Predikan: Korset – frälsningens väg

Predikan: Korset – frälsningens väg

Fader Mikaels predikan tredje söndagen i fastan, korsärandets söndag. Markus evangelium 8:34-9:1. Som efterföljare av Kristus, som frivilligt accepterade korset för vår frälsnings skull, så är vi som är kristna också kallade att frivilligt bära våra kors efter Herren. Korset är livgivande genom den självutgivande kärleken.

Program för fastan

Program för stora fastan:

Lördag 19/3 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Ortodoxins seger. Styrelsemöte efteråt.

Söndag 27/3 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Gregorios Palamas söndag.

Lördag 2/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Korsärandets söndag.

Lördag 9/4 – Liturgi i Kortedala 10:00, S:t Johannes Klimakos söndag.

Söndag 17/4 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Maria av Egyptens söndag.

Lördag 23/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Palmsöndagen.

Söndagarna i stora fastan

Söndagarna i stora fastan

En hjälp inför bikten

biktSnart befinner vi oss i stora och heliga fastan inför Herrens påsk. Fastan är ett utmärkt tillfälle att gå till bikt. En del tycker det är svårt att veta vad man ska säga i bikten. Fader Thomas Hopko skrev en nyttig biktspegel med frågor att ställa till sig själv inför att man går till bikt. Kanske kan den vara till hjälp även för dig? Kom ihåg att det kan vara skrämmande att gå fram till bikt, men efteråt uppmuntrar de flesta som själva biktat sig andra att också gå fram. Det är en stor glädje och nåd i biktens sakrament.

BIKTSPEGEL:

Saliga är de i anden fattiga

Är jag fattig inför Gud och människor? Odlar jag ett sinnelag av fattigdom? Inser jag verkligen att allt hör till Gud och kommer från Gud? Använder jag mitt liv och allt jag har som om det hör till Gud? Delar jag med mig av mina jordiska ägodelar med andra i vishet om att det är Guds? Hämtar jag mina åsikter och idéer från Gud? Erkänner jag min andliga och intellektuella fattigdom inför Gud? Accepterar jag hans visdom och sanning? Håller jag hårt i mina ägodelar, är jag självisk, självgod, självrättfärdig, självtjänande? Dyrkar jag mina åsikter, idéer och ägodelar som avgudar? Längtar jag efter status, makt, inflytande, rikedomar eller anseende? Älskar och värdesätter jag verkligen fattigdom som det perfekta idealet?

Saliga är de som sörjer

Är jag en som sörjer? Är jag ledsen när människor lider? Gråter jag över kyrkans bekymmer, statens, familjens, samhällets? Lider jag tillsammans med de lidande, de fattiga, arma, de som lever i misär och synd? Gråter jag över sjukdom olycka och döden? Eller är jag likgiltig? Är det som jag betraktar hos mig själv som mod i själva verket hjärtlöshet och en avsaknad av medkänsla? Förbarmar jag mig över dem som verkar vara patetiska, dem som verkar vara besatta av lust, missbrukare, själviska, världens onda och syndiga? Kan jag göra detta utan att fördöma dem? Är jag ledsen över andras synder och tillkortakommanden? Eller hånskrattar jag istället åt det som en sann kristen, efter Kristi exempel, borde bara kunna sörja?

Saliga är de saktmodiga

Är jag saktmodig som Jesus är saktmodig? Är jag saktmodig i den bemärkelsen att jag kämpar mot ondska med godhet. Accepterar jag, praktiserar jag det faktum att ödmjuk kärlek, sanningen och godhetens mod är de enda vapnen som finns i striden mot synd och syndiga människor? Är jag långsint mot andra – hemma, på arbetet, i kyrkan? Älskar jag makt, skäller jag order och befallningar mot andra? Älskar jag att ha ensamrätt att bestämma över andra? Är jag auktoritär? Vill jag att andra skall frukta mig? Använder jag manipulation eller tvång för att köra över andra och genomföra min vilja? Välsignar jag dem som förbannar mig, ber jag för dem som misshandlar mig, gör jag gott mot dem som hatar mig, tjänar jag dem som utnyttjar mig, talar jag med dem som utesluter mig? Älskar jag mina fiender och förlåter jag dem som kränkt mig? Tror jag verkligen att saktmod efter Kristi exempel är det enda sättet att nå framgång?

Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet

Hungrar jag och törstar jag efter Gud? Längtar jag efter att vara rättfärdig? Arbetar jag, anstränger jag mig för att bli helig? Läser jag, studerar jag, anstränger jag mig kontinuerligt för att uppnå kärlek och sanning, för Guds Ande? Ber jag? Fastar jag? Utövar jag några ”andliga övningar” som syftar till att stärka mig i godhet? Går jag till kyrkan? Deltar jag i kyrkans sakrament? Bemödar jag mig för att hjälpa, lära ut, tjäna på något sätt? Gör jag de sakerna som jag vet främjar rättfärdighet?

Saliga är de barmhärtiga

Är jag barmhärtig mot andra? Förlåter jag dem som kränker mig? Försöker jag att förstå dem som är annorlunda än jag? Gillar jag att döma och fördöma? Pratar jag om andra? Njuter jag av skvaller? Säger jag saker som, fastän de kanske är sanna, inte behöver sägas och som bara kan såra andra? Jublar jag när någon annan råkar ut för olycka? Är jag missunnsam? Är jag en paragrafryttare, älskar jag lagen mer än Anden? Försöker jag att samsas, att ha överseende med dem som kränker mig eller tar jag ständigt upp gamla oförrätter för att provocera och fördöma andra? Är jag småsint? Förtalar jag andra, skämmer jag ut andra? Är jag fördomsfull, drar jag slutsatser och dömer utan att egentligen veta tillräckligt mycket fakta? Föredrar jag egentligen strikt kategorisk dom framför kärlek och förbarmande?

Saliga är de renhjärtade

Älskar jag renhet, kyskhet, helhet? Förorenas jag av nedsmutsade tankar, ord eller gärningar? Är mitt sinne färgade av demoniska rationaliseringar och fördomar? Har jag en ren öppenhet för allt som är gott? Har min kropp korrumperats av djurisk sensualitet och lust? Är mina tankar och gärningar rena eller finns det alltid baktankar och dolda avsikter? Litar jag på andra, och är jag själv att lita på? Har jag en fast beslutsamhet att allt jag gör skall vara konsekvent med mina värderingar? Lurar jag, bedrar jag, fuskar jag, ljuger jag? Är jag en hycklare? Är jag pretentiös? Finns det någon lidelse som har fångat mig: mat, alkohol, rökning, arbetsnarkomani, spel, sömn eller något annat som styr mig istället för att jag styr? Finns det något mörker eller någon orenhet som gör mig blind och förhindrar mig från Guds frihet och helhet.

Saliga är de fridsamma

Älskar jag frid och sluter jag frid? Hemma, på arbetet, i kyrkan, i samhället och i hela världen? Är jag arg och otålig? Söker jag bråk och osämja? Provocerar jag andra avsiktligen så att de blir arga? Tror jag verkligen på principen att vända andra kinden till? Eller är fysisk makt min trygghet? Älskar jag våld? Dyrkar jag aggression och makt? Söker jag inre fred och stillhet som ju är en förutsättning för världsfred?

Saliga är de som lider förföljelse för rättfärdighets skull

Blir jag någonsin förföljd för det som är rätt? Är jag beredd att bli det? Är jag beredd att utan att hämnas offra mitt liv för det som är sant? Deltar jag i värdiga aktiviteter som ändå kritiseras av andra? Eller väljer jag de lätta vägen? Förblir jag oengagerad i det som rör mänskliga angelägenheter? Är jag likgiltig hemma i familjen, på arbetet, i kyrkan eller i samhället? Går jag med på det som uppenbarligen är fel, av feghet eller lathet? Undviker jag ansvarstagande? Dyrkar jag säkerhet? Försvarar jag mitt eget lilla liv i motsägelse till Guds rättfärdighet? Skäms jag egentligen för Kristus?

Glädjas och fröjda er ty er lön är stor i himmelen

Är Gud min sanne glädje? Eller utgör världen med sina lidelser, krafter, ägodelar och beröm min egentliga glädje? Är jag elak, trumpen, avundsjuk eller lynnig? Klagar jag, sprider jag mörker och irritation till andra? Påverkas mitt agerande och mina attityder mot livets händelser av min tro? Tänker jag verkligen på ”liljorna på marken…” och litar jag verkligen på Gud, är jag verkligen beroende av Gud? Jublar jag i mitt beroende av Gud? Ligger mina förhoppningar mest hos mig själv eller hos Gud? Är mitt liv ”dolt med Kristus i Gud i himmelen” eller hör jag först och främst till denna tidsålder i min kropp, mitt sinne och min ande? Tror jag och har jag verkligen ”trons glädje”?

