Fader Herman vigdes till präst!

Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling vill önska fader Herman och hans familj, Anna och barnen, stort grattis med anledning av hans prästvigning söndagen 30:e September. Han är värdig! Axios! Mustaheq!

Nedan ett urval bilder från högtiden:

Församlingsdag lördag 26/9

Lördagen den 26/9 har vi församlingsdag i Vasakyrkans församlingshem. Vi har regelbundet församlingsdagar för att stärka gemenskapen i vår församling, och för att “presentera” församlingen för människor som är intresserade av att bli medlemmar.

Temat för dagen är “Gemenskap och ansvar” och kommer att handla om dessa två grundstenar i att bygga församling från grunden. Schemat för dagen ser ut så här, i skrivandets stund:

10:00 – Typikagudstjänst

11:00 – “Gemenskap: Antiokia och Göteborg: närmare varandra än man tror!” – Ett studium i mission och evangelisation, ett av Antiokias Kyrkas vackraste arv.

12:00 – Lunch, knytkalas. Alla anmälda deltagare tar med sig något till lunchen.

13:00 – “Ansvar: Kroppen är en och har många delar: tankar utifrån aposteln Paulus ord i 1 Kor 12” – Ett samtal om hur man undviker “prästen-gör-allt”-tänkandet, och om hur var och en har något att bidra med till församlingens välsignelse.

14:00 – Fika och samtal – samtalen om hur alla i en församling bär församlingen gemensamt fortsätter, med fokus på konkreta steg framåt.

15:00 – Slut

Församlingsdagen är gratis. Anmälan skickas till kristiuppstandelse(a)gmail.com senast 24/9.

Alla är välkomna!

Församlingen

Patriark Johannes tal den 6/12 2014

Hans salighet John X tal vid hans eminens Josef Zehlaoui troninstallation New York den 6/12 2014.

Ers Eminens Metropolit Josef,

Mina bröder biskoparna och mina älskade präster,
Ärade gäster och älskade bröder och systrar i Kristus,

Metr Josef Patr JohannesJag talar till er i Kristi frid. Jag talar till er med Ordets ord, han som bodde ibland oss: “Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er.” (Joh 14:27). En troninstallation av en biskop i kyrkan är en installation av fred och kärlek i hennes mitt. Nu uttrycker kyrkan sitt fulla väsen som en gemenskap som styrs av kärlek. Sayedna Josef, jag talar till er personligen, i alla dina bröder i den Antiokenska Ortodoxa Kyrkans namn:

Här står vi nu inför kyrkans tron. Denna tron kommer att hedras av din kärlek, täckas av din visdom och hållas glödande med din apostoliska antiokenska iver. Välsigna denna tron, vara välsignad av den genom din uppoffrande tjänst och välsigna kyrkan som anförtrotts din faderliga omsorg. Din föregångare, Metropolit Philip av salig åminnelse, som du kände mycket väl och som vi uppskattar högt, offrade hela sitt liv och gav det för kyrkans väl. Vi är helt övertygade om att ers eminens ska fortsätta Metropolit Philips arbete och samarbeta med de andra biskoparna i ärkestiftet, vilka vi sänder våra hjärtliga hälsningar. Vi tar också tillfället i akt att nämna vikten av utvecklingen av missionen, socialt- och pedagogiskt arbete, klosterliv och kulturellt arbete genom ett väletablerade centra i ärkestiftet.

Den Antiokenska Kyrkan är Ordets Kyrka. Hon är det inkarnerade Ordets och den tillämpade teologins Kyrka. Denna Kyrka stäckte ut sina grenar här i Amerika och riktade sig till sina barn och till världen med tidningen “Ordet” (el-Kalima/the Word) år 1904 och framåt. Alla dessa fakta understryker att Antiokia är ett sanningens ord. Antiokia är beväpnad med fridens ord, fredens ord. Detta fredens ord har en östlig identitet. Denna östliga identitet motsäger inte det faktum att Antiokias trogna är utspridda över hela världen. Antiokias Kyrka har en rättighet och en skyldighet, i alla tider och på alla platser, att ta hand om sina barn var de än finns och närhelst behov dyker upp.

