Predikan på lame mannens (Joh 5:1-15) söndag 2016

Fader Mikaels predikan på lame mannens söndag 2016. Episteln var från Apostlagärningarna 9:32-42. Evangelieläsningen var ur Johannesevangeliet 5:1-15. Läs gärna söndagens texter innan du lyssnar till predikan.

Podcast logotyp

Palmsöndagen och människans flyktighet

På söndag firar vi palmsöndagen. Här kan du läsa biskop Theofanes Eremitens reflektion över söndagens evangelietext:

Vem tog inte emot Herren när han red in i Jerusalem, likt en segrande kung? Och vem ropade inte vid det tillfället: “Hosianna, Davids son!” (Matt 21:15)? Men så ick blott fyra dagar, och samma folkhop skrek med samma stämmor: “Korsfäst, korsfäst!” (Joh 19:6). Vilken förunderlig förändring! Men varför blir vi förvånade? Gör vi inte precis samma sak när vi tar emot de heliga mysterierna, Herrens kropp och blod, för att knappt hinna lämna kyrkan innan vi glömmer allt – både vår vördnad och Guds nåd mot oss? Vi hänger oss som förut åt egoistiska handlingar – till en början små, men senare även stora. Kanske korsfäster vi Herren inom oss själva redan innan fyra dagar gått, fastän vi inte ropar “korfäst!” Herren ser allt detta och uthärdar det. Ära vare din långmodighet, Herre!

Låt oss hälsa Herren som konung och Gud i våra hjärtan, och förbli vid den bekännelsen i tro och liv.

Välkommen till typikagudstjänst kl. 10:00 i “kryptan” i Vasakyrkan, centrala Göteborg.

Patriark Johannes tal den 6/12 2014

Hans salighet John X tal vid hans eminens Josef Zehlaoui troninstallation New York den 6/12 2014.

Ers Eminens Metropolit Josef,

Mina bröder biskoparna och mina älskade präster,
Ärade gäster och älskade bröder och systrar i Kristus,

Metr Josef Patr JohannesJag talar till er i Kristi frid. Jag talar till er med Ordets ord, han som bodde ibland oss: “Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er.” (Joh 14:27). En troninstallation av en biskop i kyrkan är en installation av fred och kärlek i hennes mitt. Nu uttrycker kyrkan sitt fulla väsen som en gemenskap som styrs av kärlek. Sayedna Josef, jag talar till er personligen, i alla dina bröder i den Antiokenska Ortodoxa Kyrkans namn:

Här står vi nu inför kyrkans tron. Denna tron kommer att hedras av din kärlek, täckas av din visdom och hållas glödande med din apostoliska antiokenska iver. Välsigna denna tron, vara välsignad av den genom din uppoffrande tjänst och välsigna kyrkan som anförtrotts din faderliga omsorg. Din föregångare, Metropolit Philip av salig åminnelse, som du kände mycket väl och som vi uppskattar högt, offrade hela sitt liv och gav det för kyrkans väl. Vi är helt övertygade om att ers eminens ska fortsätta Metropolit Philips arbete och samarbeta med de andra biskoparna i ärkestiftet, vilka vi sänder våra hjärtliga hälsningar. Vi tar också tillfället i akt att nämna vikten av utvecklingen av missionen, socialt- och pedagogiskt arbete, klosterliv och kulturellt arbete genom ett väletablerade centra i ärkestiftet.

Den Antiokenska Kyrkan är Ordets Kyrka. Hon är det inkarnerade Ordets och den tillämpade teologins Kyrka. Denna Kyrka stäckte ut sina grenar här i Amerika och riktade sig till sina barn och till världen med tidningen “Ordet” (el-Kalima/the Word) år 1904 och framåt. Alla dessa fakta understryker att Antiokia är ett sanningens ord. Antiokia är beväpnad med fridens ord, fredens ord. Detta fredens ord har en östlig identitet. Denna östliga identitet motsäger inte det faktum att Antiokias trogna är utspridda över hela världen. Antiokias Kyrka har en rättighet och en skyldighet, i alla tider och på alla platser, att ta hand om sina barn var de än finns och närhelst behov dyker upp.

För över hundra år sedan sade vår föregångare, patriarken Meletius II detta: “Hur mycket jublar en människas hjärta när, efter att ha planterat ett träd, han ser det växa, blomstra och bära frukt. Eller bättre, hur glad är hjärtat hos en far som har arbetat för att fostra sin son, när han ser att hans son uppfyller hans förhoppningar, liksom som sina bröders och vänners förhoppningar! På samma sätt gläder sig hjärtat i den heliga Kyrkan av Antiokia idag.” Dessa var de ord vår föregångare sde för så länge sedan, när han var stolt över att se de ansträngningar som en stor man, Raphael (Hawaweeny), gjort. Låt mig nu säga, kära bröder och systrar, att samma ord är sanna idag. De uttrycker den stolthet moderkyrkan i Antiokia har när hon ser det planterade trädet, ärkestiftet i New York och hela Nordamerika, blomstrande och bära frukt. Detta träd kom att blomma genom den gudomliga nåd som hennes fromma män tidigare sänt: Raphael Hawaweeny, Victor Abou-Assali, Antonios Bashir, Philip Saliba och nu Joseph Zehlaoui, vars tronbestigning vi firar.

Jag kommer till dig från Mariakyrkan i Damaskus, från “strada recta”, “raka gatan” (Apg 9:11). Jag kommer till er och bär i mitt hjärta den symfoni av kärlek, uthållighet och styrka i hoppet från kyrkklockorna i våra kyrkor i öst. Jag kommer för att säga att det historiska område som är Antiokias patriarkat inte bara är en symbolisk aspekt i våra liv. Det är en viktig del av vår identitet. Denna identitet döptes med Peter och Paul och nedsänktes i de heliga martyrernas blod. Denna identitet började med de första stegen av de lärjungar som kallade kristna i Antiokia (Apg 11:26), fortsatte med våra förfäder som bevarade sin tro intakt, och fortsätter nu, och kommer att fortsätta så, trots alla tragedier som äger rum i vårt hemland. Denna identitet är huggen i Libanons berg och implanterad i hennes kuster och dalar. Denna identitet omfamnar soluppgången i Syrien och soluppgången av Syriens historia. Denna identitet kommer från trakten av Betlehem. Den kommer från det kristna Jerusalem. Den forsar fram med floderna Eufrat, Jordan, Nilen och Tigris, och med dem ger den liv till jorden i Irak, Egypten, Palestina och Jordanien.

Vi kommer till USA för att berikas av vår älskade gemenskaps närvaro. Femte och sjätte generationen amerikaner, men ändå av Antiokia, Antiokias Kyrka och Antiokias hemland i varje enskild individs hjärta som samlas i den eukaristiska gemenskapen.

I denna älskade gemenskap löses dess hemlands gränser upp i brinnande kärlek till varandra och i bön för fred i vår älskade hemland. I detta älskade ärkestift fullkomnas evangelisationen som är Antiokias historiska missionskallelse. Detta ärkestift känner inte någon skillnad mellan konvertit och vagga (alltså de som vuxit upp i ortodoxa familjer), utan hon erkänner verkligen en bägare av kärlek, där alla är en del av den förhärligade Kristus. Vårt folk och präster erkänner och lever sin kristendom genom att upprätthålla en god och djup inbördes gemenskap, och ett broderskap med andra kristna bekännelser som är närvarande här.

Östern, hela världens fyr, är sårad. Istället för fred hör vi krigstrummor. I stället för en politik som släcka konflikter hör vi om att stödja en specifik grupp militanta. Vår vädjan når ut till hela mänskligheten.

Låt vårt folk leva! Låt Syrien leva! Låt Libanon leva! Låt Irak leva! Låt Jordanien leva! Låt det sårade Palestina bli helat och låt henne leva! Låt Egypten leva! Vissa säger att krisen i Syrien bara har en inhemsk karaktär, att det är inbördeskrig. Men ingen i världen tror verkligen att denna förmodade inhemska karaktär av krisen kan förklara den uppenbara utländska karaktären av det. Låt mig tala vara mer ärligt: våra barn dödas med bomber som skickas från andra länder. Bespara våra barn från extrema ideologiers hjärntvätt. Låt dem se ansträngningarna att upprätta fred. De behöver inte örlogsfartyg, eller fartyg för transport utomlands. De behöver en olivkvist och en vilja för fred. Våra barn är trötta på plattityder som används som slagord. Våra barn behöver inte gränslinjer, utan snarare respekt för sina grannländers gränser. Våra barn föddes för att känna det vackra i vårt Östern, inte terrorism. Takfirism råder; dvs bruket att fördöma en annan mans religion som lögn eller en otrohet. Denna attityd, i kombination med blind religiositet råder. Nu kan hela världen se vad som händer i Syrien och i alla östern. Fallet med de kidnappade ärkebiskoparna i Aleppo, Youhanna Ibrahim och Paul Yazigi, tillsammans med många andra, ställer en tydlig scen inför våra ögon av vad som händer i vårt hemland. Den internationella tystnaden kring denna kidnappning är en djup skam som ordlöst fördömer dem som är ovilliga att se vad som händer. Låt världen se denna konkreta och verkliga tragedi så som det verkligen är. Låt världen se med båda ögon vidöppna, inte genom något särskilt intresses perspektiv. När vi tänker på USA, lyfter vi principen om självbestämmande som antogs i denna nation från dess grundande. Denna princip, självbestämmande för alla folk på denna jord, är dyrbar för oss Antiokener. Vi ber, arbetar och hoppas att denna princip om respekt för alla människor upprätthålls överallt.
Kära bröder, jag tar tillfället i akt i denna underbara församling att tacka hans eminens Metropolit Josef som samlat oss alla här tillsammans. Jag tar tillfället i akt att uttrycka min faderliga kärlek till alla våra trogna i Amerika och Kanada. Jag tar tillfället i akt att hälsa alla våra bröder, företrädare för systerkyrkorna. Jag ger dig de varmaste hälsningarna och brinnande bön från dina syskon i vårt hemland. Må vår barmhärtige Gud välsigna era familjer och välsigna oss alla att följa alltmer i kärlekens symfoni och med en enhet i vårt stöd till våra hemländer, till den heliga apostoliska Kyrkan av Antiokia och hela Östern. Du kan lita på, älskade, att din moder kyrka är en stöttepelare för dig och du är en styrka för henne. Må Herren göra det möjligt för oss att leva i harmoni med varandra alltid.  Honom tillhör äran och makten, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen.

Om Palmsöndagen

Den välsignade Theophylaktos undervisar om Palmsöndagen i sin kommentar till Lukasevangeliet 19:28-40.

Kristi intåg i JerusalemNär Herren sätter sig på åsnan, visar han två ting. Det ena är att uppfylla profetian: Se din konung kommer till dig (Sak 9:9). Det andra är att han vill rida på ett nytt, orent och otämjt hednafolk. – Han behövde inte djuret för den långa vägens skull. Han som hade gått hela vägen från Galileen till Jerusalem till fots, skulle han behöva en åsna för vägen mellan Betania och Jerusalem, det är ju en kort sträcka som alla vet? Som jag sade gjorde han det med en fördold innebörd. Fålen var bunden och hade många herrar men blev löst av apostlarna, alltså de utsända. Detta innebär följande: Betania betyder lydnadens hus, Betfagre käkbenshuset, och där bodde det präster. Åt dem gavs käkben, såsom det står i Lagen (5 Mos 18:3). Käkbenet betecknar lärans ord, som de själsliga käkbenen åstadkommer och utformar. Det var alltså till det undervisande Ordets och lydnadens hus som Herrens lärjungar sändes för att lösa det folk som var bundet i synder, i många omsorger om detta livet och i stället för att ha många herrar och gudar får de en Herre och en Gud och Fader. Där det inte finns något lydnadens hus, finns det inte heller någon mottaglighet för lärans ord, som skänktes där, och inte heller blir fålen löst.

Det var två som sändes. Det innebär att när folket skall föras till lydnad för Kristus, så är det två slag som samverkar: profeter och apostlar. Och de hämtar folket i en by, för att vi skall veta, att det folket var mycket rått och obildat.¹ Varken Moses eller profeternas ord hade suttit på fålen, utan det var ett otämt föl. – Om det också var barn som ropade Hosianna, såsom en annan evangelist säger, så betecknas dessa det nya folket genom att de tror på Jesus som kom som Davids son såsom människa, och de lovade Gud som det är skrivet: Det folk som blir skapat skall lova Herren (Ps 102:19).

De bredde ut sina kläder, och det ser ut att beteckna, att de som är värdiga att prisa Jesus tar av sig den gamla människan och brer ut den under honom för att lägga den under honom, så att han kan beträda den och helga den, så att inte köttet längre står emot anden (Gal 5:17). Då kunde de också säga: Jag ödmjukade mig för Herren, och han hjälpte mig (Ps 37:6). Lukas säger, att hela lärjungaskaran lovade Herren, och han kallar alla för lärjungar som följde Jesus, inte bara de tolv eller de sjuttio, utan hela folket som följde Jesus antingen för undrens skull eller för att de till en tid dragits till hans lära. Bland dessa fanns också barn såsom de andra säger. Dessa fördes av Guds kraft och bekände Jesus som konung, som kom i Herrens namn, dvs som Gud, och de sade: frid i höjden, vilket betyder, att den forna fiendskapen med Gud är slut. Ty Gud är inte en jordisk kung. När han nu kommer på jorden, måste det finnas frid i himlen. Därför är det ära i höjden, där änglarna lovsjunger i samma endräkt och försoning som den Gud och konung som kommer till oss på fålen har skänkt oss. Just detta, att han som är Gud visar sig på jorden och vandrar i vårt land, hos oss som är hans fiender (Rom 5:10), är bevis på att ett förbund har slutits mellan oss och honom.

Men fariseerna muttrade över att folkhopen kallade honom konung och lovsjöng honom som Gud. De menade, att kunganamnet ledde till uppror och hädelse av Herren. Men Jesus sade: Om de tiger, kommer stenarna att ropa. Han ville säga, att människorna inte säger detta för att smickra honom utan därför att de har blivit övertygade genom alla de kraftgärningar som de sett, och därför bär de fram denna lovsång.

 

1.) Liksom lantbefolkningen anses ha rustika seder, så var hedningarna utan den fostran som Lagen och profeterna gett Israel.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Patriark Johannes fastebrev 2014

patriarkens fastebrev   Johannes X, patriark av Antiokia och hela Östern, genom Guds nåd.

Bröder, herdar i Antiokias heliga Kyrka; älskade barn i alla stift som tillhör denna apostoliska kyrka.

Mina bröder och kära barn i anden, vilkas styrka och förtröstan på Gud stärker oss.

Då vi träder in i denna botens tid som för oss till Kristi kors och hans – och vår – uppståndelse ställs vi under dessa dagar inför en förväntan på Jesus och hans gudomliga tröst som han ger sina älskade människor, för vilka han steg ner från höjden, tog mandom av Jungfrun, underordnade sig människors levnadsvillkor, villigt gick korsets väg, för att så kunna uppstå från de döda och bli förstlingsfrukten av vår uppståndelse från vår jordiska misär och prövning.

Jesus valde korsets väg och drack från dödens kalk helt enkelt för att tala om för oss att denna tids prövningar inte kommer att förmörka vår hopp till ljuset, och att motgångarna inte kan övervinna uppståndelsens ljus.

Då vi nu träder in i denna ångerns tid som den Stora Fastan utgör har vi sagt farväl till bröder, fäder och mödrar som hastigt tagits ifrån oss av plötslig och grym död, men som vi hoppas få träffa igen i Kristi ljus.

Vi tar emot dessa dagar under det att våra bröder och systrar, bland vilka finns biskopar, präster, munkar, nunnor och våra älskade barn, kidnappats och lider av denna världens grymheter.

“Vi ska inte fira utan dem. Vi har inte, och kommer inte spara någon kraft i att ordna med ett tryggt återvändande för dem.”

Bröder! Trots dess stränghet låter dessa tider tröstens ande växa och vår empati gror. Fastan är grundad på kärleken, stärks av almosegivandet och fullkomnas genom renhetens och kyskhetens surdeg. Fasta och almosegivande är omöjliga att skilja åt.

Fasta, barmhärtighet, almosegivande, renhet och omsorg om grannar och människor i behov är stigar till den gudomliga nådens port och så medel till att vinna Guds vänskap. En av kyrkofäderna, Peter Chrysologos (“med de gyllene orden”) beskriver fastans pelare:

“Bröder, fastan spirar inte om den inte vattnas med barmhärtighet. När barmhärtigheten sinar torkar fastan ut, ty barmhärtigheten är för fastan vad källorna är för jorden; så som den stilla vinden hjälper knopparna att blomma, så hjälper barmhärtigheten fastans frön att bli vackra blommor. Kärleken är för fastan vad oljan är för lampan; oljan gör att lampan brinner och på samma sätt gör kärleken att fastan blir brinnande. Almosegivandet är för fastan vad solen är för dagen. Solskenet lyser upp dagen och skingrar mörkret. Detta är just så som almosorna helgar fastans helgedom med kärlekens ljus.”

