Uttalande från den heliga synoden, Antiokias och hela Österlandets patriarkat 4/4 2020

Text på arabiska finns här.

Damascus, April 4, 2020
To all our beloved children of the Antioch Church, clergy, monastics, and all faithful:

First of all, may the grace of our Lord Jesus Christ keep you, and may His peace fill your hearts with the light of His Resurrection, as the anchor of reassurance for tomorrow, abiding in “faith and hope” (1 Cor. 13:13), in the joy of the redeemed children. May He strengthen you by His love, through which He conquered on the Cross, once and for all, the “last enemy to be destroyed” (1 Cor. 15:26).  

We, the hierarchs of the Holy Synod of Antioch, under the primacy of His Beatitude John X, address you today, as pastors of your journey in Christ, walking in the midst of the most serious health issue from the beginning of the twentieth century. We lift up our prayers for you and your families’ well-being, and for the whole world.

Beloved Children,

As you know, we have been committed to halting church services, and we have requested from you to abide by these general measures taken by the whole world and to stay at home. Our previous directives came in the context of our great concern for the physical, mental and spiritual safety of each one of you, as a way to incarnate our communities’ evangelical love concerned for the safety of each human being in the world, and as a sign of our commitment to the social measures taken by the official authorities for the safety of all.

These unusual measures come in the midst of our holy Lenten journey to Pascha. These measures increase our longing to the Holy Eucharist and to the common participation in prayers and supplications in our churches. It is a rightful longing that is held by us as a “mystery” of sonship. However, our Church, whose history testifies to its several harsh episodes in which her children and saints were displaced, has remained gathered alive, following the concerns of her people. The Church is present in the prayers of her children, who associate themselves closely with the words of the Holy Scripture and form temples with their kneeling bodies a holy sacrifice on the Lord’s altar.

Therefore, the first thing we invite you to contemplate these feelings, and to abide by the Divine joy which no suffering can impede. You are called to do this through intensifying your daily prayers and reading of the Bible, writings and lives of the Holy Fathers, and everything that makes your houses “little churches” filled with entreaties and prayers, while remembering that the “Kingdom of God is within you” (Luke 17:21). Beloved, lift up one another to the Lord, and pray for the whole world, for the sick, wounded, needy, displaced, kidnapped, and all the victims. Pray for all scientists and physicians, for all nurses who are working to help people out of this tribulation. Pray for the workers and janitors, for those who keep the security and regulations, and for all those unknown soldiers that work for your well-being and social safety, who are endangering their lives in order to provide you with the basic necessities of life. Pray for your shepherds. See Christ in the needy and in all those who are suffering from these circumstances. Share your bread and your goods with them. Protect yourself from all fear and panic, remembering that you are the children of the Creator of life, Who said: “Lo, I am with you always, even to the end of the age” (Mat. 28:20). In doing this, you are the one gathered Church, longing to the Sacrament of the Eucharist, the Church that the Lord desires, and in which He is pleased today. Make out of your time, the time of confinement and staying at home, a desert of repentance and longing to Holy Communion, and an “acceptable time” to work for the Lord and for the neighbor (2 Cor. 6:2). Endure this stage in light of the experience of monastics who went out to the desert in the beginning of Great Lent, in order to focus on prayer and repentance, and to fuel the longing for the meeting of the brothers and sisters at the Risen Christ’s feast.​

Beloved Children,
In addition to the foregoing, and to our prayers for you and for the sake of the world, we are keeping pace with the developments of the pandemic that threatens human life today. After meeting with each other, through communication and consultation between His Beatitude the Patriarch and Their Eminences the hierarchs, especially in light of the imminence of the Great and Holy Week and the Glorious Pascha, while facing the tragedies and repercussions of this difficult ordeal, we inform you of the decisions and directives we have taken:

Firstly: We emphasize the necessity of strict adherence to the procedures adopted and taken by the official authorities specialized in fighting this pandemic and its spread, including the stay at home policies, while experiencing the mystery of the family as the joy of life.

Secondly: We call upon the believers in all the Archdioceses, clergy, monastics and laity, to fully cooperate with the competent official and health authorities, in everything that provides aid and serves the welfare of the social health security.

