Maria av Egyptens söndag

Nästa liturgi som vi firar i vår församling äger rum lördagen 1:a April med anledning av Maria av Egyptens söndag (läs hennes levnadsskildring här). Denna söndag undervisar oss kristna om att omvändelse aldrig är försent och att omvändelse alltid är nyttig oavsett vilka synder man begått. I en hymn som sjunges vid aftongudstjänsten står följande:

Med avhållsamhetens svärd högg du av själens snaror och skilde lidelserna från kroppen, du rättfärdiga Maria. Genom den asketiska tystnaden kvävde du tankens synder. Genom dina tårars strömmar vattnade du hela ödemarken och gav oss ångerns frukter.

Hon som levde som prostituerad under lång tid mötte Herren Jesus och omvände sig för att sträva efter gemenskap med honom. Låt oss lära av henne och ta efter hennes exempel, oavsett vilka synder och felsteg vi har i vår personliga historia.

Välkommen till den Gudomliga Liturgin lördagen 1:a April kl. 11:00 i Grekiska Kyrkan på Sehlstedtsgatan 10, Hisingen.

Program för fastan

Program för stora fastan:

Lördag 19/3 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Ortodoxins seger. Styrelsemöte efteråt.

Söndag 27/3 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Gregorios Palamas söndag.

Lördag 2/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Korsärandets söndag.

Lördag 9/4 – Liturgi i Kortedala 10:00, S:t Johannes Klimakos söndag.

Söndag 17/4 – Typika & samtalsgrupp 10:00, S:t Maria av Egyptens söndag.

Lördag 23/4 – Liturgi med söndagsskola 10:00, Palmsöndagen.

Söndagarna i stora fastan

Söndagarna i stora fastan

En hjälp inför bikten

biktSnart befinner vi oss i stora och heliga fastan inför Herrens påsk. Fastan är ett utmärkt tillfälle att gå till bikt. En del tycker det är svårt att veta vad man ska säga i bikten. Fader Thomas Hopko skrev en nyttig biktspegel med frågor att ställa till sig själv inför att man går till bikt. Kanske kan den vara till hjälp även för dig? Kom ihåg att det kan vara skrämmande att gå fram till bikt, men efteråt uppmuntrar de flesta som själva biktat sig andra att också gå fram. Det är en stor glädje och nåd i biktens sakrament.

BIKTSPEGEL:

Saliga är de i anden fattiga

Är jag fattig inför Gud och människor? Odlar jag ett sinnelag av fattigdom? Inser jag verkligen att allt hör till Gud och kommer från Gud? Använder jag mitt liv och allt jag har som om det hör till Gud? Delar jag med mig av mina jordiska ägodelar med andra i vishet om att det är Guds? Hämtar jag mina åsikter och idéer från Gud? Erkänner jag min andliga och intellektuella fattigdom inför Gud? Accepterar jag hans visdom och sanning? Håller jag hårt i mina ägodelar, är jag självisk, självgod, självrättfärdig, självtjänande? Dyrkar jag mina åsikter, idéer och ägodelar som avgudar? Längtar jag efter status, makt, inflytande, rikedomar eller anseende? Älskar och värdesätter jag verkligen fattigdom som det perfekta idealet?

Saliga är de som sörjer

Är jag en som sörjer? Är jag ledsen när människor lider? Gråter jag över kyrkans bekymmer, statens, familjens, samhällets? Lider jag tillsammans med de lidande, de fattiga, arma, de som lever i misär och synd? Gråter jag över sjukdom olycka och döden? Eller är jag likgiltig? Är det som jag betraktar hos mig själv som mod i själva verket hjärtlöshet och en avsaknad av medkänsla? Förbarmar jag mig över dem som verkar vara patetiska, dem som verkar vara besatta av lust, missbrukare, själviska, världens onda och syndiga? Kan jag göra detta utan att fördöma dem? Är jag ledsen över andras synder och tillkortakommanden? Eller hånskrattar jag istället åt det som en sann kristen, efter Kristi exempel, borde bara kunna sörja?

Saliga är de saktmodiga

Är jag saktmodig som Jesus är saktmodig? Är jag saktmodig i den bemärkelsen att jag kämpar mot ondska med godhet. Accepterar jag, praktiserar jag det faktum att ödmjuk kärlek, sanningen och godhetens mod är de enda vapnen som finns i striden mot synd och syndiga människor? Är jag långsint mot andra – hemma, på arbetet, i kyrkan? Älskar jag makt, skäller jag order och befallningar mot andra? Älskar jag att ha ensamrätt att bestämma över andra? Är jag auktoritär? Vill jag att andra skall frukta mig? Använder jag manipulation eller tvång för att köra över andra och genomföra min vilja? Välsignar jag dem som förbannar mig, ber jag för dem som misshandlar mig, gör jag gott mot dem som hatar mig, tjänar jag dem som utnyttjar mig, talar jag med dem som utesluter mig? Älskar jag mina fiender och förlåter jag dem som kränkt mig? Tror jag verkligen att saktmod efter Kristi exempel är det enda sättet att nå framgång?

Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet

Hungrar jag och törstar jag efter Gud? Längtar jag efter att vara rättfärdig? Arbetar jag, anstränger jag mig för att bli helig? Läser jag, studerar jag, anstränger jag mig kontinuerligt för att uppnå kärlek och sanning, för Guds Ande? Ber jag? Fastar jag? Utövar jag några ”andliga övningar” som syftar till att stärka mig i godhet? Går jag till kyrkan? Deltar jag i kyrkans sakrament? Bemödar jag mig för att hjälpa, lära ut, tjäna på något sätt? Gör jag de sakerna som jag vet främjar rättfärdighet?

Saliga är de barmhärtiga

Är jag barmhärtig mot andra? Förlåter jag dem som kränker mig? Försöker jag att förstå dem som är annorlunda än jag? Gillar jag att döma och fördöma? Pratar jag om andra? Njuter jag av skvaller? Säger jag saker som, fastän de kanske är sanna, inte behöver sägas och som bara kan såra andra? Jublar jag när någon annan råkar ut för olycka? Är jag missunnsam? Är jag en paragrafryttare, älskar jag lagen mer än Anden? Försöker jag att samsas, att ha överseende med dem som kränker mig eller tar jag ständigt upp gamla oförrätter för att provocera och fördöma andra? Är jag småsint? Förtalar jag andra, skämmer jag ut andra? Är jag fördomsfull, drar jag slutsatser och dömer utan att egentligen veta tillräckligt mycket fakta? Föredrar jag egentligen strikt kategorisk dom framför kärlek och förbarmande?

Saliga är de renhjärtade

Älskar jag renhet, kyskhet, helhet? Förorenas jag av nedsmutsade tankar, ord eller gärningar? Är mitt sinne färgade av demoniska rationaliseringar och fördomar? Har jag en ren öppenhet för allt som är gott? Har min kropp korrumperats av djurisk sensualitet och lust? Är mina tankar och gärningar rena eller finns det alltid baktankar och dolda avsikter? Litar jag på andra, och är jag själv att lita på? Har jag en fast beslutsamhet att allt jag gör skall vara konsekvent med mina värderingar? Lurar jag, bedrar jag, fuskar jag, ljuger jag? Är jag en hycklare? Är jag pretentiös? Finns det någon lidelse som har fångat mig: mat, alkohol, rökning, arbetsnarkomani, spel, sömn eller något annat som styr mig istället för att jag styr? Finns det något mörker eller någon orenhet som gör mig blind och förhindrar mig från Guds frihet och helhet.