Vi är alla kallade att befästa enheten i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka. I Antiokias Kyrka förlänades vi en gång namnet “kristna” genom våra ord och våra handlingar. Jesus lärjungar kallades “kristna” först i vårt land, men vi, i vår Antiokenska Ortodoxa Kyrka är kallade, genom att älska varandra och förena våra hjärtan, att vittna om Jesus Kristus i vår samtida värld vilken faller samman av simpla världsliga intressen.

“Se hur de [kristna] älskar varandra” (Tertullianus, Apologeticum 39:7). Tertullianus fann inget bättre sätt att försvara de kristna värderingarna och de som följde dem i sin apologi. Det innebär att genom att älska varandra och avstå förtal vittnar vi om Herren Jesus i vår värld.

“Kristi Kyrka känner inga partier, ingen splittring eller dispyt; den bejakar enbart iver för Gud, en iver som sätter våra hjärtan i brand. Kristi Kyrka fyller inte de sociala nätverskssidorna och media med en våg av hot, förtal eller förakt.”

Bröder! Vi är kallade till att, genom att omfamna kärleken och leva efter Evangeliets undervisning, övervinna alla hinder som ligger i vägen för vår framgång, rena vår inre person och granska vårt samvete snarare än predika för andra.

Barmhärtige Gud! Du som för vår skull steg ner i en kvinnas livmoder, föddes i en krubba, tålmodigt uthärdade mänskligt lidande, villigt uthärdade korsfästelsen och som, genom din begravning, begravde den synd som tyngde ner vår natur, se till oss på vår resa under denna fasta och krön den med det ljus som skiner från din livgivande grav. Låt oss förstå att, trots dess tyngd, så kunde gravens sten inte hindra uppståndelsens ljus. Det ljuset talar om för världen att kyrkotornen rests upp i detta land under många århundraden, till och med under svåra tider, och att de kommer att fortsätta ringa och vittna om Kristi kärlek till alla folk, och på så sätt styrka det faktum att Kristi barn är djupt rotade i detta land och också tillkännage deras öppenhet mot alla folk oavsett seklernas svårigheter.

Gud, förläna oss din frids ande och lindra genom ditt lidande det lidande som de som älskar dig bär. Besök våra länder och sänk din närvaros skönhet över oss. Var nära de kidnappade och de som flytt, res med dem som reser och välsigna våra barn i diasporan.

Gud, stå med dem som lider. Styrk oss så att vi kan trösta våra barns hjärtan med dina ord och handlingar i kärlek till människorna. För de hädangångna närmare dig och krön vår fasteresa med att få bevittna den heliga uppståndelsen. Helgat varde ditt namn, nu och alltid. Amen.

Bp. Kallistos Ware predikar om den förlorade sonen

Nu på söndag firar vi den förlorade sonens söndag, en söndag som förbereder oss för den stora fastan inför Herrens Påsk, och som vittnar om att vi måste vända tillbaka till Gud oavsett hur illa ställt det är med oss och våra liv. Gud väntar alltjämt på oss och kommer att ta emot oss med öppna armar bara vi vänder om och rusar till honom och ber om barmhärtighet. Berättelsen hittar du i Lukasevangeliet 15:11-32. Metropolit Kallistos (Ware) predikar på temat:

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Predikan med anledning av Publikanen & Farisén

På söndag firar vi Publikanen och Fariséns söndag, en av söndagarna som förbereder oss för stora fastan inför Herren Påsk. Söndagens evangelium är Lukas 18:10-14. Här är en predikan från fr. Philip Hall, präst i All Saints of Lincolnshire Antiochian Orthodox Church, Lincoln, England. Predikan är på engelska och mindre än 8 minuter lång.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Thomassöndagen

Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! حقاً قام المسيح قام

Aposteln Thomas, ikon från Orthodox Christian Icons

Aposteln Thomas, ikon från Orthodox Christian Icons

På söndag firar vi första söndagen efter Påsk, kallad Thomassöndagen, vilken firas till minne av aposteln Thomas möte med den Uppståndne. Vi läser i Johannesevangeliet följande:

Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: “Vi har sett Herren.” Men han svarade dem: “Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: “Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: “Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Thomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: “Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser” (Joh 20:24-29).

Jag vill uppehålla mig vid meningar som står ut och talar till oss idag. För det första, Frälsarens ord “Tvivla inte, utan tro”, och för det andra aposteln Thomas ord “Min Herre och min Gud”.

Kristus Frälsaren, den vars uppståndelse vi firade i söndags, känner oss alla bättre än vi känner oss själva. Vi kan tro att vi känner oss själva bra, och somliga gör det också, men ingen känner oss så bra som Kristus. Det är han som skapat oss och som vet hur vi är och vad vi kan bli. De ambitioner han vill att vi ska ha för ögonen är inte världens mål och mening, men Guds rikes syfte med människan: att bli så lika Gud som är möjligt för oss som skapade varelser.

Världens ambitioner blir en grogrund för lasterna i oss. Den som strävar efter en lyckad karriär, materiellt välstånd, värdefulla prylar (t.ex. kläder, elektronik) och en putsad fasad kommer oundvikligen drabbas av vinningslystnad, girighet, missunnsamhet och stolthet. Dessa laster, med flera, förvanskar vårt väsen och för oss bort från de personer vi är skapta av Gud att vara.

Istället för att lyssna till värdens kakofoni av ideal, där alla för in oss på sidospår och gör att vi missar målet, ska vi ha Kristi ord inför oss när vi vandrar: “Tvivla inte, utan tro.” Han är uppstånden! Gudsmänniskan Kristus lät sig födas och ta mandom av jungfrun i vår värld, den värld han själv skapat. Han levde bland oss och undervisade om Guds rike, en ogrumlad sanning. Han lät sig pinas och korsfästas och dö för våra synders skull. I dödsriket fångade döden en kropp men mötte Skaparen – på så vis dödade Kristus döden med sin död: för hur kan den odödlige möta döden med annan utgång än denna? För vår skull uppstod Kristus också på tredje dagen, med den mänskliga naturen förklarad och förhärligad.

Allt detta för din och min skull, eftersom han är Gud som älskar människorna.

Inte på något annat vis kan vi vandra genom livet som personer i hela vår

Min Herre och min Gud

Min Herre och min Gud (OCI)

skapade skönhet än genom att lyssna till Frälsarens ord: “Tvivla inte, utan tro.” När vi, med aposteln Thomas, svarar “Min Herre och min Gud” slår vi in på sanningens stig i dubbel bemärkelse: på ett sätt genom att bekänna Kristi Gudom klart och tydligt, och på ett annat sätt genom att bekänna Kristus som Herre i våra liv.

Aposteln Thomas är ett av många exempel på hur ett liv i Kristi efterföljd, i motsats till världens efterföljd, gör att man strålar av Gudomlig nåd redan i detta livet. Traditionen talar om hur denne tvivlande apostel färdades ända till Indien och predikade Kristi uppståndelse där. Den helige Johannes Chrysostomos säger följande om Thomas:

Trots att Thomas hade svagare tro än alla de andra apostlarna arbetade han genom Guds nåd än modigare, än ivrigare och än mer outtröttligt än dem alla, så att han reste och predikade över hela jorden utan fruktan inför att förkunna Guds Ord för vilda folk.

Aposteln Thomas martyrium

Aposteln Thomas martyrium, från bloggen “Full of Grace and Truth“.

Thomas led martyrdöden och fick så kröna sitt liv genom att efterlikna sin Herre och Gud i en död som hans. Men det är inte ett nederlag! Kristus är uppstånden! Döden är besegrad! Thomas var också en människa som levde enligt Guds intentioner för honom. Thomas lystrade till Kristi uppmaning – “Tvivla inte, utan tro” – och förde evangeliet om sin Herre och sin Gud till jordens alla folk. I en av hymnerna vi sjunger på söndag står det såhär:

Låt oss förstå, som Thomas, så att vi kan ropa till dig: Min Herre och min Gud, ära vare dig!

Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! 

Fader Diakon Mikael.

Välkommen till gudstjänst på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Om förfastan:

Omvändelse är den dörr genom vilken vi träder in i fastetiden, början på vår resa till Påsk. Att omvända sig innebär betydligt mer än självömkan eller en fåfäng ånger över handlingar gjorda i det förflutna. Det grekiska ordet metanoia betyder ‘sinnesändring’: att omvända sig är att låta sig förnyas, att förvandlas i vårt inre synsätt, att se vår relation till Gud och andra på ett nytt sätt. Fariséens fel består i att han inte önskar ändra sitt synsätt. Han är självbelåten, självgod och hindrar på så vi Gud från att handla i honom. Publikanen längtar å andra sidan verkligen efter en sinnesändring. Han är missnöjd med sig själv – ”fattig i anden”.

Liknelsen om den förlorade sonen bildar en exakt ikon av omvändelsen i dess olika stadier. Synden är exil, att vara slav under främlingar och hunger. Omvändelsen är att återvända från exilen till vårt sanna hem. Den är att återfå arvet och friheten i vår Faders hus. Omvändelse innebär dock också att agera: ”Jag vill stå upp och gå”. Dessa två söndagar [Publikanens och Fariséens, samt den Förlorade Sonens söndagar] talade till oss om Guds tålamod och gränslösa barmhärtighet, om hans villighet att godta varje syndare som omvänder sig till honom.

På den tredje söndagen, [Domsöndagen / Köttfastans söndag] blir vi påminda om en kompletterande sanning: ingen är så tålmodig och barmhärtig som Gud, men inte ens han förlåter dem som inte omvänder sig. Kärlekens Gud är också rättvisans Gud, och när Kristus kommer igen i härlighet kommer han som vår Domare. Den Stora Fastan är en förberedelse för Frälsarens andra tillkommelse, för den eviga Påsken i den kommande tidsåldern. Domen är inte något som blott är förlagd till framtiden. Här och nu, varje dag och timma, i det att vi förhärdar våra hjärtan mot andra och misslyckas med att gensvara på de tillfällen vi får att hjälpa dem, drar vi domen över oss själva.

Innan vi träder in i fastetiden blir vi påminda om att det inte kan finnas någon sann fasta, någon uppriktig omvändelse eller försoning med Gud om vi inte samtidigt försonas med varandra. En fasta utan ömsesidig kärlek är demonernas fasta. Vi vandrar inte på fastans stig som isolerade individer men som medlemmar av en familj.

– Metropolit Kallistos Ware.

Prostration

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Teofania: Gregorios Teologen om Gud den Treenige

På söndag firar vi en av Kyrkans stora högtider, Kristi dop, också känt som Teofania. Teofania är grekiska och betyder “Guds-uppenbarelse” och syftar i detta fallet på hur tillbedjan av den Treenige Guden uppenbarades för människan vid Kristi dop i Jordan då Faderns röst hördes från himlen, och Anden sänkte sig ner över Sonen i form av en duva (t.ex. Matt 3:13-17). Den helige Gregorios Teologen, biskop av Nazianzos (+ 391) predikar denna dag för oss:

Den Treenige Guden

Låt oss tala lite om denna högtid, och komma samma och glädja oss över den med glada och fromma sinnen. Och eftersom huvudfokus på denna fest är åminnelsen av Gud, låt oss då tänka på honom. När jag nu talar om Gud borde ni genast bli upplysta av en ljusblixt och av tre. Tre vad gäller individualiteter eller hypostaser, om nu någon vill kalla dem så, eller personer. Men en vad gäller väsendet – dvs. Gudomen. Ty de är åtskilda utan åtskillnad, om jag får säga det så; och de är förenade i åtskillnaden. Gudomen är en i tre, och de tre är en, i vilken Gudomen är, eller för att tala mer precist; vilken är Gudomen. För oss finns blott en Gud, Fadern, av vilken allt finns till; och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allt finns till; och en Helig Ande, i vilken allt är till. Men de karaktäriserar personligheterna av en enda natur vilken är ensam och icke sammansatt. Fadern är Fader och utan begynnelse, ty han är inte från någon. Sonen är Son och är inte utan begynnelse, ty han är född av Fadern. Den Helige Ande är i sanning Ande, och kommer verkligen från Fadern, men inte på samma sätt som Sonen, ty det sker nämligen inte genom födelse utan genom utgående (jag måste mynta ett nytt ord för att klargöra detta).

Kristi dop och vårt dop

Det är också rimligt att det finns folk som tillber på jorden, så att hela skapelsen kan fyllas med Guds härlighet. Därför skapades människan och förärades Guds hand och avbild. Kristus lyser upp, låt oss stråla med honom. Kristus döps, låt oss stiga ner i vattnet med honom så att vi också kan stå upp med honom igen. Vem är han, och av vem låter han sig döpas, och vid vilken tid? Han är den helt Rena; och han döps av Johannes. Vad ska vi lära oss av detta? Att först rena oss, att vara ödmjukt sinnade. Jesus renas: föraktar du reningen?

Mose döpte, men blott i vatten. Johannes döpte också, inte bara i vatten, men ett omvändelsens dop. Det var dock fortfarande inte fullt andligt, ty han lade inte till “i Anden.” Jesus döpte också, men i Anden. Detta är det fullkomliga dopet. Jag känner dock till ett fjärde dop: martyrernas dop i sitt eget blod, vilket även Kristus själv genomled. Detta dop är vida mer majestätiskt än alla andra dop, ty det kan inte befläckas i efterhand. Jag känner till ett femte dop också: Dopet i tårar. Detta är mycket mödosamt.

(Ur Tal om de Heliga Ljusen, Teofania 381)

Kristi dop i floden Jordan

Kristi dop i floden Jordan

Välkommen till Aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Om medlemskap och kommunion i Ortodoxa Kyrkan

Ladda hem A4
Ladda hemA5-häfte

Sanning är inte ett tankesystem för oss. Sanning är oskapad. Sanning är. Kristus är sanningen. Sanning är en person. Sanning är inte begränsad av vår uppfattning av den. Sanning övergår oss; vi kan aldrig fullt ut begripa Sanningen. Sökande efter Sanningen är sökandet efter Kristi person. Sanning är Kristi persons Mysterium; och på grund av att den är en person, blir Mysteriet oskiljbart länkat med händelsen: mötets händelse. Mysterium och händelse är ett. Mysteriet för det Ortodoxa sinnet är en precis, nykter verklighet. Det är Kristus och det är att möta Kristus.

Moder Maria av Normanby

Inledning

Min församling har ett mål: att göra Jesu Kristi Ord och Person närvarande. Därför finns vi. Men om man tittar närmare märker man att vi även är intresserade av att öka till antalet. Vi vill ha fler medlemmar och en större församling. Men vi vill inte vara en sådan församling som enbart vill fylla bänkarna med varma kroppar. Målet är inte ett antal utan Kristus själv, även om konsekvensen oundvikligen blir fler människor. Många intressanta diskussioner kommer till stånd när människor står på tröskeln och övervägar huruvida de vill komma in eller inte. Denna diskussion är en sådan.

Ortodoxa Kyrkan har, förutom människor som uttryckligen har valt att söka medlemskap (vi brukar kalla dem katekumener) även många följare, anhängare, vänner som inte är medlemmar. Många utanför Ortodoxa Kyrkan har också adopterat delar eller nästan allt från Ortodoxa tron fast i sina egna församlingar – allt från rökelse till ikoner, skrudar, gudstjänstordningar, författare och trosbekännelser.

En fråga som blir aktuell är – varför skulle människor, som ändå kommit så nära oss att de anammat i stort sett allting från Ortodoxa Kyrkan inte ta sista steget och bli förenade med den Ortodoxa kommunionen? Är det nödvändigt? Eller om man ställer samma fråga i omvänd ordning: varför anses de inte vara i kommunion? Varför får de inte ta emot eukaristin?

Denna fråga gör många utanför Ortodoxa Kyrkan stötta. För dem verkar det som om vi menar att du inte är frälst om du inte är Ortodox. Det verkar som om vi tror att Sankte Per står vid pärleportarna med gästlistan och att den är identisk med vår medlemsmatrikel.

Den idén är naturligtvis stötande – så pass stötande att det ofta blir den enda stötestenen som gör att folk inte väljer att bli medlemmar. De står inte ut med tanken att de, genom att gå med i vår Kyrka, skulle på något sätt bejaka idén att deras vänner och släktingar som inte blivit Ortodoxa inte heller är frälsta. Men det är inte det vi tror.