För över hundra år sedan sade vår föregångare, patriarken Meletius II detta: “Hur mycket jublar en människas hjärta när, efter att ha planterat ett träd, han ser det växa, blomstra och bära frukt. Eller bättre, hur glad är hjärtat hos en far som har arbetat för att fostra sin son, när han ser att hans son uppfyller hans förhoppningar, liksom som sina bröders och vänners förhoppningar! På samma sätt gläder sig hjärtat i den heliga Kyrkan av Antiokia idag.” Dessa var de ord vår föregångare sde för så länge sedan, när han var stolt över att se de ansträngningar som en stor man, Raphael (Hawaweeny), gjort. Låt mig nu säga, kära bröder och systrar, att samma ord är sanna idag. De uttrycker den stolthet moderkyrkan i Antiokia har när hon ser det planterade trädet, ärkestiftet i New York och hela Nordamerika, blomstrande och bära frukt. Detta träd kom att blomma genom den gudomliga nåd som hennes fromma män tidigare sänt: Raphael Hawaweeny, Victor Abou-Assali, Antonios Bashir, Philip Saliba och nu Joseph Zehlaoui, vars tronbestigning vi firar.

Jag kommer till dig från Mariakyrkan i Damaskus, från “strada recta”, “raka gatan” (Apg 9:11). Jag kommer till er och bär i mitt hjärta den symfoni av kärlek, uthållighet och styrka i hoppet från kyrkklockorna i våra kyrkor i öst. Jag kommer för att säga att det historiska område som är Antiokias patriarkat inte bara är en symbolisk aspekt i våra liv. Det är en viktig del av vår identitet. Denna identitet döptes med Peter och Paul och nedsänktes i de heliga martyrernas blod. Denna identitet började med de första stegen av de lärjungar som kallade kristna i Antiokia (Apg 11:26), fortsatte med våra förfäder som bevarade sin tro intakt, och fortsätter nu, och kommer att fortsätta så, trots alla tragedier som äger rum i vårt hemland. Denna identitet är huggen i Libanons berg och implanterad i hennes kuster och dalar. Denna identitet omfamnar soluppgången i Syrien och soluppgången av Syriens historia. Denna identitet kommer från trakten av Betlehem. Den kommer från det kristna Jerusalem. Den forsar fram med floderna Eufrat, Jordan, Nilen och Tigris, och med dem ger den liv till jorden i Irak, Egypten, Palestina och Jordanien.

Vi kommer till USA för att berikas av vår älskade gemenskaps närvaro. Femte och sjätte generationen amerikaner, men ändå av Antiokia, Antiokias Kyrka och Antiokias hemland i varje enskild individs hjärta som samlas i den eukaristiska gemenskapen.

I denna älskade gemenskap löses dess hemlands gränser upp i brinnande kärlek till varandra och i bön för fred i vår älskade hemland. I detta älskade ärkestift fullkomnas evangelisationen som är Antiokias historiska missionskallelse. Detta ärkestift känner inte någon skillnad mellan konvertit och vagga (alltså de som vuxit upp i ortodoxa familjer), utan hon erkänner verkligen en bägare av kärlek, där alla är en del av den förhärligade Kristus. Vårt folk och präster erkänner och lever sin kristendom genom att upprätthålla en god och djup inbördes gemenskap, och ett broderskap med andra kristna bekännelser som är närvarande här.

Östern, hela världens fyr, är sårad. Istället för fred hör vi krigstrummor. I stället för en politik som släcka konflikter hör vi om att stödja en specifik grupp militanta. Vår vädjan når ut till hela mänskligheten.

