Predikan på lame mannens (Joh 5:1-15) söndag 2016

Fader Mikaels predikan på lame mannens söndag 2016. Episteln var från Apostlagärningarna 9:32-42. Evangelieläsningen var ur Johannesevangeliet 5:1-15. Läs gärna söndagens texter innan du lyssnar till predikan.

Podcast logotyp

Predikan på lame mannens (Joh 5:1-15) söndag 2016

 
Play/Pause Episode
00:00 /
Rewind 30 Seconds
1X

Palmsöndagen och människans flyktighet

På söndag firar vi palmsöndagen. Här kan du läsa biskop Theofanes Eremitens reflektion över söndagens evangelietext:

Vem tog inte emot Herren när han red in i Jerusalem, likt en segrande kung? Och vem ropade inte vid det tillfället: “Hosianna, Davids son!” (Matt 21:15)? Men så ick blott fyra dagar, och samma folkhop skrek med samma stämmor: “Korsfäst, korsfäst!” (Joh 19:6). Vilken förunderlig förändring! Men varför blir vi förvånade? Gör vi inte precis samma sak när vi tar emot de heliga mysterierna, Herrens kropp och blod, för att knappt hinna lämna kyrkan innan vi glömmer allt – både vår vördnad och Guds nåd mot oss? Vi hänger oss som förut åt egoistiska handlingar – till en början små, men senare även stora. Kanske korsfäster vi Herren inom oss själva redan innan fyra dagar gått, fastän vi inte ropar “korfäst!” Herren ser allt detta och uthärdar det. Ära vare din långmodighet, Herre!

Låt oss hälsa Herren som konung och Gud i våra hjärtan, och förbli vid den bekännelsen i tro och liv.

Välkommen till typikagudstjänst kl. 10:00 i “kryptan” i Vasakyrkan, centrala Göteborg.

Patriark Johannes tal den 6/12 2014

Hans salighet John X tal vid hans eminens Josef Zehlaoui troninstallation New York den 6/12 2014.

Ers Eminens Metropolit Josef,

Mina bröder biskoparna och mina älskade präster,
Ärade gäster och älskade bröder och systrar i Kristus,

Metr Josef Patr JohannesJag talar till er i Kristi frid. Jag talar till er med Ordets ord, han som bodde ibland oss: “Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er.” (Joh 14:27). En troninstallation av en biskop i kyrkan är en installation av fred och kärlek i hennes mitt. Nu uttrycker kyrkan sitt fulla väsen som en gemenskap som styrs av kärlek. Sayedna Josef, jag talar till er personligen, i alla dina bröder i den Antiokenska Ortodoxa Kyrkans namn:

Här står vi nu inför kyrkans tron. Denna tron kommer att hedras av din kärlek, täckas av din visdom och hållas glödande med din apostoliska antiokenska iver. Välsigna denna tron, vara välsignad av den genom din uppoffrande tjänst och välsigna kyrkan som anförtrotts din faderliga omsorg. Din föregångare, Metropolit Philip av salig åminnelse, som du kände mycket väl och som vi uppskattar högt, offrade hela sitt liv och gav det för kyrkans väl. Vi är helt övertygade om att ers eminens ska fortsätta Metropolit Philips arbete och samarbeta med de andra biskoparna i ärkestiftet, vilka vi sänder våra hjärtliga hälsningar. Vi tar också tillfället i akt att nämna vikten av utvecklingen av missionen, socialt- och pedagogiskt arbete, klosterliv och kulturellt arbete genom ett väletablerade centra i ärkestiftet.

Den Antiokenska Kyrkan är Ordets Kyrka. Hon är det inkarnerade Ordets och den tillämpade teologins Kyrka. Denna Kyrka stäckte ut sina grenar här i Amerika och riktade sig till sina barn och till världen med tidningen “Ordet” (el-Kalima/the Word) år 1904 och framåt. Alla dessa fakta understryker att Antiokia är ett sanningens ord. Antiokia är beväpnad med fridens ord, fredens ord. Detta fredens ord har en östlig identitet. Denna östliga identitet motsäger inte det faktum att Antiokias trogna är utspridda över hela världen. Antiokias Kyrka har en rättighet och en skyldighet, i alla tider och på alla platser, att ta hand om sina barn var de än finns och närhelst behov dyker upp.

