Predikan: Förlåtelsen som betonggris

Predikan: Förlåtelsen som betonggris

Fader Mikael predikar om förlåtelsen som himmelsk och gudomlig, och att den stoppar den ondes planer rakt av. Förlåtelsen är att åkalla himmelriket, och en utmärkt väg in i stora och heliga fastan.

Predikan: Förlåtelsen som betonggris
Predikan

 
 
00:00 / 12:41
 
1X
 

Förlåtelsens söndag 2017

Fader Mikaels predikan på förlåtelsens söndag, sista söndagen innan stora fastan 2017. Under förfastan har vi fått förbereda oss inför att träda in i fastan rätt utrustade. På förlåtelsens söndag får vi nyckeln för att gå in genom omvändelsens port och få en välsignad fastetid.

Förlåtelsens söndag 2017
Predikan

 
 
00:00 / 13:26
 
1X
 

En hjälp inför bikten

biktSnart befinner vi oss i stora och heliga fastan inför Herrens påsk. Fastan är ett utmärkt tillfälle att gå till bikt. En del tycker det är svårt att veta vad man ska säga i bikten. Fader Thomas Hopko skrev en nyttig biktspegel med frågor att ställa till sig själv inför att man går till bikt. Kanske kan den vara till hjälp även för dig? Kom ihåg att det kan vara skrämmande att gå fram till bikt, men efteråt uppmuntrar de flesta som själva biktat sig andra att också gå fram. Det är en stor glädje och nåd i biktens sakrament.

BIKTSPEGEL:

Saliga är de i anden fattiga

Är jag fattig inför Gud och människor? Odlar jag ett sinnelag av fattigdom? Inser jag verkligen att allt hör till Gud och kommer från Gud? Använder jag mitt liv och allt jag har som om det hör till Gud? Delar jag med mig av mina jordiska ägodelar med andra i vishet om att det är Guds? Hämtar jag mina åsikter och idéer från Gud? Erkänner jag min andliga och intellektuella fattigdom inför Gud? Accepterar jag hans visdom och sanning? Håller jag hårt i mina ägodelar, är jag självisk, självgod, självrättfärdig, självtjänande? Dyrkar jag mina åsikter, idéer och ägodelar som avgudar? Längtar jag efter status, makt, inflytande, rikedomar eller anseende? Älskar och värdesätter jag verkligen fattigdom som det perfekta idealet?

Saliga är de som sörjer

Är jag en som sörjer? Är jag ledsen när människor lider? Gråter jag över kyrkans bekymmer, statens, familjens, samhällets? Lider jag tillsammans med de lidande, de fattiga, arma, de som lever i misär och synd? Gråter jag över sjukdom olycka och döden? Eller är jag likgiltig? Är det som jag betraktar hos mig själv som mod i själva verket hjärtlöshet och en avsaknad av medkänsla? Förbarmar jag mig över dem som verkar vara patetiska, dem som verkar vara besatta av lust, missbrukare, själviska, världens onda och syndiga? Kan jag göra detta utan att fördöma dem? Är jag ledsen över andras synder och tillkortakommanden? Eller hånskrattar jag istället åt det som en sann kristen, efter Kristi exempel, borde bara kunna sörja?

Saliga är de saktmodiga

Är jag saktmodig som Jesus är saktmodig? Är jag saktmodig i den bemärkelsen att jag kämpar mot ondska med godhet. Accepterar jag, praktiserar jag det faktum att ödmjuk kärlek, sanningen och godhetens mod är de enda vapnen som finns i striden mot synd och syndiga människor? Är jag långsint mot andra – hemma, på arbetet, i kyrkan? Älskar jag makt, skäller jag order och befallningar mot andra? Älskar jag att ha ensamrätt att bestämma över andra? Är jag auktoritär? Vill jag att andra skall frukta mig? Använder jag manipulation eller tvång för att köra över andra och genomföra min vilja? Välsignar jag dem som förbannar mig, ber jag för dem som misshandlar mig, gör jag gott mot dem som hatar mig, tjänar jag dem som utnyttjar mig, talar jag med dem som utesluter mig? Älskar jag mina fiender och förlåter jag dem som kränkt mig? Tror jag verkligen att saktmod efter Kristi exempel är det enda sättet att nå framgång?

Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet

Hungrar jag och törstar jag efter Gud? Längtar jag efter att vara rättfärdig? Arbetar jag, anstränger jag mig för att bli helig? Läser jag, studerar jag, anstränger jag mig kontinuerligt för att uppnå kärlek och sanning, för Guds Ande? Ber jag? Fastar jag? Utövar jag några ”andliga övningar” som syftar till att stärka mig i godhet? Går jag till kyrkan? Deltar jag i kyrkans sakrament? Bemödar jag mig för att hjälpa, lära ut, tjäna på något sätt? Gör jag de sakerna som jag vet främjar rättfärdighet?

Saliga är de barmhärtiga

Är jag barmhärtig mot andra? Förlåter jag dem som kränker mig? Försöker jag att förstå dem som är annorlunda än jag? Gillar jag att döma och fördöma? Pratar jag om andra? Njuter jag av skvaller? Säger jag saker som, fastän de kanske är sanna, inte behöver sägas och som bara kan såra andra? Jublar jag när någon annan råkar ut för olycka? Är jag missunnsam? Är jag en paragrafryttare, älskar jag lagen mer än Anden? Försöker jag att samsas, att ha överseende med dem som kränker mig eller tar jag ständigt upp gamla oförrätter för att provocera och fördöma andra? Är jag småsint? Förtalar jag andra, skämmer jag ut andra? Är jag fördomsfull, drar jag slutsatser och dömer utan att egentligen veta tillräckligt mycket fakta? Föredrar jag egentligen strikt kategorisk dom framför kärlek och förbarmande?

Saliga är de renhjärtade

Älskar jag renhet, kyskhet, helhet? Förorenas jag av nedsmutsade tankar, ord eller gärningar? Är mitt sinne färgade av demoniska rationaliseringar och fördomar? Har jag en ren öppenhet för allt som är gott? Har min kropp korrumperats av djurisk sensualitet och lust? Är mina tankar och gärningar rena eller finns det alltid baktankar och dolda avsikter? Litar jag på andra, och är jag själv att lita på? Har jag en fast beslutsamhet att allt jag gör skall vara konsekvent med mina värderingar? Lurar jag, bedrar jag, fuskar jag, ljuger jag? Är jag en hycklare? Är jag pretentiös? Finns det någon lidelse som har fångat mig: mat, alkohol, rökning, arbetsnarkomani, spel, sömn eller något annat som styr mig istället för att jag styr? Finns det något mörker eller någon orenhet som gör mig blind och förhindrar mig från Guds frihet och helhet.

Saliga är de fridsamma

Älskar jag frid och sluter jag frid? Hemma, på arbetet, i kyrkan, i samhället och i hela världen? Är jag arg och otålig? Söker jag bråk och osämja? Provocerar jag andra avsiktligen så att de blir arga? Tror jag verkligen på principen att vända andra kinden till? Eller är fysisk makt min trygghet? Älskar jag våld? Dyrkar jag aggression och makt? Söker jag inre fred och stillhet som ju är en förutsättning för världsfred?

Saliga är de som lider förföljelse för rättfärdighets skull

Blir jag någonsin förföljd för det som är rätt? Är jag beredd att bli det? Är jag beredd att utan att hämnas offra mitt liv för det som är sant? Deltar jag i värdiga aktiviteter som ändå kritiseras av andra? Eller väljer jag de lätta vägen? Förblir jag oengagerad i det som rör mänskliga angelägenheter? Är jag likgiltig hemma i familjen, på arbetet, i kyrkan eller i samhället? Går jag med på det som uppenbarligen är fel, av feghet eller lathet? Undviker jag ansvarstagande? Dyrkar jag säkerhet? Försvarar jag mitt eget lilla liv i motsägelse till Guds rättfärdighet? Skäms jag egentligen för Kristus?

