Patriark Johannes fastebrev 2020

Detta är en icke officiell översättning av patriark Johannes fastebrev inför stora fastan 2020:

Johannes X, av Guds nåde, patriark av Antiokia och hela Östern

Till mina medbröder och herdar i Antiokias heliga Kyrka, och mina bröder och systrar i hela detta apostoliska stift.

Mina älskade andliga bröder och barn,

Vid fastans begynnelse är det gott att begrunda hur Kyrkan leder själens uppstigande till den heliga uppståndelsens port. I den resa som vi nu påbörjar följer själen Kristus för att nå hans uppståndelse och sin egen uppståndelse, med Kristus och i honom. Den heliga Kyrkan fastlade stora fastan för att förkunna att varje människa är sin egen herre så länge som han eller hon litar på Gud. Kyrkan fastlade fastan för att säga att själens fläckar måste tvättas bort innan man träder in i uppståndelsens port. Hon fastlade den för att säga att Gud gläder sig över den som arbetar på sin egen rening och lägger band på sina begär för att bli skinande ren.

Fasta är kärlek, barmhärtighet och medkänsla med sin nästa. Framför allt är det ett ständigt givande. Den är inte bara att man avstår från mat, utan snarare en symbol genom vilken vi säger till vår Skapare och Gud att vi avstår själva så att vi kan ge till de fattiga som han älskar. Fasta är givmildhet, tillmötesgående och avstående. Kanske sammanfattas alla dess aspekter av detta.

Fasta är förlåtelse, och förlåtelse är ett slags avstående. Således är det också givande till dem som Gud inte förlänat jordisk monetär rikedom. Fasta är att släppa själens ilska och istället förlåta ”dem oss skyldiga äro” till dess Kristi ljus strålar från oss och vi får lysa upp dem i vår omgivning. De heliga fäderna brukar säga en sak som betyder: Låt inte denna världens sol gå ner över er vrede, så att inte själen blir övergiven av Rättfärdighetens Sol, dvs. Kristus, till vilken hör all ära.

Fasta är en stig på vilken vi renar vår själs djup med Kristi olja. Fasta är ett dop genom vilket vi tvättar bort vårt hat gentemot oss själva i ångerns bad. Fasta är en Påsk (Pascha), en övergång från livets rutin till själens vår. Fasta är en själ som faller på knä inför Kristus på Golgata, och som står upp med honom igen.

Fasta är själens näring. Genom dess egen död vinner den liv av flödet från Herren. I sin strävan och sin asketiska kamp skymtar den Kristi härliga seger.

Som kristna i Levanten har vi ärvt denna praxis sedan kristendomens gryning I vår ungdom fick vi lära oss att koppla samman vårt jordiska liv med vårt eviga liv. Vi har lärt oss, särskilt under fastans innevarande tid, hur de klämtande klockorna bultar på vårt hjärtas port för att vi ska tillbe ”härskarornas Herre.” Vi förknippar dessa klockor också med en uppmaning till oss att samlas kring Jungfrun och med en röst sjunga Akathisthymnen.

Våra klockor och kyrkor bjuder i dessa dagar in oss att blomma, tillsammans med naturens vår, i en vårtid för vår relation med den Skapare som älskar oss. De kallar oss att skaka av varje hinder från vår själ som skiljer oss från Kristi brudkammare, han som är själens brudgum, att tända själens lampa likt de visa jungfrurna och vaka i vishet, kärlek, längtan och urskiljning mitt i denna världen. De skakar om oss så att vi står vaksamt i en kärlek som inte gett efter vad gäller att vandra på lidandets och korsets väg för mänsklighetens skull. Slutligen uppmanar de oss att söka Jesu uppståndelses gryning och smycka hans tomma grav med segerkransar och lagerblad, till minne av hans seger över döden och de glada nyheterna om hans ärorika uppståndelse.