För över hundra år sedan sade vår föregångare, patriarken Meletius II detta: “Hur mycket jublar en människas hjärta när, efter att ha planterat ett träd, han ser det växa, blomstra och bära frukt. Eller bättre, hur glad är hjärtat hos en far som har arbetat för att fostra sin son, när han ser att hans son uppfyller hans förhoppningar, liksom som sina bröders och vänners förhoppningar! På samma sätt gläder sig hjärtat i den heliga Kyrkan av Antiokia idag.” Dessa var de ord vår föregångare sde för så länge sedan, när han var stolt över att se de ansträngningar som en stor man, Raphael (Hawaweeny), gjort. Låt mig nu säga, kära bröder och systrar, att samma ord är sanna idag. De uttrycker den stolthet moderkyrkan i Antiokia har när hon ser det planterade trädet, ärkestiftet i New York och hela Nordamerika, blomstrande och bära frukt. Detta träd kom att blomma genom den gudomliga nåd som hennes fromma män tidigare sänt: Raphael Hawaweeny, Victor Abou-Assali, Antonios Bashir, Philip Saliba och nu Joseph Zehlaoui, vars tronbestigning vi firar.

Jag kommer till dig från Mariakyrkan i Damaskus, från “strada recta”, “raka gatan” (Apg 9:11). Jag kommer till er och bär i mitt hjärta den symfoni av kärlek, uthållighet och styrka i hoppet från kyrkklockorna i våra kyrkor i öst. Jag kommer för att säga att det historiska område som är Antiokias patriarkat inte bara är en symbolisk aspekt i våra liv. Det är en viktig del av vår identitet. Denna identitet döptes med Peter och Paul och nedsänktes i de heliga martyrernas blod. Denna identitet började med de första stegen av de lärjungar som kallade kristna i Antiokia (Apg 11:26), fortsatte med våra förfäder som bevarade sin tro intakt, och fortsätter nu, och kommer att fortsätta så, trots alla tragedier som äger rum i vårt hemland. Denna identitet är huggen i Libanons berg och implanterad i hennes kuster och dalar. Denna identitet omfamnar soluppgången i Syrien och soluppgången av Syriens historia. Denna identitet kommer från trakten av Betlehem. Den kommer från det kristna Jerusalem. Den forsar fram med floderna Eufrat, Jordan, Nilen och Tigris, och med dem ger den liv till jorden i Irak, Egypten, Palestina och Jordanien.

Vi kommer till USA för att berikas av vår älskade gemenskaps närvaro. Femte och sjätte generationen amerikaner, men ändå av Antiokia, Antiokias Kyrka och Antiokias hemland i varje enskild individs hjärta som samlas i den eukaristiska gemenskapen.

I denna älskade gemenskap löses dess hemlands gränser upp i brinnande kärlek till varandra och i bön för fred i vår älskade hemland. I detta älskade ärkestift fullkomnas evangelisationen som är Antiokias historiska missionskallelse. Detta ärkestift känner inte någon skillnad mellan konvertit och vagga (alltså de som vuxit upp i ortodoxa familjer), utan hon erkänner verkligen en bägare av kärlek, där alla är en del av den förhärligade Kristus. Vårt folk och präster erkänner och lever sin kristendom genom att upprätthålla en god och djup inbördes gemenskap, och ett broderskap med andra kristna bekännelser som är närvarande här.

Östern, hela världens fyr, är sårad. Istället för fred hör vi krigstrummor. I stället för en politik som släcka konflikter hör vi om att stödja en specifik grupp militanta. Vår vädjan når ut till hela mänskligheten.

