och därför kommer domen att grunda sig på våra gärningar (2 Kor 5:10).

Både Skriften och Triodions hymner uttrycker mäktigt Domens fruktan och bävan. Hur kan det vara annorlunda? “Boken [över människornas själar] kommer att öppnas och hemligheter avslöjas.” I Triodion är dessa känslor alltid blandade med böner om barmhärtighet, en vision om de heligas glädje och en uppmaning att på nytt börja förberedelsen. Förberedelse är förvisso det väsentliga. Vi måste börja med att granska oss själva. Har vi hjälpt dem som står oss nära? Och har vi förlåtit? Har vi bekänt Kristus – i ord, om nödvändigt, men viktigare i gärningar (Joh 13:35)? Med sådana frågor börjar vi utforska hjärtat; men de förbli normativa. Vår bedömning blir ofta felaktig när vi dömer oss själva (Ords 16:25; 1 Kor 4:3-5); de som omtalas i Evangeliet trodde att de var frälsta men var det dock inte. Utan att se oss själva speglade i vår nästa kan vår självbedömning blott och bart vara bedrägeri. Därför kallar oss Kyrkan till barmhärtighetsgärningar och har dessutom gett oss en stor hjälp: Biktens sakrament. Genom uppriktig syndabekännelse underkastar vi oss redan nu Kristi dom, i prästens person. På samma sätt är den förlåtelse vi erhåller i bikten en försmak av det vi då hoppades motta av Kristus – det är inte en subjektiv förlåtelse utan också en objektiv som vi erhåller genom prästen. På detta sätt bjuder oss Triodion att vara beredda för Kristi ankomst som Han har lärt oss (Matt 24:44).

En avslutande kommentar är på sin plats. I dagens protestantism har läran om det sk. “uppryckandet” blivit allmänt och okritiskt accepterad. Ett inslag i denna lära är att Kristus skall återvända för att upprätta ett tusenårigt rike här på jorden. Denna lära, grundad på en feltolkning av Uppb 20:2-6 och omtalad som “tusenårsrike” eller “chiliasm”, förkastas av Ortodoxa Kyrkan. Den ortodoxa läran, grundad på hela Skriften och formulerad i Fädernas skrifter, såsom vrdn. Johannes av Damaskus och Triodions hymner, lär att Kristus bara skall återkomma vi d världens slut med sina heliga änglar, vid vilken tid hela mänsklighetens allmänna uppståndelse skall äga rum omedelbart efterföljds av Yttersta domen (Joh 5:28-29). Kristi rike kommer sedan inte att vara i tusen år utan snarare “på vilkens rike icke skall varda någon ände” (Luk 1:33) som vi bekänner i Trosbekännelsen. Dessa omstörtande händelser som åtföljer Kristi återkomst, kommer utan tvekan inte att medföra något onödigt tvivel eller debatt huruvida eller inte det verkligen är Han (Matt 24:23).

Herrens undervisning om Yttersta domen är en stor uppmaning till handling just nu och inte när det är för sent. Kristus själv har gett oss denna lära, apostlarna och de heliga har gett oss exempel att följa (1 Kor 11:1; Hebr 12:1) och Kyrkan har gett oss medel att bringa ordning i våra liv. Det är helt enkelt vår sak att göra detta. Låt oss ta deras uppmaning på allvar, i synnerhet som vi så ofta hör Trosbekännelsens bekännelse, att han skall komma igen “i härlighet till att döma levande och döda.”

Igumen fader Calinic (Berger). Artikeln var ursprungligen publicerad i Solia / The Herald nr 3-4/2013.

—

Här firas liturgin (klicka på bilden för förstoring):