Helige Polycarpos av Smyrna, 23 februari

polycarpos, martyr, smyrna, ikonHelige Polycarpos, biskop i Smyrna, som var “fruktbar i alla goda gärningar” (Kol. 1:10), föddes innan 100-talet efter Kristus, och bodde i Smyrna i Mindre Asien. Han blev föräldralös tidigt men en from änka, Kallista, fick en uppenbarelse av en ängel att hon skulle ta in Polycarpos och uppfostra honom. Efter hans adoptiva moder dog skänkte Polycarpos alla sina ägodelar till fattiga, och började leva ett kyskt liv. Han sörjde för sjuka och döende. Han var god vän med Helige Bucolus, biskop av Smyrna (firas 6/2). Denne vigde Polycarpos till diakon och gav honom i uppgift att predika Guds Ord i kyrkan. Han vigde Polycarpos även till präst senare. Aposteln Johannes levde ännu vid denna tid. Polycarpos var mycket nära vän med Aposteln och ibland åkte med aposteln på apostoliska resor.

Innan Bucolus dog uttryckte han en önskan om att Polycarpos skulle bli biskop i Smyrna. När Polycarpos blev biskop kom Herren Jesus Kristus till honom i en syn. Polycarpos ledde sin församling med apostolisk iver, och han älskades mycket av prästerskapet. Helige Ignatios, Gudbäraren av Antiokia (20/12) hade också stor respekt för Polycarpos. Då Ignatios skulle resa till Rom för att lida martyrdöd, skrev han till Polycarpos att, ”du behövs nu i denna tidsålder om vi skall nå Gud, precis som en lots behöver vind, och precis som en sjöman i stormande hav behöver en hamn.”

Kejsaren Markus Aurelius (161-180) började en fruktansvärd förföljelse mot kristna. Hedningarna krävde att en domare skulle söka upp Helige Polycarpos eftersom han ansågs vara ”alla kristnas fader” och ”Asiens förförare”.

Vid den bodde Polycarpos utanför staden i en liten by, då hans församling var rädda för hans säkerhet. När soldaterna kom för att arrestera honom gick han ut till dem, bjöd in dem och gav dem mat. Han bad om att få en stund över för att be, för att förbereda sig inför sin martyrdöd. Berättelsen om hans lidande och död har nedtecknats i ”Brevet från Smyrnakyrkans kristna till andra kyrkor” – en av de äldste åminnelsetexter i kristendomen.

Då han ställdes inför rätten bekände Polycarpos öppet att han trodde å Kristus, och han dömdes till att bli bränd. Bödeln skulle spika fast honom vid bålen men Polycarpos hävdade att Gud skulle ge honom styrka att stå ut med lågorna, så att det räckte med att de band fast honom. Lågorna kom upp runtomkring helgonet, men brände honom inte. Lågorna kom tillsammans igen ovanför hans huvud i formen av ett valv. Hedningarna märkte att elden inte kunde skada honom, därför stack de honom med en kniv. Det kom så mycket blod ur såret att elden släktes. Biskopsmartyren Polycarpos kremerades sedan. De kristna i Smyrna tog emot hans heliga reliker med vördnad, och de firar hans martyrdöd varje år ännu.

Troparion (Ton 4)

Då du delat Apostlarnas livsstil ärvde du deras tron. Och du hittade vägen till gudomlig kontemplation genom att utöva dygder.
O du som av Gud är inspirerad, genom att undervisa sanningens ord felfritthar du försvarat vår Tro, till och med genom att utgjuta blod.
Biskopsmartyr Polycarpos, bed till Kristus Gud att våra själar må frälsas!

Kontakion (Ton 1)

Genom dygder offrade du upp en andlig frukt åt Herren,därför förhärligades du som en värdig ärkepräst, kloke Polycarpos.
Idag upphöjer vi ditt ärbara minne med sång som har blivit upplysta av dina ord,
och ger därmed ära åt Herren.

Helige Ansgar, Nordens Apostel

AnsgarIdag den 3:e februari firar Kyrkan den helige Ansgar (801-865), Nordens Apostel. Han var munk, missionär, predikant och ärkebisop av Hamburg-Bremen, ett av de nordligaste stiften under den tid då bl.a. Sverige började kristnas.

Den helige Ansgar tillhörde klostret Corvey i Westfalen. Han är den förste till namnet kände missionär som kommit till det område som idag är Sverige. Vid Karl den Stores död inleddes en intensiv missionstid i norra Europa av hans son Ludvig den Fromme. Ansgar ingick i en skara som först reste med den nykristne danske kungen Harald tillbaka till Danmark för att sprida evangeliet där. Detta var år 826. Året därpå fördrevs Harald igen, och missionen förlorade sitt politiska stöd. Autbert insjuknade och dog så småningom, och Ansgar for tillbaka till Korvey 829 utan att missionen hade fått fäste.

Samma år kom sändebud från Sverige till kejsar Ludvig den Fromme och bad om missionärer: ”Landet var redo att ta emot den nya läran”, sade man, ”och dess konung var vänligt inställd.” Efter att ha rådgjort med Ansgars abbot skickade kejsaren Ansgar till Sverige år 830. Missionen riktades in på staden Birka där kung Björn tog emot missionärerna. Man lyckades omvända en del människor i staden och en kyrka uppfördes på den omvände hövitsmannen Hergeirs mark.

Ansgar reste år 831 tillbaka till Korvey och rapporterade om sin framgång. Från stiftet i Hamburg utnämndes en Simon till missionsbiskop över Sverige. Han reste tillsammans med sin släkting Nithard till Birka för att fortsätta missionen, men snart bröt en våldsam hedninsk reaktion ut mot dem. Simon fördrevs, kyrkan man byggt revs, och Nithard led martyrdöden, den förste kända martyren i vårt land.

Den kristna missionen låg nere i Sverige under 20 år, tills Ansgar, nu ärkebiskop av Hamburg-Bremen, beslutade sig att företa en resa dit igen. Stämningen var förvisso hätsk mot den nya läran, men Ansgars diplomatiska färdigheter gjorde att man fick tillstånd att predika och döpa. Efter en tid i Birka for Ansgar tillbaka till sitt stift där han dog i frid den 3:e Februari år 865. Denna dag firas av både Ortodoxa och romerska katoliker till hans minne.

Även om de flesta historiker är överrens om att Ansgars mission inte burit någon bestående frukt är det ändå intressant att se honom och hans missionärers pionjärverksamhet i det hedniska Sverige. Den helige Ansgar är den förste till namnet kände missionären med mål att kristna folket i det sm idag heter Sverige. Hans arbete bar liten frukt, men det frö han sådde kunde sedan odlas och växa till genom män som Sigfrid av Växjö, Eskil av Tuna och David av Munktorp m.fl.

Om den helige Ansgar diktar den katolske biskopen Nikolaus Hermansson av Linköping (död 1391):

Under vantrons tunga band
vilar ännu Sveriges land,
landet ytterst uti Nord.
Men till denna hednatrakt
har den bäste fader bragt
frälsningens och nådens ord.