Svaret på båda frågor – varför medlemskap? och – varför inte en öppen eukaristi? ligger i vårt mål, dvs att vi vill göra Kristi Ord och Person närvarande. Vi tror att Kristus är Guds Ord, såsom det står i början på Johannes evangelium. Ordet är Personen. Orden (dvs vad vi lär ut) är därför oskiljbara från Kristi person. Om vi inte talar samma ord som Kristus talade, samma ord som har kommit till oss genom apostlarna och deras efterföljare, gör vi inteKristi Person närvarande. Eftersom det bara finns en Kristus finns det även bara en sann version av Hans lära, och en enda Kropp – en identifierbar och synlig enhet som hålls samman av en tro. Doktrin och organisatorisk enhet är odelbara, och är nödvändiga för att vi som församlingen skall kunna leva ut vår kallelse.

Samtidigt är det också så, att om vi inte är förenade i en synlig enhet (dvs i en Kyrka) med Kristus som överhuvud och med ett ömsesidigt ansvar inför alla andra inom Kyrkan, talar vi inte heller Hans ord. Vi ger falskt vittnesbörd om Hans vision för mänskligheten såsom han uppenbarade den för oss. Den visionen handlar om en mänsklighet som är förenad med ett sinne, en tro. Vi är kallade som människor att agera i enhet och harmoni med varandra, och inte att leva som atomer, avskilda och helt oberoende. Individen har inget liv avskilt från den mänskliga familjen – så lyder Kristi lära och vi kan inte ge uttryck för den läran utan att vara förenade i ett enda samfund.

Vi kan önska att alla de olika kyrkorna medsina (motsägande) läror ändå vore en förenad kyrka, fastän de uppenbarligen är uppdelade. Men oavsett hur mycket vi än önskar att så vore fallet, är det inte så som Kristi vision för människor ser ut. All filosofisk akrobatik som försöker förklara hur oenighet egentligen är enighet misslyckas.

En modig person frågar därför sig själv om det kan vara så att det finns en Kyrka som konsekvent har sagt samma sak i två tusen år (och därför haft en enda tro), och som konsekvent har varit en synlig enhet från Kristi tid och är byggd på apostlarnas lära. Om du hittar den kyrkan har du hittat Kyrkan. Om du inte tror att det är lönt att ens leta bör du kanske fråga dig själv om du i fortsättningen uppriktigt kan instämma i trosbekännelsens sista del – den del därvi säger att vi tror på en enda Kyrka. Är det möjligt egentligen? Tror du verkligen det? För oss är det en trosfråga.

Om Tro

När vi säger att detta är en trosfråga måste vi dock vara medvetna om att vi talar ur det moderna västerlandets samhällsperspektiv.Här förstås terminologin om vår tro på ett annorlunda sätt än vad vi i Ortodoxa Kyrkan menar. Samma ord kan betyda olika saker beroende på vem som säger dem.

Tro” till exempel uppfattas av många i den protestantiska världen som ”försanthållande av ett påstående” medan vi ser tro som ”agerande som uppkommer av övertygelsen om att en Person är den Han säger att Han är, och att han säger sanningen.” Vi tror dessutom inte att folk blir frälsta bara de bekänner något som är faktamässigt korrekt. Vår uppfattning om Guds förhållande till människor kan inte beskrivas som om Gud håller en kontoräkning där allas synder har antecknats, men där ”tro” som en slags försanthållande av påståenden på något sätt kan få kontot att befinna sig i balans. Vi behöver inte betala Gud med en tro som befinner sig i våra huvuden.

Om man har vuxit upp med denna uppfattning av tro som försanthållande, och med frälsning som en fråga om vilka påståenden du finner sanna, är det naturligt att man vill lämna dörren så öppen som möjligt för så många som möjligt att bli frälsta. Det finns fortfarande människor vid liv som minns hur predikanter i olika protestantiska samfund kunde, för inte så länge sedan, dundra från söndag till söndag i predikstolen om hur kristna i kyrkan på andra sida gatan skulle alla hamna i helvete för de var ”fel kyrka”. För amerikaner som aldrig haft en statskyrka som norm har det varit ännu tydligare så. Det finns protestanter som verkligen gjorde en stor ”troshandling” genom att erkänna att katoliker förmodligen är frälsta. Men under de senaste femtio åren har retoriken, särskilt i Nordamerika och Västeuropa, tonats ner rejält och folk har blivit mer toleranta. Därför välkomnar de flesta protestantiska kyrkorna i stort sett alla kristna till eukaristin. Det finns få som anser att deras barn går förlorade bara för att de går med i kyrkan på andra sida gatan.

Det är en ädel aspekt av människan att hon vill leva i fred med alla, att hon inte vill döma, eller vederlagsfritt utesluta. Samtidigt är det obeskrivligt arrogant att du, lilla människa, tror att du kan avgöra vilka som kommer in i himmelriket genom att sänka ribban. Det är samma sorts arrogans som den lider av som tycker att han/hon vet vilka som inte är frälsta. Det är bara en något ”trevligare” form av samma arrogans. Vi vill inte syssla med detta alls, framförallt därför att vi inte försöker att ”komma in i himlen” utan i stället att ”bli förenade med Kristus”. Vi beskriver evighet på ett helt annorlunda sätt.

I sola fides1-världen – en värld där du kommer in i himmelen genom att tycka något stämmer – har folk sänkt och sänkt ribban på vad det är man behöver tro, och konsensus nu är att allt du behöver tro för att bli frälst är att Jesus dog och uppstod. När man säger det så låter det så förföriskt enkelt. Men det är egentligen inte så enkelt. För om du börjar påpeka vilka andra delar av tron till följd blir enbart frivilliga dekorationer på tron börjar protestanter genast att vilja lägga till detaljer i det som du ”bara” skulle behöva tro. Det blir ungefär som det barnet som bara får ha med sig ett gosedjur i sängen, men som försöker att få med ”bara en till” och ”bara en till”. Till slut blir hela sängen full och hälften ramlar ut. För fastän de flesta i alla de olika kyrkorna försöker att sänka ribban lika lågt blir det inte för den sakens skull mer enighet mellan dem. Det beror helt på vem du frågar – det blir fortfarande en stor dissonans och oenighet kring vilka detaljer kring vår kristen tro som är nödvändiga för frälsning även om alla är överens om att det inte är mycket.

Nåväl, låt oss då säga att ”allt” du behöver tro på är att Jesus dog och uppstod. Behöver du tro att detta kan frälsa dig? Behöver du tro att Han är Gud? Behöver du tro på Gud alls? De flesta tycker att detta är absolut nödvändigt. Behöver du tro att Jesus steg upp till Himmelen och sitter på Faderns högra sida? Behöver du tro på bibeln? Och vad har du för nytta, förresten, av trosbekännelsen om du ändå tänker låtsas som att det verkligen går att sänka ribban till nästan obefintligt? Vad tjänar trosbekännelsen då för syfte?

Enkelheten med ”allt du behöver tro på är Jesus” är inte bara förförisk men också förrädisk och falsk. Det finns inga bland dem som har annat än den mest ytliga förståelse av sin tro som egentligen tycker att resten är egal. Och att påstå att man ”bara” behöver ha detta (vad det nu är) i sitt huvud för att komma in i himmelen är ett sådant absurt uttryck för vår tro att jag tänker omedelbart på alla de tusentals människor som fötts in i ett kristet samhälle och som har sedan förkastat alltihop. Vad är då Gud för en tyrann om han tänker avgöra din evighet beroende på hur du har reagerat på ett så intetsägande påstående? Vad har din tro att erbjuda mig om det enda som egentligen spelar roll är att jag bejakar ett sådant påstående som är så enkel att det inte säger någonting? Om man offrar allt innehåll för att inte bli tvungen att utesluta någon, för att inte uppröra någon, har man samtidigt inget innehåll för att locka någon. Man blir irrelevant.

Detta utgör kyrkornas barmhärtiga försök att undvika ett läge där de måste påstå att den som inte tror allting som detta samfund tror, inte heller skulle vara frälst, vilket är ohållbart. Det är stötande. Och inte bara stötande; det är uppenbarligen falskt eftersom folk som går i kyrkan på andra sida gatan lever sina liv mer eller mindre efter samma värderingar och i praktiken går det inte att se någon skillnad.

Förutom detta är det ju även så att folk inom samfunden i alla fall sällan kommer överens om mer än några få ytliga påståenden. Doktrinär stränghet gentemot de egna leden har avtagit samtidig som den även har avtagit mot utomstående. När jag läste teologi tillsammans med anglikanska prästkandidater träffade jag människor vars tro var en salig blandning av lutherska, kalvinistiska, metodistiska idéer mm. Människor är inte bara trötta på att döma sin nästa, de har egentligen inte mycket gemensamt med någon. Om de plötsligt fattade mod och stod upp för det de trodde skulle de finna att de inte står i kommunion med någon alls.

Vi i Ortodoxa Kyrkan förstår hur Guds kärlek mot medmänniskorna kan väcka en vilja att sluta anmärka på petitesser. Vi förstår hur stötande det kan vara när människor hör oss säga att vår Kyrka bevarar trons fullhet. Om du anser att försanthållande av rätta påståenden är lika med att vara frälst uppfattar du förmodligen också att vi ser alla andra som förlorade.

Men det är inte det vi tror. Vi ser inte alla, som inte försanthåller det som är faktiskt korrekt, som ofrälsta Vi bevarar inte de ” korrekta påståendena” utan den Sanna Tron. Vi tror inte att folk med nödvändighet hamnar i helvete när de inte är överens med oss: vi vet inte vem som kommer att bli evigt förenade med Gud! Vi försöker förena oss med Gud – det är allt vi vet.

Märk väl skillnaden i ordvalet!

Tro, för oss, är när vi gör det Gud har kallat oss till att göra. Tro handlar samtidigt om information och upplevelse, en ontologisk resa och en filosofisk insikt. Du vet, du blir, du lever, du känner. Tro är inte faktabefriad, men den kan inte reduceras till enbart fakta.

Frälsning är att göra Guds verk. Vi blir förenade med Kristus – vi blir ontologiskt ett med Gud själv i Hans Energier – när vi gör det som Kristus har kallat oss till att göra. Det ögonblick då vi börjar leva det liv Han har kallat oss till – i det ögonblicket blir vi ett med Honom. Frälsningen är att vandra med Gud. Sådant är frälsningens tillstånd. Guds gåva är att du blir inbjuden, anmodad att göra Hans verk, och genom att göra dem blir du förenad med Honom. Gärningarna har inget annat än sig själv som syfte. Helighet är sin egen lön.

Du blir inte frälst för att dina goda gärningar antecknas i Guds kontobok. Helvetet är inte ett straff som kommer utifrån, såsom vi ser det, utan ett tillstånd där människan förskjuter Gud aktivt. Det vi blir frälsta ifrån är vår egen oförmåga att leva Guds liv (det är nämligen därför vi dör).

Om Läran

Hur är det då med orden vi säger; med budskapet? Varför är det viktigt att säga de rätta orden om människor inte kommer att bli insläppta eller uteslutna ur himmelen beroende på huruvida de håller med oss eller inte?

Vi vill bevara den rätta läran helt enkelt därför att den lär oss att göra rätt saker – att leva livet som Jesus har kallat oss till. Dessutom är det så att frälsning inte äger rum på individuell basis, som om vi vore alla självständiga atomer, utan frälsningen äger rum i gemenskapen. Vi vill därför få tillgång till den återskapande och frälsande makt som Jesus Kristus ständigt utgjuter genom sin Kyrkas händer. Vi vill som individuella personer bli del av frälsningen som sker i Hans Kyrka.

Förmågan att bevara rätt doktrin är en karisma (grekiska för ”gåva” – såsom det är med nådegåvorna) som har skänkts åt Kyrkan och till varje medlem. Kyrkan har en holistisk medvetenhet om tron (på latin har man kallat detta för sensus fidelum) och den medvetenheten gör Kyrkan vaken och i stånd att bevara den apostoliska ordningen från alla sorters förvirringar. Trots att enskilda medlemmar, och till och med hela lokala grupper kan (och tyvärr har) förorenat avbilden, och misslyckats ibland, så har Kyrkan som helhet inte gjort det. Den kommer aldrig att gå miste om karisman och därmed aldrig förvirra doktrinen. För oss, när vi förenar oss med Kyrkan, är det den troshandling som kommer naturligt ur tron på att den Helige Andens nåd är tillräcklig för att bevara Kyrkans doktrinära renhet – en uppfattning om Kyrkan som funnits ända sedan Pingstdagen fram tills nu.

Men vi har ju sagt att frälsningen är ett liv i Gud, inte de fakta som du har i huvudet. Den Helige Andes gåva, som bevarar Trons Fullhet är viktig för vårt liv i Gud eftersom man inte kan få del av gärningarnas karisma utan att också få del av sensus fidelum-karisman. Du måste veta hur du skall göra innan du kan göra det. Vi måste förena oss med den historiska Kyrkan därför att om vi vill leva det liv som kristna gjort genom historien måste vi dela deras tro också. Såsom alla gåvor har denna gåva skänkts av Anden för att bygga upp Kyrkan. Det är inte en individuell orakel-liknande gåva där en enskild individ blir belyst i avskildhet från alla andra. Det är en gåva som vi hittar tillsammans – tillsammans med alla andra i ett ömsesidigt ansvar och tillsammans med alla kristna genom tiden. Det är också en gåva som redan har blivit skänkt – för att ta del av den behöver du bli del av den gemenskap som mottagit och tagit del av den.

Det är detta som vi syftar till när vi talar om våra biskopars apostoliska succession. Det är inte enbart att vi har biskopar som i en obruten kedja har känt sina föregångare, och föregångaren har i sin tur känt sin föregångare osv ända bak till apostlarna. Västerlänningar tycks ibland frestas att förringa detta begrepp och se det som naivt (därför att man tvivlar på att en sådan obruten kedja finns) eller att avvisa det som en distraktion från den egentliga frågan. Det känns för många som om vi påstår att Gud skulle vara beroende av att en människa vidrör en annan människa, som om Gud inte kunde nå sin Kyrka utan den bokstavliga successionen. Men vi hävdar att handpåläggningen vid biskopssuccessionen är viktig såsom en faktisk och historisk manifestation av vår Kyrka: och alltså mer än bara symbolisk. En man har med handpåläggning välsignat en man, som har med sina händer välsignat en man … och nu står den senaste på apostelns plats och undervisar oss. Det tror vi.

Men om vi ändå skulle lämna frågan om den bokstavliga successionen tills senare, är det nog ändå klokt att vi ser både läran och gärningarna som nådegåvor – som karisma. För oss utövar biskoparna sin kallelse – sin karisma – i två egenskaper: först såsom lärare och beskyddare och vakter av läran, och sedan även som firare av eukaristin. Ordningsföljden mellan de två är oväsentlig. De delar ut Kristi Kropp (i eukaristin) till Kristi Kropp (Kyrkan) medan de förkunnar Ordet (som är Kristus) med Kristi ord. Det är ett och samma ämbete.

Kopplingen mellan apostlarna och den obrutna kedjan av biskopar är för oss en mystisk, karismatisk, familjebetingad och organisk troendegemenskap. När vi ber tillsammans i enhet, när vi delar sakramenten med varandra, när vi tillber tillsammans och har kommunion tar vi alla del av en gemensam upplevelse, ett gemensamt liv med Gud. På samma sätt som tro omsatt i handlingar är vårt sätt att förena oss med Gud, är tro i gemenskap med andra kristna och gemensamma handlingar vårt sätt att tillsammans förena oss med Gud. Den obrutna kedjan som sträcker sig över alla generationer – en enda gemenskap som i olika lokaliteter har uppfostrat barn i Tron, har utbildat och format ledarna, som har lagt sina händer på dem och sänt ut dem för att sprida karisman – denna oavbrutna gemenskap är den samma som startade på pingstdagen och fortsätter än idag. Apostolisk succession är en kultur, en upplevelse, en organism skulle man nästan kunna säga.

Apostolisk succession handlar inte bara om biskoparna utan om oss alla, fast i synnerhet om biskoparna. Det räcker inte att man läser om de heliga Fäderna i en bok. Du kan inte bli del av familjen – av handlingarnas och karismans familj – i avskildhet. Eller så kan du inte göra det till samma grad i varje fall. Rövaren på korset gick aldrig i en medlemskaps kurs hos Ortodoxa Kyrkan men vi håller upp honom som en förebild av tron. Du som har chansen kan dock inte påstå att du tror vad vi tror om du inte gör såsom vi gör – och vi gör allt det i gemenskap med Kyrkan.

Vår frälsning är därför en gemensam process där vi blir lärda (med doktrin) att göra handlingarna som Gud har kallat oss till, där vi gör dem tillsammans och därmed blir frälsta tillsammans. Det handlar inte enbart om en fortlöpande gemenskap av troende som har fortsatt oavbrutet sedan apostlarna. Det handlar om samma grupp troende som har bara vuxit till antal under åren.