Thirdly: The services and prayers during the Great and Holy Week, and during Palm Sunday and Great Pascha (April 19) are to be held by just the priests and monastics in churches and monasteries, offered for the sake of all the people and for the peace of the whole world. In other words, the services are held behind closed doors, without the participation of any of the believers, while activating the possibility of direct broadcasting of daily prayers through the websites of the parishes, thus allowing the believers to follow the services from their homes.

Fourthly: We pray, when conditions allow, and by God’s mercy, to celebrate the Paschal service together on the day of the Leave-taking of Pascha (May 27, 2020), when the Paschal service is celebrated in its entirety and with our participation together. We hope that by that by time we will have triumphed over the pandemic and the life cycle be returned to normal. In order to prevent any confusion, the holy forty-days period of fasting ends at twelve o’clock at midnight of Saturday-Sunday, April 19.

Fifthly: The parish priests and all believers, along with the parish councils and various church organizations and brotherhood are called to work together and collaborate in everything that helps and supports the needy and relieves the suffering of the victims and their families.

Sixthly: The Church prays that the Lord may have compassion for His creation, remove this health distress from our world, strengthen the medical staff, nurses and all paramedic teams in hospitals and society, protect them from all harm, heal every patient, have mercy on all the deceased, and inspire all specialists, physicians and scientists to work on whatever protects life and the universe from all pandemics and evils.

Seventhly: These measures were taken according to the latest data and developments, with our hope that these days will be shortened and life will return to its natural cycle

Eighthly: While we accept the diversity of opinions and differing ideas in the approach to these matters, the aforementioned decisions and directives express the official position of the Antiochian Church. Accordingly, every violation of these decisions constitutes an explicit violation of the Church’s position, and the Church authorities are not responsible for any civil consequences of these violations.


Beloved children,

We pray and hope that this worldwide tribulation will end, and that it will not cause us any hardship, difficulty, or suffering. We ask you to be strong in the Lord, looking forward to seeing the joy after this storm. We ask you again to look forward to the day in which we will make our contribution to a new world dawning upon us with reassurance, stability, solidarity, joy and splendor, under the Lord’s protection. In this hope, we entrust you under God’s protection, hoping that you be steadfast in your prayers, so that we can cross this stage together, without carrying in us any pain and wound, other than our longing for the Savior’s Body and Blood.

Patriark Johannes fastebrev 2020

Detta är en icke officiell översättning av patriark Johannes fastebrev inför stora fastan 2020:

Johannes X, av Guds nåde, patriark av Antiokia och hela Östern

Till mina medbröder och herdar i Antiokias heliga Kyrka, och mina bröder och systrar i hela detta apostoliska stift.

Mina älskade andliga bröder och barn,

Vid fastans begynnelse är det gott att begrunda hur Kyrkan leder själens uppstigande till den heliga uppståndelsens port. I den resa som vi nu påbörjar följer själen Kristus för att nå hans uppståndelse och sin egen uppståndelse, med Kristus och i honom. Den heliga Kyrkan fastlade stora fastan för att förkunna att varje människa är sin egen herre så länge som han eller hon litar på Gud. Kyrkan fastlade fastan för att säga att själens fläckar måste tvättas bort innan man träder in i uppståndelsens port. Hon fastlade den för att säga att Gud gläder sig över den som arbetar på sin egen rening och lägger band på sina begär för att bli skinande ren.

Fasta är kärlek, barmhärtighet och medkänsla med sin nästa. Framför allt är det ett ständigt givande. Den är inte bara att man avstår från mat, utan snarare en symbol genom vilken vi säger till vår Skapare och Gud att vi avstår själva så att vi kan ge till de fattiga som han älskar. Fasta är givmildhet, tillmötesgående och avstående. Kanske sammanfattas alla dess aspekter av detta.

Fasta är förlåtelse, och förlåtelse är ett slags avstående. Således är det också givande till dem som Gud inte förlänat jordisk monetär rikedom. Fasta är att släppa själens ilska och istället förlåta ”dem oss skyldiga äro” till dess Kristi ljus strålar från oss och vi får lysa upp dem i vår omgivning. De heliga fäderna brukar säga en sak som betyder: Låt inte denna världens sol gå ner över er vrede, så att inte själen blir övergiven av Rättfärdighetens Sol, dvs. Kristus, till vilken hör all ära.

