Patriark Johannes fastebrev 2020

Detta är en icke officiell översättning av patriark Johannes fastebrev inför stora fastan 2020:

Johannes X, av Guds nåde, patriark av Antiokia och hela Östern

Till mina medbröder och herdar i Antiokias heliga Kyrka, och mina bröder och systrar i hela detta apostoliska stift.

Mina älskade andliga bröder och barn,

Vid fastans begynnelse är det gott att begrunda hur Kyrkan leder själens uppstigande till den heliga uppståndelsens port. I den resa som vi nu påbörjar följer själen Kristus för att nå hans uppståndelse och sin egen uppståndelse, med Kristus och i honom. Den heliga Kyrkan fastlade stora fastan för att förkunna att varje människa är sin egen herre så länge som han eller hon litar på Gud. Kyrkan fastlade fastan för att säga att själens fläckar måste tvättas bort innan man träder in i uppståndelsens port. Hon fastlade den för att säga att Gud gläder sig över den som arbetar på sin egen rening och lägger band på sina begär för att bli skinande ren.

Fasta är kärlek, barmhärtighet och medkänsla med sin nästa. Framför allt är det ett ständigt givande. Den är inte bara att man avstår från mat, utan snarare en symbol genom vilken vi säger till vår Skapare och Gud att vi avstår själva så att vi kan ge till de fattiga som han älskar. Fasta är givmildhet, tillmötesgående och avstående. Kanske sammanfattas alla dess aspekter av detta.

Fasta är förlåtelse, och förlåtelse är ett slags avstående. Således är det också givande till dem som Gud inte förlänat jordisk monetär rikedom. Fasta är att släppa själens ilska och istället förlåta ”dem oss skyldiga äro” till dess Kristi ljus strålar från oss och vi får lysa upp dem i vår omgivning. De heliga fäderna brukar säga en sak som betyder: Låt inte denna världens sol gå ner över er vrede, så att inte själen blir övergiven av Rättfärdighetens Sol, dvs. Kristus, till vilken hör all ära.

Fasta är en stig på vilken vi renar vår själs djup med Kristi olja. Fasta är ett dop genom vilket vi tvättar bort vårt hat gentemot oss själva i ångerns bad. Fasta är en Påsk (Pascha), en övergång från livets rutin till själens vår. Fasta är en själ som faller på knä inför Kristus på Golgata, och som står upp med honom igen.

Fasta är själens näring. Genom dess egen död vinner den liv av flödet från Herren. I sin strävan och sin asketiska kamp skymtar den Kristi härliga seger.

Som kristna i Levanten har vi ärvt denna praxis sedan kristendomens gryning I vår ungdom fick vi lära oss att koppla samman vårt jordiska liv med vårt eviga liv. Vi har lärt oss, särskilt under fastans innevarande tid, hur de klämtande klockorna bultar på vårt hjärtas port för att vi ska tillbe ”härskarornas Herre.” Vi förknippar dessa klockor också med en uppmaning till oss att samlas kring Jungfrun och med en röst sjunga Akathisthymnen.

Våra klockor och kyrkor bjuder i dessa dagar in oss att blomma, tillsammans med naturens vår, i en vårtid för vår relation med den Skapare som älskar oss. De kallar oss att skaka av varje hinder från vår själ som skiljer oss från Kristi brudkammare, han som är själens brudgum, att tända själens lampa likt de visa jungfrurna och vaka i vishet, kärlek, längtan och urskiljning mitt i denna världen. De skakar om oss så att vi står vaksamt i en kärlek som inte gett efter vad gäller att vandra på lidandets och korsets väg för mänsklighetens skull. Slutligen uppmanar de oss att söka Jesu uppståndelses gryning och smycka hans tomma grav med segerkransar och lagerblad, till minne av hans seger över döden och de glada nyheterna om hans ärorika uppståndelse.

Vi höjer våra böner för hela världens frid och för fred i den sårade Levanten, vars alla folk och länder befinner sig i möda och lidande. Vi höjer våra böner så att stridens larm ska fly undan fredens glädjerop. Vi omsluter i bön alla dem av våra nära och kära som slitits ifrån oss på grund av vår tids grymhet. Vi ber också för dem som somnat in i hoppet om uppståndelse och evigt liv. Vi ber att Gud ska hålla sitt vakande öga över våra hemländer, att vi ska skyddas från all takfirism, terror, kidnappning, våld och plåga.

Vi höjer våra böner för alla kidnappade, inklusive våra två bröder Johannes Ibrahim och Paulos Yazji (den senare är patriarkens egen bror – ö.a.), Aleppos ärkebiskopar, som varit kidnappade sedan april 2013, vilket bemötts av en djup och tvivelaktig tystnad från det internationella samfundet, och som smärtar våra själar och lämnar oss harmsna inför själva kidnappningens fruktansvärda verk.

Vi ber om er förlåtelse, mina bröder och älskade, i dessa välsignade dagar. Må den Allsmäktige Herren, som först fastade för att vägleda oss, utgjuta sin oändliga nåd i våra hjärtan, och ge oss sin gudomliga välsignelses överflöd och så ”smörja” våra liv med sin heliga närvaro, ty han är välsignad i evighet. Amen.

Från vårt patriarkat i Damaskus.

23 februari 2020

Patriark Johannes fastebrev 2014

patriarkens fastebrev   Johannes X, patriark av Antiokia och hela Östern, genom Guds nåd.

Bröder, herdar i Antiokias heliga Kyrka; älskade barn i alla stift som tillhör denna apostoliska kyrka.

Mina bröder och kära barn i anden, vilkas styrka och förtröstan på Gud stärker oss.

Då vi träder in i denna botens tid som för oss till Kristi kors och hans – och vår – uppståndelse ställs vi under dessa dagar inför en förväntan på Jesus och hans gudomliga tröst som han ger sina älskade människor, för vilka han steg ner från höjden, tog mandom av Jungfrun, underordnade sig människors levnadsvillkor, villigt gick korsets väg, för att så kunna uppstå från de döda och bli förstlingsfrukten av vår uppståndelse från vår jordiska misär och prövning.

Jesus valde korsets väg och drack från dödens kalk helt enkelt för att tala om för oss att denna tids prövningar inte kommer att förmörka vår hopp till ljuset, och att motgångarna inte kan övervinna uppståndelsens ljus.

Då vi nu träder in i denna ångerns tid som den Stora Fastan utgör har vi sagt farväl till bröder, fäder och mödrar som hastigt tagits ifrån oss av plötslig och grym död, men som vi hoppas få träffa igen i Kristi ljus.

Vi tar emot dessa dagar under det att våra bröder och systrar, bland vilka finns biskopar, präster, munkar, nunnor och våra älskade barn, kidnappats och lider av denna världens grymheter.

“Vi ska inte fira utan dem. Vi har inte, och kommer inte spara någon kraft i att ordna med ett tryggt återvändande för dem.”

Bröder! Trots dess stränghet låter dessa tider tröstens ande växa och vår empati gror. Fastan är grundad på kärleken, stärks av almosegivandet och fullkomnas genom renhetens och kyskhetens surdeg. Fasta och almosegivande är omöjliga att skilja åt.

Fasta, barmhärtighet, almosegivande, renhet och omsorg om grannar och människor i behov är stigar till den gudomliga nådens port och så medel till att vinna Guds vänskap. En av kyrkofäderna, Peter Chrysologos (“med de gyllene orden”) beskriver fastans pelare:

“Bröder, fastan spirar inte om den inte vattnas med barmhärtighet. När barmhärtigheten sinar torkar fastan ut, ty barmhärtigheten är för fastan vad källorna är för jorden; så som den stilla vinden hjälper knopparna att blomma, så hjälper barmhärtigheten fastans frön att bli vackra blommor. Kärleken är för fastan vad oljan är för lampan; oljan gör att lampan brinner och på samma sätt gör kärleken att fastan blir brinnande. Almosegivandet är för fastan vad solen är för dagen. Solskenet lyser upp dagen och skingrar mörkret. Detta är just så som almosorna helgar fastans helgedom med kärlekens ljus.”

Vi är alla kallade att befästa enheten i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka. I Antiokias Kyrka förlänades vi en gång namnet “kristna” genom våra ord och våra handlingar. Jesus lärjungar kallades “kristna” först i vårt land, men vi, i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka är kallade, genom att älska varandra och förena våra hjärtan, att vittna om Jesus Kristus i vår samtida värld vilken faller samman av simpla världsliga intressen.

“Se hur de [kristna] älskar varandra” (Tertullianus, Apologeticum 39:7). Tertullianus fann inget bättre sätt att försvara de kristna värderingarna och de som följde dem i sin apologi. Det innebär att genom att älska varandra och avstå förtal vittnar vi om Herren Jesus i vår värld.

“Kristi Kyrka känner inga partier, ingen splittring eller dispyt; den bejakar enbart iver för Gud, en iver som sätter våra hjärtan i brand. Kristi Kyrka fyller inte de sociala nätverskssidorna och media med en våg av hot, förtal eller förakt.”

Bröder! Vi är kallade till att, genom att omfamna kärleken och leva efter Evangeliets undervisning, övervinna alla hinder som ligger i vägen för vår framgång, rena vår inre person och granska vårt samvete snarare än predika för andra.

Barmhärtige Gud! Du som för vår skull steg ner i en kvinnas livmoder, föddes i en krubba, tålmodigt uthärdade mänskligt lidande, villigt uthärdade korsfästelsen och som, genom din begravning, begravde den synd som tyngde ner vår natur, se till oss på vår resa under denna fasta och krön den med det ljus som skiner från din livgivande grav. Låt oss förstå att, trots dess tyngd, så kunde gravens sten inte hindra uppståndelsens ljus. Det ljuset talar om för världen att kyrkotornen rests upp i detta land under många århundraden, till och med under svåra tider, och att de kommer att fortsätta ringa och vittna om Kristi kärlek till alla folk, och på så sätt styrka det faktum att Kristi barn är djupt rotade i detta land och också tillkännage deras öppenhet mot alla folk oavsett seklernas svårigheter.

Gud, förläna oss din frids ande och lindra genom ditt lidande det lidande som de som älskar dig bär. Besök våra länder och sänk din närvaros skönhet över oss. Var nära de kidnappade och de som flytt, res med dem som reser och välsigna våra barn i diasporan.

Gud, stå med dem som lider. Styrk oss så att vi kan trösta våra barns hjärtan med dina ord och handlingar i kärlek till människorna. För de hädangångna närmare dig och krön vår fasteresa med att få bevittna den heliga uppståndelsen. Helgat varde ditt namn, nu och alltid. Amen.