Vi finner att de västliga kyrkorna tenderar att dela upp kyrkobegreppet i två; den segrande kyrkan (de troende i himlen) och den kämpande kyrkan (de troende på jorden) . Vi accepterar inte uppdelningen. Många ser den himmelska kyrkan som den sanna Kyrkan – de som är såsom vi borde vara – heliga, apostoliska, allmänneliga – medan vi i den andra halvan här nere stapplar oss fram som blinda. Uppdelningen grundar sig på att människor som beskriver kyrkan i dessa termer inte tror att det kan finnas sann helighet eller sann enhet på denna sidan om döden.

Vi säger att kontinuiteten inte enbart sträcker sig över tiden mellan oss och fornkyrkans helgon (dvs den apostoliska successionen), men vi har även en ontologisk kontinuitet här och nu med dessa som förr levde på jorden men nu är hos Gud. Eller såsom den Ortodoxa Teologen Anthony McGuckin skriver, ”vår lära om kyrkan härstammar från vår lära om Treenigheten.” Såsom Gud Fadern och Gud Sonen är inte delar utan är var för sig Gud i den fullaste meningen, så är kyrkan också odelbar. Men Gud Fader och Gud Sonen och den Helige Anden äger inte Gudomens fullhet oberoende av varandra, utan de är var och en Gud i den fullaste meningen just därför att de är en gemenskap – tre personer som också är en enda Gud. De tre personerna ger var och ett fullt uttryck för det som menas med ”Gud” därför att de är så intimt förenade med varandra.”

På samma sätt är den lokala församlingen Kyrkan till den grad den är förenad med resten av Kyrkan. Men den är inte en del av Kyrkan. Du hittar i den lokala församlingen Kyrkan. På samma sätt är Kyrkan på jorden – den du ser och som består av levande dödliga människor av kött och blod – Kyrkantill den grad den befinner sig i enhet med den heliga familjen som har insomnat och som ständigt ber för (och med) oss i Guds tronrum. Frälsningens gemensamma karaktär har alltså inte enbart med en oavbruten historisk succession att göra, utan även med den gemensamma processen som pågår nu där vi alla tillsammans förenar oss med Kristus i handlingar. Vi behöver tro det som våra fäder trodde därför att de fortfarande tror det. Vi behöver göra det som våra fäder gjorde därför att de fortfarande gör det.

För övrigt så är det detta som Ortodoxa Kyrkans förkärlek för reliker syftar till. Det är på grund av detta som vår Kyrkas tidigaste altare var kistor som innehöll benen efter martyrerna, och det är därför vi än idag vill ha reliker i våra altare. Dessa människor är med oss, ber tillsammans med oss och för oss. Just nu.

Såsom jag har beskrivit ovan, definierar vi tro som handlingar. Vi bevarar den sanna tron så att folket kan bli lärda att göra Guds handlingar. Vi förblir i Kristi Kropp (dvs Kyrkan) som grenar som har ympats in i vinstocken (Johannes 15), därför att vi vet om att det enda sättet att ständigt kunna bli förenade med Kristus i Hans handlingar är att ta del av Hans kropp (i eukaristin), tillsammans med alla de andra Heliga som oavlåtligen tillber Honom i himmelen och som oavlåtligen har kommunion med Honom. Johannes 15:3-4, ” Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig.”

Det är bara tillsammans med dem, med hela Kyrkan som vi kan göra något alls. Vår tro-omvandlad-i-praktik är aldrig en individuell ansträngning utan en gemensam tro. Om vi vill bli del av Kristi Kropp i handlingarna måste vi bli förenade med den (och med varje medlem genom tiden) i läran och i sakramenten: i Ande och i Sanning(Johannes 4:24).

Det är dessutom så att hur vi ”säger” Kristi ord handlar om mer än ljudet som kommer ut ur våra munnar. Det handlar även om verkligheten som vi visar med våra handlingar. När vi är en, identifierbar och synlig enhet ”säger” vi att vi tror på en helig allmännelig och apostolisk kyrka. Det som Ortodoxa Kyrkan tror återfinns i det den gör och har gjort. Argumentet falerar naturligtvis om vi gör den avhängig av individuella människornas agerande. Vi har haft, och har, gott om syndare – i stort sett var enda en av oss som ännu inte kommit fram till himmelen. Men på grund av att vi inte delar upp kyrkan i två halvor, tror vi också – vi har erfarit och vi tror även såsom en ”visshet om det man inte ser” (Hebreerbrevet 11:1) – att den Sanna Tron och handlingarna som flödar ur den finns i Kyrkan här på jordentrots att hon är fylldav syndare. Det är uppståndelsens mirakel: död har genom döden nederlagts och Gud lever i och bland oss trots allt. Om du vill hafler och mer uppenbara och påtagliga exempel på det som vi tror kan du läsa om Kristi liv och våra Helgons liv. Vi tror på den Gud som helgade dem, och vi eftersträvar samma helgelse.

Alltså är det genom att bevara deras lära, genom att göra det de gjorde, genom att bevara deras liv som vår ledstjärna som vi kan få möjligheten att förena oss med Kristus i gemenskap med dem. Doktrinen är viktig därför att när man blir lärd rätt kan man leva rätt. När man lever rätt – i synnerhet när man ger sant vittnesbörd om hur Kristus kallade oss att vara av ett sinne – undervisar man en förlorad värld om Guds makt.

Vi vet att detta levnadssätt fungerar – på detta vis kan du förena dig med Gud (i synnerhet genom att älska Gud, älska din nästa, genom omvändelse, bikt, dop, eukaristin – det sakramentala andefyllda självförnekande livet i kärlek). Vi vet att de som gör detta blir förenade med Gud därför att det har bevisats först med Kristi Uppståndelse och sedan genom oberäkneliga mirakler, martyrer, bekännare, heliga män och kvinnor som visade med sina liv och död att Herrens uppståndelses kraft fanns även hos dem.

Det är en helt annan sak att säga detta än att säga, ”vi vet att vi (dvs de du ser framför dig) har rätt i sakfrågan”. Det ärsnarare så att vi vet att vår tro och vår tillbedjan utgör frälsningen. Vi vet att detta (dvs Kyrkans läror såsom de har omvandlats i praktik i evangeliet och i helgonens liv) är livet som Jesus har kallat dig till. Men är människorna i vår församling ofelbara? Nej. Det finns får utanför och vargar innanför. Vi uttalar oss inte om vilka som kommer till himmelen och helvetet. Vi vet inte – och det gäller även oss själva som enskilda personer. Frälsningen är inte en individuell avskild händelse där mitt enskilda öde bestäms. Frälsningen är alltid en gemensam händelse där vi blir frälsta tillsammans.

Om Sakramenten

En aspekt av de rätta handlingarna handlar om att på ”rätt sätt” fira sakramenten. Även detta är en stötande fråga för många utanför Ortodoxa Kyrka. Det verkar som om vi säger att du som inte firar gudstjänst med samma gudstjänstordning som vi lyckas inte få ert vin och ert bröd till att bli Kristi blod och kropp. Eller som om vi menar att du som blivit döpt med en annan dopgudstjänstordning än vi har har inte blivit döpt på riktigt.

Det är inte det vi tror. Inom Ortodoxa Kyrkan har det genom åren funnits många olika gudstjänstordningar och olika lokala traditioner. Vi har faktiskt långt mycket mer variation mellan lokala kyrkor än idag än våra medlemmar brukar vilja erkänna.

Vad är det med sakramenten i så fall som är så viktigt? I västvärlden hittar du allehanda tolkningar: en säger att sakramenten endast är gemytliga ritualer, ceremonier som uttrycker våra kollektiva minnen. En annan säger att de är praktiska som andliga övningar eller har ett pedagogiskt värde. Man träffar folk som hävdar, såsom vi, att i sakramenten händer något verkligt. De döpta dör på riktigt i Kristi död och uppstår på riktig med Kristus. Vi tar emot Kristi kropp och blod – på riktigt – i eukaristin. Men varför? Även om någon håller med oss om det kan det hända att de aldrig funderar på vilket värde det skulle ha.

Den frälsningslära som beskrivits hittills kallas i Ortodoxa Kyrkan för theosis. Vi förenar oss med Gud genom att göra Hans gärningar, genom att lära oss att tänka Hans tankar. Vi gör oss inte därmed förtjänta av något. Livets gåva är att vi får göra dessa saker. De utgör innehållet i vår frälsning, inte orsaken till vår frälsning. Men ytterligare en aspekt av theosis handlar om att det är en evig process. Den tar aldrig slut. Därför fortsätter våra fäder att göra samma saker hos Gud. De gör det som de gjorde. De ber. Nu. Idag. De kommunicerar (delar kommunion, tar del av Kristi Kropp och Blod) nu. De älskar och är älskade.

Vi målar inte upp i vår tradition en bild av himmelriket som en slags evig lekplats där vårt inre barn äntligen får fröjda sig med lek och sång, såsom många gör i väst (ett tydligt exempel är den berömde diktaren Adrian Plass som skrivit en hel bok med dikter och akvarellmålningar som illustrerar den himmelska lekplatsen). Vi kommer inte äta glass eller plaska i en himmelsk plaskdamm. Det handlar inte om att vi ser himmelen som någon glädjebefriad och sträng plats. Naturligtvis blir vår glädje gränslös. Men dess gränslöshet grundar sig i Guds evighet. Himmelen för oss har Gud som mittpunkt och inte mig som mittpunkt. Jag färdas in mot Gud som är evig. Jag kommer aldrig fram till någon slutstation. Jag fortsätter bara. Vi ser därför inte frälsningen som att man har gått över en linje eller gjort mål. Vi ser den som en färd – hela kyrkans gemensamma färd.

Utifrån den uppfattningen ser vi att sakramenten skänker oss den behövliga nåden för att kunna fortsätta färden. Sakramenten utgör färden. För att förtydliga bilden ytterligare skulle man kunna diskutera fallet där en människa finns som aldrig hört talas om kristendomen överhuvudtaget. Då den människan är skapad av Gud har hon all möjlighet i världen att leva ett liv som behagar Gud. Kunskapen om Gud är tillgänglig förhenne såsom vi läser i Romarbrevet 1:20, ” Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

Men i vår erfarenhet är det egentligen de flesta som misslyckas och vänder ryggen åt Gud. Det finns ingen som kan gå med Gud utan Guds hjälp. Att följa Guds kallelse innebär därför ett samarbete med Gud – en synergi. Vi behöver en synergi mellan Guds ansträngningar och våra egna ansträngningar och fastän de arbetar tillsammans är de helt ojämna i sin verkan. Gud gör det mesta men vi måste också vara med.

Guds gåvor, nådegåvorna som skänkts oss till vår hjälp är skänkta till hela Kyrkan därför att hela Guds mänsklighet blir frälst tillsammans. Det som sakramenten ger oss – bokstavligt och på riktigt – är karisman, Guds gåva som gör det möjligt för oss att göra Hans gärningar. I Efesierbrevet 2:10står det, ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.”

Vad kan vi mer säga om hur sakramenten verkar? Sakramenten är inte en generisk mall som upprepas lokalt. Det skulle betyda att vi likställer våra sakrament med alla andras. Nej de är inte en mall, de är samma händelse överallt och genom tiden. Uppenbarelseboken 13:8 kallar Jesus för ” Lammet som är slaktat från världens grundläggning”. Hans offer är evigt. Det fungerar inte om vi ser Jesu offer som enbart en slags betalning av en skuld. Skulden var inte från världens grundläggning! Varför skulle lammet slaktas från världens grundläggning? Sakramenten är en evig händelse där Gud omsluter oss med sin kärlek och bjuder in oss i Treenighetens gemenskap.

Alltså är vår eukaristi ett deltagandei en enda händelse som sträcker sig över tid och rum. Samtidigt samlas vi i olika hus på olika platser och firar eukaristin och de övriga sakramenten. Vi tror på samma sätt att den Gode Herden – den som både offrar och blir offret – Jesus Kristus finns överallt. I Hans Kyrka manifesterar Han sin närvaro på många olika sätt. Hos varje kristen är Kristus närvarande på ett sätt som är unikt och specifikt för den personen. Några personer kallas till att dela Kristi specifika och vigda ämbete såsom den Gode Herden. De är våra biskopar. Och på samma sätt som den eviga eukaristin bara är giltig därför att det är Kristus som offrar sig själv, så är våra sakrament bara giltiga när de firas av biskopen (eller den präst som biskopen utsett att göra detta). Våra sakraments kraft härstammar från den eviga eukaristin som vår lokala biskop firar tillsammans med alla biskopar i Kyrkan: alla som varit och som är biskopar, alla som tillsammans bevarar den sanna tron.

Med andra ord handlar eukaristin inte enbart om bröd på en tallrik och vin i en bägare. Det handlar om vem det är som välsignar brödet och vinet. Om eukaristin vore en mall att följa (vilket vi egentligen har konstaterat inte är fallet) skulle mallen inte gå ut på att man skall, ”skaffa bröd och vin och välsigna det”. Mallen skulle i så fall vara, ”skaffa en biskop som har vigts in i Kristi eviga biskopsämbete och som tillsammans med alla biskopar i tid och rum firar brödets och vinets mysterium. På så vis kan den lokala församlingen ta del av den eviga eukaristin.”

Vi har ett enda biskopsämbete i vår kyrka – Kristi biskopsämbete. Varje biskop delar det fult ut – Kristi, vår Gode Herdes ämbete. Tillsammans med kollegiet bevarar biskoparna trons fullhet därför att de alla delar ämbetet. Vår tro bevaras i gemenskap, ett råd, i samarbete mellan ledarna, som tillsammans i enhet kan hävda att de leds av Anden2. Alltså föds vår eklesiologi ur vår treenighetslära: ingen individ kan ensam avgöra sanningen åt oss utan den enskilde biskopen äger den makten och den karisman (fullt ut) just på grund av han också är förenad med de övriga biskoparna i ett kollegium. Tillsammans har hela Kyrkan tagit emot och måste bevara den sanna tron, och från helheten flödar sakramentens nåd.

Men om Gud kommer till andra kristna och möter dem i deras kyrkas eukaristi är något som ligger mellan dem och Gud. Vi har inte med det att göra.

När människor pratar om ”kommunion” tänker de oftast på en av två saker: antingen handlar det om brödet och vinet i nattvarden, eller så syftar man på en organisatorisk enhet som omfattar biskopar, församlingar osv. Vi i Ortodoxa Kyrkan menar att det egentligen är samma sak. Kristi Kropp (församlingarna) och Kristi Kropp (eukaristin) är, ur doktrinens synpunkt, samma sak därför att ”organisationen” eller familjen är de som tillsammans stärker sig genom sakramenten (i synnerhet eukaristin) i sina ansträngningar mot en gemensam vision av mänskligheten. De tar del av Kristi Kropp för att kunna bli, tillsammans, Kristi Kropp. Eftersom det dessutom är Kristus som både offrar och är offret blir det ännu tydligare att saken är den samme: Kristi Kropp (Kyrkan) offrar Kristi Kropp (eukaristin).

Låt oss därför återgå till frågan som så ofta ställs om varför det är som icke-medlemmar inte tillåts ta del av eukaristin.

Det går inte att samtidigt äga en ambivalent och inkonsekvent uppfattning om Kristi Kropp (kyrkan) – en uppfattning som inte bara strider mot vår utan även innebär att man äger en annan uppfattning om hur man lever det kristna livet och förkroppsligar Kristi vision för mänskligheten – och samtidigt vilja ta del av Kristi Kropp (eukaristin) tillsammans med oss. Det är ologiskt för oss att du skulle förkasta å ena sidan vår uppfattning om vad Kristi Kropp (kyrkan) är och samtidigt vilja acceptera från oss Kristi Kropp (eukaristin).

Den inkonsekvensen är större än bara teori eller påståendenas faktamässiga värde. Nattvarden är offentlig, inte privat, och den offentliga aspekten får konsekvenser.

För det första blir nattvardsgemenskapen en missionshandling. Vi visar människor genom vårt gemensamma deltagande i den Heliga Nattvarden vad meningen är med mänskligt liv – vad det kan vara. Det kan vara ett liv där människor tar det som annars är blott materia (bröd och vin) och genom Guds nåd, i frid och kärlek med varandra, välsignar det och gör det till något mer: livet, gemenskapen och brödet blir för alla till en förening av Gud och människan i den människoblivne Kristus. Det är inte bara brödet och vinet som blir något mer än vad de var – vi som gemenskap blir också mer: Gud och människor förenade. Vi visar att all materia, hela skapelsen, skapades som ett underlag för människans liv tillsammans med Gud och med medmänniskorna. Vi visar att Gud har skapat världen i syfte att en dag bli människa – den människoblivne Herren Jesus Kristus – Gud med oss. Det är det som skapelsen är till för. Det är det som nattvardsgemenskapen visar världen.