Fasta är en stig på vilken vi renar vår själs djup med Kristi olja. Fasta är ett dop genom vilket vi tvättar bort vårt hat gentemot oss själva i ångerns bad. Fasta är en Påsk (Pascha), en övergång från livets rutin till själens vår. Fasta är en själ som faller på knä inför Kristus på Golgata, och som står upp med honom igen.

Fasta är själens näring. Genom dess egen död vinner den liv av flödet från Herren. I sin strävan och sin asketiska kamp skymtar den Kristi härliga seger.

Som kristna i Levanten har vi ärvt denna praxis sedan kristendomens gryning I vår ungdom fick vi lära oss att koppla samman vårt jordiska liv med vårt eviga liv. Vi har lärt oss, särskilt under fastans innevarande tid, hur de klämtande klockorna bultar på vårt hjärtas port för att vi ska tillbe ”härskarornas Herre.” Vi förknippar dessa klockor också med en uppmaning till oss att samlas kring Jungfrun och med en röst sjunga Akathisthymnen.

Våra klockor och kyrkor bjuder i dessa dagar in oss att blomma, tillsammans med naturens vår, i en vårtid för vår relation med den Skapare som älskar oss. De kallar oss att skaka av varje hinder från vår själ som skiljer oss från Kristi brudkammare, han som är själens brudgum, att tända själens lampa likt de visa jungfrurna och vaka i vishet, kärlek, längtan och urskiljning mitt i denna världen. De skakar om oss så att vi står vaksamt i en kärlek som inte gett efter vad gäller att vandra på lidandets och korsets väg för mänsklighetens skull. Slutligen uppmanar de oss att söka Jesu uppståndelses gryning och smycka hans tomma grav med segerkransar och lagerblad, till minne av hans seger över döden och de glada nyheterna om hans ärorika uppståndelse.

Vi höjer våra böner för hela världens frid och för fred i den sårade Levanten, vars alla folk och länder befinner sig i möda och lidande. Vi höjer våra böner så att stridens larm ska fly undan fredens glädjerop. Vi omsluter i bön alla dem av våra nära och kära som slitits ifrån oss på grund av vår tids grymhet. Vi ber också för dem som somnat in i hoppet om uppståndelse och evigt liv. Vi ber att Gud ska hålla sitt vakande öga över våra hemländer, att vi ska skyddas från all takfirism, terror, kidnappning, våld och plåga.

Vi höjer våra böner för alla kidnappade, inklusive våra två bröder Johannes Ibrahim och Paulos Yazji (den senare är patriarkens egen bror – ö.a.), Aleppos ärkebiskopar, som varit kidnappade sedan april 2013, vilket bemötts av en djup och tvivelaktig tystnad från det internationella samfundet, och som smärtar våra själar och lämnar oss harmsna inför själva kidnappningens fruktansvärda verk.

Vi ber om er förlåtelse, mina bröder och älskade, i dessa välsignade dagar. Må den Allsmäktige Herren, som först fastade för att vägleda oss, utgjuta sin oändliga nåd i våra hjärtan, och ge oss sin gudomliga välsignelses överflöd och så ”smörja” våra liv med sin heliga närvaro, ty han är välsignad i evighet. Amen.

Från vårt patriarkat i Damaskus.

23 februari 2020

Fader Herman vigdes till präst!

Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling vill önska fader Herman och hans familj, Anna och barnen, stort grattis med anledning av hans prästvigning söndagen 30:e September. Han är värdig! Axios! Mustaheq!

Nedan ett urval bilder från högtiden:

Predikan: “I vilken kraft går vi?”

Predikan: “I vilken kraft går vi?”

Fader Mikael predikar dels utifrån tacksamheten över att ha vigts till präst, dels över Kristi himmelsfärd och vilken innebörd dessa båda har för vår lokala församling.

Predikan: “I vilken kraft går vi?”
Predikan

 
 

00:00 / 12:53
 

1X

 

Församlingsdag lördag 26/9

Lördagen den 26/9 har vi församlingsdag i Vasakyrkans församlingshem. Vi har regelbundet församlingsdagar för att stärka gemenskapen i vår församling, och för att “presentera” församlingen för människor som är intresserade av att bli medlemmar.