Patriark Johannes fastebrev 2014

patriarkens fastebrev   Johannes X, patriark av Antiokia och hela Östern, genom Guds nåd.

Bröder, herdar i Antiokias heliga Kyrka; älskade barn i alla stift som tillhör denna apostoliska kyrka.

Mina bröder och kära barn i anden, vilkas styrka och förtröstan på Gud stärker oss.

Då vi träder in i denna botens tid som för oss till Kristi kors och hans – och vår – uppståndelse ställs vi under dessa dagar inför en förväntan på Jesus och hans gudomliga tröst som han ger sina älskade människor, för vilka han steg ner från höjden, tog mandom av Jungfrun, underordnade sig människors levnadsvillkor, villigt gick korsets väg, för att så kunna uppstå från de döda och bli förstlingsfrukten av vår uppståndelse från vår jordiska misär och prövning.

Jesus valde korsets väg och drack från dödens kalk helt enkelt för att tala om för oss att denna tids prövningar inte kommer att förmörka vår hopp till ljuset, och att motgångarna inte kan övervinna uppståndelsens ljus.

Då vi nu träder in i denna ångerns tid som den Stora Fastan utgör har vi sagt farväl till bröder, fäder och mödrar som hastigt tagits ifrån oss av plötslig och grym död, men som vi hoppas få träffa igen i Kristi ljus.

Vi tar emot dessa dagar under det att våra bröder och systrar, bland vilka finns biskopar, präster, munkar, nunnor och våra älskade barn, kidnappats och lider av denna världens grymheter.

“Vi ska inte fira utan dem. Vi har inte, och kommer inte spara någon kraft i att ordna med ett tryggt återvändande för dem.”

Bröder! Trots dess stränghet låter dessa tider tröstens ande växa och vår empati gror. Fastan är grundad på kärleken, stärks av almosegivandet och fullkomnas genom renhetens och kyskhetens surdeg. Fasta och almosegivande är omöjliga att skilja åt.

Fasta, barmhärtighet, almosegivande, renhet och omsorg om grannar och människor i behov är stigar till den gudomliga nådens port och så medel till att vinna Guds vänskap. En av kyrkofäderna, Peter Chrysologos (“med de gyllene orden”) beskriver fastans pelare:

“Bröder, fastan spirar inte om den inte vattnas med barmhärtighet. När barmhärtigheten sinar torkar fastan ut, ty barmhärtigheten är för fastan vad källorna är för jorden; så som den stilla vinden hjälper knopparna att blomma, så hjälper barmhärtigheten fastans frön att bli vackra blommor. Kärleken är för fastan vad oljan är för lampan; oljan gör att lampan brinner och på samma sätt gör kärleken att fastan blir brinnande. Almosegivandet är för fastan vad solen är för dagen. Solskenet lyser upp dagen och skingrar mörkret. Detta är just så som almosorna helgar fastans helgedom med kärlekens ljus.”

Vi är alla kallade att befästa enheten i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka. I Antiokias Kyrka förlänades vi en gång namnet “kristna” genom våra ord och våra handlingar. Jesus lärjungar kallades “kristna” först i vårt land, men vi, i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka är kallade, genom att älska varandra och förena våra hjärtan, att vittna om Jesus Kristus i vår samtida värld vilken faller samman av simpla världsliga intressen.

“Se hur de [kristna] älskar varandra” (Tertullianus, Apologeticum 39:7). Tertullianus fann inget bättre sätt att försvara de kristna värderingarna och de som följde dem i sin apologi. Det innebär att genom att älska varandra och avstå förtal vittnar vi om Herren Jesus i vår värld.

“Kristi Kyrka känner inga partier, ingen splittring eller dispyt; den bejakar enbart iver för Gud, en iver som sätter våra hjärtan i brand. Kristi Kyrka fyller inte de sociala nätverskssidorna och media med en våg av hot, förtal eller förakt.”

Bröder! Vi är kallade till att, genom att omfamna kärleken och leva efter Evangeliets undervisning, övervinna alla hinder som ligger i vägen för vår framgång, rena vår inre person och granska vårt samvete snarare än predika för andra.