Tillsammans i vår nattvardsgemenskaputtalar vi trosbekännelsen därför att vi visar att en förenad mänsklig familj har en enda gemensam visionom hur vi kan ge uttryckför den mänsklighet Gud har gett oss. Vi har ett sinne, en tro, vi lever ett liv. Sann lycka kommer inte genom individuellt självförverkligande, individuell prestige eller ambition, utan genom gemensam tillbedjan av den Treenige Guden. Sant liv är inte jakten efter enskild materiell framgång utan alla människors brödraskap. Det är möjligt för alla människor att tillgodogöra sig denna visdom. Gud har gjort det möjligt trots att alladiskussioner, alla splittringar allt hat och agg som fallna människorhyser gör att det verkar omöjligt. Vi hävdar att det inte bara är möjligt utan är verklighet – en verklighet som genom nåd har skänkts oss i form av Kyrkan och dess sakrament. Vi visar denna verklighet offentligt. Kom! Smaka och se att Herren är god.”3

I och med att nattvarden är offentlig blir mitt deltagande med dig ett offentligt uttalande om att du och jag (och alla de andra) förenar oss med Kristi Kropp i harmoni och enighet – och att jag är säker på detta (eller så säker som man kan rimligtvis vara). Det gäller inte bara dig och mig, vi som är i samma rum och samma församling – uttalandet gäller hela vår kyrkliga gemenskap och det är ett uttalande om att vi delar hela tron. Prästen i Sibirien, Ryssland, Rumänien, Jerusalem, Kongo eller Japan (eller var som helst!); och alla de troende som är en del av nattvardsgemenskapen omfattas av uttalandet. Jag påstår alltså offentligt att om du har hört deras präster undervisa om Treenigheten eller inkarnationen, sakramenten eller något annat av central doktrinär betydelse så kan du utgå ifrån att jag tror på det de har sagt. Det kan naturligtvisfinnasspecifika fall där en person missförstått eller säger fel. En person kanske blandar in för mycket personliga spekulationer. Men i det stora hela undervisar biskoparna den sanna tron och, så långt det går, hålls prästerna till svars för det de säger.I det stora hela kan du säga att jag är överens med dem om allt i doktrinen. Detta är vår vision för mänskligheten: att vi alla skall bli förenade med den ende sanne Guden och och vi alla strävar efter att bli Kristi Kropp.

När vi uttalar oss om detta offentligt är det, som sagt, en missionsproklamation. Potentiellt sätt är det hela världen som är mottagare för budskapet. Jag måste därför vara mycket vaksamöver vem som omfattas av uttalandet för det kan ju avgöra innehållet i uttalandet.

Det skulle till exempel vara mycket olyckligt om du fick fel uppfattning och tyckte att den kalvinistiska predikanten i nästa stad för min talan. Jag skulle bli helt förkrossad om någon gick miste om chansen att höra vår tro bara för att de först hade lyssnat på en neo-liberal predikant som påstår att Gud förmodligen inte ens existerar … för att sedan anta att jag tycker samma sak som den predikanten! Jag vill att kontrasten skall vara uppenbar mellan mig och de extrema fundamentalisterna som påstår att vi borde glädjas åt att somliga människor går förlorade. Jag vill inte att vårt budskap blir ohört på grund av ett antagande som många sekulära gör här i Nordeuropa – dvs att alla kristna säger samma sak och (detta är ännu värre) att sekulära människor förstår vad det är som alla kristna tror och nu kan sluta lyssna.

Medan många protestanter inte menar att de är överens om allting med alla som de också delar nattvardsgemenskap med (oftast på grund av en mycket oambitiös inställning som inte ens erkänner att det är möjligt) uttrycker de ändå idén om att det finns en generell enhet mellan alla troende i alla kristna trossamfund så länge de som tror har vissa grundläggande uppfattningar gemensamt.

Jag tycker detta är ansvarslöst. Det är ansvarslöst att identifiera sig med alla som kallar sig kristna därför att det totalt underminerar mission och lärjungaskap (framförallt här i den sekulariserade västvärlden.). Det är samma som att säga ”jag har inget att tillägga”, eller ”här behöver du inte titta en extra omgång om du redan hört en som kallar sig kristen.” Jag tror inte att många kristna förstår just vad det är de säger när det påstår att ”det enda viktiga är att man ska tro på Jesus”. Jaså? Du är alltså helt obestämd i frågan om det skulle vara bättre för mig att bli mormon eller gå med i din kyrka? Och Jehovas Vittnen – dem godkänner du med? Hur är det då med vitmakts apartheid-”kristna” i (endast visa delar av) Sydafrika? Alla ovannämnda tror på Jesus. Är de alla lika godkända menar du?

Om du säger ”det enda viktiga är att man skall tro på Jesus – allt det andra spelar ingen roll” och du inte menar ”jag har inget att tillägga” är det egentligen ännu värre. I så fall blir ditt budskap till icke-kristna som så: inga av oss är överens med de andra om mer än några ytliga påståenden, ochkring dessa är vår enighet egentligen ganska falsk. Det är omöjligt för människor att äga ett sinne. Vi ger upp. Människans arrogans och högmod är för stora för Gud, och Han förmår inte att besegra dem. De svåra existentiella frågorna mänskligheten har kan inte otvetydigt besvaras i termer som människan kan tillgodogöra sig. Det bästa vi kan hoppas på är därför att man får någon påhittad låtsas-enhet där vi alla är överens om att vi är överens om något, fast inga av oss egentligen vet vad det skulle då vara. Trots det vill vi att du skall fundera på fördelarna med något av det som några av oss säger, och överväga om du också ibland vill göra några av de saker som några av oss ibland gör.

Detta är inte rösten som kallar i öknen, ”bereden väg för Herren!” (Jesaja 40:3). Ingen följer efter en skock får som alla vandrar åt var sitt håll. Var är herden egentligen?

Denna icke-lära om kyrkan är för mig samma som att förneka inkarnationen. Det är samma som att förneka att Gud kan och har uppenbarat för oss en vision om mänskligheten och gjort det begripligt för oss i alla fall till den grad att vi, genom Hans nåd, kan delta i denna återskapade mänsklighet.

Ortodoxa Kyrkan tror att Han har gett osssin Ande som hjälpare för att denna mänsklighet kan omfatta alla människor. Vi vägrar att erkänna oss besegrade fastän vi möter envisaochhögfärdiga människor som hittar på sin religion allteftersom. Gud är större.

När vi ger upp på visionen om att mänsklighet kan äga ett sinne säger vi därmed en osanning om den radikala skillnaden mellan Kristi Sanning och alla andra ”sanningar”. Andra sanningar handlar om idéer, vår sanning är inget annat än själva Kristus och Hans person i vilken uppståndelsen – en uppståndelse som inga idéer någonsin kunde åstadkomma – har gett oss evigt liv. Ordet är Personen. Vi kan aldrig gömma detta ljus under diplomatins skäppa (Matt 5:15) och påstå att ”vi har inget att tillägga”.

Om vi trots allt har något att tillägga innebär det ofta att vi tar avstånd från, eller till och med kritiserar agerandet, som vi observerar hos andra som kallar sig för kristna. Det går inte att komma runt detta. Vi envisasmed vår doktrin därför att vi är envist måna om praxis. Det finns ett intimt samband mellan dem. Vi behöver inte bara dela samma sinne. Vi behöver, så att säga, dela samma händer också. Vi behöver be på samma sätt. Vi behöver leva Kristi Liv på samma sätt. Det senare är framförallt ett område där vi insisterar att vi visst har något att tillägga.

Kommunion i Bibeln

Helige Paulus skriver i 1 Korintierbrevet 11:17-18, 21-22, 26, 29-30”… era sammankomster är mer till skada än till nytta. Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, … Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. … föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? … Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. … Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.”

Den som är observant ser att för Paulus verkar Kristi Kropp (dvs Kyrkan) och Kristi Kropp (dvs brödet och vinet i Eukaristin) vara helt utbytbara som koncept. Medan församlingen i Korint kanske led av klasskonflikter eller någon slags paternalism i sitt gudstjänstliv tror jag att brevets poäng är högst relevant för dem som gett upp idén att Sanningen har blivit uppenbarad för Kyrkan – de som har nöjt sig med att hoppas att de många kristna ”sanningarna” tillsammans blir någorlunda sanna. Paulus säger att personen som inte urskiljer kroppen (Kyrkan) urskiljer inte heller kroppen (eukaristin). Vi förkunnar (offentligt) Herrens död tills dess han kommer om vi är förenade i en enda kropp (Kyrkan) och om vi värdigt och ödmjukt delar kroppen (eukaristin) med varandra. Undlåter du att göra detta börjar kyrkan sönderfalla. Många blir sjuka eller svaga (kanske syftar han mest på andlig sjukdom/svaghet?) eller lämnar kyrkan helt och hållet. Kristi agerande, Kristi uppståndna liv, försvinner ur livet hos dem som inte alltjämt förenar sig med den enda Kyrkans kommunion – den Kyrka som med en stämma lär ut läran om den helighet som bör flöda ur livet hos dem som tar del av kommunionen.

Det är därför vi är så orubbliga om villolärans felaktighet. Vi är nämligen också orubbliga om det Sanna Ljusets godhet. De som vandrar ifrån Kristi Ord vandrar ifrån Kristi gärningar – eller åtminstone vilseleder andra så att de i sin tur lever osunda liv. Det är det som vi tror Paulus hävdar ovan.

Några exempel på hur vi ser denna princip omsatt i praktik – några villoläror där vi kan visa exempel på hur människor kommit på villovägar på grund av dem. Den som lär kristna attavstå från att be till helgon om deras förböner (dvs man beskriver vördnad av helgon som avgudadyrkan eller skrock) har gjort dessa kristna till föräldralösa barn. Den som inte har helgonen har blivit fråntagen sin familj! Man har blivit fråntagen sitt sanna hem som hela livet längtar efter. Frälsning blir abstrakt, cerebral, opersonlig och den ”troende” blir frånkopplad alla andra.

Den som lär kristna att överge sina ikoner berövar dessa kristna en oändlig källa med nåd. Den människoblivne Kristus sträcker sig mot oss genom ikonerna; in i våra hem och i vårakyrkor. Materian som blivit välsignad och helgad, och som föreställer dessa heliga bilder förmedlar himlens verklighet till oss – och många har i generationer gått miste om det.

Den som säger att man inte behöver någon präst för att kunna bekänna sina synder berövar dig helandets nåd som den Store Läkaren har gett oss i syndens absolution. Den som säger att Eukaristin endast är bröd och vin – inget mer – berövar dig kontakten som för oss är livets källa – fysisk kontakt – med vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Den som uppmuntrar dig att söka Andens gåvor utan att först bry dig om Andens frukt skapar en jag-centrerad upplevelse-centrerad gudstjänstmiljö där narcissism och personlighetskulter kan frodas, men där substans och integritet försummas mer och mer. Listan är lång. Villolära får konsekvenser i praktiken. Vi håller inte på medordklyveri.

Eller tror du kanske att Paulus var en trumpen besserwisser när han skrev i 1 Korintierbrevet 1:10, ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.”

Eller i Galaterbrevet 1:6-9, ”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium,fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.”

Kristna runtom i världen

Så här långt har vi konstaterat att Ortodoxa Kyrkan ser ”tro” som en livsstil – gemensamma gärningar som alla människor gör som har mött Personen och Ordet, Jesus Kristus, och som har trott på honom. Vi delar en och samma tro i och med att vi delaren gemensam vision för den återlösta mänskligheten – en vision som uppenbarats åt oss i Kristi Person, hos Hans Helgons liv, i Hans Kyrka och i Kyrkans läror. Tillsammans delar vi en enda eukaristi då vi tillsammans strävar att uppnå denna vision.

Gud har skapat oss som kropp, själ och ande. Guds uppståndelse kommer inte till oss enbart i vårt sinne – i själen – utan i kroppen och i anden. Den är en uppståndelse som vi tar del av som kommunion, som en familj; en uppståndelse som är mer än en idé. Den är verklighet! På samma sätt som uppståndelsen inte blir vår egen personliga verklighet bara på grund av att vi vet om det, utan på grund av att den faktiskt har hänt, och för att vi faktiskt har dött med Kristus, så blir karisman i Kyrkans lära och Kyrkans gärningar inte vår egen personliga verklighet endast genom information eller imitation, utan genom faktiskt fysiskt deltagande i Kristi Kropp genom Kyrkans sakrament.

Men vi Ortodoxa ljuger om vi säger att vi inte känner igen merparten av våra värderingar när vi träffar kristna i andra trossamfund (ibland mer ibland mindre – om vi säger sanningen). När jag går in i Svenska Kyrkan eller en Baptist- eller Metodistkyrka och hör att någon läser saligprisningarna är dessa inte främmande för mig. Jag känner många som hör till dessa samfund som har kommit mycket längre än jag när det gäller att omsätta saligprisningarna i praktiken! Dessa människor älskar Gud och älskar sin nästa. De ger mat åt de hungriga och ger kläder åt de nakna. De ber för sjuka. Vi är omgivna, i synnerhet här i väst, av tusen och åter tusentals underbara gudaktiga människor som verkar så mycket gott. Hur kan vi då säga att vi inte delar en gemensam vision för mänskligheten med dem?

Hur kan vi dessutom förneka att det som vi ser är Guds verk – Kristi Uppståndelses Kraft hos dem som kallar Honom för Herre? Detkan inte förnekas. Självklart är det Guds verk.

Det finns två sätt att hantera motsägelsen, en är sträng, en är mjukare. Jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan dem.

Den stränga förklaringen är att medan vi ser Guds hand i vad dessa människor gör så tror viatt de egentligen kunde göra ännu mera – och vi hoppas att vi alla kan komma ännu längre. För att låna ett ordspråk från Socialdemokraterna – man är stolt men inte nöjd. Vi ser på den västliga kristendomens historia – i synnerhet de senaste två seklenoch tyvärr måste vi konstatera att vi inte alls är förvånade över att ateismen har haft sådan framgång.Framför allt upplever vi att det protestantiska samhället haft tur att den inte förlorat religionen helt och hållet. Vi är inte alls förvånade att västvärldens samhälle i sekler har förtärt och konsumerat andra kulturer runtom i världen – att samhället har gjort världen till en fabrik, att samhället mäter mänskligt liv i kronor och öre, fräter undan all mänsklig värdighet eller moral, alla traditioner, tills inget annat finns kvar förutom individen, arbetaren, konsumenten, personnumret , adressen men ingen ande. Vi tror att det finns ett direkt samband mellan den heretiska förvrängningen av den kristna Tron och det kristna samhällets sönderfall i väst. Detta beror inte på något slags romantiskt (och historiskt icke sanningsenligt) selektivt minne om hur det var ”förr i tiden”. Varje tid och varje samhälle har sina egna unika och katastrofalatillkortakommanden. De varierar i färg men inte i storlek. Vår profetiska medvetenhet angåendedet västerländska samhället ser bara några tydliga mönster. När Kristi Persons mysterium reduceras till påståenden, formuleringar, blir livet reducerat till det som kan bli förståttoch mätt. Sola fides och Sola scriptura blir enbart Sola4: jag själv, med endast mina tankar och mina böcker. När människan reduceras till att bara vara en atom – en enhet isolerad från alla andra – där frälsning avgörs enbart på individuell basis, när det enda som räknas är vad hon har i sitt huvud men inte huruvida Kristi Kropp når in i hennes kropp, då blir hela mänskligheten till ett hav av osammankopplade, främmande atomer som guppar omkring på vågor av moralisk likgiltighet. Vi är inte förvånade. Vi misstänker att de goda människor som bor i samhället egentligen inte alls tror det som deras kyrkliga grundare lärde ut, eller det som deras teologer har skrivit, utan i praktiken visar med sitt agerande att de tror något som ligger mycket närmare vår tro. Vi önskar att deras ord kunde bli mer konsekventa, sammanlänkade med deras agerande därför att vitycker om mycket av det som vi ser andra kristna göra.

Det finns ett mjukare sätt att hantera ”godhetens problematik” som man skulle kunna, med viss humor, kalla det – dvs hur vi som Ortodoxa skall se på människor som i praktiken har mycket gemensamt med oss, medan deras läror skiljer sig mycket mer. Vi kan ta hjälp av den Helige Basileios den Store när han skriver i Kanon 1, epistel 118 till Amfilokios (alltså ett brev som kyrkan har bekänt som inte bara bra utan även kanoniskt, d.v.s. erkänd av ett ekumeniskt koncilium som ett uttryck för den sanna tro).