Temat för dagen är “Gemenskap och ansvar” och kommer att handla om dessa två grundstenar i att bygga församling från grunden. Schemat för dagen ser ut så här, i skrivandets stund:

10:00 – Typikagudstjänst

11:00 – “Gemenskap: Antiokia och Göteborg: närmare varandra än man tror!” – Ett studium i mission och evangelisation, ett av Antiokias Kyrkas vackraste arv.

12:00 – Lunch, knytkalas. Alla anmälda deltagare tar med sig något till lunchen.

13:00 – “Ansvar: Kroppen är en och har många delar: tankar utifrån aposteln Paulus ord i 1 Kor 12” – Ett samtal om hur man undviker “prästen-gör-allt”-tänkandet, och om hur var och en har något att bidra med till församlingens välsignelse.

14:00 – Fika och samtal – samtalen om hur alla i en församling bär församlingen gemensamt fortsätter, med fokus på konkreta steg framåt.

15:00 – Slut

Församlingsdagen är gratis. Anmälan skickas till kristiuppstandelse(a)gmail.com senast 24/9.

Alla är välkomna!

Församlingen

Patriark Johannes tal den 6/12 2014

Hans salighet John X tal vid hans eminens Josef Zehlaoui troninstallation New York den 6/12 2014.

Ers Eminens Metropolit Josef,

Mina bröder biskoparna och mina älskade präster,
Ärade gäster och älskade bröder och systrar i Kristus,

Metr Josef Patr JohannesJag talar till er i Kristi frid. Jag talar till er med Ordets ord, han som bodde ibland oss: “Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er.” (Joh 14:27). En troninstallation av en biskop i kyrkan är en installation av fred och kärlek i hennes mitt. Nu uttrycker kyrkan sitt fulla väsen som en gemenskap som styrs av kärlek. Sayedna Josef, jag talar till er personligen, i alla dina bröder i den Antiokenska Ortodoxa Kyrkans namn:

Här står vi nu inför kyrkans tron. Denna tron kommer att hedras av din kärlek, täckas av din visdom och hållas glödande med din apostoliska antiokenska iver. Välsigna denna tron, vara välsignad av den genom din uppoffrande tjänst och välsigna kyrkan som anförtrotts din faderliga omsorg. Din föregångare, Metropolit Philip av salig åminnelse, som du kände mycket väl och som vi uppskattar högt, offrade hela sitt liv och gav det för kyrkans väl. Vi är helt övertygade om att ers eminens ska fortsätta Metropolit Philips arbete och samarbeta med de andra biskoparna i ärkestiftet, vilka vi sänder våra hjärtliga hälsningar. Vi tar också tillfället i akt att nämna vikten av utvecklingen av missionen, socialt- och pedagogiskt arbete, klosterliv och kulturellt arbete genom ett väletablerade centra i ärkestiftet.

Den Antiokenska Kyrkan är Ordets Kyrka. Hon är det inkarnerade Ordets och den tillämpade teologins Kyrka. Denna Kyrka stäckte ut sina grenar här i Amerika och riktade sig till sina barn och till världen med tidningen “Ordet” (el-Kalima/the Word) år 1904 och framåt. Alla dessa fakta understryker att Antiokia är ett sanningens ord. Antiokia är beväpnad med fridens ord, fredens ord. Detta fredens ord har en östlig identitet. Denna östliga identitet motsäger inte det faktum att Antiokias trogna är utspridda över hela världen. Antiokias Kyrka har en rättighet och en skyldighet, i alla tider och på alla platser, att ta hand om sina barn var de än finns och närhelst behov dyker upp.

För över hundra år sedan sade vår föregångare, patriarken Meletius II detta: “Hur mycket jublar en människas hjärta när, efter att ha planterat ett träd, han ser det växa, blomstra och bära frukt. Eller bättre, hur glad är hjärtat hos en far som har arbetat för att fostra sin son, när han ser att hans son uppfyller hans förhoppningar, liksom som sina bröders och vänners förhoppningar! På samma sätt gläder sig hjärtat i den heliga Kyrkan av Antiokia idag.” Dessa var de ord vår föregångare sde för så länge sedan, när han var stolt över att se de ansträngningar som en stor man, Raphael (Hawaweeny), gjort. Låt mig nu säga, kära bröder och systrar, att samma ord är sanna idag. De uttrycker den stolthet moderkyrkan i Antiokia har när hon ser det planterade trädet, ärkestiftet i New York och hela Nordamerika, blomstrande och bära frukt. Detta träd kom att blomma genom den gudomliga nåd som hennes fromma män tidigare sänt: Raphael Hawaweeny, Victor Abou-Assali, Antonios Bashir, Philip Saliba och nu Joseph Zehlaoui, vars tronbestigning vi firar.