Låt vårt folk leva! Låt Syrien leva! Låt Libanon leva! Låt Irak leva! Låt Jordanien leva! Låt det sårade Palestina bli helat och låt henne leva! Låt Egypten leva! Vissa säger att krisen i Syrien bara har en inhemsk karaktär, att det är inbördeskrig. Men ingen i världen tror verkligen att denna förmodade inhemska karaktär av krisen kan förklara den uppenbara utländska karaktären av det. Låt mig tala vara mer ärligt: våra barn dödas med bomber som skickas från andra länder. Bespara våra barn från extrema ideologiers hjärntvätt. Låt dem se ansträngningarna att upprätta fred. De behöver inte örlogsfartyg, eller fartyg för transport utomlands. De behöver en olivkvist och en vilja för fred. Våra barn är trötta på plattityder som används som slagord. Våra barn behöver inte gränslinjer, utan snarare respekt för sina grannländers gränser. Våra barn föddes för att känna det vackra i vårt Östern, inte terrorism. Takfirism råder; dvs bruket att fördöma en annan mans religion som lögn eller en otrohet. Denna attityd, i kombination med blind religiositet råder. Nu kan hela världen se vad som händer i Syrien och i alla östern. Fallet med de kidnappade ärkebiskoparna i Aleppo, Youhanna Ibrahim och Paul Yazigi, tillsammans med många andra, ställer en tydlig scen inför våra ögon av vad som händer i vårt hemland. Den internationella tystnaden kring denna kidnappning är en djup skam som ordlöst fördömer dem som är ovilliga att se vad som händer. Låt världen se denna konkreta och verkliga tragedi så som det verkligen är. Låt världen se med båda ögon vidöppna, inte genom något särskilt intresses perspektiv. När vi tänker på USA, lyfter vi principen om självbestämmande som antogs i denna nation från dess grundande. Denna princip, självbestämmande för alla folk på denna jord, är dyrbar för oss Antiokener. Vi ber, arbetar och hoppas att denna princip om respekt för alla människor upprätthålls överallt.
Kära bröder, jag tar tillfället i akt i denna underbara församling att tacka hans eminens Metropolit Josef som samlat oss alla här tillsammans. Jag tar tillfället i akt att uttrycka min faderliga kärlek till alla våra trogna i Amerika och Kanada. Jag tar tillfället i akt att hälsa alla våra bröder, företrädare för systerkyrkorna. Jag ger dig de varmaste hälsningarna och brinnande bön från dina syskon i vårt hemland. Må vår barmhärtige Gud välsigna era familjer och välsigna oss alla att följa alltmer i kärlekens symfoni och med en enhet i vårt stöd till våra hemländer, till den heliga apostoliska Kyrkan av Antiokia och hela Östern. Du kan lita på, älskade, att din moder kyrka är en stöttepelare för dig och du är en styrka för henne. Må Herren göra det möjligt för oss att leva i harmoni med varandra alltid.  Honom tillhör äran och makten, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Om Palmsöndagen

Den välsignade Theophylaktos undervisar om Palmsöndagen i sin kommentar till Lukasevangeliet 19:28-40.

Kristi intåg i JerusalemNär Herren sätter sig på åsnan, visar han två ting. Det ena är att uppfylla profetian: Se din konung kommer till dig (Sak 9:9). Det andra är att han vill rida på ett nytt, orent och otämjt hednafolk. – Han behövde inte djuret för den långa vägens skull. Han som hade gått hela vägen från Galileen till Jerusalem till fots, skulle han behöva en åsna för vägen mellan Betania och Jerusalem, det är ju en kort sträcka som alla vet? Som jag sade gjorde han det med en fördold innebörd. Fålen var bunden och hade många herrar men blev löst av apostlarna, alltså de utsända. Detta innebär följande: Betania betyder lydnadens hus, Betfagre käkbenshuset, och där bodde det präster. Åt dem gavs käkben, såsom det står i Lagen (5 Mos 18:3). Käkbenet betecknar lärans ord, som de själsliga käkbenen åstadkommer och utformar. Det var alltså till det undervisande Ordets och lydnadens hus som Herrens lärjungar sändes för att lösa det folk som var bundet i synder, i många omsorger om detta livet och i stället för att ha många herrar och gudar får de en Herre och en Gud och Fader. Där det inte finns något lydnadens hus, finns det inte heller någon mottaglighet för lärans ord, som skänktes där, och inte heller blir fålen löst.