Vi höjer våra böner för hela världens frid och för fred i den sårade Levanten, vars alla folk och länder befinner sig i möda och lidande. Vi höjer våra böner så att stridens larm ska fly undan fredens glädjerop. Vi omsluter i bön alla dem av våra nära och kära som slitits ifrån oss på grund av vår tids grymhet. Vi ber också för dem som somnat in i hoppet om uppståndelse och evigt liv. Vi ber att Gud ska hålla sitt vakande öga över våra hemländer, att vi ska skyddas från all takfirism, terror, kidnappning, våld och plåga.

Vi höjer våra böner för alla kidnappade, inklusive våra två bröder Johannes Ibrahim och Paulos Yazji (den senare är patriarkens egen bror – ö.a.), Aleppos ärkebiskopar, som varit kidnappade sedan april 2013, vilket bemötts av en djup och tvivelaktig tystnad från det internationella samfundet, och som smärtar våra själar och lämnar oss harmsna inför själva kidnappningens fruktansvärda verk.

Vi ber om er förlåtelse, mina bröder och älskade, i dessa välsignade dagar. Må den Allsmäktige Herren, som först fastade för att vägleda oss, utgjuta sin oändliga nåd i våra hjärtan, och ge oss sin gudomliga välsignelses överflöd och så ”smörja” våra liv med sin heliga närvaro, ty han är välsignad i evighet. Amen.

Från vårt patriarkat i Damaskus.

23 februari 2020

Maria av Egyptens söndag

Nästa liturgi som vi firar i vår församling äger rum lördagen 1:a April med anledning av Maria av Egyptens söndag (läs hennes levnadsskildring här). Denna söndag undervisar oss kristna om att omvändelse aldrig är försent och att omvändelse alltid är nyttig oavsett vilka synder man begått. I en hymn som sjunges vid aftongudstjänsten står följande:

Med avhållsamhetens svärd högg du av själens snaror och skilde lidelserna från kroppen, du rättfärdiga Maria. Genom den asketiska tystnaden kvävde du tankens synder. Genom dina tårars strömmar vattnade du hela ödemarken och gav oss ångerns frukter.

Hon som levde som prostituerad under lång tid mötte Herren Jesus och omvände sig för att sträva efter gemenskap med honom. Låt oss lära av henne och ta efter hennes exempel, oavsett vilka synder och felsteg vi har i vår personliga historia.

Välkommen till den Gudomliga Liturgin lördagen 1:a April kl. 11:00 i Grekiska Kyrkan på Sehlstedtsgatan 10, Hisingen.

Program för fastan

Program för stora fastan:

Lördag 19/3 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Ortodoxins seger. Styrelsemöte efteråt.

Söndag 27/3 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Gregorios Palamas söndag.

Lördag 2/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Korsärandets söndag.

Lördag 9/4 – Liturgi i Kortedala 10:00, S:t Johannes Klimakos söndag.

Söndag 17/4 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Maria av Egyptens söndag.

Lördag 23/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Palmsöndagen.

Söndagarna i stora fastan

Söndagarna i stora fastan

En hjälp inför bikten

biktSnart befinner vi oss i stora och heliga fastan inför Herrens påsk. Fastan är ett utmärkt tillfälle att gå till bikt. En del tycker det är svårt att veta vad man ska säga i bikten. Fader Thomas Hopko skrev en nyttig biktspegel med frågor att ställa till sig själv inför att man går till bikt. Kanske kan den vara till hjälp även för dig? Kom ihåg att det kan vara skrämmande att gå fram till bikt, men efteråt uppmuntrar de flesta som själva biktat sig andra att också gå fram. Det är en stor glädje och nåd i biktens sakrament.

