Förlåtelsens söndag

Frälsaren sänder oss in i fastan med starka tydliga ord:

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. När ni fastar, se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:14-21).

Tre saker är viktiga att komma ihåg denna sista söndag innan fastan: förlåtelse, fasta och barmhärtighet.

När vi träder in i botens tid – som egentligen borde prägla hela vårt liv – är det viktigt att reflektera över ångern och förlåtelsen. Framför allt bör vi minnas att domen är Herrens, vilket föregående söndag lärde oss. Uppehåll dig i denna aspekt blott av din egen frälsning: det är din uppgift att ångra dig för dina överträdelser och be om Herrens förbarmande för dina synder. Det är din broders eller systers uppgift att uppehålla sig vid sina överträdelser och ångra sig inför Gud. Det är ingens uppgift att döma sin nästa. Kom ihåg att “när du dömer en annan fördömer du dig själv” (Rom 2:1). Den helige Dorotheos av Gaza skriver:

Varför inkräktar vi på Guds rätt att döma? det är Guds och ingen annans uppgift att döma, att rättfärdiggöra eller fördöma. Han känner vars och ens vandel och våra förmågor, våra avvikelser och förmågor, vår natur och vår beredvillighet. Allt enligt den kunskap som bara han äger. Och hur vet du vilka tårar din broder fällt för sin synd inför Gud? Du må känna till synden, men du känner inte till ångern.

Det andra viktiga att fundera över är vad fastan egentligen är. Är fastan målet i sig? Absolut inte: fastan är ett medel. Målet är gemenskapen med Gud. Tertullianus uppmanade på 200-talet att “mata bönen med fasta”, fasta är bränsle för bönen och bönen är umgänget med Gud. Men “Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” skriver den helige aposteln Paulus i Romarbrevet 14:17. Om din fasta för dig närmare Gud och frukterna “rättfärdighet”, “frid” och “glädje” växer inom dig, då vandrar du på rätt väg.

Slutligen det tredje, barmhärtigheten. En fasta utan barmhärtighetsgärningar är inte en sådan fasta Gud vill se. Profeten Jesaja talar tydligt om detta i kapitel 58:

Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska, vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. 

“Vad spelar det för roll om du lyfter dina händer mot himmelen i bön till Gud om du nonchalerar honom och inte bryr dig om honom när han sträcker sina händer mot dig på gatan?” Den helige Johannes Chrysostomos ord biter hårt. Må vi aldrig glömma de svaga och utsatta – särskilt inte under fastan.

Image

Ömsesidig förlåtelse

Denna söndag kallas också för ”Ostavståendets söndag” då det är sista dagen innan fastan som den ortodoxe kristne äter mejeriprodukter eller animaliska produkter, för att på så vis efterlikna livet i paradiset.

Den heliga Maria av Egyptens söndag:

På söndag firar vi femte söndagen i stora fastan, och minnet av den heliga Maria av Egypten. Traditionen kring den heliga Maria av Egypten säger så här:

Den egyptiska Maria , även kallad ”synderskan,” levde under 47 år ett strängt asketiskt liv i öknen under 300-talet. En gammal abbot, Zosima, färdades över floden Jordan och in i öknen för att beska en gammal helig fader. Plötsligt såg han en gestalt som vandrade i öknen alldeles naken och svartbränd av solen. Detta var Maria av Egypten. De två samtalade, och Maria berättade för fader Zosima om sitt liv:

”Jag är född i Egypten. När jag var tolv år gammal kom jag till Alexandria. Där förde jag under sjutton år fritt och öppet ett liderligt leverne – ingen nekade jag att njuta min kropp. När sedermera människorna där i trakten allmänt började fara upp till Jerusalem för att där tillbedja det heliga korset, bad jag några sjömän ta mig med på resan. Då det blev fråga om färdpenningen, sade jag: Någon anna färdpenning kan jag inte erlägga än denna; att ni må förfoga över min kropp.’ Så blev det. Vi anlände i Jerusalem, och tillsammans med andra pilgrimer skulle vi gå in genom kyrkporten för att tillbe det heliga korset. Då kände jag mig plötsligt stött tillbaka av en osynlig makt, och fann mig alldeles ur stånd att träda in i kyrkan. Gång på gång försökte jag gå över tröskeln, men jag kom inte längre än så trots att alla andra inte verkade hindras på något sätt. Då gick jag in i mig själv och genast stod den tanken klar för mig att det berodde på mina gruvliga synders skull. Jag började slå mig för mitt bröst, gråta bittert och sucka från djupet av mitt hjärta. Jag vände mig om och såg en ikon av Gudaföderskan Maria. Då bad jag till henne om hjälp att få träda in i kyrkan. Samtidigt lovade jag henne att avsäga mig världen och leva i kyskhet från och med nu. Efter denna bön provade jag att träda in i kyrkan igen, och denna gång gick det. I djup andakt tillbad jag det heliga korset. Sedan hörde jag en röst som sade till mig: ‘Gå över Jordan, så ska du bli frälst.’ Alltså gick jag över Jordan och kom till denna öken. Här har jag nu levt i 47 år utan att träffa en enda människa. I sjutton år var jag hårt ansatt av köttets anfäktelser, men nu har jag med Guds hjälp besegrat dem. Detta är min historia. Bed nu för mig!”

Nu föll den gamle Zosima ned och prisade Gud för vad han fått höra, och hur Gud hade verkat i sin tjänarinna. Maria bad honom komma tillbaka till floden Jordan med Herrens heliga Kropp och Blod nästa gång han skulle fira den heliga Eukaristin. Så gjorde han, och såg henne då på andra sidan stranden, och sedan hon gjort korstecknet gick hon över floden. Ho tog emot gåvorna, och bad honom komma tillbaka ett år senare igen. Sagt och gjort, Zosima kom tillbaka nästa år, och fann då Maria död på platsen där de skulle ses. Han begravde henne i öknen och återvände sedan till sitt kloster och prisade Gud.