Saliga är de fridsamma

Älskar jag frid och sluter jag frid? Hemma, på arbetet, i kyrkan, i samhället och i hela världen? Är jag arg och otålig? Söker jag bråk och osämja? Provocerar jag andra avsiktligen så att de blir arga? Tror jag verkligen på principen att vända andra kinden till? Eller är fysisk makt min trygghet? Älskar jag våld? Dyrkar jag aggression och makt? Söker jag inre fred och stillhet som ju är en förutsättning för världsfred?

Saliga är de som lider förföljelse för rättfärdighets skull

Blir jag någonsin förföljd för det som är rätt? Är jag beredd att bli det? Är jag beredd att utan att hämnas offra mitt liv för det som är sant? Deltar jag i värdiga aktiviteter som ändå kritiseras av andra? Eller väljer jag de lätta vägen? Förblir jag oengagerad i det som rör mänskliga angelägenheter? Är jag likgiltig hemma i familjen, på arbetet, i kyrkan eller i samhället? Går jag med på det som uppenbarligen är fel, av feghet eller lathet? Undviker jag ansvarstagande? Dyrkar jag säkerhet? Försvarar jag mitt eget lilla liv i motsägelse till Guds rättfärdighet? Skäms jag egentligen för Kristus?

Glädjas och fröjda er ty er lön är stor i himmelen

Är Gud min sanne glädje? Eller utgör världen med sina lidelser, krafter, ägodelar och beröm min egentliga glädje? Är jag elak, trumpen, avundsjuk eller lynnig? Klagar jag, sprider jag mörker och irritation till andra? Påverkas mitt agerande och mina attityder mot livets händelser av min tro? Tänker jag verkligen på ”liljorna på marken…” och litar jag verkligen på Gud, är jag verkligen beroende av Gud? Jublar jag i mitt beroende av Gud? Ligger mina förhoppningar mest hos mig själv eller hos Gud? Är mitt liv ”dolt med Kristus i Gud i himmelen” eller hör jag först och främst till denna tidsålder i min kropp, mitt sinne och min ande? Tror jag och har jag verkligen ”trons glädje”?

Gudomlig Liturgi 5/3 kl. 9:30

Det blir liturgi nu på lördag 5:e mars i Vasakyrkans församlingshem. Observera att vi börjar 9:30 denna gång eftersom prästen måste vidare efter gudstjänsten.

Vi firar tredje söndagen i förfastan och den handlar om den yttersta domen. Evangelietexten är hämtad ur S:t Matteus evangelium, kapitel 25:

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra.
Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

IMG_1656.JPG

Publikanen & Farisén, samt årsmöte

Liknelsen om publikanen och fariseenPå lördag firar vi publikanens och fariséns söndag, då vi åter får höra om det första nödvändiga för att närma sig Gud: ödmjukhet. Farisén levde ett fromt liv och följde sin religions föreskrifter mycket noga, men det var inte till hjälp för honom eftersom han inte hade lärt sig ödmjukhet. Istället tackade han Gud för att han inte “var som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som publikanen” som stod bredvid honom i templet.

Publikanen däremot stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot Gud när han bad. Istället slog han sig för bröstet och bad: “Gud, var nådig mot mig syndare.” Han visste att han inte levde ett fromt liv, och att han kunde föra en bättre vandel. Men hans ånger och botfärdighet var äkta, och hans ödmjukhet var stor.

Trots att farisén alltså fastade och bad regelbundet var det ändå den uppenbara syndare, publikanen, som gick rättfärdig från templet. Av detta lär vi oss att ödmjukhet är grunden för varje dygd, och att ödmjukheten vida överstiger alla andra kristna bruk i fråga om människans gudomliggörelse. Det är oerhört viktigt att bära med sig denna lärdom när vi nu förbereder oss för stora och heliga fastan innan påsken.

Årsmöte:

På lördag efter gudstjänsten kommer församlingens förening att hålla sitt årsmöte. Alla medlemmar är välkomna att delta. Medlem är du om du någon gång betalat in 100 kr. eller mer till församlingen.

Du är en viktig del i Kyrkan!

Du är en viktig del i Kyrkan!

Utöver att välja ny styrelse inför kommande år kommer vi också att samtal om hur vi alla kan hjälpa till på konkreta sätt med det arbete som finns i vår församling. Många är redan engagerade, och det arbete som de utför r vi mycket tacksamma för. Vi vill också välkomna fler att bidra med sina förmågor och gåvor. Kanske skulle just du vilja engagera dig i kören; med arbete på hemsidan och sociala medier; med att plocka fram inför gudstjänsterna (både i kyrksalen och i köket); eller vill du hjälpa till med söndagsskolan? Eller har du kanske tänkt på något annat du vill hjälpa till med? Kom till årsmötet på lördag så hittar vi en plats för dig och dina gåvor!

Palmsöndagen och människans flyktighet

På söndag firar vi palmsöndagen. Här kan du läsa biskop Theofanes Eremitens reflektion över söndagens evangelietext:

Vem tog inte emot Herren när han red in i Jerusalem, likt en segrande kung? Och vem ropade inte vid det tillfället: “Hosianna, Davids son!” (Matt 21:15)? Men så ick blott fyra dagar, och samma folkhop skrek med samma stämmor: “Korsfäst, korsfäst!” (Joh 19:6). Vilken förunderlig förändring! Men varför blir vi förvånade? Gör vi inte precis samma sak när vi tar emot de heliga mysterierna, Herrens kropp och blod, för att knappt hinna lämna kyrkan innan vi glömmer allt – både vår vördnad och Guds nåd mot oss? Vi hänger oss som förut åt egoistiska handlingar – till en början små, men senare även stora. Kanske korsfäster vi Herren inom oss själva redan innan fyra dagar gått, fastän vi inte ropar “korfäst!” Herren ser allt detta och uthärdar det. Ära vare din långmodighet, Herre!

Låt oss hälsa Herren som konung och Gud i våra hjärtan, och förbli vid den bekännelsen i tro och liv.

Välkommen till typikagudstjänst kl. 10:00 i “kryptan” i Vasakyrkan, centrala Göteborg.

Gudomlig liturgi på lördag 1:a Mars

Välkommen att närvara vid den Gudomliga Liturgin tillsammans med Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling. Vi kommer samman kl. 10 nu på lördag den 1:a Mars i Vasakyrkans församlingshem. Fader Johannes och fader diakon Mikael celebrerar på arabiska och svenska. Kör från församlingen.

OBS: Inget knytkalas efter denna gudstjänst!

Församlingen

Den Yttersta Domen

Välkommen att fira den Gudomliga Liturgin med oss lördagen den 22:a februari i Vasakyrkans församlingshem (se bild under artikeln). Liturgin börjar kl. 10 och celebrant är fr. Johannes och fr. diakon Mikael. Efteråt blir det knytkalas med mat som vi alla tar med och bidragit till.

Följande artikel är hämtad ur Ortodox Tidning no. 2 (503) 2014-02-05, s. 3.

Den Ortodoxa Tron är ärorik och fylld av glädje. Det är en tro med helande och optimism, som uppskattar  energi, kreativitet och skönhet, både i sin tillbedjan och i världen. Detta innebär dock inte att den är triumfatorisk, en obetingad optimism eller ens ett “mål utan kunskap” (jfr. Rom 10:2). Snarare är den en tro grundad på generationer av beprövad och prövad erfarenhet som väl förstår växlingarna hos våra fallna villkor och dess syndiga tendenser. Samtidigt som Ortodoxin är optimistisk är den också nykter och fullt medveten om verkligheten.