Det var två som sändes. Det innebär att när folket skall föras till lydnad för Kristus, så är det två slag som samverkar: profeter och apostlar. Och de hämtar folket i en by, för att vi skall veta, att det folket var mycket rått och obildat.¹ Varken Moses eller profeternas ord hade suttit på fålen, utan det var ett otämt föl. – Om det också var barn som ropade Hosianna, såsom en annan evangelist säger, så betecknas dessa det nya folket genom att de tror på Jesus som kom som Davids son såsom människa, och de lovade Gud som det är skrivet: Det folk som blir skapat skall lova Herren (Ps 102:19).

De bredde ut sina kläder, och det ser ut att beteckna, att de som är värdiga att prisa Jesus tar av sig den gamla människan och brer ut den under honom för att lägga den under honom, så att han kan beträda den och helga den, så att inte köttet längre står emot anden (Gal 5:17). Då kunde de också säga: Jag ödmjukade mig för Herren, och han hjälpte mig (Ps 37:6). Lukas säger, att hela lärjungaskaran lovade Herren, och han kallar alla för lärjungar som följde Jesus, inte bara de tolv eller de sjuttio, utan hela folket som följde Jesus antingen för undrens skull eller för att de till en tid dragits till hans lära. Bland dessa fanns också barn såsom de andra säger. Dessa fördes av Guds kraft och bekände Jesus som konung, som kom i Herrens namn, dvs som Gud, och de sade: frid i höjden, vilket betyder, att den forna fiendskapen med Gud är slut. Ty Gud är inte en jordisk kung. När han nu kommer på jorden, måste det finnas frid i himlen. Därför är det ära i höjden, där änglarna lovsjunger i samma endräkt och försoning som den Gud och konung som kommer till oss på fålen har skänkt oss. Just detta, att han som är Gud visar sig på jorden och vandrar i vårt land, hos oss som är hans fiender (Rom 5:10), är bevis på att ett förbund har slutits mellan oss och honom.

Men fariseerna muttrade över att folkhopen kallade honom konung och lovsjöng honom som Gud. De menade, att kunganamnet ledde till uppror och hädelse av Herren. Men Jesus sade: Om de tiger, kommer stenarna att ropa. Han ville säga, att människorna inte säger detta för att smickra honom utan därför att de har blivit övertygade genom alla de kraftgärningar som de sett, och därför bär de fram denna lovsång.

 

1.) Liksom lantbefolkningen anses ha rustika seder, så var hedningarna utan den fostran som Lagen och profeterna gett Israel.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Patriark Johannes fastebrev 2014

patriarkens fastebrev   Johannes X, patriark av Antiokia och hela Östern, genom Guds nåd.

Bröder, herdar i Antiokias heliga Kyrka; älskade barn i alla stift som tillhör denna apostoliska kyrka.

Mina bröder och kära barn i anden, vilkas styrka och förtröstan på Gud stärker oss.

Då vi träder in i denna botens tid som för oss till Kristi kors och hans – och vår – uppståndelse ställs vi under dessa dagar inför en förväntan på Jesus och hans gudomliga tröst som han ger sina älskade människor, för vilka han steg ner från höjden, tog mandom av Jungfrun, underordnade sig människors levnadsvillkor, villigt gick korsets väg, för att så kunna uppstå från de döda och bli förstlingsfrukten av vår uppståndelse från vår jordiska misär och prövning.