Det bör nämnas att flera Ortodoxa teologer har observerat att Ortodoxa Kyrkan saknar ettmer sofistikerat och framförallt nyanserat ordförråd när vi diskuterar vår relation till andra kristna. När jag hör ordet ”heretiker” tänker jag, till exempel, på 100-talets gnostiker i Egypten som ”döpte” de ”troende” i blodet av en tjur precis när tjuren slaktades. Eller så tänker jag på en modern sekt där ledaren anser att han är Gud själv. Dessa är heretiker. I allmänhet är grunden till tron så radikalt förvrängd bland heretiker så att det blir uppenbart att gruppen inte längre hör till samma familj som vi överhuvudtaget. Den helige Basileioslämnade ett litet bidrag,till utvecklingen av ett mer nyanserat ordförråd men tyvärr har inte många bidrag kommit sedan dess.

Den helige Basileios var biskop och skrev till sina underordnade om hur de borde se på ”heretiker”. Han skrev om huruvida en konvertit från en ”heretisk” grupp skulle mottas i Kyrkan – i synnerhet huruvida en som blivit döpt i en heretisk grupp kunde anses vara döpt, eller om han skulle döpas på nytt.

Den helige Basileios definierade tre grupper. Heretiska viloläror, säger han, är sådana tankesystem som har helt och hållet brutit med den kristna tron. Om din uppfattning om vem Gud är skiljer sig substantiellt från vår uppfattning hör du förmodligen till denna kategori.

Sedan fanns det ”schismer” där en grupp har tagit avstånd från de övriga utifrån något slagspraktiskt själ – en präst ansågs vara korrupt eller man kom inte överens om den moraliska tillämpningen av gemensamma principer osv. En person som vill återgå till Ortodoxa Kyrkan från en av dessa grupper skall inte döpas på nytt, enligt den Helige Basileios. De skall omvända sig. Om gruppen den tillhörde ”fortfarande har någon koppling till Kyrkan” – dvs om man fortfarande känner igen dem som en kristen grupp – mottages de utan ett nytt dop.

Sista gruppen omnämns som ”irreguljära sammankomster” – alltså församlingar som leddes av rebelliska ledare. En sådan grupp kunde till och med vara ovetande, eller ganska ovetande om att församlingen inte erkändes av den lokala biskopen. Dessa skulle bli mottagna i kyrkan efter de blivit informerade och omvänt sig.

Min personliga erfarenhet är, och jag vet att många andra Ortodoxa kristna har delat den, att vi träffar människor i den ”kristna” världen som kunde platsa i var och en av dessa tre grupper. Man skulle till och med säga att det finns en skala, och vi känner till grupper som hamnar på alla möjliga ställen på skalan. Om en församling eller trossamfund bekänner den niceanska trosbekännelsen, firar sakramenten, och framförallt om Guds Andes kärlek uppenbart är den rådande principen i medlemmarnas liv – är de då heretiker i samma mening som gnostikerna som jag nämner ovan? Självklart inte.

Kyrkor som mer eller mindre avskaffat sakramenten, vars uttryck för en, trots allt genuin tro på Kristus, är ändå barnslig och kaotisk … jag skulle gå så långt som att säga att de är heretiker fastän de ofta har ledare som uttrycker en viss tro på niceanska trosbekännelsen. Detta är en exercis som bara är konstruktiv i missionssammanhang – vi vill precisera hur mycket och varför vår tro skiljer sig ifrån specifika andra grupper. Vi vill inte försöka utreda vilka som kommer in i himmelen och inte. Pastoralt måste vi vara nyanserade när vi undervisar och argumenterar. Den helige Basileios skrev om huruvida man skall döpa om eller inte. Jag uppmuntrar Ortodoxa Kristna att ha honom som förebild när man väljer hur konfrontativt och hur bestämt och vid vilka tillfällen man uttalar sig om andra kristna traditioner. När vi har ett utbyte av idéer med andra kristna måste vi anpassa retoriken. Detsamma gäller i ännu större grad när vi pratar om andra kristna. Om vi är något oeniga i teologin men mycket eniga i praxis bör vårt språk när vi pratar om dem, även vårt språk i apologetiken, återspegla det vi har gemensamt.

Då vi blivit mer nyanserade, då vi kärleksfullt och omsorgsfullt valt tonläge återstår ändå det oundvikliga – att vi inte är överens. Våra motparter i andra kyrkor blir ofta förvånade att vi tar vissa frågor på så stort allvar eftersom många av frågorna är ganska egala för dem. När vi kallar en doktrin för en villolära, när vi inte delar kommunion med en kyrka på grund av dess ‘heresier’, beror det ofta på val som någon eller några gjorde för länge sedan. Någon (som många idag glömt av) ansåg sig ha rätten att ‘reformera’ kyrkan. De slängde ut viktiga delar av våra fäders tro. De lämnade biskoparnas gemenskap, och därför kommunionen.

Men deras efterträdare – nu några århundraden senare – kan inte betraktas som heretiker på samma sätt som grundarna. Förmodligen förstår inte de flesta vad villoläran gick ut på. Det bör vi ha i åtanke. Vår argumentation mot villoläror gäller inte petitesser, utan har alltid en pastoral grund – dvs vi är alltid angelägna om vad människor gör baserat på sin tro. Vad de säger är bara relevant ur denna synvinkel. Vi ser omkring oss många Kristna som gör mycket av det vi gör samtidigt som de är medlemmar i kyrkor som säger mycket som vi finner inkonsekventi förhållande tilldet vi (och de) gör. Om du genom din livsstil visar att du är överens med oss, hoppas vi att du kommer med i vår kyrka så att vi kan bli styrkta tillsammans.

Vi har ingen som helst aning om vilka av dessa individer som blir eller inte blir frälsta. Vi gläds då vi känner igen vår Kyrkas värderingar i andras gärningar – framförallt gärningarna hos dem som kallar sig kristna. När vi ser att någon verkligen älskar Gud och sin nästa kan vi prisa Gud för det, och vi går inte sedan hem oroade för huruvida dessa människor, trots sin uppenbara kärlek t ill Jesus, ändå kommer att gå förlorade för att de hör till fel tradition. Bland de många helgonliv vi läser om återfinns många berättelser om helgon som verkade leva vedervärdiga liv, folk som tycktes vara galna, eller som levde ut sin helighet i total ensamhet. Deras helighet uppenbarades senare av Gud, och många som hade dömt dem fick skämmas. Vi vill inte befinna oss i den sitsen att vi har dömt ut ett helgon – särskilt när det inte ens finns någon klar skillnad i hur vi applicerar tron.

Utan att ta oss rätten att döma individuella människor, och trots att vi omkring oss har många gudaktiga och uppenbarligen andliga kristna som inte är Ortodoxa, påstår vi ändå att det livet de har i Kristus skulle nå en helt annan uppfyllelse om de inympades, såsom vi, i Kyrkans Vinstock. Detta betyder egentligen att vi har en mycket mindre pessimistisk syn gentemot fallna människor i allmänhet, och mot ‘heretiker’ i synnerhet än många kristna i Väst haft genom tiderna. Vi har aldrig trott något som kommer i närhet av den kalvinistiska doktrinen om människans totala fördärv (nämligen att en icke-frälst människa inte förmår något gott alls). Vi tror inte heller på arvsynd (eller arvsskuld som vi kallar det). ‘Frälst’ eller inte förmår människan mycket gott. Naturligtvis finns många som, skapade till Guds avbild, har segrat mycket över synd och vår fallna världs misär. Vi hävdar inte att vi är de enda som älskar Gud.

Men (så hävdar många) då måste man kunna leva som de heliga Fäderna levde, tillbe som de tillbad och till och med säga samma ord som de sade utan att höra till någon kyrklig gemenskap?

Det stämmer dock inte med vad de heliga Fäderna sade. Det är absolut inte det de gjorde – dvs försöka leva ett heligt liv i avskildhet från Kyrkans sakrament. För att upprepa det som skrivits ovan så är det inte bara så att vi vill upprepa vad de gjorde. Vi är beroende av dem nu när de alltjämt gör det och vi vill göra det tillsammans med dem. Vår kommunion med hela Kyrkan är källan till all karisma som kan få sitt uttryck i våra dagliga liv.

Våra fäder har lärt oss, och vi tror dem, att till och med de mest abstrakta och teoretiska skillnader i doktrin kan få stora konsekvenser i anhängarnas moraliska, etiska och andliga liv. Doktriner är alltid pastorala doktriner. Vi skyddar bruksanvisningen för det Heliga Kristna livet. Vi ordklyver inte. Om du menar att en synligt enad Kyrka är av mindre vikt har du redan där lämnat såväl fädernas tro som deras levnad. Genom att uttala annorlunda ord än Kristus skiljer du dig från Kristi Kropp. Vi förnekar inte alls att du samtidigt kan älska din nästa och föda de fattiga, men din avvikelse kan vilseleda tusentals andra, och efter en tid, på en plats där du inte har någon kontroll, blir följden oundvikligen att människor blir lärda att göra det onda, att det som inte är gott lärs ut i ‘trons’ namn. Vi kan inte acceptera detta.

Gör-det-själv Ortodoxa

Jag har mött människor som klagar såväl över den Ortodoxa Kyrkan som över den Romerskt Katolska och säger, ‘Jag är beredd att dela kommunion med er – varför är ni inte beredda att ta emot mig? Varför är medlemskapspapperet viktigare än eukaristin?’

Jag kan inte föra Katolska Kyrkans talan i frågan, men jag kan säga när det gäller oss att jag inte ser att du är beredd att dela kommunion med oss. Du är beredd att gå fram till kalken och förtära eukaristins bröd och vin, men du är uppenbarligen inte beredd att vara överens med vår Kyrka om allt (till exempel om huruvida man bör tillåtas delta i eukaristin). Du har inte åtagit dig att förena dig med oss genom att leva det kristna livet såsom vi uppfattar det. Vi lär nämligen inte ut att man skall göra eukaristin till en fråga där jag som en isolerad individ antingen bekräftas och tillmötesgås på mina egna villkor, eller så blir jag som isolerad individ stött, tar min boll och går hem. Det är inte i överensstämmelse med vad vi lär ut. Därför är du bevisligen inte överens med oss på två viktiga punkter. Det är uppenbarligen du och inte vi som har bestämt att vi inte delar kommunion. Varför vill du ha vår eukaristi?

Andra människor har, såsom jag skrev i inledningen, adopterat nästan all vår liturgiska och andliga praxis och betraktar sig själva som mer eller mindre Ortodoxa. Det finns många varianter på detta fenomen. De är ofta stötta och förvirrade av att vi inte erkänner dem som fullt Ortodoxa. Tacksamt nog kan vi trots detta ha konstruktiva och vänliga kontakter med dem.

Medlemskap i Ortodoxa Kyrkan är tillhörighet med biskoparnas gemenskap. Vi som individer, eller som lokala församlingar har inte rätt att erkänna kyrkor som befinner sig utanför denna gemenskap. Den som inte själv eftersträvar synlig enhet med Ortodoxa Kyrkan, och inte ser biskoparnas gemenskap som det enda sättet att emotta sakramentens nåd, är uppenbarligen inte överens med oss om vad sakramenten betyder. Det Ortodoxa sinnet avser att veta något med säkerhet först när Kyrkan har bekräftat det som säkert. Den som tänker så har byggt upp sin tro utanför Kyrkan genom att låna av oss, och väljer ofta som på julbordsbuffén, något godtyckligt. Detta tänkesätt betraktar uppenbarligen inte vår Kyrkan som någon auktoritet, utan ser den bara som en grupp som har snarlika värderingar. Det leder i mitt tycke till en attityd som liknar den hos fästmannen som vill träffa andra flickor vid sidan av sin fästmö. Vi är som den fästmö som vill gifta sig och skaffa barn. Vi har olika uppfattningar om vad en relation är.

I den här gruppen som jag kallar ”gör-det själv-ortodoxa” använder man ikoner. Prisa Gud! Man ber Jesubönen. Fantastiskt. Be för oss! Här används Chrysostomosliturgin,man bär liturgiska kläder, tänder vaxljus och rökelse. Grattis. Vi gillar också dessa saker. Men inget av dettager medlemskap i Ortodoxa Kyrkan.Här behövs – innan allt det andra – attman är villig att stå ansvarig gentemot hela Ortodoxa Kyrkan, att helt acceptera alla Ortodoxa Kyrkans läror. Tar man inget ansvar gentemot oss ärman inte i kommunion med oss.

Kom hem! Vi saknar er. Ni har mycket att erbjuda oss, mycket gott arbete väntar er. Kom med oss. Vi avvisar inte er, men vi kan inte ge sant vittnesbörd om Kristi Kropp om vi säger att det finns många kroppar, som inte har något ansvar inför varandra, och vars läror kanske, kanske inte, är överens.

Apologetik, Mission, eller Profetia?

Samtalet som vi Ortodoxa kristna för med våra kristna medmänniskor är en kompliceradhistoria. Å ena sidan kan vi uttrycka oss ungefär som förnyelsepredikanten när han uppmanar dem som vill bli frälsta att komma fram till scenen. Det kan bli som ett ultimatum. Kortfattat är budskapet, ”vi är den sanna Kyrkan, ni måste gå med i den!” Det underliggande budskapet kan då lätt uppfattas som följande:

1) Det som Gud vill att du gör är att du radikalt ändrar din religiösa tillhörighet.

2) Det gäller din eviga frälsning som blir avhängig av hur du svarar.

3) Vi är endast era lärare och kan aldrig lära oss av er.

4)Dessa ultimatum är allt vi har att säga er. Om ni inte godtar vårt budskap kan vi i stort sett sluta samtalet.

Det är så här våra (framförallt protestantiska) åhörare ibland mottar vårt budskap, och det är tråkigt eftersom ovannämnda fyra punkter är en travesti av vad vi vill säga. För det första så betraktar vi, såsom jag har skrivit ovan, människor som uppenbarligen är kristna som kristna. Vi använder ordet ‘konvertit’ för att omnämna någon som har gått med i vår kyrka. Det är inte fel ord, men som enskilt ord fångar det inte upp hela sanningen. Vi tror inte att du nödvändigtvis går förlorad, men vi tror att din frälsning, då den är en fråga om huruvida du alltjämt förenas med Kristus i kärlek, blir radikalt intensifierad och bekräftad om du blir en del av vår sakramentala kommunion. Vi har förmodligen många synpunkterpå vad du säger och hur du uttrycker din tro i den kyrkliga och gemensamma tillbedjan,och kanske ocksåpå en del av de praktiska konsekvenser som din tro uppvisar. Vi tror att du kan ha nytta av konstruktiv kritik. Men om vi verkligen tror på det som Paulus säger – att kroppen behöver varje lem – måste vi erkänna att vi kommer att bli styrkta om du blir medlem och bidrar med den gåva Gud vill ge dig.

Sista punkten ovan, (nr 4)är helt oacceptabel. Ett ultimatum är inte allt som vi har att säga. Vi vill vara som Abraham när han möttes av Melkisedek5. Gud hade uppenbarat sig i löftettill Abraham. Melkisedek visste förmodligen inte om det. Han förstod det förmodligen inte. Men Abraham mottog Melkisedeks böner och vänskap likväl.

Vi vill uppbygga alla människor genom vår Kyrkas läror och traditioner. Vi är glada när folk kommer och vill be tillsammans med oss. Tro det eller ej så blir andra kristna till en tröst för oss. När andra kristna uttrycker sin tro blir vi påminda om delar av vår gemensamma tro som vi nästan glömt bort – delar som likväl är en del av vår Kyrkas tradition. I synnerhet får vi en andlig styrka varje gång vi blir påminda om vikten av ett personligt andaktsliv, vikten av en personlig lyhördhet iför Guds Ande – dessa är bara två exempel på aspekter av det kristna livet som på senare år fått mer uppmärksamhet i protestantiska kretsar i väst än hos oss, och viuppskattar att bli påminda. Under de senaste seklen har Ortodoxa Kyrkan i väst ibland försökt undvika att bli uppfattade som präktig, polemisk eller nedlåtande. Men då har man valt ett alternativ som egentligen är mycket sämre! Det har ofta blivit så att Ortodoxa kristna helt gett upp alla försök till att sprida ”det sanna ljuset.”6 I USA säger många Ortodoxa att Ortodoxa Kyrkan är en hemlighet bevarad bättre än de flesta statshemligheter. Ja … på så viss undviker man ju absolut att uppröra andra, men det är samtidigt ett liv som förnekar vår tros allmänneliga karaktär. Om vi håller ljuset gömt under uråldriga språks och utländska kulturers skäppa7 – språk och kulturer som den lokala församlingen glömt för länge sedan – då förnekar vi Pingstens mirakel då den Helige Ande förkunnade tron till varje människa påderas eget språk.