Barmhärtige Gud! Du som för vår skull steg ner i en kvinnas livmoder, föddes i en krubba, tålmodigt uthärdade mänskligt lidande, villigt uthärdade korsfästelsen och som, genom din begravning, begravde den synd som tyngde ner vår natur, se till oss på vår resa under denna fasta och krön den med det ljus som skiner från din livgivande grav. Låt oss förstå att, trots dess tyngd, så kunde gravens sten inte hindra uppståndelsens ljus. Det ljuset talar om för världen att kyrkotornen rests upp i detta land under många århundraden, till och med under svåra tider, och att de kommer att fortsätta ringa och vittna om Kristi kärlek till alla folk, och på så sätt styrka det faktum att Kristi barn är djupt rotade i detta land och också tillkännage deras öppenhet mot alla folk oavsett seklernas svårigheter.

Gud, förläna oss din frids ande och lindra genom ditt lidande det lidande som de som älskar dig bär. Besök våra länder och sänk din närvaros skönhet över oss. Var nära de kidnappade och de som flytt, res med dem som reser och välsigna våra barn i diasporan.

Gud, stå med dem som lider. Styrk oss så att vi kan trösta våra barns hjärtan med dina ord och handlingar i kärlek till människorna. För de hädangångna närmare dig och krön vår fasteresa med att få bevittna den heliga uppståndelsen. Helgat varde ditt namn, nu och alltid. Amen.

Förlåtelsens söndag

Frälsaren sänder oss in i fastan med starka tydliga ord:

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. När ni fastar, se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:14-21).

Tre saker är viktiga att komma ihåg denna sista söndag innan fastan: förlåtelse, fasta och barmhärtighet.

När vi träder in i botens tid – som egentligen borde prägla hela vårt liv – är det viktigt att reflektera över ångern och förlåtelsen. Framför allt bör vi minnas att domen är Herrens, vilket föregående söndag lärde oss. Uppehåll dig i denna aspekt blott av din egen frälsning: det är din uppgift att ångra dig för dina överträdelser och be om Herrens förbarmande för dina synder. Det är din broders eller systers uppgift att uppehålla sig vid sina överträdelser och ångra sig inför Gud. Det är ingens uppgift att döma sin nästa. Kom ihåg att “när du dömer en annan fördömer du dig själv” (Rom 2:1). Den helige Dorotheos av Gaza skriver:

Varför inkräktar vi på Guds rätt att döma? det är Guds och ingen annans uppgift att döma, att rättfärdiggöra eller fördöma. Han känner vars och ens vandel och våra förmågor, våra avvikelser och förmågor, vår natur och vår beredvillighet. Allt enligt den kunskap som bara han äger. Och hur vet du vilka tårar din broder fällt för sin synd inför Gud? Du må känna till synden, men du känner inte till ångern.

Det andra viktiga att fundera över är vad fastan egentligen är. Är fastan målet i sig? Absolut inte: fastan är ett medel. Målet är gemenskapen med Gud. Tertullianus uppmanade på 200-talet att “mata bönen med fasta”, fasta är bränsle för bönen och bönen är umgänget med Gud. Men “Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” skriver den helige aposteln Paulus i Romarbrevet 14:17. Om din fasta för dig närmare Gud och frukterna “rättfärdighet”, “frid” och “glädje” växer inom dig, då vandrar du på rätt väg.

Slutligen det tredje, barmhärtigheten. En fasta utan barmhärtighetsgärningar är inte en sådan fasta Gud vill se. Profeten Jesaja talar tydligt om detta i kapitel 58:

Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska, vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. 

“Vad spelar det för roll om du lyfter dina händer mot himmelen i bön till Gud om du nonchalerar honom och inte bryr dig om honom när han sträcker sina händer mot dig på gatan?” Den helige Johannes Chrysostomos ord biter hårt. Må vi aldrig glömma de svaga och utsatta – särskilt inte under fastan.

Image

Ömsesidig förlåtelse

Denna söndag kallas också för ”Ostavståendets söndag” då det är sista dagen innan fastan som den ortodoxe kristne äter mejeriprodukter eller animaliska produkter, för att på så vis efterlikna livet i paradiset.