Av denna anledning presenterar därför Kyrkan för oss varje år före Stora fastans början den slutgiltiga verkligheten: den påminner oss om att vi inte bara skall dö, utan att vi skall hållas ansvariga för alla ord och handlingar som begåtts under vårt liv. Detta kommer att nå sin höjdpunkt vid den Yttersta domen vid världens slut – slutgiltigt, absolut och utan ytterligare anstånd. Den kommer att inträffa när de flesta inte väntar sig den (1 Thess 5:2; 2 Petr 3:10). och får ett överraskande resultat (Matt 7:22-23; 25:37). Som domare kommer Jesus Kristus att sitta. Kristus kommer att döma hela mänskligheten i enlighet med sitt Evangelium (Rom 2:16; Joh 12:48).

Kyrkan kallar oss att begrunda den Yttersta domen som en hjälp att sätta allting i vårt liv i det räta perspektivet. En sådan reflektion gör att vi omvärderar de ting vi önskar eller tror att vi behöver; den inspirerar oss att vara ödmjuka och generösa; att helhjärtat förlåta och visa barmhärtighet mot vår nästa; och den låter oss veta att sorger, besvikelser, separationer och orättvisor inte är för alltid, ty Gud är domaren och Han skall torka tårarna från varje ansikte (Uppb 21:4). Framför allt motiverar den oss att nu utföra Guds verk och inte dröja, att aktivt dela med oss av de goda nyheterna om Kristus och vår Ortodoxa tro (Mark 8:38) och inte vara alltför mycket tvingade av världsliga hänsynstaganden till vad människor kan säga och tänka. På denna dag önskar vi vara funna med Kristus, i helgonens sällskap. Att minnas den Yttersta domen och se tillbaka på våra liv från framtidens perspektiv, är därför ett sätt att urskilja och en uppmaning till att verka i nuet.

Herren kommer att lägga märke till något som kommer att särskilt granskas på denna dag: våra handlingar mot andra, särskilt de olyckliga såsom de sjuka eller i fängelse. Hl. Johannes Chrysostomos anmärker att Kristus kräver barmhärtighetsverk, inte stora mirakelverk. Han skriver: “Hur lätta är inte de ting som Frälsaren begär av våra händer! Han kommer inte att säga på Domens dag: ‘Jag var i fängelse och ni befriade mig. Jag var sjuk och ni botade mig’; utan bara detta: att ni besökte mig och ni kom till mig.” Dessa ting är kanske lätta, dock kräver de tid och handling. Och detta är det väsentliga. Bara konkreta handlingar manifesterar hjärtats avsikt; och likaså, bara handlingar formar och förädlar hjärtat. Det som vi gör bestämmer vilka vi är, och därför kommer domen att grunda sig på våra gärningar (2 Kor 5:10).

Både Skriften och Triodions hymner uttrycker mäktigt Domens fruktan och bävan. Hur kan det vara annorlunda? “Boken [över människornas själar] kommer att öppnas och hemligheter avslöjas.” I Triodion är dessa känslor alltid blandade med böner om barmhärtighet, en vision om de heligas glädje och en uppmaning att på nytt börja förberedelsen. Förberedelse är förvisso det väsentliga. Vi måste börja med att granska oss själva. Har vi hjälpt dem som står oss nära? Och har vi förlåtit? Har vi bekänt Kristus – i ord, om nödvändigt, men viktigare i gärningar (Joh 13:35)? Med sådana frågor börjar vi utforska hjärtat; men de förbli normativa. Vår bedömning blir ofta felaktig när vi dömer oss själva (Ords 16:25; 1 Kor 4:3-5); de som omtalas i Evangeliet trodde att de var frälsta men var det dock inte. Utan att se oss själva speglade i vår nästa kan vår självbedömning blott och bart vara bedrägeri. Därför kallar oss Kyrkan till barmhärtighetsgärningar och har dessutom gett oss en stor hjälp: Biktens sakrament. Genom uppriktig syndabekännelse underkastar vi oss redan nu Kristi dom, i prästens person. På samma sätt är den förlåtelse vi erhåller i bikten en försmak av det vi då hoppades motta av Kristus – det är inte en subjektiv förlåtelse utan också en objektiv som vi erhåller genom prästen. På detta sätt bjuder oss Triodion att vara beredda för Kristi ankomst som Han har lärt oss (Matt 24:44).

En avslutande kommentar är på sin plats. I dagens protestantism har läran om det sk. “uppryckandet” blivit allmänt och okritiskt accepterad. Ett inslag i denna lära är att Kristus skall återvända för att upprätta ett tusenårigt rike här på jorden. Denna lära, grundad på en feltolkning av Uppb 20:2-6 och omtalad som “tusenårsrike” eller “chiliasm”, förkastas av Ortodoxa Kyrkan. Den ortodoxa läran, grundad på hela Skriften och formulerad i Fädernas skrifter, såsom vrdn. Johannes av Damaskus och Triodions hymner, lär att Kristus bara skall återkomma vi d världens slut med sina heliga änglar, vid vilken tid hela mänsklighetens allmänna uppståndelse skall äga rum omedelbart efterföljds av Yttersta domen (Joh 5:28-29). Kristi rike kommer sedan inte att vara i tusen år utan snarare “på vilkens rike icke skall varda någon ände” (Luk 1:33) som vi bekänner i Trosbekännelsen. Dessa omstörtande händelser som åtföljer Kristi återkomst, kommer utan tvekan inte att medföra något onödigt tvivel eller debatt huruvida eller inte det verkligen är Han (Matt 24:23).

Herrens undervisning om Yttersta domen är en stor uppmaning till handling just nu och inte när det är för sent. Kristus själv har gett oss denna lära, apostlarna och de heliga har gett oss exempel att följa (1 Kor 11:1; Hebr 12:1) och Kyrkan har gett oss medel att bringa ordning i våra liv. Det är helt enkelt vår sak att göra detta. Låt oss ta deras uppmaning på allvar, i synnerhet som vi så ofta hör Trosbekännelsens bekännelse, att han skall komma igen “i härlighet till att döma levande och döda.”

Igumen fader Calinic (Berger). Artikeln var ursprungligen publicerad i Solia / The Herald nr 3-4/2013.

Här firas liturgin (klicka på bilden för förstoring):

Vasa församlingshem

Bp. Kallistos Ware predikar om den förlorade sonen

Nu på söndag firar vi den förlorade sonens söndag, en söndag som förbereder oss för den stora fastan inför Herrens Påsk, och som vittnar om att vi måste vända tillbaka till Gud oavsett hur illa ställt det är med oss och våra liv. Gud väntar alltjämt på oss och kommer att ta emot oss med öppna armar bara vi vänder om och rusar till honom och ber om barmhärtighet. Berättelsen hittar du i Lukasevangeliet 15:11-32. Metropolit Kallistos (Ware) predikar på temat:

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Predikan med anledning av Publikanen & Farisén

På söndag firar vi Publikanen och Fariséns söndag, en av söndagarna som förbereder oss för stora fastan inför Herren Påsk. Söndagens evangelium är Lukas 18:10-14. Här är en predikan från fr. Philip Hall, präst i All Saints of Lincolnshire Antiochian Orthodox Church, Lincoln, England. Predikan är på engelska och mindre än 8 minuter lång.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Gregorios Palamas betydelse för den Ortodoxa tron

På söndag firar vi andra söndagen i Stora Fastan, den Helige Gregorios Palamas söndag. Så här skriver en av vår tids tongivande Ortodoxa teologer, Metropolit Hierotheos av Nafpaktos, om honom:

På den helige Gregorios tid förhöll det sig så att den Ortodoxa tron höll på att förvanska. Den förvärldsligades och höll på att bli lik antingen panteism eller agnosticism. Panteism innebär en tro på att Gud till sitt väsen kunde finnas överallt i skapelsen, vilket innebär att vi kan få kunskap om Gud genom att studera naturen. Agnosticism innebär att det är helt omöjligt för oss att känna Gud eftersom han är Gud och människan är begränsad. Således är människan helt oförmögen att nå en sann kunskap om Gud.