BIKTSPEGEL:

Saliga är de i anden fattiga

Är jag fattig inför Gud och människor? Odlar jag ett sinnelag av fattigdom? Inser jag verkligen att allt hör till Gud och kommer från Gud? Använder jag mitt liv och allt jag har som om det hör till Gud? Delar jag med mig av mina jordiska ägodelar med andra i vishet om att det är Guds? Hämtar jag mina åsikter och idéer från Gud? Erkänner jag min andliga och intellektuella fattigdom inför Gud? Accepterar jag hans visdom och sanning? Håller jag hårt i mina ägodelar, är jag självisk, självgod, självrättfärdig, självtjänande? Dyrkar jag mina åsikter, idéer och ägodelar som avgudar? Längtar jag efter status, makt, inflytande, rikedomar eller anseende? Älskar och värdesätter jag verkligen fattigdom som det perfekta idealet?

Saliga är de som sörjer

Är jag en som sörjer? Är jag ledsen när människor lider? Gråter jag över kyrkans bekymmer, statens, familjens, samhällets? Lider jag tillsammans med de lidande, de fattiga, arma, de som lever i misär och synd? Gråter jag över sjukdom olycka och döden? Eller är jag likgiltig? Är det som jag betraktar hos mig själv som mod i själva verket hjärtlöshet och en avsaknad av medkänsla? Förbarmar jag mig över dem som verkar vara patetiska, dem som verkar vara besatta av lust, missbrukare, själviska, världens onda och syndiga? Kan jag göra detta utan att fördöma dem? Är jag ledsen över andras synder och tillkortakommanden? Eller hånskrattar jag istället åt det som en sann kristen, efter Kristi exempel, borde bara kunna sörja?

Saliga är de saktmodiga

Är jag saktmodig som Jesus är saktmodig? Är jag saktmodig i den bemärkelsen att jag kämpar mot ondska med godhet. Accepterar jag, praktiserar jag det faktum att ödmjuk kärlek, sanningen och godhetens mod är de enda vapnen som finns i striden mot synd och syndiga människor? Är jag långsint mot andra – hemma, på arbetet, i kyrkan? Älskar jag makt, skäller jag order och befallningar mot andra? Älskar jag att ha ensamrätt att bestämma över andra? Är jag auktoritär? Vill jag att andra skall frukta mig? Använder jag manipulation eller tvång för att köra över andra och genomföra min vilja? Välsignar jag dem som förbannar mig, ber jag för dem som misshandlar mig, gör jag gott mot dem som hatar mig, tjänar jag dem som utnyttjar mig, talar jag med dem som utesluter mig? Älskar jag mina fiender och förlåter jag dem som kränkt mig? Tror jag verkligen att saktmod efter Kristi exempel är det enda sättet att nå framgång?

Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet

Hungrar jag och törstar jag efter Gud? Längtar jag efter att vara rättfärdig? Arbetar jag, anstränger jag mig för att bli helig? Läser jag, studerar jag, anstränger jag mig kontinuerligt för att uppnå kärlek och sanning, för Guds Ande? Ber jag? Fastar jag? Utövar jag några ”andliga övningar” som syftar till att stärka mig i godhet? Går jag till kyrkan? Deltar jag i kyrkans sakrament? Bemödar jag mig för att hjälpa, lära ut, tjäna på något sätt? Gör jag de sakerna som jag vet främjar rättfärdighet?

Saliga är de barmhärtiga

Är jag barmhärtig mot andra? Förlåter jag dem som kränker mig? Försöker jag att förstå dem som är annorlunda än jag? Gillar jag att döma och fördöma? Pratar jag om andra? Njuter jag av skvaller? Säger jag saker som, fastän de kanske är sanna, inte behöver sägas och som bara kan såra andra? Jublar jag när någon annan råkar ut för olycka? Är jag missunnsam? Är jag en paragrafryttare, älskar jag lagen mer än Anden? Försöker jag att samsas, att ha överseende med dem som kränker mig eller tar jag ständigt upp gamla oförrätter för att provocera och fördöma andra? Är jag småsint? Förtalar jag andra, skämmer jag ut andra? Är jag fördomsfull, drar jag slutsatser och dömer utan att egentligen veta tillräckligt mycket fakta? Föredrar jag egentligen strikt kategorisk dom framför kärlek och förbarmande?