Om vi presenterar Ortodox tro som en fråga där du gör ett val – en gång för alla och det är allt som spelar någon roll – har vi gett fel bild av Tron. Kom ihåg att vi föredrar termer som ‘förena dig med Kristus’ framför ‘komma in i himmelen’. Det är inte bara så att vi undviker att göra påståenden om vilka som blivit frälsta och när, vi tror inte heller att frälsningen kan bli avhängig ett enda val. Du måste välja Jesus varje dag. Varje minut! Om du har redan valt Jesus som din frälsare – fantastiskt! Fortsätta att göra så, nu med oss.

Vi Ortodoxa Kristna behöver vara noggranna med hur vi framlägger vårt budskap till dem omkring oss – framförallt under rubriken ”apologetik” eller ”mission” – inte på grund av att det vi gör är något annat än apologetik eller mission, utan därför att vår situation är helt annorlunda än, vad den var när till exempel, Paulus förkunnade Kristus i Aten för första gången till hedningar, som inte ens trodde att det bara fanns en enda Gud. I antikens Rom konsulterade gemene man de demoniserade oraklen och spåmän ungefär som vi ser på TV. De offrade djur till fruktbarhetsgudar. Bland de första konventionerna fanns före-detta magiker och tempelprostituerade. Jag har inte träffat så många tempelprostituerade här i Sverige. Visst finns småskaliga (lite skrattretande om du frågar mig) försök i nutiden att återupptäcka hedendomens gamla seder. Men majoriteten av oss har vuxit upp i ett ganska ”kristet” samhälle, eller åtminstone i ett samhälle som fortfarande styrs av många kristna grundvärderingar, även om individen är omedveten om det.

Jag skulle därför säga att vi snarare profeterar, att vi talar med Kyrkans karisma in i specifika situationer som vi befinner oss i. Vi talar med visdomsord, upplyftande ord, vi delar med oss av våra insikter. Vi behöver lita på att Gud använder våra ord (som vi har fått från Ordet) såsom Han vill, samtidigt som vi naturligtvis hoppas att våra ord blir en slags aptitretare somväcker en längtan hos åhörarnaefter att ta del av huvudrätten: kommunionen.

Sammanfattning

Jag blir inte frälst enbart av att ha rätt påståenden i mitt huvud. Jag blir frälst då jag lär mig att göra samma saker, genom att leva samma liv som dem i vars liv Guds helighet har uppenbarats – Jesus Kristus och Hans helgon. Jag kan bara gör detta fullt ut genom Kyrkans förböner, genom kommunion med samma Kristus som lever i dem, genom att tro och leva såsom de tror och lever, genom att samma Helige Ande lever i mig som lever i dem.

Mitt mål är att förenas med Kristus i mina gärningar, i mina ord, och det är en evig process. Det är inte min individuella process, utan en process som hela Kyrkan genomgår tillsammans och det är därför som min tro på ”en enda Kyrka” inte är ett påstående om min egenofelbarhet – det handlar inte om att vi har rätt medan ni har fel – utan det är ett uttalande om Guds tillräckliga nåd som har förändrat och kan förändra människors hjärtan tillsammans. Vår envisa tro är inte en tro på vår egen objektiva rätt, utan en tro på Guds förmåga att skapa en kommunion i solidaritet och kärlek. Vi har mer gemensamt med dem som säger – ja det finns en enda sann Kyrka men det är inte ni, än med dem som inte ens försöker hitta den. Om man förnekar att det finns en synligt förenad manifestation av Sanningen är det i stort sett samma för oss som att man förnekar sanningen.

Om du vill upptäcka fädernas tro, en tro som har överlevt århundraden av förföljelse samtidigt som en enda allmännelig Kyrka byggdes upp, en tro som har förblivit oförändrad i två årtusenden, om du vill upptäcka djupet och vidden av kristendomen, kom och se! Läs våra böner, läs om hur helgonen har levt, delta i våra gudstjänster. Vi ber att samma Helige Ande tar sin boning i ditt hjärta och återskapar inom dig Guds likhet som vi förlorade i fallet. Vi ser fram emot den dag då alla som mottagit denne Ande också förenas i sakramenten, i ett enda uttryck av den Ande vi mottagit.

1 Sola Fides: ”Endast tron” eller ”tro allena” – ett uttryck som användes av de första protestanterna för att understryka skillnaden mellan dem och katolikerna. Protestanterna uppfattade den katolska doktrinen som så att den som gör sig förtjänt av himmelen är medlem i kyrkan och förtjänar sin plats i himmelen genom goda gärningar. I kontrast till detta ansåg protestanterna att endast den som tror (tro allena) förtjänar himmelen.

2Ett exempel är i Apostlagärningarna 15:28 när apostlarna uttalar sig med orden, ”den Helige Anden och vi har beslutat …”

3Från Psalterna 34:8 – även ur hymnen som sjungs medan församlingen tar emot eukaristin.

4Sola fides, sola scriptura: två valspråk i den tidiga reformationen då protestanter insisterade att endast tro kunde frälsa, och att endast Bibeln kunde utgöra källan för Kyrkans lära. Jag lånar insikten om dessa fraser från Frank Shaeffers bok ”Dancing Alone”, Holy Cross Press 1994, ISBN-10: 0917651367.

5Melkisedek: 1:a Mosebok 14, omtalad även i Hebreerbrevet 7.

6‘Sanna ljuset’ – från en vers mot slutet av den Gudomliga Liturgin då vi sjunger om eukaristin som vi just mottagit, ‘Vi har sett det Sanna Ljuset, vi har mottagit den Himmelske Anden, vi har mottagit den Sanna Tron, vi tillber den Helige Treenigheten ty den har frälst oss.”

7Matteus 5:15

Julfastan

I Ortodoxa Kyrkan firar vi inte advent på samma sätt som i väst. Vi har, istället, julfastan som varar från 15/11 till och med liturgin på juldagen. Det är med Kristi Födelse (som jul egentligen ju heter) som med Påsk; att vi förbereder oss inför helgen genom att rena våra sinnen och genom att be.

När man i väst tänker på “fasta” eller “askes” kan man omedelbart börja associera till sådana koncept som “späka”, “straff”, “mea-culpa” eller “självplågeri”. Man har set bilder på asketer som piskar sig blodigt, som sitter på en spikmatta eller som låter bli helt att äta eller dricka.

Fasta är inte lika med smärta för oss. Fasta är inte heller lika med svält. Fasta är tiden för bön. “Fasta utan bön är djävulens fasta,” säger fäderna. Djävulen äter aldrig mat heller, och han ber aldrig. Vi låter bli viss mat för att kunna be mer.

Om man bara ser till maten har man missat merparten av vad fastan handlar om. Fastan handlar om att förbruka mindre av jordens resurser. Vi låter bli kött och mjölkprodukter bland annat under fastan, och dessa är mycket mer resurskrävande än vegetabiliska produkter. De är arbetsintensiva matkällor. De är lyxiga.

2014-10-01 12.14.56-1Genom att äta enkel mat, mindre mat, lättlagad mat visar vi att all mat har ett enda syfte: att göra livet med Gud möjligt. Mat, liksom hela skapelsen, är inget självändamål, bara ett underlag för vårt liv med Gud.

Vi äter paradisets mat – maten som människan åt innan fallet. Den maten räckte gott och väl för människan som gick med Gud i paradiset. Dit vill vi igen.

Fastan är till för att bereda mer plats åt bön. Du skall förbereda dig inför kommunion med Gud. Fastan är till för att skapa förutsättningarna för att du skall kunna få störst vinning utav att du firar Kristi människoblivande (eller vilken fest det nu handlar om); för att du skall kunna förändras av Kristi Kropp i kommunionen.

Under fastan avstår vi även underhållning såsom biograf, teater, filmer, facebook, dataspel, skvallertidningar, sport, TV och annat som tar upp vår tid och mentala energi. Rena ditt sinne! Inget av de ovannämnda är fel i sig. Men genom att fasta börjar du inse att inget av de ovannämnda kan ge dig evigt liv heller.

Askes (grekiska för träning) går ut på en mängd metoder (ordet METOD kommer från grekiska: meta [= med] + odos [=stig]; alltså den gemensamma stigen). Tillsammans blir vi frälsta genom den gemensamma vägen. Vi fastar på samma sätt som hela kyrkan därför att det är bara tillsammans med hela kyrkan som vi kan bli frälsta.

Synd är också som en stig. Synd är som när alla har gått samma väg över gräsmattan och marken har till och med sjunkit ner något. Den som går där för första gången går på samma plats därför att det är lättast där. Gräset växer inte där. Foten hittar stigen utan att man ens tänker på det.

Vi måste gå på nya stigar, trampa ner gräset och marken där istället. Vi måste gå den vägen som inte är styrd av begär till mat, begär till pengar, begär till högmod eller vadsomhelst förutom Gud. När vi trampar ner gräset, när vi har gått på stigen tillräckligt mycket blir det naturligt för oss. Fastan är en tid att öva ödmjukhet, stillhet, självbehärskning, vaksamhet.

Ortodoxa nunna ber: all askes och i synnerhet fastan är till för att be mer.

En nunna i Egypten fick ta över som abbedissa på ett kloster. Hon införde regeln att alla systrar skulle falla ner på marken framför varandra varje morgon i kyrkan och säga, “jag har syndat. Förlåt mig!” En dag fick en syster en vision då hon såg en demon i fjättrar och kedjor. Demonen förklarade att det var så synd om honom därför att hans avsikt var att fylla varje nunnas huvud med anklagelser mot de andra nunnor och på så vis skapa osämja. Men nunnornas ödmjukhet var ett starkt vapen, och demonen kunde inte röra dem.

Nunnorna hade gått på den rätta stigen så mycket att det blev naturligt för dem, även när de hade riktiga klagomål mot en annan syster. De blev vana, de tränade (askes betyder ju bara träning) på den gemensamma vägen (metoden).

Om du är van vid att se dina egna fel tydligare än någon annans kan du också lära dig att inte döma andra. Det kan bli naturligt för dig att svara otrevliga människor på ett kärleksfullt sätt. Men du måste börja gå på den stigen redan nu när det växer högt gräs. Snart finns en stig som du kan gå på utan att tänka på det.

Ortodoxa fastan är inte en buffé. Man väljer inte godtyckligt en aspekt före en annan efter smak. Men samtidigt handlar det inte bara om mat. Fastan handlar om bön. Börja be. Be mer än vanligt. Avsätt tid (genom att avstå något annat) och be. Om du bara skulle observera en enda aspekt av fastan (fast vi har ju sagt att du inte borde välja godtyckligt) borde det vara bönen, och du borde aldrig observera resten tills du har etablerat den vanan.

Fastan handlar också om att avstå mjölk, kött och på vissa dagar fisk olja eller vin. Underhållning undviks. Somliga låter bli att ens läsa sekulära böcker och läser istället enbart kristna böcker under fasteperioder. Somliga äter färre måltider.

Fasta gör man gemensamt. Fråga din präst hur du skall, tillsammans med kyrkan, fasta.

Fastan skapar utrymme: mentalt utrymme, tidsutrymme, ekonomisk utrymme, för att du skall kunna leva ut din kallelse som kristen. Du förbereder dig för kommunion genom fastan – när Gud lever i dig vad kommer du göra då? Fastan är till för att förbereda dig inför den uppgiften som ju förmodligen kommer först och främst handla om förbön. Fastan ger dig möjlighet till att göra något bra av det du har fått.

Fastan är inte en sorgtid. Jesus sade ju att man inte skulle, såsom hycklarna, visa ett sorgset min när man fastar. Man skall inte klaga, man skall inte gärna berätta för andra att man fastar. Man skall inte kommentera till sina ortodoxa vänner, “visst är det jobbigt med fastan!” när man träffas i kyrkan. Man skall inte göra en stor sak av det. Tänk på att vi firar helgon varje dag. Varje dag i kyrkans kalender är en fest – också fastedagar.

Vi fastar för att vi längtar. Vi fastar för att vi vill att vår tro skall prägla våra liv mer och mer. Vi fastar för att vi tror det står i psalm 102 (103): “Han mättar ditt begär med sitt goda.”

Den heliga Maria av Egypten, Marilyn & Anna Nicole

På söndag firar vi den heliga Maria av Egyptens söndag. Den Heliga Maria av Egypten levde i stor botfärdighet i ödemarken efter ett liv i lidelser. Hela hennes levnadsskildring kan ni läsa här. I en betraktelse över den Heliga Maria skriver ärkeprästen Vladimir Berzonsky så här:

Från att ha varit en syndig kvinna blev du en Kristi brud, o allra mest ärofulla Maria, du är en Gudsrikets brud (Från högtidens kontakion).

Den Heliga Maria av Egypten

Tre kvinnor, den första flera sekler från de andra två, mellan de senare två skiljer blott en generation. De delar sin promiskuitet, den uråldriga vanan att sälja sina kroppar för att uppnå vad de önskar i en värld styrd av män. Var och en av dem blev beryktade för sin skönhet och berömmelse: Den heliga Maria i Alexandria – sin tids Las Vegas – våra båda samtida i Amerikas löpsedlar, där de ständigt var i händelsernas centrum.

Vad som skiljer dessa tre åt är på det sätt vilket deras liv slutade. Den första dog i öknen, de båda andra på vanligt vis i sina sängar. Den Heliga Maria vördas som en förebild för alla som fått sina liv radikalt förändrade genom tron på Jesus Kristus. Den är ingen slump att Kyrkan minns hennes levnad på den söndag i Stora Fastan som föregår Palmsöndagen. Hon visade hur radikalt en människas liv kan förändras genom den Helige Andes nåd när man överlämnar sig helt åt Kristus. Hon berättade sin levnads historia för den Helige Zosima, en munk från Palestina. Herren måste ha sänt en ängel som sade åt henne att ansluta sig till den pilgrimsskara från Egypten som skulle till Jerusalem för att delta på Korsupphöjelsens högtid. Hon betalade resan på det enda sätt hon kunde, “genom att erbjuda sin kropp.” En kraft (var det samma ängel?) hindrade henne från att träda in i kyrkan med folkhopen, och hon insåg då hur syndigt hon levat. Hon tillhörde inte de sant troendes skara. Vad hon delgav den Helige Zosima förklarade hur han fann henne “ensam, rynkig, bränd av solen,” men ändå full av Andens eld.

De andra två, Marilyn Monroe och Anna Nicole Smith skiljdes nyligen från detta livet, och var inte lika lyckligt lottade som den Heliga Maria. Inget så livsomvandlande hände någon av dem. Båda fick avsluta sin levnadsbana för tidigt, båda beroende av lugnande medel av något slag så att de kunde somna, vilket är föga förvånande. Ingen av dem lärde sig någonsin vad den Heliga Maria upptäckte, att det bara är Jesus Kristus som kan mätta själens längtan. Kristus är den störste älskaren, ingen annan, och han allena kan mätta våra kroppars, själars och sinnens längtan. Att som kvinna ta en man till sig i sitt liv utan att de får växa tillsammans bortom sängkammaren och genom livets alla erfarenheter är att bli lämnad ofullkomnad och ensam. Sådana kvinnor måste gå ensamma till sängs, men när sömnen inte infinner sig vände de sig till apotekaren för att få något som kunde befria själen från skuld, och ge dem frid i sinnet.

Att leva i våra dagar är att få dessa och liknande “kändisars” liv kastade i ansiktet vare sig vi vill det eller inte. Jag kan inte dra mig till minnes någon formell religion vad gäller Marilyn, men Anna Nicole brukade bära ett stort kors i ett halsband ibland. Hade det någon andlig innebörd, eller var det bara bling-bling? Oavsett vilket verkade det inte finnas någon i hennes närhet som kunde förklara för henne vilka effekter en hejdlös promiskuitet hade, eller hur det skulle sluta om någon levde så. Ingen pastor förklarade för henne att hon aldrig skulle finna sann kärlek i olika mäns famnar. Eller att hon var ett ämne för kvällens komiker. Eller att nu, till och med efter hennes död, de som gör anspråk på hennes barn gör det för att lägga vantarna på de pengar som kommer med barnet.

Anna Nicole hade Marilyn som förebild, och hon fick sluta sin levnad precis som henne. De gav sina kroppar till män som de trodde kunde förverkliga deras drömmar om rikedom och berömmelse. De använde sina kroppar men försmådde sina själar. I vår tid vill vi att våra berättelser ska sluta lyckligt, men så blev det inte för dessa symboler för “det goda livet.” Nu undrar jag hur många av våra kvinnor som skulle anse den Heliga Maria av Egypten vara en vinnare?

