den förlorade sonen

by

Bp. Kallistos Ware predikar om den förlorade sonen

Nu på söndag firar vi den förlorade sonens söndag, en söndag som förbereder oss för den stora fastan inför Herrens Påsk, och som vittnar om att vi måste vända tillbaka till Gud oavsett hur illa ställt det är med oss och våra liv. Gud väntar alltjämt på oss och kommer att ta emot oss med öppna armar bara vi vänder om och rusar till honom och ber om barmhärtighet. Berättelsen hittar du i Lukasevangeliet 15:11-32. Metropolit Kallistos (Ware) predikar på temat:

—

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

by

Om förfastan:

Omvändelse är den dörr genom vilken vi träder in i fastetiden, början på vår resa till Påsk. Att omvända sig innebär betydligt mer än självömkan eller en fåfäng ånger över handlingar gjorda i det förflutna. Det grekiska ordet metanoia betyder ‘sinnesändring’: att omvända sig är att låta sig förnyas, att förvandlas i vårt inre synsätt, att se vår relation till Gud och andra på ett nytt sätt. Fariséens fel består i att han inte önskar ändra sitt synsätt. Han är självbelåten, självgod och hindrar på så vi Gud från att handla i honom. Publikanen längtar å andra sidan verkligen efter en sinnesändring. Han är missnöjd med sig själv – ”fattig i anden”.

Liknelsen om den förlorade sonen bildar en exakt ikon av omvändelsen i dess olika stadier. Synden är exil, att vara slav under främlingar och hunger. Omvändelsen är att återvända från exilen till vårt sanna hem. Den är att återfå arvet och friheten i vår Faders hus. Omvändelse innebär dock också att agera: ”Jag vill stå upp och gå”. Dessa två söndagar [Publikanens och Fariséens, samt den Förlorade Sonens söndagar] talade till oss om Guds tålamod och gränslösa barmhärtighet, om hans villighet att godta varje syndare som omvänder sig till honom.

På den tredje söndagen, [Domsöndagen / Köttfastans söndag] blir vi påminda om en kompletterande sanning: ingen är så tålmodig och barmhärtig som Gud, men inte ens han förlåter dem som inte omvänder sig. Kärlekens Gud är också rättvisans Gud, och när Kristus kommer igen i härlighet kommer han som vår Domare. Den Stora Fastan är en förberedelse för Frälsarens andra tillkommelse, för den eviga Påsken i den kommande tidsåldern. Domen är inte något som blott är förlagd till framtiden. Här och nu, varje dag och timma, i det att vi förhärdar våra hjärtan mot andra och misslyckas med att gensvara på de tillfällen vi får att hjälpa dem, drar vi domen över oss själva.

Innan vi träder in i fastetiden blir vi påminda om att det inte kan finnas någon sann fasta, någon uppriktig omvändelse eller försoning med Gud om vi inte samtidigt försonas med varandra. En fasta utan ömsesidig kärlek är demonernas fasta. Vi vandrar inte på fastans stig som isolerade individer men som medlemmar av en familj.

– Metropolit Kallistos Ware.

Prostration

—

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

by

Den förlorade sonens söndag:

Ytterligare en söndag som syftar till förberedelserna inför den stora fastan innan påsk är “den förlorade sonens söndag.” Det är med anledning av den liknelsen, som Jesus berättar i Luk 15:11-32, som vi firar gudstjänst på söndag. I Ortodox Tidning nr. 2 årg. 49 (s. 24) kan man läsa följande om den förlorade sonen:

Den förlorade sonen tog tidigt ut sitt fadersarv, slösade bort det och fann sig slutligen som en icke-person i ett främmande land. Han återvände till sin fader och sitt hem och hoppades att åtminstone bli mottagen som en tjänare. I stället välkomnades han av sin fader, som återställde honom i sin tidigare ställning som en älskad son. På samma sätt återupprättar Gud inte bara en ångrande syndare i den nåd han kan ha innehaft innan han syndade. Han skänker honom den största nåd som han kunde mottaga. Som vi fortsätter på vägen mot Stora fastan, kallas vi även att återvända till Gud i ånger, och Gud kommer att acceptera oss som sina älskade barn.

I en kommentar till Lukasevangeliet skriver den helige Kyrillos av Alexandria följande:

Jag ger mig av hem till min far (15:18). […] Du kanske tänker: Jag är nedsmutsad av många synder. Hur skall jag kunna bli ren som fått så många fläckar? Hör då vad jag säger: “Du vet att du har syndat i allt? Du känner din sjukdom? Du minns hur du föll? Då är du nära räddningen. Syndabekännelsen är början till reningen. Ty det står skrivet: Tala först om dina synder för att du skall bli frikänd (Jes 43:26 LXX). Ty allas herre är inte hård och obeveklig utan mild och förbarmande och god.

—

Välkommen på Typika nu på söndag kl. 1o i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.