Saliga är de renhjärtade

Älskar jag renhet, kyskhet, helhet? Förorenas jag av nedsmutsade tankar, ord eller gärningar? Är mitt sinne färgade av demoniska rationaliseringar och fördomar? Har jag en ren öppenhet för allt som är gott? Har min kropp korrumperats av djurisk sensualitet och lust? Är mina tankar och gärningar rena eller finns det alltid baktankar och dolda avsikter? Litar jag på andra, och är jag själv att lita på? Har jag en fast beslutsamhet att allt jag gör skall vara konsekvent med mina värderingar? Lurar jag, bedrar jag, fuskar jag, ljuger jag? Är jag en hycklare? Är jag pretentiös? Finns det någon lidelse som har fångat mig: mat, alkohol, rökning, arbetsnarkomani, spel, sömn eller något annat som styr mig istället för att jag styr? Finns det något mörker eller någon orenhet som gör mig blind och förhindrar mig från Guds frihet och helhet.

Saliga är de fridsamma

Älskar jag frid och sluter jag frid? Hemma, på arbetet, i kyrkan, i samhället och i hela världen? Är jag arg och otålig? Söker jag bråk och osämja? Provocerar jag andra avsiktligen så att de blir arga? Tror jag verkligen på principen att vända andra kinden till? Eller är fysisk makt min trygghet? Älskar jag våld? Dyrkar jag aggression och makt? Söker jag inre fred och stillhet som ju är en förutsättning för världsfred?

Saliga är de som lider förföljelse för rättfärdighets skull

Blir jag någonsin förföljd för det som är rätt? Är jag beredd att bli det? Är jag beredd att utan att hämnas offra mitt liv för det som är sant? Deltar jag i värdiga aktiviteter som ändå kritiseras av andra? Eller väljer jag de lätta vägen? Förblir jag oengagerad i det som rör mänskliga angelägenheter? Är jag likgiltig hemma i familjen, på arbetet, i kyrkan eller i samhället? Går jag med på det som uppenbarligen är fel, av feghet eller lathet? Undviker jag ansvarstagande? Dyrkar jag säkerhet? Försvarar jag mitt eget lilla liv i motsägelse till Guds rättfärdighet? Skäms jag egentligen för Kristus?

Glädjas och fröjda er ty er lön är stor i himmelen

Är Gud min sanne glädje? Eller utgör världen med sina lidelser, krafter, ägodelar och beröm min egentliga glädje? Är jag elak, trumpen, avundsjuk eller lynnig? Klagar jag, sprider jag mörker och irritation till andra? Påverkas mitt agerande och mina attityder mot livets händelser av min tro? Tänker jag verkligen på ”liljorna på marken…” och litar jag verkligen på Gud, är jag verkligen beroende av Gud? Jublar jag i mitt beroende av Gud? Ligger mina förhoppningar mest hos mig själv eller hos Gud? Är mitt liv ”dolt med Kristus i Gud i himmelen” eller hör jag först och främst till denna tidsålder i min kropp, mitt sinne och min ande? Tror jag och har jag verkligen ”trons glädje”?

Gudomlig Liturgi 5/3 kl. 9:30

Det blir liturgi nu på lördag 5:e mars i Vasakyrkans församlingshem. Observera att vi börjar 9:30 denna gång eftersom prästen måste vidare efter gudstjänsten.

Vi firar tredje söndagen i förfastan och den handlar om den yttersta domen. Evangelietexten är hämtad ur S:t Matteus evangelium, kapitel 25:

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra.
Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

IMG_1656.JPG

Publikanen & Farisén, samt årsmöte

Liknelsen om publikanen och fariseenPå lördag firar vi publikanens och fariséns söndag, då vi åter får höra om det första nödvändiga för att närma sig Gud: ödmjukhet. Farisén levde ett fromt liv och följde sin religions föreskrifter mycket noga, men det var inte till hjälp för honom eftersom han inte hade lärt sig ödmjukhet. Istället tackade han Gud för att han inte “var som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som publikanen” som stod bredvid honom i templet.

Publikanen däremot stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot Gud när han bad. Istället slog han sig för bröstet och bad: “Gud, var nådig mot mig syndare.” Han visste att han inte levde ett fromt liv, och att han kunde föra en bättre vandel. Men hans ånger och botfärdighet var äkta, och hans ödmjukhet var stor.

Trots att farisén alltså fastade och bad regelbundet var det ändå den uppenbara syndare, publikanen, som gick rättfärdig från templet. Av detta lär vi oss att ödmjukhet är grunden för varje dygd, och att ödmjukheten vida överstiger alla andra kristna bruk i fråga om människans gudomliggörelse. Det är oerhört viktigt att bära med sig denna lärdom när vi nu förbereder oss för stora och heliga fastan innan påsken.

Årsmöte:

På lördag efter gudstjänsten kommer församlingens förening att hålla sitt årsmöte. Alla medlemmar är välkomna att delta. Medlem är du om du någon gång betalat in 100 kr. eller mer till församlingen.

Du är en viktig del i Kyrkan!

Du är en viktig del i Kyrkan!

Utöver att välja ny styrelse inför kommande år kommer vi också att samtal om hur vi alla kan hjälpa till på konkreta sätt med det arbete som finns i vår församling. Många är redan engagerade, och det arbete som de utför r vi mycket tacksamma för. Vi vill också välkomna fler att bidra med sina förmågor och gåvor. Kanske skulle just du vilja engagera dig i kören; med arbete på hemsidan och sociala medier; med att plocka fram inför gudstjänsterna (både i kyrksalen och i köket); eller vill du hjälpa till med söndagsskolan? Eller har du kanske tänkt på något annat du vill hjälpa till med? Kom till årsmötet på lördag så hittar vi en plats för dig och dina gåvor!

Palmsöndagen och människans flyktighet

På söndag firar vi palmsöndagen. Här kan du läsa biskop Theofanes Eremitens reflektion över söndagens evangelietext:

Vem tog inte emot Herren när han red in i Jerusalem, likt en segrande kung? Och vem ropade inte vid det tillfället: “Hosianna, Davids son!” (Matt 21:15)? Men så ick blott fyra dagar, och samma folkhop skrek med samma stämmor: “Korsfäst, korsfäst!” (Joh 19:6). Vilken förunderlig förändring! Men varför blir vi förvånade? Gör vi inte precis samma sak när vi tar emot de heliga mysterierna, Herrens kropp och blod, för att knappt hinna lämna kyrkan innan vi glömmer allt – både vår vördnad och Guds nåd mot oss? Vi hänger oss som förut åt egoistiska handlingar – till en början små, men senare även stora. Kanske korsfäster vi Herren inom oss själva redan innan fyra dagar gått, fastän vi inte ropar “korfäst!” Herren ser allt detta och uthärdar det. Ära vare din långmodighet, Herre!

Låt oss hälsa Herren som konung och Gud i våra hjärtan, och förbli vid den bekännelsen i tro och liv.

Välkommen till typikagudstjänst kl. 10:00 i “kryptan” i Vasakyrkan, centrala Göteborg.

Gudomlig liturgi på lördag 1:a Mars

Välkommen att närvara vid den Gudomliga Liturgin tillsammans med Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling. Vi kommer samman kl. 10 nu på lördag den 1:a Mars i Vasakyrkans församlingshem. Fader Johannes och fader diakon Mikael celebrerar på arabiska och svenska. Kör från församlingen.

OBS: Inget knytkalas efter denna gudstjänst!

Församlingen

Den Yttersta Domen

Välkommen att fira den Gudomliga Liturgin med oss lördagen den 22:a februari i Vasakyrkans församlingshem (se bild under artikeln). Liturgin börjar kl. 10 och celebrant är fr. Johannes och fr. diakon Mikael. Efteråt blir det knytkalas med mat som vi alla tar med och bidragit till.

Följande artikel är hämtad ur Ortodox Tidning no. 2 (503) 2014-02-05, s. 3.

Den Ortodoxa Tron är ärorik och fylld av glädje. Det är en tro med helande och optimism, som uppskattar  energi, kreativitet och skönhet, både i sin tillbedjan och i världen. Detta innebär dock inte att den är triumfatorisk, en obetingad optimism eller ens ett “mål utan kunskap” (jfr. Rom 10:2). Snarare är den en tro grundad på generationer av beprövad och prövad erfarenhet som väl förstår växlingarna hos våra fallna villkor och dess syndiga tendenser. Samtidigt som Ortodoxin är optimistisk är den också nykter och fullt medveten om verkligheten.

Av denna anledning presenterar därför Kyrkan för oss varje år före Stora fastans början den slutgiltiga verkligheten: den påminner oss om att vi inte bara skall dö, utan att vi skall hållas ansvariga för alla ord och handlingar som begåtts under vårt liv. Detta kommer att nå sin höjdpunkt vid den Yttersta domen vid världens slut – slutgiltigt, absolut och utan ytterligare anstånd. Den kommer att inträffa när de flesta inte väntar sig den (1 Thess 5:2; 2 Petr 3:10). och får ett överraskande resultat (Matt 7:22-23; 25:37). Som domare kommer Jesus Kristus att sitta. Kristus kommer att döma hela mänskligheten i enlighet med sitt Evangelium (Rom 2:16; Joh 12:48).

Kyrkan kallar oss att begrunda den Yttersta domen som en hjälp att sätta allting i vårt liv i det räta perspektivet. En sådan reflektion gör att vi omvärderar de ting vi önskar eller tror att vi behöver; den inspirerar oss att vara ödmjuka och generösa; att helhjärtat förlåta och visa barmhärtighet mot vår nästa; och den låter oss veta att sorger, besvikelser, separationer och orättvisor inte är för alltid, ty Gud är domaren och Han skall torka tårarna från varje ansikte (Uppb 21:4). Framför allt motiverar den oss att nu utföra Guds verk och inte dröja, att aktivt dela med oss av de goda nyheterna om Kristus och vår Ortodoxa tro (Mark 8:38) och inte vara alltför mycket tvingade av världsliga hänsynstaganden till vad människor kan säga och tänka. På denna dag önskar vi vara funna med Kristus, i helgonens sällskap. Att minnas den Yttersta domen och se tillbaka på våra liv från framtidens perspektiv, är därför ett sätt att urskilja och en uppmaning till att verka i nuet.

Herren kommer att lägga märke till något som kommer att särskilt granskas på denna dag: våra handlingar mot andra, särskilt de olyckliga såsom de sjuka eller i fängelse. Hl. Johannes Chrysostomos anmärker att Kristus kräver barmhärtighetsverk, inte stora mirakelverk. Han skriver: “Hur lätta är inte de ting som Frälsaren begär av våra händer! Han kommer inte att säga på Domens dag: ‘Jag var i fängelse och ni befriade mig. Jag var sjuk och ni botade mig’; utan bara detta: att ni besökte mig och ni kom till mig.” Dessa ting är kanske lätta, dock kräver de tid och handling. Och detta är det väsentliga. Bara konkreta handlingar manifesterar hjärtats avsikt; och likaså, bara handlingar formar och förädlar hjärtat. Det som vi gör bestämmer vilka vi är, och därför kommer domen att grunda sig på våra gärningar (2 Kor 5:10).