(Från Death to the World No. 16, s. 19-20)

Lite media:

För den intresserade finns nu möjlighet att ta del av några seminarier. Dels håller fader Gregory i Manchester på att ladda upp alla fem seminarierna från konferensen om den Helige Ande i Kyrkan som vi deltog på. De finns här, och det är också där man ska kolla senare efter resterande videos. Här kommer också en presentation med egna länkar till de olika föredragen.

  1. Den Helige Ande i Nya Testamentet, av subdiakon Emmanuel Kahn.
  2. Den Helige Ande i Liturgin och Bönen, av fader Samir Gholam.
  3. Sanningens Ande: den Helige Andes gåvor i församlingen, av fader Alexander Tefft (föredraget börjar ca. 3 minuter in).
  4. Den Helige Ande i Klosterlivet, av Arkimandrit (=prästmunk) Damaskinos (föredraget börjar efter ca. 5 minuter).
  5. Den Helige Ande och Mission, av fader Gregory Hallam.
  6. Predikan under den Gudomliga Liturgin, av fader Gregory Hallam.

Dels kan man beställa Mikaels seminarium här, som CD eller mp3 (genom att kontakta församlingen på kristiuppstandelse (at) gmail . com). Det har titeln “Den Helige Ande i den Ortodoxa Kyrkan” och hölls under Oasrörelsens konferens i Kungsbacka i år. Den gör inte anspråk på att vara uttömmande i ämnet, men att ge några axplock ur den Ortodoxa Kyrkans erfarenheter av den Helige Ande, manifesterad i olika helgons liv.

Församlingens gudstjänstschema ser ut så här, under resten av sommaren:

24/7 – ingen Vesper

31/7 – Vesper kl. 17:00

7/8 – ingen Vesper

14/8 – Vesper kl. 17:00

21/8 – ingen Vesper

28/8 – Vesper kl. 17:00. Sedan vesper varje vecka under september.

Alltså firar vi Vesper varannan vecka under slutet av Juli och hela Augusti. September blir en speciell månad, då fader Irenaeus kommer till Göteborg för att fira gudstjänster och ta emot katekumenerna. Mer om det senare!

Pingstdagen:

Det är en stor helg i Kyrkans år: Pingsthelgen! På söndag firar vi Pingstdagen och den Heliga Treenighetens dag, på måndag firar vi den Helige Andes dag. Varför firar vi den Heliga Treenigheten på Pingstdagen? Borde inte hela helgen vara vigd åt den Helige Ande uteslutande? Eftersom Pingstdagen vid en första anblick kan tyckas kretsa just kring bara den Helige Ande (läs den berättelsen i Apostlagärningarna 2:1-41), kan man tycka att ett sådant resonemang vore rimligt. Men då delar man upp personerna i den Heliga treenigheten lite för mycket. De tre personerna i Treenigheten samverkar i sina handlingar. Den helige Ande är Gud fullt ut lika mycket som Fadern och Sonen. Fadern uppenbarades genom skapelsen och i det gamla förbundet, då människorna inte än var redo att greppa Treenigheten. Sonen uppenbarades i Jesus Kristus, och han visade i sin tur i sanning på Fadern. Den Helige Ande visar på Sonen, men har ingen som uppenbarar honom själv. Anden är utgjuten över Kyrkan, men förblir dold. Vladimir Lossky, en av 1900-talets främsta Ortodoxa teologer, skriver om det i Östkyrkans mystiska teologi (Artos, Skellefteå 1997, s. 145):

Därmed följer att den tredje personen i Treenigheten är den enda som inte har sin bild i en annan person. Som person är den helige Ande icke manifesterad, dold, gömd i själva sin uppenbarelse.

Vi ska återkomma till detta om den Helige Ande strax. I dopet dör vi från världen och uppstår med Kristus. Vi kallas därmed till att leva på samma sätt som den helige aposteln Paulus beskriver i Galaterbrevet 2:20: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Det är emellertid mycket svårt att finnas sig i en sådan verklighet som aposteln vittnar om, om man inte dagligen lever av den kraft som möjliggör ett Kristusliv i oss. Direkt efter dopet får den nydöpte därför del av ett annat sakrament: Krismationens mysterium, eller smörjelsens mysterium. Det är fullbordan av dopet, och i detta andra sakrament får den nydöpte fullt ut den Helige Ande. Vad det exakt innebär för en människa är för djupt att någonsin kunna utsäga helt, men litet vet Kyrkan om den Helige Andes verksamhet i den kristnes liv. Fr. Alexander (Schmemann) skriver i Av vatten och Ande (Pro Veritate, Uppsala 1981, s. 92):

genom att göra honom [den nydöpte] till en ‘kristus’ i Kristus, genom att smörja honom med den Smordes smörjelse, öppnar den porten för människan till theosis, gudomliggörelse.

Det är på detta det kristna livet hänger: mottagandet av den Helige Ande. Först då inleds frälsningsprocessen. Den helige Serafim av Sarov sade: ”Att vinna denna Ande är målet för vårt liv” (Zander, V.: Serafim av Sarov, Artos, Skellefteå 2003, s. 49). Hur kan det vara så? Jo, den Helige Ande samverkar med oss så att vi kan nå likhet med Gud så långt det är möjligt för skapade varelser. Det sker genom praktiserandet genom dygderna och odlandet av Andens frukt. På så vis blir vår död från världen i dopet verklighet i våra dagliga liv. Förvärvandet av den Helige Ande, målet för våra kristna liv, är att ständigt ha blicken fäst på Kristus och följa honom. Då förblir vi i den Helige Ande, och den Helige Ande i oss.

Vi firar den Heliga Treenighetens dag på söndag, eftersom hela Treenigheten vill och verkar vår frälsning. Den Helige Ande som utgöts på pingstdagen fullkomnar den frälsningen. Det är inte bara Sonen som frälser oss, utan Fadern ”utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16) och den Helige Ande hjälper oss vara ”Guds medarbetare” till frälsningen (1 Kor 3:9), genom att bistå oss i våra fria beslut att sträva efter Kristuslikhet.

Hur är det då med bilden av den helige Ande, som vi talade om i inledningen? Lossky fortsätter att mycket vackert beskriva hur bilden av den Helige Ande kommer att manifesteras i den kommande tidsåldern (Lossky, s. 155):

Då kommer denna okända gudomliga Person, som inte har sin bild i någon annan hypostas, att manifestera sig i dem som gudomliggjorts. Då skall skaran av heliga vara hans bild.

Slutligen skickar jag med en bön till er som läser. Det är den helige Symeon den nye teologen (949-1022) som skrivit denna utomordentligt vackra åkallan av den Helige Ande:

Kom du sanna ljus, kom eviga liv, kom dolda hemlighet! Kom namnlösa skatt1 Kom osägbara verklighet, du obeskrivliga Person och eviga glädje! Kom ljus utan afton, allas deras längtan som skall bli frälsta. Kom, de avsomnades uppväckelse, de dödas uppståndelse! Kom Mäktige, som ständigt skapar, förändrar och omgestaltar allt blott genom att vilja det. Kom du som ingen kan se, du helt oåtkomlige! Kom du som, utan att förflyttas, ständigt rör dig överallt. Du kommer till oss i dödsriket, du som finns över alla himlar.

Kom Namn, så högt efterlängtat och firat! Vi förmår inte utsäga hur det är, lära känna det och ditt väsen. Kom eviga glädje, krans som ej vissnar; kom du store Gud och Konung i purpurskrud! Kom, konungsliga purpur och mäktiga högra hand. Kom, du som mun arma själ längtat efter och gör det alltjämt. Kom, Ensamme, till mig ensamme, ty ensam är jag, som du ser. Kom du som blivit min längtan på jorden; du som har fått mig att åtrå dig som ingen suckan kan nå. Kom min andning och mitt liv, trösten för min arma själ. Kom min fröjd och ära och beständiga njutning. Jag tackar dig för att du har blivit en ande med mig, utan sammanblandning och förvandling; du Gud över allt, har ändå blivit allt för mig, obeskrivlig föda helt av nåd. [—] Dig tillhör äran, heliga Treenighet i ett enda väsen, som i fadern och Sonen och den Helige Ande blir hyllad, känd, tillbedd och ärad av alla trogna, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den blinde mannen:

Den blindfödde mannens minne firas på söndag kl. 17:00 hos oss i Kryptan i Vasakyrkan. Den blindfödde mannen kan du läsa om i Joh 9:1-38.

Vi befinner oss i en glädjefull tid i kyrkoåret, nämligen tiden efter påsk – världens längsta efterfest (40 dagar lång)! Under denna tiden undervisar Kyrkan om de följder som Kristi lidande, död och uppståndelse i seger innebär för oss. Frågan ställs ofta idag: ”Vad spelar det för roll vad någon snubbe gjorde för 2000 år sedan?” eller ”Är inte det bara sagor i en gammal dammig bok?” Inte alla orkar söka svaren på dessa frågor, eftersom de flesta inte ens orkar ställa dem seriöst och med intentionen att söka Sanningen. Men den som söker ska finna, och den Ortodoxa Kyrkan har bevarat fullt ut det som förmedlats av apostlarna sedan den första kristnas dagar: att den som söker Kristus vinner sin syn tillbaka och kan skåda klart det som inte går att se med världens ögon.

Under Vespern sjunger vi i en av hymnerna:

O Kristus Gud, Rättfärdighetens noetiska Sol, som med en enkel vidröring lättade på hans ögon, som föddes utan ljus ur sin moders sköte; lätta Du vår själs ögon och ställ fram oss som dagens söner, att vi i tro kan ropa till Dig: Överflödande är din barmhärtighet mot oss, o Du som älskar människorna, ära vare Dig.

Kristus helar inte bara den som är fysiskt blind, utan först och främst oss som är blinda för den Sanning som vi inte kan uppfatta med världens ögon. För att se ”det sanna Ljuset” (som vi sjunger i den Gudomliga Liturgin) måste vi ha Guds hjälp. Vi har alla, som omvänt sig till Kristus, fått våra själars ögon läkta. De fysiska ögonen är onekligen viktiga för vårt vardagliga liv – vem skulle argumentera mot det? Hur är det då med själens ögon, dess högsta instans; nous, där kontakten med Gud sker inom oss? Vore det inte rimligt att också vårt nous behöver upplysas av Kristi ljus, han som är Rättfärdighetens Sol? Gud är den som upplyser oss. Den helige Caesarius av Arles (470-542) skriver angående berättelsen om den blindfödde mannen:

Kristus spottade på marken och gjorde en deg. Marken kan vi se som lagen och saliven som nåden. Vad kan lagen uträtta utan nåden? Vad kan marken göra utan Kristi saliv? Vad kan lagen göra utan nåd annat än att göra skulden större (jfr Rom 7:13)? Hur då? Lagen kan ge befallningar men inte hjälp. Lagen kan överbevisa om synden men den kan inte befria människan från den. Kristi saliv kommer ned på marken och förenar sig med stoftet och ombildar den som han formade. Han själv omdanar, han själv nyskapar, han som en gång skapat (Homilia 172).

Tack vare att Kristus ”kom ned på marken och förenar sig med stoftet” – dvs. genom Kristi inkarnation – är det möjligt att få sin själs öga upplyst. Men den tid vi nu befinner oss i är inte bara en efterfest till påsken, utan vi får också skåda framåt, till Pingstdagen. När Påskens mysterium fullbordas på Pingstdagen, och den Helige Ande kommer över lärjungarna, då blir det möjligt för människan att åter skåda klart, genom Guds nåd.

Fader Sofrony av Essex skriver om den ”blinda” människan av idag, hur hon tror att de fantasibilder hennes intellekt förmår frambringa kring tillvarons beskaffenhet inte är annat än högmodets list i människans sinne:

Det intellektuella högmodet kan nå så långt att det till sist frågar sig: ”Om det finns en Gud – hur skall jag kunna acceptera att det inte är jag som är denne Gud?” Eller säger det: ”Jag har utforskat allt och har inte funnit något större än jag själv – alltså är jag Gud.” Och faktiskt gör det andliga högmodet människan blind för allting som övergår hennes förstånd, vilket leder till att hon identifierar sig själv med den gudomliga principen. Längre än så kan vårt ”intellektuella fantiserande” inte föra oss, och samtidigt innebär det ett fall ned i det djupaste mörker.

Här hjälper bara att ropa, och det gäller alla människor, hög som låg, munk eller gift, rik eller fattig, högutbildad eller enkel, Jude eller Grek: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” (Luk 18:13). Och den som fått sina ögon upplysta måste låta sitt ljus skina klart, och inte dölja det för den värld som är i mörker.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Thomassöndagen:

På söndag firar vi första söndagen efter Påsk. I dagens texter minns Kyrkan aposteln Thomas, som inte ville tro förrän han fick ”se hålen efter spikarna i hans händer” och sticka sin ”hand i hans sida” (Joh 20:25). Thomas hade inte varit med vid det första tillfället som den uppståndne Jesus visade sig för lärjungarna, och när de berättade för honom om det, kunde han inte tro nyheten. Det var för bra för att vara sant! ”Om jag inte får röra vid såren kan jag inte tro det ni säger” utbrast Thomas, och Herren hörde hans bön:

Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:26-28).

Gud, som vill alla människors frälsning (Hes 18:23, 32), visade sin stora barmhärtighet mot aposteln Thomas, och besvarade hans bön mycket konkret. Thomas var en apostel, och hade vandrat med Jesus under tre års tid. Han, om någon, borde tro på Jesus Kristus som Herre över död och liv. Ändå kunde han inte fatta det mirakel som uppståndelsen är. Aldrig hade världen skådat ett sådant mirakel! Vi kristna idag, som har facit i hand, kan nästan ibland räkna med det som en självklarhet. Men tänk att stå inför detta radikalt nya! I mötet mellan den uppståndne Kristus och aposteln Thomas sker en uppenbarelse för aposteln, som får honom att bekänna Kristus som ”Min Herre och min Gud:” Genom Kristi död och uppståndelse får människan del av den arvedel hon en gång förlorade. Vägen är öppen – KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! Låt oss tillsammans med aposteln Thomas bekänna Kristus som vår Herre och vår Gud.

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Kom gärna en kvart tidigare, så övar vi påskens troparion tillsammans. Det är en glädjehymn över Kristi uppståndelse!

Förlåtelsens Söndag:

På söndag firar vi den sista söndagen innan den stora fastan. Det är också den sista söndagen i raden av förberedelser in för fastan, och den kallas för ”Förlåtelsens söndag.” Texterna i Vespern påminner oss om Adam och Evas olydnad i Edens lustgård, konsekvenserna av det, samt hur Adam sitter utanför paradiset och beklagar sig för sitt förlorade barnaskap. Vi blir påminda om hur vi förlorat likheten med Gud, och under fastan ska vi leva som om vi vore i paradiset igen. Det handlar inte främst om att ändra våra matvanor (men i paradiset åt de faktiskt bara örter: 1 Mos 1:29), utan att förvärva dygd och renhet i våra liv, att bli lika gud ”så långt det är möjligt för en människa” – alltså att bli gudomliggjorda. Till det är vi skapade, och där är målet för vår sanna natur. Den helige Johannes Chrysostomos skriver: ”Vad är det för nytta med att vi avstår att äta fåglar och fiskar, men biter och slukar våra bröder?” En av Kyrkans hymner uppmanar oss också: ”Låt oss avstå från lidelserna som vi avstår från mat.”

Vi står inte ensamma och övergivna i denna kamp mot lidelserna och synden. Lördagen innan Förlåtelsens Söndag firar vi minnet av män och kvinnor som levt asketiskt och lyst upp världen med gudomligt ljus. Helgonen är inte ”små gudar” som somliga påstår, utan snarare är de exempel på Evangeliets kraft, inkarnationer av hur det kan levas i världen. Som sådana är de värda att följa och ta som vägledare, för de levde ”så som i paradiset.”

Den som har upplevt förlåtelsen vet att i den ligger nyckeln till friden. Förlåtelsens kraft är stark, och den som ger företräde till den vinner en stor rikedom genom det. Den som däremot inte förlåter sin nästa kommer inte bara lida mycket under bitterheten och hatet som förtär den människan inifrån; hon kommer heller inte att bli förlåten av Gud! ”Syndens triumf är splittringen” skriver fader Alexander Schmemann, ”och den första sprickan i syndens borg är förlåtelsen: återvändandet till enheten, solidariteten, kärleken. […] Förlåtelsen är i sanning ett ‘genombrott’ för Guds Rike in i denna syndfulla och fallna världen” (Schmeman, A.: Great Lent, SVS Press, New York 1990, s. 28).

Den kallas också för ”Ostavståendets söndag” då det är sista dagen innan fastan som den ortodoxe kristne äter mejeriprodukter eller animaliska biprodukter.

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkomna!