På lördag 16/1 firar vi liturgi kl. 10 i Vasakyrkans församlingshem. Välkommen att delta. Läs om helgonet här:
Den Helige Antonios, munkarnas fader, föddes i Egypten år 251. Han föräldrar, fromma kristna, dog när han var ung och lämnade ett stort arv till honom. En söndag hörde han följande ord ur evangeliet: ”Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga” (Matt 19:21). Genast skred han till verket och gav ut allt han ägde till de fattiga, och sedan flydde han världens oro ut i öknen. De många frestelser han där fick uthärda under 20 år är otroliga. Hans asketiska kamp, både om dagen och om natten, genom vilken han korsfäste lidelsernas kraft inom sig och så nådde lidelsefrihetens högsta höjder, övergår naturens gränser. Vittnesbörden om hans dygdefulla gärningar lockade så många att följa honom att öknen förvandlades till en stad i vilken han, så att säga, blev borgmästare, domare och mästare för alla dess invånare.
Världens städer fick också njuta frukten av hans dygd. När de kristna förföljdes och dödades under kejsar Maximinus år 312 skyndade han till deras hjälp och tröst. När Kyrkan oroades av Arianerna reste han ivrigt till Alexandria år 335 för att kämpa mot dem för den sanna läran. Under denna resa förde han många till Kristus genom sina ords skönhet.
Den helige Antonios började sitt asketiska liv utanför staden Coma i övre Egypten. Där studerade han asketerna och de heliga männen, men snart överträffade han dem alla i dygd. Eftersom han ville öka sin ansträngning begav han sig ut i öknen och hittade en övergiven vaktborg i bergen. Där bodde han i ensamhet och tränade sig i extrem fasta, oupphörlig bön och intensiv kamp mot demonerna. Där förblev han, som vi nämnt tidigare, i 20 år. Den helige Athanasios den store, som kände honom personligen och som skrev hans levnad, sa att han kom ut ur vaktborgen ”invigd i hemligheter och uppfylld av Guds Ande.” Eftersom många sökte upp honom och på så vis berövade honom hans ensamhet visade Gud honom hur han skulle resa med några beduiner till dess han kom till ett berg i öknen nära Röda havet. Där förblev han under resten av sin levnadstid.
Den helige Athanasios säger om honom att ”hans yttre hade en underlig och fantastisk skönhet. Detta var också en gåva från Frälsaren. Ty om han var bland många munkar, och någon som aldrig träffat honom tidigare önskade möta honom, så steg han genast fram förbi alla andra till Antonios, som om han vore dragen av hans utseende. Dock var han varken längre eller bredare än någon annan, men hans fridsamma levnad och rena själ utmärkte sig.” Genom att leva så blev han ett exempel och en måttstock för munkar och nunnor. Han dog den 17 Januari år 356 efter att ha levt i 105 år.
På lördag firar vi publikanens och fariséns söndag, då vi åter får höra om det första nödvändiga för att närma sig Gud: ödmjukhet. Farisén levde ett fromt liv och följde sin religions föreskrifter mycket noga, men det var inte till hjälp för honom eftersom han inte hade lärt sig ödmjukhet. Istället tackade han Gud för att han inte “var som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som publikanen” som stod bredvid honom i templet.