Med denna fara för ögonen utlade den Helige Gregorios Palamas Kyrkans grundläggande lära om det stora mysteriet med den odelbara distinktionen mellan Guds väsen och energi [grek. Energi: ung. = verksamhet, aktivitet]. Vi måste betona att denna lära inte är den helige Gregorios Palamas egen lära utan den Ortodoxa Kyrkans lära varför den inte kan kallas för Palamism. Många fäder har skrivit om distinktionen mellan väsen och energi. Vi ser det i bibeln, i de första apostoliska fäderna, hos de kappadokiska fäderna och särskilt hos den helige Basileios den Store och en av Kyrkans stora lärare i dogmatik – den helige Johannes av Damaskus. Den helige Gregorios Palamas utvecklade denna redan befintliga lära genom sin lysande teologiska förmåga och lade fram dess praktiska konsekvenser och dimensioner.

Det är karakteristiskt att denna distinktion började göra sig gällande i diskussioner om den Helige Ande. Filosofen Varlaam av Calabrien vidmakthöll att vi helt enkelt inte kunde veta vad den Helige Ande är, speciellt hans utgående och hur han sändes av Sonen. Inför denna agnosticismens fara lärde den helige Gregorios Palamas att den Helige Andes utgående från Faderns är något annat än det att han sändes från Sonen. Trots att vi alltså inte känner den Helige Andes väsen så känner vi hans energi.

Allt andligt liv är ett resultat och en frukt av den Helige Andes energi. Således kan vi inte, enligt vad helgonen lär oss, delta i Guds väsen men vi kan känna och delta i hans energier. Som den store teologen och läraren i dogmatik, den helige Johannes av Damaskus säger, kan vi se Guds tre enheter: Enheten i väsen hos Treenighetens tre personer, enheten i Kristi person mellan den gudomliga och mänskliga naturen och slutligen enheten i energin mellan Gud och människa.

På detta sätt bevarar den helige Gregorios Kyrkans sanna lära. Om man på Athanasios den Stores tid tvivlade på Kristi gudom så tvivlade man under den helige Gregorios levnad på Guds energier. Man menade att hans energier var skapade. Därför sjunger vi i festdagens apolytikion: ”Ortodoxins ljusstake, Kyrkans fäste och lärare, munkarnas skönhet, teologernas obesegrade förkämpe…”

Kyrkans gemensamma medvetande erkänner den helige Gregorios Palamas som ett helgon och en stor kyrkofader, som en ekumenisk lärare, och inkluderar honom bland de tre hierarkerna och Kyrkans tre stora teologer. Att han kommit att räknas bland teologerna har förlänat honom en plats hos de heliga fäderna. Den helige Gregorios är sannerligen en ” teologernas obesegrade förkämpe”.
Vad mer är att Kyrkan också vid synoder betecknat honom som en rättrogen fader, lärare och teolog. De synodala texterna från 1347 refererar till detta stora helgon och säger:

Men om någon annan någonsin ertappas med att vare sig tänka eller säga eller skriva något emot den nämnde högvördige prästmunken Gregorios Palamas och de munkar som följer honom, eller snarare mot de heliga teologerna och denna Kyrka, då röstar vi mot honom för detta och ställer honom under förbannelse, oavsett om han tillhör prästerskapet eller folket. Mången gång har vi förkunnat på ett värdigt sätt denne respekterade prästmunk Gregorios Palamas och de munkar som följer honom. Då vi undersökt dem och förstått dem till fullo vet vi att de vare sig skriver eller tror något som skiljer sig från den gudomliga uppenbarelsen. De kämpar för det gudomliga Ordet, vår gemensamma fromhet och Tradition på alla sätt, vilket är tillbörligt, och försvarar dem såsom vardande högre i allt än vad inte bara de själva utan också Guds Kyrka och tidigare synodala utsagor betraktar som sofismer. Vidare förklarar vi dem vara Kyrkans och dess tros trogna försvarare, dess förkämpar och hjälp.

Denna synodala text belyser de tre följande sanningarna, vilka alla kristna borde erkänna:

För det första, den helige Gregorios Palamas betecknas som en enkel och sund Kyrkans lärare.

För det andra, den helige Gregorios lära om åtskillnaden mellan väsen och energi, om människans delaktighet i Guds oskapade energier och om det hesychastiska livet är Kyrkans lära och ett rättesnöre för gudaktighet och liv.

För det tredje, var och en som förnekar eller nedvärderar den helige Gregorios Palamas, såväl som det hesychastiska livet vilket han levde och lärde ut, blir exkommunicerad från den Ortodoxa Kyrkan.

Metropolit Hierotheos Vlachos

Metropolit Hierotheos Vlachos

Allt detta pekar på den helige Gregorios stora värde, men också det Heliga Berget [Athos] värde, där den hesychastiska traditionen lever och bevaras till denna dag av fäderna där. Denna hesychastiska tradition är det Heliga Bergets största skatt, ett hopp för världen och de kristnas sanna liv.

Att förkasta det Heliga Berget och den hesychastiska traditionen är i själva verket att förneka den Ortodoxa Traditionen och att skiljas från ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.

Metropolit Hierotheos Vlachos av Nafpaktos, Saint Gregory Palamas as a Hagiorite, utdrag ur Kap. 1 och 13.

(Källa: Mystagogy)

 Gudstjänst på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkomna!

Metropolit Kallistos Ware: “Ikonen – port till himmelen”

Med anledning av Ortodoxins seger vilken vi firar på söndag (första söndagen i stora fastan) uppmuntrar vi våra läsare att lyssna till Metropolit Kallistos föredrag om ikonen som en port till himmelriket (föredraget är på engelska).

Ortodoxins seger firas till minne av ikonvännernas seger över ikonstormarna (=de som var emot bruket av ikoner). Efter flera sekler av stridigheter i det bysantinska riket om huruvida ikoner var tillåtna eller inte (kejsarna drev vanligen linjen att de inte var det, av olika anledningar, medan Kyrkans folk ville bevara ikonerna – en tid när Kyrkan fick många martyrer för ikonbrukets skull) segrade slutligen ikonvännerna. Beslutet om att ikoner skulle användas av Kyrkan togs på det sjunde och senaste ekumeniska konciliet i Nicea år 787. Efter ytterligare en attack mot ikonerna upprättade kejsarinnan Theodora bruket igen år 842. Efter detta beslut firas denna söndag varje år.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkomna!

Förlåtelsens söndag

Frälsaren sänder oss in i fastan med starka tydliga ord:

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. När ni fastar, se inte så dystra ut som hycklarna. De vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara (Matt 6:14-21).

Tre saker är viktiga att komma ihåg denna sista söndag innan fastan: förlåtelse, fasta och barmhärtighet.

När vi träder in i botens tid – som egentligen borde prägla hela vårt liv – är det viktigt att reflektera över ångern och förlåtelsen. Framför allt bör vi minnas att domen är Herrens, vilket föregående söndag lärde oss. Uppehåll dig i denna aspekt blott av din egen frälsning: det är din uppgift att ångra dig för dina överträdelser och be om Herrens förbarmande för dina synder. Det är din broders eller systers uppgift att uppehålla sig vid sina överträdelser och ångra sig inför Gud. Det är ingens uppgift att döma sin nästa. Kom ihåg att “när du dömer en annan fördömer du dig själv” (Rom 2:1). Den helige Dorotheos av Gaza skriver:

Varför inkräktar vi på Guds rätt att döma? det är Guds och ingen annans uppgift att döma, att rättfärdiggöra eller fördöma. Han känner vars och ens vandel och våra förmågor, våra avvikelser och förmågor, vår natur och vår beredvillighet. Allt enligt den kunskap som bara han äger. Och hur vet du vilka tårar din broder fällt för sin synd inför Gud? Du må känna till synden, men du känner inte till ångern.