Jag kommer till dig från Mariakyrkan i Damaskus, från “strada recta”, “raka gatan” (Apg 9:11). Jag kommer till er och bär i mitt hjärta den symfoni av kärlek, uthållighet och styrka i hoppet från kyrkklockorna i våra kyrkor i öst. Jag kommer för att säga att det historiska område som är Antiokias patriarkat inte bara är en symbolisk aspekt i våra liv. Det är en viktig del av vår identitet. Denna identitet döptes med Peter och Paul och nedsänktes i de heliga martyrernas blod. Denna identitet började med de första stegen av de lärjungar som kallade kristna i Antiokia (Apg 11:26), fortsatte med våra förfäder som bevarade sin tro intakt, och fortsätter nu, och kommer att fortsätta så, trots alla tragedier som äger rum i vårt hemland. Denna identitet är huggen i Libanons berg och implanterad i hennes kuster och dalar. Denna identitet omfamnar soluppgången i Syrien och soluppgången av Syriens historia. Denna identitet kommer från trakten av Betlehem. Den kommer från det kristna Jerusalem. Den forsar fram med floderna Eufrat, Jordan, Nilen och Tigris, och med dem ger den liv till jorden i Irak, Egypten, Palestina och Jordanien.

Vi kommer till USA för att berikas av vår älskade gemenskaps närvaro. Femte och sjätte generationen amerikaner, men ändå av Antiokia, Antiokias Kyrka och Antiokias hemland i varje enskild individs hjärta som samlas i den eukaristiska gemenskapen.

I denna älskade gemenskap löses dess hemlands gränser upp i brinnande kärlek till varandra och i bön för fred i vår älskade hemland. I detta älskade ärkestift fullkomnas evangelisationen som är Antiokias historiska missionskallelse. Detta ärkestift känner inte någon skillnad mellan konvertit och vagga (alltså de som vuxit upp i ortodoxa familjer), utan hon erkänner verkligen en bägare av kärlek, där alla är en del av den förhärligade Kristus. Vårt folk och präster erkänner och lever sin kristendom genom att upprätthålla en god och djup inbördes gemenskap, och ett broderskap med andra kristna bekännelser som är närvarande här.

Östern, hela världens fyr, är sårad. Istället för fred hör vi krigstrummor. I stället för en politik som släcka konflikter hör vi om att stödja en specifik grupp militanta. Vår vädjan når ut till hela mänskligheten.

Låt vårt folk leva! Låt Syrien leva! Låt Libanon leva! Låt Irak leva! Låt Jordanien leva! Låt det sårade Palestina bli helat och låt henne leva! Låt Egypten leva! Vissa säger att krisen i Syrien bara har en inhemsk karaktär, att det är inbördeskrig. Men ingen i världen tror verkligen att denna förmodade inhemska karaktär av krisen kan förklara den uppenbara utländska karaktären av det. Låt mig tala vara mer ärligt: våra barn dödas med bomber som skickas från andra länder. Bespara våra barn från extrema ideologiers hjärntvätt. Låt dem se ansträngningarna att upprätta fred. De behöver inte örlogsfartyg, eller fartyg för transport utomlands. De behöver en olivkvist och en vilja för fred. Våra barn är trötta på plattityder som används som slagord. Våra barn behöver inte gränslinjer, utan snarare respekt för sina grannländers gränser. Våra barn föddes för att känna det vackra i vårt Östern, inte terrorism. Takfirism råder; dvs bruket att fördöma en annan mans religion som lögn eller en otrohet. Denna attityd, i kombination med blind religiositet råder. Nu kan hela världen se vad som händer i Syrien och i alla östern. Fallet med de kidnappade ärkebiskoparna i Aleppo, Youhanna Ibrahim och Paul Yazigi, tillsammans med många andra, ställer en tydlig scen inför våra ögon av vad som händer i vårt hemland. Den internationella tystnaden kring denna kidnappning är en djup skam som ordlöst fördömer dem som är ovilliga att se vad som händer. Låt världen se denna konkreta och verkliga tragedi så som det verkligen är. Låt världen se med båda ögon vidöppna, inte genom något särskilt intresses perspektiv. När vi tänker på USA, lyfter vi principen om självbestämmande som antogs i denna nation från dess grundande. Denna princip, självbestämmande för alla folk på denna jord, är dyrbar för oss Antiokener. Vi ber, arbetar och hoppas att denna princip om respekt för alla människor upprätthålls överallt.
Kära bröder, jag tar tillfället i akt i denna underbara församling att tacka hans eminens Metropolit Josef som samlat oss alla här tillsammans. Jag tar tillfället i akt att uttrycka min faderliga kärlek till alla våra trogna i Amerika och Kanada. Jag tar tillfället i akt att hälsa alla våra bröder, företrädare för systerkyrkorna. Jag ger dig de varmaste hälsningarna och brinnande bön från dina syskon i vårt hemland. Må vår barmhärtige Gud välsigna era familjer och välsigna oss alla att följa alltmer i kärlekens symfoni och med en enhet i vårt stöd till våra hemländer, till den heliga apostoliska Kyrkan av Antiokia och hela Östern. Du kan lita på, älskade, att din moder kyrka är en stöttepelare för dig och du är en styrka för henne. Må Herren göra det möjligt för oss att leva i harmoni med varandra alltid.  Honom tillhör äran och makten, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Patriark Johannes fastebrev 2014

patriarkens fastebrev   Johannes X, patriark av Antiokia och hela Östern, genom Guds nåd.

Bröder, herdar i Antiokias heliga Kyrka; älskade barn i alla stift som tillhör denna apostoliska kyrka.

Mina bröder och kära barn i anden, vilkas styrka och förtröstan på Gud stärker oss.

Då vi träder in i denna botens tid som för oss till Kristi kors och hans – och vår – uppståndelse ställs vi under dessa dagar inför en förväntan på Jesus och hans gudomliga tröst som han ger sina älskade människor, för vilka han steg ner från höjden, tog mandom av Jungfrun, underordnade sig människors levnadsvillkor, villigt gick korsets väg, för att så kunna uppstå från de döda och bli förstlingsfrukten av vår uppståndelse från vår jordiska misär och prövning.

Jesus valde korsets väg och drack från dödens kalk helt enkelt för att tala om för oss att denna tids prövningar inte kommer att förmörka vår hopp till ljuset, och att motgångarna inte kan övervinna uppståndelsens ljus.

Då vi nu träder in i denna ångerns tid som den Stora Fastan utgör har vi sagt farväl till bröder, fäder och mödrar som hastigt tagits ifrån oss av plötslig och grym död, men som vi hoppas få träffa igen i Kristi ljus.

Vi tar emot dessa dagar under det att våra bröder och systrar, bland vilka finns biskopar, präster, munkar, nunnor och våra älskade barn, kidnappats och lider av denna världens grymheter.

“Vi ska inte fira utan dem. Vi har inte, och kommer inte spara någon kraft i att ordna med ett tryggt återvändande för dem.”

Bröder! Trots dess stränghet låter dessa tider tröstens ande växa och vår empati gror. Fastan är grundad på kärleken, stärks av almosegivandet och fullkomnas genom renhetens och kyskhetens surdeg. Fasta och almosegivande är omöjliga att skilja åt.

Fasta, barmhärtighet, almosegivande, renhet och omsorg om grannar och människor i behov är stigar till den gudomliga nådens port och så medel till att vinna Guds vänskap. En av kyrkofäderna, Peter Chrysologos (“med de gyllene orden”) beskriver fastans pelare:

“Bröder, fastan spirar inte om den inte vattnas med barmhärtighet. När barmhärtigheten sinar torkar fastan ut, ty barmhärtigheten är för fastan vad källorna är för jorden; så som den stilla vinden hjälper knopparna att blomma, så hjälper barmhärtigheten fastans frön att bli vackra blommor. Kärleken är för fastan vad oljan är för lampan; oljan gör att lampan brinner och på samma sätt gör kärleken att fastan blir brinnande. Almosegivandet är för fastan vad solen är för dagen. Solskenet lyser upp dagen och skingrar mörkret. Detta är just så som almosorna helgar fastans helgedom med kärlekens ljus.”