Låt vårt folk leva! Låt Syrien leva! Låt Libanon leva! Låt Irak leva! Låt Jordanien leva! Låt det sårade Palestina bli helat och låt henne leva! Låt Egypten leva! Vissa säger att krisen i Syrien bara har en inhemsk karaktär, att det är inbördeskrig. Men ingen i världen tror verkligen att denna förmodade inhemska karaktär av krisen kan förklara den uppenbara utländska karaktären av det. Låt mig tala vara mer ärligt: våra barn dödas med bomber som skickas från andra länder. Bespara våra barn från extrema ideologiers hjärntvätt. Låt dem se ansträngningarna att upprätta fred. De behöver inte örlogsfartyg, eller fartyg för transport utomlands. De behöver en olivkvist och en vilja för fred. Våra barn är trötta på plattityder som används som slagord. Våra barn behöver inte gränslinjer, utan snarare respekt för sina grannländers gränser. Våra barn föddes för att känna det vackra i vårt Östern, inte terrorism. Takfirism råder; dvs bruket att fördöma en annan mans religion som lögn eller en otrohet. Denna attityd, i kombination med blind religiositet råder. Nu kan hela världen se vad som händer i Syrien och i alla östern. Fallet med de kidnappade ärkebiskoparna i Aleppo, Youhanna Ibrahim och Paul Yazigi, tillsammans med många andra, ställer en tydlig scen inför våra ögon av vad som händer i vårt hemland. Den internationella tystnaden kring denna kidnappning är en djup skam som ordlöst fördömer dem som är ovilliga att se vad som händer. Låt världen se denna konkreta och verkliga tragedi så som det verkligen är. Låt världen se med båda ögon vidöppna, inte genom något särskilt intresses perspektiv. När vi tänker på USA, lyfter vi principen om självbestämmande som antogs i denna nation från dess grundande. Denna princip, självbestämmande för alla folk på denna jord, är dyrbar för oss Antiokener. Vi ber, arbetar och hoppas att denna princip om respekt för alla människor upprätthålls överallt.
Kära bröder, jag tar tillfället i akt i denna underbara församling att tacka hans eminens Metropolit Josef som samlat oss alla här tillsammans. Jag tar tillfället i akt att uttrycka min faderliga kärlek till alla våra trogna i Amerika och Kanada. Jag tar tillfället i akt att hälsa alla våra bröder, företrädare för systerkyrkorna. Jag ger dig de varmaste hälsningarna och brinnande bön från dina syskon i vårt hemland. Må vår barmhärtige Gud välsigna era familjer och välsigna oss alla att följa alltmer i kärlekens symfoni och med en enhet i vårt stöd till våra hemländer, till den heliga apostoliska Kyrkan av Antiokia och hela Östern. Du kan lita på, älskade, att din moder kyrka är en stöttepelare för dig och du är en styrka för henne. Må Herren göra det möjligt för oss att leva i harmoni med varandra alltid.  Honom tillhör äran och makten, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Patriark Johannes fastebrev 2014

patriarkens fastebrev   Johannes X, patriark av Antiokia och hela Östern, genom Guds nåd.

Bröder, herdar i Antiokias heliga Kyrka; älskade barn i alla stift som tillhör denna apostoliska kyrka.

Mina bröder och kära barn i anden, vilkas styrka och förtröstan på Gud stärker oss.

Då vi träder in i denna botens tid som för oss till Kristi kors och hans – och vår – uppståndelse ställs vi under dessa dagar inför en förväntan på Jesus och hans gudomliga tröst som han ger sina älskade människor, för vilka han steg ner från höjden, tog mandom av Jungfrun, underordnade sig människors levnadsvillkor, villigt gick korsets väg, för att så kunna uppstå från de döda och bli förstlingsfrukten av vår uppståndelse från vår jordiska misär och prövning.

Jesus valde korsets väg och drack från dödens kalk helt enkelt för att tala om för oss att denna tids prövningar inte kommer att förmörka vår hopp till ljuset, och att motgångarna inte kan övervinna uppståndelsens ljus.

Då vi nu träder in i denna ångerns tid som den Stora Fastan utgör har vi sagt farväl till bröder, fäder och mödrar som hastigt tagits ifrån oss av plötslig och grym död, men som vi hoppas få träffa igen i Kristi ljus.

Vi tar emot dessa dagar under det att våra bröder och systrar, bland vilka finns biskopar, präster, munkar, nunnor och våra älskade barn, kidnappats och lider av denna världens grymheter.

“Vi ska inte fira utan dem. Vi har inte, och kommer inte spara någon kraft i att ordna med ett tryggt återvändande för dem.”

Bröder! Trots dess stränghet låter dessa tider tröstens ande växa och vår empati gror. Fastan är grundad på kärleken, stärks av almosegivandet och fullkomnas genom renhetens och kyskhetens surdeg. Fasta och almosegivande är omöjliga att skilja åt.

Fasta, barmhärtighet, almosegivande, renhet och omsorg om grannar och människor i behov är stigar till den gudomliga nådens port och så medel till att vinna Guds vänskap. En av kyrkofäderna, Peter Chrysologos (“med de gyllene orden”) beskriver fastans pelare:

“Bröder, fastan spirar inte om den inte vattnas med barmhärtighet. När barmhärtigheten sinar torkar fastan ut, ty barmhärtigheten är för fastan vad källorna är för jorden; så som den stilla vinden hjälper knopparna att blomma, så hjälper barmhärtigheten fastans frön att bli vackra blommor. Kärleken är för fastan vad oljan är för lampan; oljan gör att lampan brinner och på samma sätt gör kärleken att fastan blir brinnande. Almosegivandet är för fastan vad solen är för dagen. Solskenet lyser upp dagen och skingrar mörkret. Detta är just så som almosorna helgar fastans helgedom med kärlekens ljus.”

Vi är alla kallade att befästa enheten i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka. I Antiokias Kyrka förlänades vi en gång namnet “kristna” genom våra ord och våra handlingar. Jesus lärjungar kallades “kristna” först i vårt land, men vi, i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka är kallade, genom att älska varandra och förena våra hjärtan, att vittna om Jesus Kristus i vår samtida värld vilken faller samman av simpla världsliga intressen.

“Se hur de [kristna] älskar varandra” (Tertullianus, Apologeticum 39:7). Tertullianus fann inget bättre sätt att försvara de kristna värderingarna och de som följde dem i sin apologi. Det innebär att genom att älska varandra och avstå förtal vittnar vi om Herren Jesus i vår värld.

“Kristi Kyrka känner inga partier, ingen splittring eller dispyt; den bejakar enbart iver för Gud, en iver som sätter våra hjärtan i brand. Kristi Kyrka fyller inte de sociala nätverskssidorna och media med en våg av hot, förtal eller förakt.”

Bröder! Vi är kallade till att, genom att omfamna kärleken och leva efter Evangeliets undervisning, övervinna alla hinder som ligger i vägen för vår framgång, rena vår inre person och granska vårt samvete snarare än predika för andra.

Barmhärtige Gud! Du som för vår skull steg ner i en kvinnas livmoder, föddes i en krubba, tålmodigt uthärdade mänskligt lidande, villigt uthärdade korsfästelsen och som, genom din begravning, begravde den synd som tyngde ner vår natur, se till oss på vår resa under denna fasta och krön den med det ljus som skiner från din livgivande grav. Låt oss förstå att, trots dess tyngd, så kunde gravens sten inte hindra uppståndelsens ljus. Det ljuset talar om för världen att kyrkotornen rests upp i detta land under många århundraden, till och med under svåra tider, och att de kommer att fortsätta ringa och vittna om Kristi kärlek till alla folk, och på så sätt styrka det faktum att Kristi barn är djupt rotade i detta land och också tillkännage deras öppenhet mot alla folk oavsett seklernas svårigheter.

Gud, förläna oss din frids ande och lindra genom ditt lidande det lidande som de som älskar dig bär. Besök våra länder och sänk din närvaros skönhet över oss. Var nära de kidnappade och de som flytt, res med dem som reser och välsigna våra barn i diasporan.

Gud, stå med dem som lider. Styrk oss så att vi kan trösta våra barns hjärtan med dina ord och handlingar i kärlek till människorna. För de hädangångna närmare dig och krön vår fasteresa med att få bevittna den heliga uppståndelsen. Helgat varde ditt namn, nu och alltid. Amen.

Ett budskap från Patriarken med anledning av den 15:e September, en dag i solidaritet med de lidande i Syrien.

Nu på söndag den 15:e september kommer Antiokias grekisk-ortodoxa kyrka över hela världen att under sina gudstjänster hjälpas åt för att samla in medel att undsätta de lidande i Syrien. Initiativet kommer från den heliga synoden vilken kom samman den 20:e juni och beslutade detta. Kyrkan i Syrien lider mycket under striderna där. En sammanfattning av läget finns att läsa på Svenska Dagbladet där vår församlings diakon Fr. Mikael tillsammans med Syrisk-Ortodoxa Kyrkans ungdomsförbund (SOKU), Ungdomsinitiativet inom det syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien (UI) och Sveriges Unga Katoliker (SUK) förklarar läget för Syriens kristna minoritet.

Nedan är Hans Salighet Patriark Johannes X herdabrev om denna solidaritetens dag (den officiella engelska översättningen). Detta brev är skrivet i Aposteln Johannes anda av överflödande kärlek. Läs och sprid vidare:

Pastoral Letter

On the Occasion of the Antiochian Day of Solidarity

Scheduled for September 15, 2013

In Support of Humanitarian and Relief Work

By the mercy of God

John X

Patriarch of Antioch and All the East

Giving is the Criterion of our Belonging to the Reign of God

“Inasmuch as ye have done it unto one of the least of these my brethren, ye have done it unto me” (Matt. 25: 40)

The Holy Antiochian Synod has set the 15th of September of this year as a day of solidarity for all local and international parishes in order to support the humanitarian and relief work, which the Patriarchate of Antioch and the All the East has undertaken in the collaboration of national, governmental, ecclesiastic, and civil entities. The amount of pain and suffering endured by our sons and brothers in Syria until today is beyond any description. Moreover, the available resources are limited and can only cover a small part of the basic and essential needs of life, such as food, water, clothing, medicine, medical treatment, and shelter.

We believe that God created us, gave us life and asked nothing in return for this precious gift. He was generous with us in a way that is proper to the Creator. He granted us the blessings which allow us to have a royal life in every sense. Yet we drifted away from the truth and willingly chose to go astray from his grace; thus, our lives were filled with pain, sickness, evil, and death.

God Himself did not remain distant from this new reality for He sent His only Son to live among us as one of us in order to return us to the right path again, enlighten our darkness, lead us to life, show us the Truth, teach us how to use our freedom, heal our wounds, give life to our souls, forgive our sins, and grant us His heavenly happiness.

He humbly shared human life with us; He accompanied the widow of Nain at the funeral of her only son and brought him to life; he searched for the bleeding woman and healed her soul and body; He taught His disciples to share their bread and fish with the people who marched after Him and how to feed them with their hands; He tested the faith of the Canaanite woman and granted her what she desired after having strengthened her faith; He healed the centurion’s servant; He did not arrive on time to the house of His sick friend Lazarus, but He brought him back to life and for his sisters Mary and Martha; He approached and touched the eyes of the blind man, the possessed, the leper, and the man with the withered hand, and dismissed them all healed both in soul and body.

He gave us the best of all commandments, a solution to all our suffering: to love God through loving our brother and neighbor. Humanity is subject to evil and miseries we bring onto ourselves, knowingly or out of ignorance, because of our egoism and our own interests, whether we are individuals, groups, or countries.

The Lord did not request anything for Himself. He did not ask us to honor Him, nor to express gratitude or acknowledgment. On the contrary He accepted suffering from our hands; and, from us, He heard curses, encountered blame and aggression, bore neglect and betrayal, and accepted flagellation, mockery, and crucifixion.

He firmly commanded us, to love our neighbor, for He made this love the criterion of our belonging to the Reign of heaven. He commanded that our worship be associated with serving our neighbor, and He made loving and helping the weak and the needy equal in dignity to serving Him. He placed us between two charges: on one hand the parable of the Samaritan enlightens our minds and stimulates our solidarity with our needy brothers, taking care of them and standing by their side; on the other hand the parable of the last judgment, which confronts us with determining our eternal life starting now, by choosing for instance to be deaf to the voice of the needy, to remain blind to their suffering, to keep our hands tied instead of reaching out to help our neighbors, to shut our hearts to the pains of our brothers, or distract our minds with other than helping others.

Today the perseverance of most of our children who are affected, in need, homeless, sick, wounded, unemployed, and facing adversity cannot continue without the support of all brothers, whether wealthy or not, and not only financially speaking, but also through the effective love given, and factually expressed in the consideration provided to he who lost a job, a home, a loved one, a provider, or others. God never stops stretching His hand towards us in our misery; He helps us, heals us and saves us instead. Ought we not stretch our hands towards our brothers in return?

Some are doing so daily on the ground. But today those who live geographically afar from this reality, their tangible help is needed, as is their participation through a donation graciously given to their Church, which would be sent to the Patriarchate to support the efforts it is undertaking in this field.

The Church today invites you, with all the love, zeal, and gratitude it has received, to honor your brother so that God honors you. The wounded heart calls your generous, loving and giving heart, wherever you are, it asks you to stretch the hand of brotherhood, support and solidarity. Grant graciously as God graciously granted you the countless generosities and the bounties beyond description. Seek to fulfill the needs of your people, and be their consolation. They are your fathers in the most precious of what you possess: faith. Give what is less in return: your contribution and generosity.

May God bless your deeds and multiply the fruits of your charities in His heavenly Reign. Amen.

Issued from our Patriarchal Residence in Damascus

Dated the 6th of August, 2013

John X

Patriarch of Antioch and All the East

De officiella dokumenten finns här på engelska, arabiska, franskaoch tyska.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.