Det andra viktiga att fundera över är vad fastan egentligen är. Är fastan målet i sig? Absolut inte: fastan är ett medel. Målet är gemenskapen med Gud. Tertullianus uppmanade på 200-talet att “mata bönen med fasta”, fasta är bränsle för bönen och bönen är umgänget med Gud. Men “Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande” skriver den helige aposteln Paulus i Romarbrevet 14:17. Om din fasta för dig närmare Gud och frukterna “rättfärdighet”, “frid” och “glädje” växer inom dig, då vandrar du på rätt väg.

Slutligen det tredje, barmhärtigheten. En fasta utan barmhärtighetsgärningar är inte en sådan fasta Gud vill se. Profeten Jesaja talar tydligt om detta i kapitel 58:

Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säcktyg och aska, vill du kalla det att hålla fasta och en dag till HERRENS välbehag? Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok, ja, dela ditt bröd åt den hungrige skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. 

“Vad spelar det för roll om du lyfter dina händer mot himmelen i bön till Gud om du nonchalerar honom och inte bryr dig om honom när han sträcker sina händer mot dig på gatan?” Den helige Johannes Chrysostomos ord biter hårt. Må vi aldrig glömma de svaga och utsatta – särskilt inte under fastan.

Image

Ömsesidig förlåtelse

Denna söndag kallas också för ”Ostavståendets söndag” då det är sista dagen innan fastan som den ortodoxe kristne äter mejeriprodukter eller animaliska produkter, för att på så vis efterlikna livet i paradiset.

Om förfastan:

Omvändelse är den dörr genom vilken vi träder in i fastetiden, början på vår resa till Påsk. Att omvända sig innebär betydligt mer än självömkan eller en fåfäng ånger över handlingar gjorda i det förflutna. Det grekiska ordet metanoia betyder ‘sinnesändring’: att omvända sig är att låta sig förnyas, att förvandlas i vårt inre synsätt, att se vår relation till Gud och andra på ett nytt sätt. Fariséens fel består i att han inte önskar ändra sitt synsätt. Han är självbelåten, självgod och hindrar på så vi Gud från att handla i honom. Publikanen längtar å andra sidan verkligen efter en sinnesändring. Han är missnöjd med sig själv – ”fattig i anden”.

Liknelsen om den förlorade sonen bildar en exakt ikon av omvändelsen i dess olika stadier. Synden är exil, att vara slav under främlingar och hunger. Omvändelsen är att återvända från exilen till vårt sanna hem. Den är att återfå arvet och friheten i vår Faders hus. Omvändelse innebär dock också att agera: ”Jag vill stå upp och gå”. Dessa två söndagar [Publikanens och Fariséens, samt den Förlorade Sonens söndagar] talade till oss om Guds tålamod och gränslösa barmhärtighet, om hans villighet att godta varje syndare som omvänder sig till honom.

På den tredje söndagen, [Domsöndagen / Köttfastans söndag] blir vi påminda om en kompletterande sanning: ingen är så tålmodig och barmhärtig som Gud, men inte ens han förlåter dem som inte omvänder sig. Kärlekens Gud är också rättvisans Gud, och när Kristus kommer igen i härlighet kommer han som vår Domare. Den Stora Fastan är en förberedelse för Frälsarens andra tillkommelse, för den eviga Påsken i den kommande tidsåldern. Domen är inte något som blott är förlagd till framtiden. Här och nu, varje dag och timma, i det att vi förhärdar våra hjärtan mot andra och misslyckas med att gensvara på de tillfällen vi får att hjälpa dem, drar vi domen över oss själva.

Innan vi träder in i fastetiden blir vi påminda om att det inte kan finnas någon sann fasta, någon uppriktig omvändelse eller försoning med Gud om vi inte samtidigt försonas med varandra. En fasta utan ömsesidig kärlek är demonernas fasta. Vi vandrar inte på fastans stig som isolerade individer men som medlemmar av en familj.

– Metropolit Kallistos Ware.

Prostration

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den heliga Maria av Egypten, Marilyn & Anna Nicole

På söndag firar vi den heliga Maria av Egyptens söndag. Den Heliga Maria av Egypten levde i stor botfärdighet i ödemarken efter ett liv i lidelser. Hela hennes levnadsskildring kan ni läsa här. I en betraktelse över den Heliga Maria skriver ärkeprästen Vladimir Berzonsky så här:

Från att ha varit en syndig kvinna blev du en Kristi brud, o allra mest ärofulla Maria, du är en Gudsrikets brud (Från högtidens kontakion).

Den Heliga Maria av Egypten

Tre kvinnor, den första flera sekler från de andra två, mellan de senare två skiljer blott en generation. De delar sin promiskuitet, den uråldriga vanan att sälja sina kroppar för att uppnå vad de önskar i en värld styrd av män. Var och en av dem blev beryktade för sin skönhet och berömmelse: Den heliga Maria i Alexandria – sin tids Las Vegas – våra båda samtida i Amerikas löpsedlar, där de ständigt var i händelsernas centrum.

Vad som skiljer dessa tre åt är på det sätt vilket deras liv slutade. Den första dog i öknen, de båda andra på vanligt vis i sina sängar. Den Heliga Maria vördas som en förebild för alla som fått sina liv radikalt förändrade genom tron på Jesus Kristus. Den är ingen slump att Kyrkan minns hennes levnad på den söndag i Stora Fastan som föregår Palmsöndagen. Hon visade hur radikalt en människas liv kan förändras genom den Helige Andes nåd när man överlämnar sig helt åt Kristus. Hon berättade sin levnads historia för den Helige Zosima, en munk från Palestina. Herren måste ha sänt en ängel som sade åt henne att ansluta sig till den pilgrimsskara från Egypten som skulle till Jerusalem för att delta på Korsupphöjelsens högtid. Hon betalade resan på det enda sätt hon kunde, “genom att erbjuda sin kropp.” En kraft (var det samma ängel?) hindrade henne från att träda in i kyrkan med folkhopen, och hon insåg då hur syndigt hon levat. Hon tillhörde inte de sant troendes skara. Vad hon delgav den Helige Zosima förklarade hur han fann henne “ensam, rynkig, bränd av solen,” men ändå full av Andens eld.

De andra två, Marilyn Monroe och Anna Nicole Smith skiljdes nyligen från detta livet, och var inte lika lyckligt lottade som den Heliga Maria. Inget så livsomvandlande hände någon av dem. Båda fick avsluta sin levnadsbana för tidigt, båda beroende av lugnande medel av något slag så att de kunde somna, vilket är föga förvånande. Ingen av dem lärde sig någonsin vad den Heliga Maria upptäckte, att det bara är Jesus Kristus som kan mätta själens längtan. Kristus är den störste älskaren, ingen annan, och han allena kan mätta våra kroppars, själars och sinnens längtan. Att som kvinna ta en man till sig i sitt liv utan att de får växa tillsammans bortom sängkammaren och genom livets alla erfarenheter är att bli lämnad ofullkomnad och ensam. Sådana kvinnor måste gå ensamma till sängs, men när sömnen inte infinner sig vände de sig till apotekaren för att få något som kunde befria själen från skuld, och ge dem frid i sinnet.

Att leva i våra dagar är att få dessa och liknande “kändisars” liv kastade i ansiktet vare sig vi vill det eller inte. Jag kan inte dra mig till minnes någon formell religion vad gäller Marilyn, men Anna Nicole brukade bära ett stort kors i ett halsband ibland. Hade det någon andlig innebörd, eller var det bara bling-bling? Oavsett vilket verkade det inte finnas någon i hennes närhet som kunde förklara för henne vilka effekter en hejdlös promiskuitet hade, eller hur det skulle sluta om någon levde så. Ingen pastor förklarade för henne att hon aldrig skulle finna sann kärlek i olika mäns famnar. Eller att hon var ett ämne för kvällens komiker. Eller att nu, till och med efter hennes död, de som gör anspråk på hennes barn gör det för att lägga vantarna på de pengar som kommer med barnet.