Vi är alla kallade att befästa enheten i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka. I Antiokias Kyrka förlänades vi en gång namnet “kristna” genom våra ord och våra handlingar. Jesus lärjungar kallades “kristna” först i vårt land, men vi, i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka är kallade, genom att älska varandra och förena våra hjärtan, att vittna om Jesus Kristus i vår samtida värld vilken faller samman av simpla världsliga intressen.

“Se hur de [kristna] älskar varandra” (Tertullianus, Apologeticum 39:7). Tertullianus fann inget bättre sätt att försvara de kristna värderingarna och de som följde dem i sin apologi. Det innebär att genom att älska varandra och avstå förtal vittnar vi om Herren Jesus i vår värld.

“Kristi Kyrka känner inga partier, ingen splittring eller dispyt; den bejakar enbart iver för Gud, en iver som sätter våra hjärtan i brand. Kristi Kyrka fyller inte de sociala nätverskssidorna och media med en våg av hot, förtal eller förakt.”

Bröder! Vi är kallade till att, genom att omfamna kärleken och leva efter Evangeliets undervisning, övervinna alla hinder som ligger i vägen för vår framgång, rena vår inre person och granska vårt samvete snarare än predika för andra.

Barmhärtige Gud! Du som för vår skull steg ner i en kvinnas livmoder, föddes i en krubba, tålmodigt uthärdade mänskligt lidande, villigt uthärdade korsfästelsen och som, genom din begravning, begravde den synd som tyngde ner vår natur, se till oss på vår resa under denna fasta och krön den med det ljus som skiner från din livgivande grav. Låt oss förstå att, trots dess tyngd, så kunde gravens sten inte hindra uppståndelsens ljus. Det ljuset talar om för världen att kyrkotornen rests upp i detta land under många århundraden, till och med under svåra tider, och att de kommer att fortsätta ringa och vittna om Kristi kärlek till alla folk, och på så sätt styrka det faktum att Kristi barn är djupt rotade i detta land och också tillkännage deras öppenhet mot alla folk oavsett seklernas svårigheter.

Gud, förläna oss din frids ande och lindra genom ditt lidande det lidande som de som älskar dig bär. Besök våra länder och sänk din närvaros skönhet över oss. Var nära de kidnappade och de som flytt, res med dem som reser och välsigna våra barn i diasporan.

Gud, stå med dem som lider. Styrk oss så att vi kan trösta våra barns hjärtan med dina ord och handlingar i kärlek till människorna. För de hädangångna närmare dig och krön vår fasteresa med att få bevittna den heliga uppståndelsen. Helgat varde ditt namn, nu och alltid. Amen.

Ett budskap från Patriarken med anledning av den 15:e September, en dag i solidaritet med de lidande i Syrien.

Nu på söndag den 15:e september kommer Antiokias grekisk-ortodoxa kyrka över hela världen att under sina gudstjänster hjälpas åt för att samla in medel att undsätta de lidande i Syrien. Initiativet kommer från den heliga synoden vilken kom samman den 20:e juni och beslutade detta. Kyrkan i Syrien lider mycket under striderna där. En sammanfattning av läget finns att läsa på Svenska Dagbladet där vår församlings diakon Fr. Mikael tillsammans med Syrisk-Ortodoxa Kyrkans ungdomsförbund (SOKU), Ungdomsinitiativet inom det syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien (UI) och Sveriges Unga Katoliker (SUK) förklarar läget för Syriens kristna minoritet.

Nedan är Hans Salighet Patriark Johannes X herdabrev om denna solidaritetens dag (den officiella engelska översättningen). Detta brev är skrivet i Aposteln Johannes anda av överflödande kärlek. Läs och sprid vidare:

Pastoral Letter

On the Occasion of the Antiochian Day of Solidarity

Scheduled for September 15, 2013

In Support of Humanitarian and Relief Work

By the mercy of God

John X

Patriarch of Antioch and All the East

Giving is the Criterion of our Belonging to the Reign of God

“Inasmuch as ye have done it unto one of the least of these my brethren, ye have done it unto me” (Matt. 25: 40)

The Holy Antiochian Synod has set the 15th of September of this year as a day of solidarity for all local and international parishes in order to support the humanitarian and relief work, which the Patriarchate of Antioch and the All the East has undertaken in the collaboration of national, governmental, ecclesiastic, and civil entities. The amount of pain and suffering endured by our sons and brothers in Syria until today is beyond any description. Moreover, the available resources are limited and can only cover a small part of the basic and essential needs of life, such as food, water, clothing, medicine, medical treatment, and shelter.