Både Skriften och Triodions hymner uttrycker mäktigt Domens fruktan och bävan. Hur kan det vara annorlunda? “Boken [över människornas själar] kommer att öppnas och hemligheter avslöjas.” I Triodion är dessa känslor alltid blandade med böner om barmhärtighet, en vision om de heligas glädje och en uppmaning att på nytt börja förberedelsen. Förberedelse är förvisso det väsentliga. Vi måste börja med att granska oss själva. Har vi hjälpt dem som står oss nära? Och har vi förlåtit? Har vi bekänt Kristus – i ord, om nödvändigt, men viktigare i gärningar (Joh 13:35)? Med sådana frågor börjar vi utforska hjärtat; men de förbli normativa. Vår bedömning blir ofta felaktig när vi dömer oss själva (Ords 16:25; 1 Kor 4:3-5); de som omtalas i Evangeliet trodde att de var frälsta men var det dock inte. Utan att se oss själva speglade i vår nästa kan vår självbedömning blott och bart vara bedrägeri. Därför kallar oss Kyrkan till barmhärtighetsgärningar och har dessutom gett oss en stor hjälp: Biktens sakrament. Genom uppriktig syndabekännelse underkastar vi oss redan nu Kristi dom, i prästens person. På samma sätt är den förlåtelse vi erhåller i bikten en försmak av det vi då hoppades motta av Kristus – det är inte en subjektiv förlåtelse utan också en objektiv som vi erhåller genom prästen. På detta sätt bjuder oss Triodion att vara beredda för Kristi ankomst som Han har lärt oss (Matt 24:44).

En avslutande kommentar är på sin plats. I dagens protestantism har läran om det sk. “uppryckandet” blivit allmänt och okritiskt accepterad. Ett inslag i denna lära är att Kristus skall återvända för att upprätta ett tusenårigt rike här på jorden. Denna lära, grundad på en feltolkning av Uppb 20:2-6 och omtalad som “tusenårsrike” eller “chiliasm”, förkastas av Ortodoxa Kyrkan. Den ortodoxa läran, grundad på hela Skriften och formulerad i Fädernas skrifter, såsom vrdn. Johannes av Damaskus och Triodions hymner, lär att Kristus bara skall återkomma vi d världens slut med sina heliga änglar, vid vilken tid hela mänsklighetens allmänna uppståndelse skall äga rum omedelbart efterföljds av Yttersta domen (Joh 5:28-29). Kristi rike kommer sedan inte att vara i tusen år utan snarare “på vilkens rike icke skall varda någon ände” (Luk 1:33) som vi bekänner i Trosbekännelsen. Dessa omstörtande händelser som åtföljer Kristi återkomst, kommer utan tvekan inte att medföra något onödigt tvivel eller debatt huruvida eller inte det verkligen är Han (Matt 24:23).

Herrens undervisning om Yttersta domen är en stor uppmaning till handling just nu och inte när det är för sent. Kristus själv har gett oss denna lära, apostlarna och de heliga har gett oss exempel att följa (1 Kor 11:1; Hebr 12:1) och Kyrkan har gett oss medel att bringa ordning i våra liv. Det är helt enkelt vår sak att göra detta. Låt oss ta deras uppmaning på allvar, i synnerhet som vi så ofta hör Trosbekännelsens bekännelse, att han skall komma igen “i härlighet till att döma levande och döda.”

Igumen fader Calinic (Berger). Artikeln var ursprungligen publicerad i Solia / The Herald nr 3-4/2013.

Här firas liturgin (klicka på bilden för förstoring):

Vasa församlingshem

Bp. Kallistos Ware predikar om den förlorade sonen

Nu på söndag firar vi den förlorade sonens söndag, en söndag som förbereder oss för den stora fastan inför Herrens Påsk, och som vittnar om att vi måste vända tillbaka till Gud oavsett hur illa ställt det är med oss och våra liv. Gud väntar alltjämt på oss och kommer att ta emot oss med öppna armar bara vi vänder om och rusar till honom och ber om barmhärtighet. Berättelsen hittar du i Lukasevangeliet 15:11-32. Metropolit Kallistos (Ware) predikar på temat:

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.