Jesus valde korsets väg och drack från dödens kalk helt enkelt för att tala om för oss att denna tids prövningar inte kommer att förmörka vår hopp till ljuset, och att motgångarna inte kan övervinna uppståndelsens ljus.

Då vi nu träder in i denna ångerns tid som den Stora Fastan utgör har vi sagt farväl till bröder, fäder och mödrar som hastigt tagits ifrån oss av plötslig och grym död, men som vi hoppas få träffa igen i Kristi ljus.

Vi tar emot dessa dagar under det att våra bröder och systrar, bland vilka finns biskopar, präster, munkar, nunnor och våra älskade barn, kidnappats och lider av denna världens grymheter.

“Vi ska inte fira utan dem. Vi har inte, och kommer inte spara någon kraft i att ordna med ett tryggt återvändande för dem.”

Bröder! Trots dess stränghet låter dessa tider tröstens ande växa och vår empati gror. Fastan är grundad på kärleken, stärks av almosegivandet och fullkomnas genom renhetens och kyskhetens surdeg. Fasta och almosegivande är omöjliga att skilja åt.

Fasta, barmhärtighet, almosegivande, renhet och omsorg om grannar och människor i behov är stigar till den gudomliga nådens port och så medel till att vinna Guds vänskap. En av kyrkofäderna, Peter Chrysologos (“med de gyllene orden”) beskriver fastans pelare:

“Bröder, fastan spirar inte om den inte vattnas med barmhärtighet. När barmhärtigheten sinar torkar fastan ut, ty barmhärtigheten är för fastan vad källorna är för jorden; så som den stilla vinden hjälper knopparna att blomma, så hjälper barmhärtigheten fastans frön att bli vackra blommor. Kärleken är för fastan vad oljan är för lampan; oljan gör att lampan brinner och på samma sätt gör kärleken att fastan blir brinnande. Almosegivandet är för fastan vad solen är för dagen. Solskenet lyser upp dagen och skingrar mörkret. Detta är just så som almosorna helgar fastans helgedom med kärlekens ljus.”

Vi är alla kallade att befästa enheten i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka. I Antiokias Kyrka förlänades vi en gång namnet “kristna” genom våra ord och våra handlingar. Jesus lärjungar kallades “kristna” först i vårt land, men vi, i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka är kallade, genom att älska varandra och förena våra hjärtan, att vittna om Jesus Kristus i vår samtida värld vilken faller samman av simpla världsliga intressen.

“Se hur de [kristna] älskar varandra” (Tertullianus, Apologeticum 39:7). Tertullianus fann inget bättre sätt att försvara de kristna värderingarna och de som följde dem i sin apologi. Det innebär att genom att älska varandra och avstå förtal vittnar vi om Herren Jesus i vår värld.

“Kristi Kyrka känner inga partier, ingen splittring eller dispyt; den bejakar enbart iver för Gud, en iver som sätter våra hjärtan i brand. Kristi Kyrka fyller inte de sociala nätverskssidorna och media med en våg av hot, förtal eller förakt.”

Bröder! Vi är kallade till att, genom att omfamna kärleken och leva efter Evangeliets undervisning, övervinna alla hinder som ligger i vägen för vår framgång, rena vår inre person och granska vårt samvete snarare än predika för andra.

Barmhärtige Gud! Du som för vår skull steg ner i en kvinnas livmoder, föddes i en krubba, tålmodigt uthärdade mänskligt lidande, villigt uthärdade korsfästelsen och som, genom din begravning, begravde den synd som tyngde ner vår natur, se till oss på vår resa under denna fasta och krön den med det ljus som skiner från din livgivande grav. Låt oss förstå att, trots dess tyngd, så kunde gravens sten inte hindra uppståndelsens ljus. Det ljuset talar om för världen att kyrkotornen rests upp i detta land under många århundraden, till och med under svåra tider, och att de kommer att fortsätta ringa och vittna om Kristi kärlek till alla folk, och på så sätt styrka det faktum att Kristi barn är djupt rotade i detta land och också tillkännage deras öppenhet mot alla folk oavsett seklernas svårigheter.