Om förfastan:

Omvändelse är den dörr genom vilken vi träder in i fastetiden, början på vår resa till Påsk. Att omvända sig innebär betydligt mer än självömkan eller en fåfäng ånger över handlingar gjorda i det förflutna. Det grekiska ordet metanoia betyder ‘sinnesändring’: att omvända sig är att låta sig förnyas, att förvandlas i vårt inre synsätt, att se vår relation till Gud och andra på ett nytt sätt. Fariséens fel består i att han inte önskar ändra sitt synsätt. Han är självbelåten, självgod och hindrar på så vi Gud från att handla i honom. Publikanen längtar å andra sidan verkligen efter en sinnesändring. Han är missnöjd med sig själv – ”fattig i anden”.

Liknelsen om den förlorade sonen bildar en exakt ikon av omvändelsen i dess olika stadier. Synden är exil, att vara slav under främlingar och hunger. Omvändelsen är att återvända från exilen till vårt sanna hem. Den är att återfå arvet och friheten i vår Faders hus. Omvändelse innebär dock också att agera: ”Jag vill stå upp och gå”. Dessa två söndagar [Publikanens och Fariséens, samt den Förlorade Sonens söndagar] talade till oss om Guds tålamod och gränslösa barmhärtighet, om hans villighet att godta varje syndare som omvänder sig till honom.

På den tredje söndagen, [Domsöndagen / Köttfastans söndag] blir vi påminda om en kompletterande sanning: ingen är så tålmodig och barmhärtig som Gud, men inte ens han förlåter dem som inte omvänder sig. Kärlekens Gud är också rättvisans Gud, och när Kristus kommer igen i härlighet kommer han som vår Domare. Den Stora Fastan är en förberedelse för Frälsarens andra tillkommelse, för den eviga Påsken i den kommande tidsåldern. Domen är inte något som blott är förlagd till framtiden. Här och nu, varje dag och timma, i det att vi förhärdar våra hjärtan mot andra och misslyckas med att gensvara på de tillfällen vi får att hjälpa dem, drar vi domen över oss själva.

Innan vi träder in i fastetiden blir vi påminda om att det inte kan finnas någon sann fasta, någon uppriktig omvändelse eller försoning med Gud om vi inte samtidigt försonas med varandra. En fasta utan ömsesidig kärlek är demonernas fasta. Vi vandrar inte på fastans stig som isolerade individer men som medlemmar av en familj.

– Metropolit Kallistos Ware.

Prostration

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Julfastan

I Ortodoxa Kyrkan firar vi inte advent på samma sätt som i väst. Vi har, istället, julfastan som varar från 15/11 till och med liturgin på juldagen. Det är med Kristi Födelse (som jul egentligen ju heter) som med Påsk; att vi förbereder oss inför helgen genom att rena våra sinnen och genom att be.

När man i väst tänker på “fasta” eller “askes” kan man omedelbart börja associera till sådana koncept som “späka”, “straff”, “mea-culpa” eller “självplågeri”. Man har set bilder på asketer som piskar sig blodigt, som sitter på en spikmatta eller som låter bli helt att äta eller dricka.

Fasta är inte lika med smärta för oss. Fasta är inte heller lika med svält. Fasta är tiden för bön. “Fasta utan bön är djävulens fasta,” säger fäderna. Djävulen äter aldrig mat heller, och han ber aldrig. Vi låter bli viss mat för att kunna be mer.

Om man bara ser till maten har man missat merparten av vad fastan handlar om. Fastan handlar om att förbruka mindre av jordens resurser. Vi låter bli kött och mjölkprodukter bland annat under fastan, och dessa är mycket mer resurskrävande än vegetabiliska produkter. De är arbetsintensiva matkällor. De är lyxiga.

2014-10-01 12.14.56-1Genom att äta enkel mat, mindre mat, lättlagad mat visar vi att all mat har ett enda syfte: att göra livet med Gud möjligt. Mat, liksom hela skapelsen, är inget självändamål, bara ett underlag för vårt liv med Gud.

Vi äter paradisets mat – maten som människan åt innan fallet. Den maten räckte gott och väl för människan som gick med Gud i paradiset. Dit vill vi igen.

Fastan är till för att bereda mer plats åt bön. Du skall förbereda dig inför kommunion med Gud. Fastan är till för att skapa förutsättningarna för att du skall kunna få störst vinning utav att du firar Kristi människoblivande (eller vilken fest det nu handlar om); för att du skall kunna förändras av Kristi Kropp i kommunionen.

Under fastan avstår vi även underhållning såsom biograf, teater, filmer, facebook, dataspel, skvallertidningar, sport, TV och annat som tar upp vår tid och mentala energi. Rena ditt sinne! Inget av de ovannämnda är fel i sig. Men genom att fasta börjar du inse att inget av de ovannämnda kan ge dig evigt liv heller.

Askes (grekiska för träning) går ut på en mängd metoder (ordet METOD kommer från grekiska: meta [= med] + odos [=stig]; alltså den gemensamma stigen). Tillsammans blir vi frälsta genom den gemensamma vägen. Vi fastar på samma sätt som hela kyrkan därför att det är bara tillsammans med hela kyrkan som vi kan bli frälsta.

Synd är också som en stig. Synd är som när alla har gått samma väg över gräsmattan och marken har till och med sjunkit ner något. Den som går där för första gången går på samma plats därför att det är lättast där. Gräset växer inte där. Foten hittar stigen utan att man ens tänker på det.

Vi måste gå på nya stigar, trampa ner gräset och marken där istället. Vi måste gå den vägen som inte är styrd av begär till mat, begär till pengar, begär till högmod eller vadsomhelst förutom Gud. När vi trampar ner gräset, när vi har gått på stigen tillräckligt mycket blir det naturligt för oss. Fastan är en tid att öva ödmjukhet, stillhet, självbehärskning, vaksamhet.

Ortodoxa nunna ber: all askes och i synnerhet fastan är till för att be mer.

En nunna i Egypten fick ta över som abbedissa på ett kloster. Hon införde regeln att alla systrar skulle falla ner på marken framför varandra varje morgon i kyrkan och säga, “jag har syndat. Förlåt mig!” En dag fick en syster en vision då hon såg en demon i fjättrar och kedjor. Demonen förklarade att det var så synd om honom därför att hans avsikt var att fylla varje nunnas huvud med anklagelser mot de andra nunnor och på så vis skapa osämja. Men nunnornas ödmjukhet var ett starkt vapen, och demonen kunde inte röra dem.

Nunnorna hade gått på den rätta stigen så mycket att det blev naturligt för dem, även när de hade riktiga klagomål mot en annan syster. De blev vana, de tränade (askes betyder ju bara träning) på den gemensamma vägen (metoden).

Om du är van vid att se dina egna fel tydligare än någon annans kan du också lära dig att inte döma andra. Det kan bli naturligt för dig att svara otrevliga människor på ett kärleksfullt sätt. Men du måste börja gå på den stigen redan nu när det växer högt gräs. Snart finns en stig som du kan gå på utan att tänka på det.

Ortodoxa fastan är inte en buffé. Man väljer inte godtyckligt en aspekt före en annan efter smak. Men samtidigt handlar det inte bara om mat. Fastan handlar om bön. Börja be. Be mer än vanligt. Avsätt tid (genom att avstå något annat) och be. Om du bara skulle observera en enda aspekt av fastan (fast vi har ju sagt att du inte borde välja godtyckligt) borde det vara bönen, och du borde aldrig observera resten tills du har etablerat den vanan.

Fastan handlar också om att avstå mjölk, kött och på vissa dagar fisk olja eller vin. Underhållning undviks. Somliga låter bli att ens läsa sekulära böcker och läser istället enbart kristna böcker under fasteperioder. Somliga äter färre måltider.

Fasta gör man gemensamt. Fråga din präst hur du skall, tillsammans med kyrkan, fasta.

Fastan skapar utrymme: mentalt utrymme, tidsutrymme, ekonomisk utrymme, för att du skall kunna leva ut din kallelse som kristen. Du förbereder dig för kommunion genom fastan – när Gud lever i dig vad kommer du göra då? Fastan är till för att förbereda dig inför den uppgiften som ju förmodligen kommer först och främst handla om förbön. Fastan ger dig möjlighet till att göra något bra av det du har fått.

Fastan är inte en sorgtid. Jesus sade ju att man inte skulle, såsom hycklarna, visa ett sorgset min när man fastar. Man skall inte klaga, man skall inte gärna berätta för andra att man fastar. Man skall inte kommentera till sina ortodoxa vänner, “visst är det jobbigt med fastan!” när man träffas i kyrkan. Man skall inte göra en stor sak av det. Tänk på att vi firar helgon varje dag. Varje dag i kyrkans kalender är en fest – också fastedagar.

Vi fastar för att vi längtar. Vi fastar för att vi vill att vår tro skall prägla våra liv mer och mer. Vi fastar för att vi tror det står i psalm 102 (103): “Han mättar ditt begär med sitt goda.”