Glädjas och fröjda er ty er lön är stor i himmelen

Är Gud min sanne glädje? Eller utgör världen med sina lidelser, krafter, ägodelar och beröm min egentliga glädje? Är jag elak, trumpen, avundsjuk eller lynnig? Klagar jag, sprider jag mörker och irritation till andra? Påverkas mitt agerande och mina attityder mot livets händelser av min tro? Tänker jag verkligen på ”liljorna på marken…” och litar jag verkligen på Gud, är jag verkligen beroende av Gud? Jublar jag i mitt beroende av Gud? Ligger mina förhoppningar mest hos mig själv eller hos Gud? Är mitt liv ”dolt med Kristus i Gud i himmelen” eller hör jag först och främst till denna tidsålder i min kropp, mitt sinne och min ande? Tror jag och har jag verkligen ”trons glädje”?

Förlåtelsens söndag

Frälsaren sänder oss in i fastan med starka tydliga ord:

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. När ni fastar, se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:14-21).

Tre saker är viktiga att komma ihåg denna sista söndag innan fastan: förlåtelse, fasta och barmhärtighet.

När vi träder in i botens tid – som egentligen borde prägla hela vårt liv – är det viktigt att reflektera över ångern och förlåtelsen. Framför allt bör vi minnas att domen är Herrens, vilket föregående söndag lärde oss. Uppehåll dig i denna aspekt blott av din egen frälsning: det är din uppgift att ångra dig för dina överträdelser och be om Herrens förbarmande för dina synder. Det är din broders eller systers uppgift att uppehålla sig vid sina överträdelser och ångra sig inför Gud. Det är ingens uppgift att döma sin nästa. Kom ihåg att “när du dömer en annan fördömer du dig själv” (Rom 2:1). Den helige Dorotheos av Gaza skriver:

Varför inkräktar vi på Guds rätt att döma? det är Guds och ingen annans uppgift att döma, att rättfärdiggöra eller fördöma. Han känner vars och ens vandel och våra förmågor, våra avvikelser och förmågor, vår natur och vår beredvillighet. Allt enligt den kunskap som bara han äger. Och hur vet du vilka tårar din broder fällt för sin synd inför Gud? Du må känna till synden, men du känner inte till ångern.

Det andra viktiga att fundera över är vad fastan egentligen är. Är fastan målet i sig? Absolut inte: fastan är ett medel. Målet är gemenskapen med Gud. Tertullianus uppmanade på 200-talet att “mata bönen med fasta”, fasta är bränsle för bönen och bönen är umgänget med Gud. Men “Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” skriver den helige aposteln Paulus i Romarbrevet 14:17. Om din fasta för dig närmare Gud och frukterna “rättfärdighet”, “frid” och “glädje” växer inom dig, då vandrar du på rätt väg.

Slutligen det tredje, barmhärtigheten. En fasta utan barmhärtighetsgärningar är inte en sådan fasta Gud vill se. Profeten Jesaja talar tydligt om detta i kapitel 58:

Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska, vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. 

“Vad spelar det för roll om du lyfter dina händer mot himmelen i bön till Gud om du nonchalerar honom och inte bryr dig om honom när han sträcker sina händer mot dig på gatan?” Den helige Johannes Chrysostomos ord biter hårt. Må vi aldrig glömma de svaga och utsatta – särskilt inte under fastan.

Image

Ömsesidig förlåtelse

Denna söndag kallas också för ”Ostavståendets söndag” då det är sista dagen innan fastan som den ortodoxe kristne äter mejeriprodukter eller animaliska produkter, för att på så vis efterlikna livet i paradiset.