Gud, förläna oss din frids ande och lindra genom ditt lidande det lidande som de som älskar dig bär. Besök våra länder och sänk din närvaros skönhet över oss. Var nära de kidnappade och de som flytt, res med dem som reser och välsigna våra barn i diasporan.

Gud, stå med dem som lider. Styrk oss så att vi kan trösta våra barns hjärtan med dina ord och handlingar i kärlek till människorna. För de hädangångna närmare dig och krön vår fasteresa med att få bevittna den heliga uppståndelsen. Helgat varde ditt namn, nu och alltid. Amen.

Bp. Kallistos Ware predikar om den förlorade sonen

Nu på söndag firar vi den förlorade sonens söndag, en söndag som förbereder oss för den stora fastan inför Herrens Påsk, och som vittnar om att vi måste vända tillbaka till Gud oavsett hur illa ställt det är med oss och våra liv. Gud väntar alltjämt på oss och kommer att ta emot oss med öppna armar bara vi vänder om och rusar till honom och ber om barmhärtighet. Berättelsen hittar du i Lukasevangeliet 15:11-32. Metropolit Kallistos (Ware) predikar på temat:

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Predikan med anledning av Publikanen & Farisén

På söndag firar vi Publikanen och Fariséns söndag, en av söndagarna som förbereder oss för stora fastan inför Herren Påsk. Söndagens evangelium är Lukas 18:10-14. Här är en predikan från fr. Philip Hall, präst i All Saints of Lincolnshire Antiochian Orthodox Church, Lincoln, England. Predikan är på engelska och mindre än 8 minuter lång.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Thomassöndagen

Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! حقاً قام المسيح قام

Aposteln Thomas, ikon från Orthodox Christian Icons

Aposteln Thomas, ikon från Orthodox Christian Icons

På söndag firar vi första söndagen efter Påsk, kallad Thomassöndagen, vilken firas till minne av aposteln Thomas möte med den Uppståndne. Vi läser i Johannesevangeliet följande:

Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: “Vi har sett Herren.” Men han svarade dem: “Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: “Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: “Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Thomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: “Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser” (Joh 20:24-29).

Jag vill uppehålla mig vid meningar som står ut och talar till oss idag. För det första, Frälsarens ord “Tvivla inte, utan tro”, och för det andra aposteln Thomas ord “Min Herre och min Gud”.

Kristus Frälsaren, den vars uppståndelse vi firade i söndags, känner oss alla bättre än vi känner oss själva. Vi kan tro att vi känner oss själva bra, och somliga gör det också, men ingen känner oss så bra som Kristus. Det är han som skapat oss och som vet hur vi är och vad vi kan bli. De ambitioner han vill att vi ska ha för ögonen är inte världens mål och mening, men Guds rikes syfte med människan: att bli så lika Gud som är möjligt för oss som skapade varelser.

Världens ambitioner blir en grogrund för lasterna i oss. Den som strävar efter en lyckad karriär, materiellt välstånd, värdefulla prylar (t.ex. kläder, elektronik) och en putsad fasad kommer oundvikligen drabbas av vinningslystnad, girighet, missunnsamhet och stolthet. Dessa laster, med flera, förvanskar vårt väsen och för oss bort från de personer vi är skapta av Gud att vara.

Istället för att lyssna till värdens kakofoni av ideal, där alla för in oss på sidospår och gör att vi missar målet, ska vi ha Kristi ord inför oss när vi vandrar: “Tvivla inte, utan tro.” Han är uppstånden! Gudsmänniskan Kristus lät sig födas och ta mandom av jungfrun i vår värld, den värld han själv skapat. Han levde bland oss och undervisade om Guds rike, en ogrumlad sanning. Han lät sig pinas och korsfästas och dö för våra synders skull. I dödsriket fångade döden en kropp men mötte Skaparen – på så vis dödade Kristus döden med sin död: för hur kan den odödlige möta döden med annan utgång än denna? För vår skull uppstod Kristus också på tredje dagen, med den mänskliga naturen förklarad och förhärligad.

Allt detta för din och min skull, eftersom han är Gud som älskar människorna.

Inte på något annat vis kan vi vandra genom livet som personer i hela vår

Min Herre och min Gud

Min Herre och min Gud (OCI)

skapade skönhet än genom att lyssna till Frälsarens ord: “Tvivla inte, utan tro.” När vi, med aposteln Thomas, svarar “Min Herre och min Gud” slår vi in på sanningens stig i dubbel bemärkelse: på ett sätt genom att bekänna Kristi Gudom klart och tydligt, och på ett annat sätt genom att bekänna Kristus som Herre i våra liv.

Aposteln Thomas är ett av många exempel på hur ett liv i Kristi efterföljd, i motsats till världens efterföljd, gör att man strålar av Gudomlig nåd redan i detta livet. Traditionen talar om hur denne tvivlande apostel färdades ända till Indien och predikade Kristi uppståndelse där. Den helige Johannes Chrysostomos säger följande om Thomas:

Trots att Thomas hade svagare tro än alla de andra apostlarna arbetade han genom Guds nåd än modigare, än ivrigare och än mer outtröttligt än dem alla, så att han reste och predikade över hela jorden utan fruktan inför att förkunna Guds Ord för vilda folk.

Aposteln Thomas martyrium

Aposteln Thomas martyrium, från bloggen “Full of Grace and Truth“.

Thomas led martyrdöden och fick så kröna sitt liv genom att efterlikna sin Herre och Gud i en död som hans. Men det är inte ett nederlag! Kristus är uppstånden! Döden är besegrad! Thomas var också en människa som levde enligt Guds intentioner för honom. Thomas lystrade till Kristi uppmaning – “Tvivla inte, utan tro” – och förde evangeliet om sin Herre och sin Gud till jordens alla folk. I en av hymnerna vi sjunger på söndag står det såhär:

Låt oss förstå, som Thomas, så att vi kan ropa till dig: Min Herre och min Gud, ära vare dig!

Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! 

Fader Diakon Mikael.

Välkommen till gudstjänst på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Om förfastan:

Omvändelse är den dörr genom vilken vi träder in i fastetiden, början på vår resa till Påsk. Att omvända sig innebär betydligt mer än självömkan eller en fåfäng ånger över handlingar gjorda i det förflutna. Det grekiska ordet metanoia betyder ‘sinnesändring’: att omvända sig är att låta sig förnyas, att förvandlas i vårt inre synsätt, att se vår relation till Gud och andra på ett nytt sätt. Fariséens fel består i att han inte önskar ändra sitt synsätt. Han är självbelåten, självgod och hindrar på så vi Gud från att handla i honom. Publikanen längtar å andra sidan verkligen efter en sinnesändring. Han är missnöjd med sig själv – ”fattig i anden”.

Liknelsen om den förlorade sonen bildar en exakt ikon av omvändelsen i dess olika stadier. Synden är exil, att vara slav under främlingar och hunger. Omvändelsen är att återvända från exilen till vårt sanna hem. Den är att återfå arvet och friheten i vår Faders hus. Omvändelse innebär dock också att agera: ”Jag vill stå upp och gå”. Dessa två söndagar [Publikanens och Fariséens, samt den Förlorade Sonens söndagar] talade till oss om Guds tålamod och gränslösa barmhärtighet, om hans villighet att godta varje syndare som omvänder sig till honom.

På den tredje söndagen, [Domsöndagen / Köttfastans söndag] blir vi påminda om en kompletterande sanning: ingen är så tålmodig och barmhärtig som Gud, men inte ens han förlåter dem som inte omvänder sig. Kärlekens Gud är också rättvisans Gud, och när Kristus kommer igen i härlighet kommer han som vår Domare. Den Stora Fastan är en förberedelse för Frälsarens andra tillkommelse, för den eviga Påsken i den kommande tidsåldern. Domen är inte något som blott är förlagd till framtiden. Här och nu, varje dag och timma, i det att vi förhärdar våra hjärtan mot andra och misslyckas med att gensvara på de tillfällen vi får att hjälpa dem, drar vi domen över oss själva.