Anna Nicole hade Marilyn som förebild, och hon fick sluta sin levnad precis som henne. De gav sina kroppar till män som de trodde kunde förverkliga deras drömmar om rikedom och berömmelse. De använde sina kroppar men försmådde sina själar. I vår tid vill vi att våra berättelser ska sluta lyckligt, men så blev det inte för dessa symboler för “det goda livet.” Nu undrar jag hur många av våra kvinnor som skulle anse den Heliga Maria av Egypten vara en vinnare?

(Från Death to the World No. 16, s. 19-20)

Korsärandets söndag:

På söndag påbörjar vi mid-fastan. Det är den mittersta veckan i Stora Fastan innan Herrens Påsk. Tidigare söndagar har vi firat Ortodoxins seger, samt Gregorios Palamas. Vi har kommit en liten bit på vår vandring genom fastan, och vår strävan och kamp har kanhända förlorat något av den första ivern och inspirationen. Vi behöver uppmuntran. Just nu behöver vi åter skåda och påminna oss om den seger vi vandrar mot, och meningen med fastan. Vi måste få skåda uppståndelsens ljus på vår strävans horisont.

Korsärandets söndag firas i mitten av fastan som en påminnelse om Kristi seger över synden och döden. Denna söndags hymner handlar inte så mycket om Kristi lidande, utan mer om hans seger och triumf över döden. Den Helige Aposteln Paulus skriver kortfattat och kärnfullt om Kristi seger och vårt gensvar (1 Kor 15:54-58):

Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves.

Kristi Kors är fundamentalt för den kristna tron på två sätt, vilka blir tydliga i bibelstället ovan: 1.) Genom Kristi offer för vår skull, och 2.) genom vårt offer för Kristi skull. Kristi seger har “uppslukat” döden, men därmed inte sagt att allt är klappat och klart så fort vi “bekännt Jesus som vår personlige Herre och Frälsare.” Nej, Kristi seger måste bli verklig också i våra liv, genom Kristi kors’ kraft och vår samverkan. Paulus skriver ju också att vi ska “stå fasta” och “arbeta hängivet” i Herren. Om någon misstror Aposteln Paulus som auktoritet i tron kan vi lyssna till Frälsarens egna ord om vår kamp och strävan:

Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig (Mark 8:34).

Och på ett annat ställe gör han det klart och tydligt att

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det (Matt 10:38).

Kristi kors i vår mitt är både ett träd under vilket vi finner skugga och ny kraft, och det avrättningsredskap som det var designat att vara. Det ger oss styrka i kampen att se på det, och det påminner oss om att döda lidelserna, synden och döden i våra kroppar, med hjälp av Guds kraft. I synaxarion för söndagen står det så här:

Kristus tröstar [genom korset] oss som är i öknen, så att säga, tills han kommer att leda oss upp till det andliga Jerusalem genom sin uppståndelse. Ty korset kallas för livets träd, det träd som var planterat i paradiset, och av den anledningen har våra fäder planterat det mitt i den heliga fastan. Så minns vi både Adams saliga tillstånd, och hur han förlorade det, men också att ett deltagande i detta träd håller oss levande så att vi inte längre dör.

Fragment av Kristi kors, som förvaras på klostret Vatopedi på berget Athos.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den Helige Gregorios Palamas’ Söndag:

Välkomna att fira aftongudstjänst med oss på söndag. Söndagens högtid är med anledning av den Helige Gregorios Palamas, som lär Kyrkan att de kristna kan gudomliggöras genom Guds nåd i den Helige Ande. Det är ett till firande av föregående söndags tema: Ortodoxins seger.

Den Helige Gregorios Palamas

Den Helige Gregorios Palamas, ärkebiskop av Thessaloniki, föddes 1296 i Mindre Asien. När turkarna invaderade flydde familjen till Konstantinopel, där Gregorios fick sin tids bästa utbildning. När han var 20 år flydde han från staden till det heliga berget Athos, och blev novis i Vatopedi-klostret där. Som andlig fader tilldelades han munken Nikodemos av Vatopedi. Senare vigdes Gregorios till munk och inledde sin asketiska bana. Ett år senare uppenbarade sig den Helige Johannes Teologen för honom och lovade honom sitt andliga skydd.

Efter en tid flyttades Gregorios till ett litet eremitage som kallades Glossia. Igumenen där undervisade den unge Gregorios hur man bad riktigt koncentrerad andlig bön. Sådan bön som fäderna lärt ut: Evagrios av Pontos, Makarios av Egypten, Symeon den nye Teologen m.fl. Denna bön upplyser bedjaren med oskapat ljus, och kräver stor stillhet och tystnad. Därför kom den att kallas ”Hesychastisk bön” (från Grekiskans ”hesychia” som betyder lugn, stillhet). De som praktiserade denna bön kallades ”hesychaster.” Gregorios omfamnade denna form av bön helhjärtat och gjorde den till ett fundament i sitt liv.

År 1326 vigdes Gregorios till präst i Thessaloniki. Han kombinerade sin prästtjänst med sitt eremitliv: Fem dagar i veckan spenderade han i tystnad och stilla bön. På lördag och söndag var han hos sin församling i staden. Då firade han den Gudomliga Liturgin, andra gudstjänster, samt predikade och undervisade. Så småningom startade han en liten kommunitet utanför staden för bön, dit en del munkar kom. Efter några år flyttade han dock tillbaka till Athos igen och levde i avskildhet på St. Savvas skete. 1333 blev han igumen på klostret Esthygmena på norra Athos, men tre år senare återvände han till sin skete för att arbeta med teologiska verk, vilket han fortsatte med till sitt livs slut.

Under sin levnad fick den Helige Gregorios stå i centrum för en av de viktigaste händelserna i den Ortodoxa Kyrkans historia. Genom den sk. Hesychastiska striden fick han visa sig vara en sann försvarare av den Ortodoxa tron.

Den mycket lärde munken Varlaam hade kommit till Konstantinopel från Calabria i Italian 1330. Han hade författat traktater om logik och astronomi, var en skicklig talare, och fick en stol i huvudstadens universitet. Där började han förklara den Helige Dionysios Areopagitens skrifter, vars apofatiska teologi var lika erkänd i öst som i väst. Efter att ha träffat de hesychastiska munkarna på berget Athos anklagade han dem för heresi, eftersom de menade sig skåda Guds ljus i sin bön. Ingen kan skåda Gud, menade Varlaam, i sann apofatisk anda. I dispyter med munkar på olika ställen försökte han förklara att ljuset vid Kristi förklaring på berget Tabor var skapat, och ibland gick han så långt att han förminskade den hesychastiska bönen och skådandet av det oskapade ljuset till ett skämt.

Den Helige Gregorios gjorde först motstånd, efter bön om hjälp från munkarna på Athos, genom att tala om saken i predikningar och andra tal. När han såg att det var gagnlöst skrev han om det i sina teologiska verk. Så författades ”Ett trefaldigt försvar av de Heliga Hesychasterna” (1338). Vid Konciliet i Konstantinopel 1341 fick den Helige Gregorios Palamas möta Varlaam i en debatt i den Heliga Vishetens Kyrka. Debatten skulle handla om berget Tabors ljus och dess natur. Konciliet accepterade Gregorios mening den 27:e Maj 1341, att Gud, onåbar till sitt väsen, uppenbarar sig själv i sina energier, som riktas mot världen och går att uppfatta, likt ljuset på berget Tabor, men som ändå inte är materiellt eller skapat. Varlaams lära förkastades som heresi, och han själv blev förkastad och drog sig tillbaka till Calabria.