We believe that God created us, gave us life and asked nothing in return for this precious gift. He was generous with us in a way that is proper to the Creator. He granted us the blessings which allow us to have a royal life in every sense. Yet we drifted away from the truth and willingly chose to go astray from his grace; thus, our lives were filled with pain, sickness, evil, and death.

God Himself did not remain distant from this new reality for He sent His only Son to live among us as one of us in order to return us to the right path again, enlighten our darkness, lead us to life, show us the Truth, teach us how to use our freedom, heal our wounds, give life to our souls, forgive our sins, and grant us His heavenly happiness.

He humbly shared human life with us; He accompanied the widow of Nain at the funeral of her only son and brought him to life; he searched for the bleeding woman and healed her soul and body; He taught His disciples to share their bread and fish with the people who marched after Him and how to feed them with their hands; He tested the faith of the Canaanite woman and granted her what she desired after having strengthened her faith; He healed the centurion’s servant; He did not arrive on time to the house of His sick friend Lazarus, but He brought him back to life and for his sisters Mary and Martha; He approached and touched the eyes of the blind man, the possessed, the leper, and the man with the withered hand, and dismissed them all healed both in soul and body.

He gave us the best of all commandments, a solution to all our suffering: to love God through loving our brother and neighbor. Humanity is subject to evil and miseries we bring onto ourselves, knowingly or out of ignorance, because of our egoism and our own interests, whether we are individuals, groups, or countries.

The Lord did not request anything for Himself. He did not ask us to honor Him, nor to express gratitude or acknowledgment. On the contrary He accepted suffering from our hands; and, from us, He heard curses, encountered blame and aggression, bore neglect and betrayal, and accepted flagellation, mockery, and crucifixion.

He firmly commanded us, to love our neighbor, for He made this love the criterion of our belonging to the Reign of heaven. He commanded that our worship be associated with serving our neighbor, and He made loving and helping the weak and the needy equal in dignity to serving Him. He placed us between two charges: on one hand the parable of the Samaritan enlightens our minds and stimulates our solidarity with our needy brothers, taking care of them and standing by their side; on the other hand the parable of the last judgment, which confronts us with determining our eternal life starting now, by choosing for instance to be deaf to the voice of the needy, to remain blind to their suffering, to keep our hands tied instead of reaching out to help our neighbors, to shut our hearts to the pains of our brothers, or distract our minds with other than helping others.

Today the perseverance of most of our children who are affected, in need, homeless, sick, wounded, unemployed, and facing adversity cannot continue without the support of all brothers, whether wealthy or not, and not only financially speaking, but also through the effective love given, and factually expressed in the consideration provided to he who lost a job, a home, a loved one, a provider, or others. God never stops stretching His hand towards us in our misery; He helps us, heals us and saves us instead. Ought we not stretch our hands towards our brothers in return?

Some are doing so daily on the ground. But today those who live geographically afar from this reality, their tangible help is needed, as is their participation through a donation graciously given to their Church, which would be sent to the Patriarchate to support the efforts it is undertaking in this field.

The Church today invites you, with all the love, zeal, and gratitude it has received, to honor your brother so that God honors you. The wounded heart calls your generous, loving and giving heart, wherever you are, it asks you to stretch the hand of brotherhood, support and solidarity. Grant graciously as God graciously granted you the countless generosities and the bounties beyond description. Seek to fulfill the needs of your people, and be their consolation. They are your fathers in the most precious of what you possess: faith. Give what is less in return: your contribution and generosity.

May God bless your deeds and multiply the fruits of your charities in His heavenly Reign. Amen.

Issued from our Patriarchal Residence in Damascus

Dated the 6th of August, 2013

John X

Patriarch of Antioch and All the East

De officiella dokumenten finns här på engelska, arabiska, franskaoch tyska.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.