Innan vi träder in i fastetiden blir vi påminda om att det inte kan finnas någon sann fasta, någon uppriktig omvändelse eller försoning med Gud om vi inte samtidigt försonas med varandra. En fasta utan ömsesidig kärlek är demonernas fasta. Vi vandrar inte på fastans stig som isolerade individer men som medlemmar av en familj.

– Metropolit Kallistos Ware.

Prostration

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Teofania: Gregorios Teologen om Gud den Treenige

På söndag firar vi en av Kyrkans stora högtider, Kristi dop, också känt som Teofania. Teofania är grekiska och betyder “Guds-uppenbarelse” och syftar i detta fallet på hur tillbedjan av den Treenige Guden uppenbarades för människan vid Kristi dop i Jordan då Faderns röst hördes från himlen, och Anden sänkte sig ner över Sonen i form av en duva (t.ex. Matt 3:13-17). Den helige Gregorios Teologen, biskop av Nazianzos (+ 391) predikar denna dag för oss:

Den Treenige Guden

Låt oss tala lite om denna högtid, och komma samma och glädja oss över den med glada och fromma sinnen. Och eftersom huvudfokus på denna fest är åminnelsen av Gud, låt oss då tänka på honom. När jag nu talar om Gud borde ni genast bli upplysta av en ljusblixt och av tre. Tre vad gäller individualiteter eller hypostaser, om nu någon vill kalla dem så, eller personer. Men en vad gäller väsendet – dvs. Gudomen. Ty de är åtskilda utan åtskillnad, om jag får säga det så; och de är förenade i åtskillnaden. Gudomen är en i tre, och de tre är en, i vilken Gudomen är, eller för att tala mer precist; vilken är Gudomen. För oss finns blott en Gud, Fadern, av vilken allt finns till; och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allt finns till; och en Helig Ande, i vilken allt är till. Men de karaktäriserar personligheterna av en enda natur vilken är ensam och icke sammansatt. Fadern är Fader och utan begynnelse, ty han är inte från någon. Sonen är Son och är inte utan begynnelse, ty han är född av Fadern. Den Helige Ande är i sanning Ande, och kommer verkligen från Fadern, men inte på samma sätt som Sonen, ty det sker nämligen inte genom födelse utan genom utgående (jag måste mynta ett nytt ord för att klargöra detta).

Kristi dop och vårt dop

Det är också rimligt att det finns folk som tillber på jorden, så att hela skapelsen kan fyllas med Guds härlighet. Därför skapades människan och förärades Guds hand och avbild. Kristus lyser upp, låt oss stråla med honom. Kristus döps, låt oss stiga ner i vattnet med honom så att vi också kan stå upp med honom igen. Vem är han, och av vem låter han sig döpas, och vid vilken tid? Han är den helt Rena; och han döps av Johannes. Vad ska vi lära oss av detta? Att först rena oss, att vara ödmjukt sinnade. Jesus renas: föraktar du reningen?

Mose döpte, men blott i vatten. Johannes döpte också, inte bara i vatten, men ett omvändelsens dop. Det var dock fortfarande inte fullt andligt, ty han lade inte till “i Anden.” Jesus döpte också, men i Anden. Detta är det fullkomliga dopet. Jag känner dock till ett fjärde dop: martyrernas dop i sitt eget blod, vilket även Kristus själv genomled. Detta dop är vida mer majestätiskt än alla andra dop, ty det kan inte befläckas i efterhand. Jag känner till ett femte dop också: Dopet i tårar. Detta är mycket mödosamt.

(Ur Tal om de Heliga Ljusen, Teofania 381)

Kristi dop i floden Jordan

Kristi dop i floden Jordan

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.