Gud är trofast när Sonen blir människa. Han är sann Gud och sann människa, och han kom inte för att döma världen men för att rädda den. Var och en som tror på honom ska få evigt liv. Men vad är tro? Det är att bli en ny skapelse i samarbete med Gud och i Kyrkans gemenskap. Predikan över Joh 3:13-17.
Den rike ynglingen i dagens evangelietext (Matt 19:16-26) kunde inte tillbe bara Gud, utan gav Mammon en delad plats på hjärtats tron. Vi människor är skapta att tillbe Gud, då finner vi vår existentiella mening. Gång på gång visar Israels historia dock hur svårt det är att hålla sig till Gud och ingen annan.
Fader Mikael predikade på Gudaföderskans avsomnandes högtid om hur Jungfru Maria är vår främsta förebild som kristna. Hon utgav sig själv i osjälviskt tjänande för sin Son, vår Frälsare, och för hans kropp som är Kyrkan.
Fader Mikael predikar utifrån dagens episteltext (Rom 10:1-10). Kristus är lagens slut och varje kristens centrum. Eller borde vara i alla fall, eller hur? För vad händer när vi byter ut Kristus mot annat? Mot lag? Mot flyktig moral? Mot etnicitet? Vi går vilse, och när vi missar ett så viktigt mål innebär vår vilsenhet slutligen död.
Fader Mikael predikar över dagens evangelietext (Matt 6:22-33). Jesus säger att “ingen kan tjäna två herrar”, dvs. “du ska inga andra gudar ha vid sidan av mig.” Den kristnes ende herre är Herren Jesus Kristus själv. Men vi frestas att tillbe andra gudar: Mammon, ideologier, sex, acceptans, osv. När vi byter ut Herren mot någon av dessa falska gudar går vi vilse, och vilseför. “Sök först Guds rike och hans rättfärdighet…”
I evangeliet för alla helgons dag (Matt 10:32-33, 37-38, 19:27-30) talar Jesus kärva ord: “Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig.”
Hur ska vi förstå dessa ord? Vad innebär det egentligen att vara kristen, att följa Jesus? Hur ska man tänka om nation, familj, ideologier och andra engagemang som möter oss i världen? Detta handlar denna predikan om.
Första liturgin efter uppehållet (pga. Covid-19), och behovet av att få höra om de glada nyheterna är trängande. Bra därför att Jesus talar om sin eviga delade härlighet med Fadern i dagens evangelietext (Joh 17:1-13), och att han ska förhärliga den mänskliga natur han antagit genom uppståndelsen och himmelsfärden. Och så bra att Paulus varnar för “rovlystna vargar” som ska komma in och förstöra flocken. Idag firar vi fäderna vid första ekumeniska konciliet. Dessa heliga fäder försvarade ortodoxins evangelium gentemot villolära. Men även idag måste vi vara på vår vakt!
Mitt i fastan ställer Kyrkan ett kors inför de troende, till uppmuntran och till utmaning. Uppmuntran, i vetskapen att vi nu är halvvägs genom fastan och skådar uppståndelsen några veckor bort. Utmaning i evangeliets text om att ta sitt kors och följa Herre Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1). Men vilket kors är det vi ska ta upp? Om detta predika fader Mikael idag.
Första söndagen i fastan kallas för “Ortodoxins seger”, eftersom ett kyrkomöte år 843 försvarade ikonernas plats i kyrkan. Ikonerna vittnar om att Gud blev sann människa, han lät sig ses. Filippos drar med sig Natanael i dagens evangelietext (Joh 1:43-51) med orden “Följ med och se!” Och Jesus säger till Natanael att “jag såg dig” redan innan de möttes. Gud ser oss, och älskar oss så mycket att han låter sig bli sedd av oss.
Fader Mikael predikar om yttersta domen. I dagens evangelietext berättas att Herren skiljer de rättfärdiga från de orättfärdiga (Matt 25:31-46). Redan nu dömer vi oss själva genom de livsval vi gör. Vandrar vi på dödens eller livets väg? Idag får vi stanna upp och reflektera över våra livsval och på allvar fråga oss vart hän det barkar.