Striden mellan Palamiterna och Varlaamiterna var dock inte över än på länge. Flera lärjungar till Varlaam – däribland patriarken Joahannes XIV Kalekos och Kejsaren Andronikos III Paleologos – anklagade Gregorios Palamas för att skapa oreda i Kyrkan. Patriarken exkommunicerade Helgonet efter att han skrivit ett försvar på anklagelserna, och han blev satt i fängelse i tre år. När den gamle patriarken dött och ersatts av Isidoros blev den Helige Gregorios frisläppt och upphöjd till ärkebiskop av Thessaloniki. Efter en turbulent tid vid biskopstronen i Thessaloniki led också Gregorios tid på jorden mot sitt slut. Kvällen innan han dog uppenbarade sig den Helige Johannes Chrysostomos för honom och sade: ”Till himmelen! Till himmelen!” Den Helige Gregorios dog i frid den 14:e November 1359. Han blev helgonförklarad år 1368 av ett Koncilium i Konstantinopel, lett av patriarken Filotheos, som också skrev hans levnadsskildring och helgongudstjänster.

För ett långt föredrag av biskop KALLISTOS (Ware) om den Helige Gregorios Palamas, Guds väsen och energier, och om den hesychastiska bönen, klicka på denna länk.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Gregorios Palamas katedral i Thessaloniki, där helgonets reliker vilar.

“Tänk på döden”; om Domsöndagen:

På söndag firar vi “domsöndagen”, en dag under kyrkoåret då vi speciellt fokuserar på Kristi förskräckande dom över oss människor. Två saker ska sägas först, innan vi går vidare:

1.) Kristi dom är i slutändan något positivt, då dom innebär att rättvisa skipas, och de onda krafter som skiljer oss från Gud får sitt rättmätiga straff.

2.) Den Ortodoxa Kyrkan minns denna dag under hela kyrkoåret genom olika böner och i de troendes liv. Här är en förbön från den Gudomliga Liturgin:

Att vårt livs slut må vara kristligt och stilla, utan smärta och skam, och om en god räkenskap vid Kristi förskräckande dom, låt oss bedja till Herren.

Varför fokusera på Kristi dom en hel söndag under kyrkoåret? Därför att det alltid finns en risk att vardagens böner blir just vardagsmat, och därmed förlorar sin innebörd för bedjaren. Domsöndagen gör oss påminda om vart vi färdas, på ett alldeles speciellt sätt.

En Ortodox präst frågade sin församling: “Vad är Kyrkans mål? Varför finns den?” Svaret på frågan gav han strax: “Kyrkan finns för att förbereda sina medlemmar för döden. Det är dess uppgift.”

Den Helige Johannes Klimakos skriver i sin “stege” följande om att minnas döden:

På samma sätt som bröd är den mest grundläggande födan, så är tanken på döden det mest väsentliga arbetet.

Varför detta fokus på döden? Borde vi inte fokusera på att leva innan vi dör? För att svara på den frågan måste vi ställa oss andra frågor: vad är det att leva, och vad är det att dö?

Att leva fullt ut innebär inte att förverkliga sina drömmar och ideal, att lyckas med sin karriär, att “bli någon” i världen. Vittnar inte de kända och rikas liv om den tomhet som finns i att sträva efter det? Nej, att leva fullt ut innebär att dö. Det innebär att dö från den korrumperade version av sig själv man är, och genom döden också låta sig förvandlas efter den sanna bilden av en människa. Det är att dö från sig själv, och uppstå som en ny människa i Kristus. Vi människor må ha en bild av människor grundad på den erfarenhet vi har av oss själva. Där finns somligt gott i oss, men den som blickar ut över skapelsen ser öppna sår och slagna lidande personer. Det mänskliga i oss är korrupt, förvanskat, sjukt. En förändring måste ske, och Kyrkan har under mer än två millennier tillhandahållit medicinen: Asketisk andlig kamp mot lidelserna inom oss, en kamp som tar sin början i fastan. Med Guds kraft kan vi ta upp kampen mot lidelserna, egot, passionerna, och så mer och mer komma att likna den sanna bilden av människan: Jesus Kristus som blev människa för vår skull.

Den Helige Isak Syriern ropar “död åt världen”, och skriver:

“Världen” är det övergripande namnet på passionerna. När vi vill ha ett gemensamt namn på dem kallar vi dem världen. Men när vi vill särskilja dem och använda deras speciella namn, då kallar vi dem för passionerna. Passionerna är följande: kärlek till rikedom, längtan efter ägodelar, kroppslig njutning vilken föder sexuell lidelse, kärlek till ära vilken föder avund, längtan efter makt, arrogans, och högmod, längtan efter att klä sig själv i lyxiga kläder och fåfänga smycken, strävan efter mänsklig ära vilken föder hätskhet och ilska, samt fysisk fruktan. Där dessa passioner slutar att verka, där är världen död.

Någon har sagt om helgonen att de var döda medan de levde, ty trots att de levde i köttet levde de inte för köttet. Granska dig själv och se vilka av dessa passioner du lever för. Då ser du hur mycket du lever för världen, och hur långt ifrån du är död för den.

Kort sagt: Dö innan du dör, så slipper du dö när du dör. Domsöndagen påminner oss om trons allvar, och om Guds barmhärtighet. Så här ber Kyrkan på domsöndagens aftongudstjänst:

Ve dig, du nedsvärtade själ! Hur länge innan du upphör med att göra ont? Hur länge skall du sova i lathet? Varför tänker du inte på dödens hemska stund? Varför bävar du inte inför Frälsarens  fruktansvärda altare? Vad skall du månne svara, eller vilken orsak skall du ge, när dina handlingar står upp för att anklaga dig och dina gärningar träder fram för att fördöma och vederlägga dig? Därför, o min själ, tiden är inne, skynda i tro innan det är för sent, och ropa: jag har syndat mot dig, o Herre, jag har syndat, men jag känner din barmhärtighet, o gode Herde, du som älskar människorna. Förbjud mig inte därför, att stå vid din högra sida, för din oändliga nåds skull.

den yttersta domen

Välkommen på Typikagudstjänst nu på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den heliga Maria av Egyptens söndag:

På söndag firar vi femte söndagen i stora fastan, och minnet av den heliga Maria av Egypten. Traditionen kring den heliga Maria av Egypten säger så här:

Den egyptiska Maria , även kallad ”synderskan,” levde under 47 år ett strängt asketiskt liv i öknen under 300-talet. En gammal abbot, Zosima, färdades över floden Jordan och in i öknen för att beska en gammal helig fader. Plötsligt såg han en gestalt som vandrade i öknen alldeles naken och svartbränd av solen. Detta var Maria av Egypten. De två samtalade, och Maria berättade för fader Zosima om sitt liv:

”Jag är född i Egypten. När jag var tolv år gammal kom jag till Alexandria. Där förde jag under sjutton år fritt och öppet ett liderligt leverne – ingen nekade jag att njuta min kropp. När sedermera människorna där i trakten allmänt började fara upp till Jerusalem för att där tillbedja det heliga korset, bad jag några sjömän ta mig med på resan. Då det blev fråga om färdpenningen, sade jag: Någon anna färdpenning kan jag inte erlägga än denna; att ni må förfoga över min kropp.’ Så blev det. Vi anlände i Jerusalem, och tillsammans med andra pilgrimer skulle vi gå in genom kyrkporten för att tillbe det heliga korset. Då kände jag mig plötsligt stött tillbaka av en osynlig makt, och fann mig alldeles ur stånd att träda in i kyrkan. Gång på gång försökte jag gå över tröskeln, men jag kom inte längre än så trots att alla andra inte verkade hindras på något sätt. Då gick jag in i mig själv och genast stod den tanken klar för mig att det berodde på mina gruvliga synders skull. Jag började slå mig för mitt bröst, gråta bittert och sucka från djupet av mitt hjärta. Jag vände mig om och såg en ikon av Gudaföderskan Maria. Då bad jag till henne om hjälp att få träda in i kyrkan. Samtidigt lovade jag henne att avsäga mig världen och leva i kyskhet från och med nu. Efter denna bön provade jag att träda in i kyrkan igen, och denna gång gick det. I djup andakt tillbad jag det heliga korset. Sedan hörde jag en röst som sade till mig: ‘Gå över Jordan, så ska du bli frälst.’ Alltså gick jag över Jordan och kom till denna öken. Här har jag nu levt i 47 år utan att träffa en enda människa. I sjutton år var jag hårt ansatt av köttets anfäktelser, men nu har jag med Guds hjälp besegrat dem. Detta är min historia. Bed nu för mig!”

Nu föll den gamle Zosima ned och prisade Gud för vad han fått höra, och hur Gud hade verkat i sin tjänarinna. Maria bad honom komma tillbaka till floden Jordan med Herrens heliga Kropp och Blod nästa gång han skulle fira den heliga Eukaristin. Så gjorde han, och såg henne då på andra sidan stranden, och sedan hon gjort korstecknet gick hon över floden. Ho tog emot gåvorna, och bad honom komma tillbaka ett år senare igen. Sagt och gjort, Zosima kom tillbaka nästa år, och fann då Maria död på platsen där de skulle ses. Han begravde henne i öknen och återvände sedan till sitt kloster och prisade Gud.

Johannes Klimakos söndag:

På söndag firar vi den helige Johannes Klimakos söndag. Om Johannes kan du läsa här nedanför (från Menologion of st. John of Shanghai). Mitt i fastan får vi minnas och vörda denne munk som står som ett lysande exempel på hur den asketiska kampen kan föras. Den som läser hans kända verk “Stegen” finner snart goda hjälpmedel för sin egen strävan.

Munken Johannes Klimakos (”av Stegen”) hedras i den heliga Kyrkan som en stor asket och som författare av det kända andliga verket “Stegen,” (därav epitetet [Lestvichnik (Slav.), Klimatikos (Grek.), Climaticus (lat.)]. Traditionen säger att han föddes omkring år 570, och var son till de heliga Xenophones och Maria (26:e Januari). När Johannes var 16 år inträdde han i Sinai-klostret. Abba Martyrios blev instruktör och vägledare för honom. Fyra år efter det avlade hl. Johannes klosterlöften. Under 19 år kämpade munken Johannes asketiskt i lydnad till sin andlige fader. Efter att abba Martyrios dött valde Johannes att leva som eremit, och flyttade till en öde plats som heter Tholos, där han tillbringade 40 år i tystnad, fasta, bön och ångerns tårar. Det är ingen slump att Johannes, i “Stegen,” talar mycket om ångerns tårar: “Precis som eld brinner och förstör ved, så tvättar tårar bort all orenhet, både yttre och inre.” Hans heliga bön var stark och effektiv, vilket framgår av följande exempel ur Guds älskade helgons liv:

Munken Johannes hade en elev, munken Moses. En gång beordrade läraren sin elev att göra i ordning mark i trädgården för odlingsbäddar. Då han uppfyllt detta i lydnad lade sig munken Moses ner för att vila i skuggan av en stor sten, på grund av den starka sommarvärmen. Munken Johannes var samtidigt i sin cell och vilade efter en bönepass. Plötsligt visade sig en man med märkligt utseende för honom och väckte den heliga asketen. Mannen sade förebrående till honom: “Hur kan du, Johannes, vila fridfullt här, när Moses är i fara?” Munken Johannes vaknade genast upp och började be för sin elev. När hans lärjunge återvände på kvällen frågade munken om någon form av olycka drabbat honom. Moses svarade: “Nej, men jag var nära en stor fara. En stor bit av den sten jag vilade mot, bröt sig loss när jag hade somnat, och missade mig precis. Som tur var drömde jag att du ropade på mig, så jag vaknade och började springa därifrån, och i samma ögonblick föll den stora stenen med ett brak på just den plats där jag hade legat.”

Den helige Johannes liv präglades av hans måttlighet. Han slutade inte sova, men han sov aldrig för mycket, bara så mycket som var nödvändigt för bibehålla sin styrka, så att en oupphörlig vaksamhet inte skulle lämna honom och förstöra sinnet. “Jag fastar inte för mycket – sade han om sig själv, – och jag överlämnar inte mig själv åt för hårda vakor, jag sover inte på marken, men jag lever återhållsamt, och Herren är snar att rädda mig.” Ett annat anmärkningsvärt exempel på munken Johannes ödmjukhet är det följande: Begåvad med en djupt sinne, och efter att ha blivit klok genom djup andlig erfarenhet, tog han kärleksfullt emot alla som kom till honom för att vägleda dem till frälsning. Men när det dök upp några som genom avundsjuka anklagade honom för pratsamhet, som de menade berodde på hans fåfänga, blev Johannes tyst under ett års tid, för att inte ge någon anledning till skuld. De avundsjuka insåg sitt misstag och de gick själva tillbaka till det asketiska livet med en begäran om att inte bli berövade den andliga vinsten av att samtala med honom.

För att dölja sin asketiska kamp från folk drog munken Johannes sig ibland bort till en grotta, men vittnesbörden om hans helighet spred sig långt utanför orten: oupphörligt kom besökare till honom från alla samhällsgrupper, för att få höra hans ord om uppbyggelse och frälsning. Vid 75 års ålder, efter fyrtio års asketisk kamp i ensamhet, blev munken vald till igumen (abbot) i Sinaiklostret. I ungefär fyra år styrde munken Johannes det heliga Sinaiklostret. Mot slutet av sitt liv, gav Herren honom klarsynthetens och undergörandets nådegåvor.

Det var under sin tid som igumen på klostret som han skrev sin välkända bok “Stegen,” – en instruktion för att stiga till andlig fullkomlighet. Han förklarade titeln på följande sätt: “Jag har konstruerat en uppåtstigandets stege … från det jordiska till det heliga … i form av Herrens trettio levnadsår. Efter att symboliskt ha uppnått Herrens ålder, befinner vi oss med de rättfärdiga och säkra från att falla ner.” Syftet med detta arbete är att lära sig att för att nå frälsning krävs stor självförnekelse och krävande asketisk kamp. “Stegen” förutsätter dels en rening från syndens korruption, att utrota laster och passioner i den gamla människan, dels återupprättandet av människan i Guds avbild. Trots att boken är skriven för munkar får en kristen som lever i världen hopp och vägledning för uppstigandet till Gud, och en hjälp för sitt andligt liv genom den. Boken har också blivit en klassiker i de Ortodoxa klostren. De olika stegen i hans bok, som leder från klarhet till klarhet på vägen till människans fullkomning, är inte något som sker hastigt, utan som gradvis uppnås, som i Frälsaren egen utsaga: “himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka till sig det med våld” (Matt 11:12).

Apolytikion, ton 8:

Du gjorde den karga vildmarken fruktsam med strömmarna av dina tårar; och genom dina djupa suckar och din kamp har du gett hundafaldig skörd. Således har du blivit en stjärna för himmelen som skiner med mirakler. Därför, o rättfärdige fader Johannes Klimakos, bed för oss inför Kristus vår Gud att han må rädda våra själar.

Typika på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkommen!