Profeten Habackuk, och en föreläsning

Profeten Habackuk: “Den rättfärdige skall leva genom sin tro” (Hab 2:4).

Nu på söndag kl. 17 i Kryptan firar vi en av de bibliska profeterna. Den helige profeten Habackuk, en av de 12 mindre profeterna, härstammade från Simeons stam, och han profeterade omkring år 640-609 f. Kr.

Profeten Habackuk förutsåg förstörelsen av Jerusalems tempel, den babyloniska fångenskapen och den kommande återkomsten för fångarna till deras födelseland. Under kriget mot babylonierna drog sig profeten tillbaka till Arabien, där följande mirakel skedde med honom: När han gick med middag till skördemännen träffade han en Herrens ängel, och genom sin andes kraft fördes han omedelbart till Babylonien, där profeten Daniel vid den tiden tynade bort i fängelset. Med den mat som var avsedd för skördemännen kunde han mätta den utmattade profeten Daniel. När kriget med babylonierna var slut återvände profeten Habackuk till sitt fädernesland och dog i hög ålder.. Hans reliker återfanns under kejsar Theodosius han yngres regeringstid (408-450 e. Kr.).

Dessutom välkomnar vi till terminens sista öppna föreläsning. På söndag kl. 16 i Kryptan kommer Herman att prata om vikten av att vara en del av den Ortodoxa Kyrkan. Han kommer att problematisera en tendens som finns i Sverige idag, där många låter sig inspireras av den Ortodoxa Kyrkan, men aldrig tar steget och låter sig inneslutas av Kyrkans gemenskap. Frågor som också kommer att beröras är varför vi har slutna nattvardsbord, samt hur vi kan påstå att vi äger trons fullhet; två stötestenar för människor som vuxit upp i ett protestantisk sammanhang. Välkomna att lyssna till denna intressanta föreläsning!

Stormartyren Katarina av Alexandria

På söndag firar vi minnet av den Heliga Katarina av Alexandria. Hon föddes cirka 282 i Egypten och var dotter till Konstas (Konstus), Alexandrias guvernör, under kejsar Maximinus regeringstid (305-313). Hon led martyrdöden för Kristi skull år 305. Hennes minnesdag firas 24 november/7 december (ryska, serbiska, bulgariska kyrkan) eller 25 november (grekiska, rumänska, arabiska [antiokenska] kyrkan).
På bloggen “Det Solgenomlysta Huset” kan vi läsa det följande om hennes levnad. Särskilt anbefalles den mer personliga reflektionen i slutet av texten:

Ikon av den heliga stormartyren Katarina, målad av Michael Hällzon.

Vid tidpunkten av hennes omvändelse var Katarina en vacker jungfru, som inte bara var rik och av adlig börd utan även mycket intelligent och lärd. Hon hade både studerat filosofi, retorik, diktar- och läkarkonst och var oöverträfflig på dessa områden. Det var många unga män som friade henne, men hon avvisade alla, eftersom ingen av dem hade dessa fyra gåvor: skönhet, adlighet, rikedom och visdom i lika mått som hon. Trots alla övertalningsförsök ville hon inte gifta sig med någon man som var underlägsen henne. Då tog modern hennes dotter med sig till en andlig fader, en helig gammal man som förde ett eremitliv i ständig bön i en håla utanför staden. Efter att ha skådat Katarinas skönhet och vishet, började han undervisa henne i den heliga kristna läran. Han talade om Kristus som en Brudgum som överträffade alla andra brudgummar och henne själv i både skönhet, rikedom, adlighet och visdom. ”Hans skönhet överträffar solens glans och Hans visdom leder alla varelser och verkar i hela, både synliga och osynliga skapelsen. Hans rikedom är störst av alla, eftersom allt det goda som Han delar ut till allt som finns blir inte mindre utan je mer Han delar ut, desto större blir Hans rikedom; Hans släkt är av en outsäglig upphöjdhet och glans”. Då blev Katarina häftigt gripen och ville genast veta vem denna underbara Brudgum var. Som svar gav den andlige fadern henne en Gudsmoders ikon med Barnet Jesus i famnen och rådde henne att med tro be framför ikonen som föreställde Brudgummens Moder. Hon skulle visa henne vägen till Honom.

Katarina bad hela natten och slutligen, då hon trött av vakan somnade, fick hon en syn med Gudaföderskan med Barnet Jesus Kristus i famnen. Från Honom strålade en glans utan jämförelse starkare än solens, men när Katarina försökte se Hans ansikte, vände Han det till Sin Moder och detta upprepades tre gånger. Hans Moder sade till Honom med mild röst: ”Se, min Son, på Katarinas sköna och fromma ansikte, se hur vacker, rik, adlig och klok hon är”. Men Kristus svarade: ”Nej, Katarinas ansikte är fult, hennes anblick förskräcklig; sannerligen säger Jag Dig, Moder, denna jungfru är både oförståndig, av nedre börd och fattig, eftersom hon befinner sig i hedendom. Jag vill varken se henne eller låta henne betrakta Mitt ansikte.” Då sade den Högtvälsignade Modern: ”Min Son, ha förbarmande med Dina händers verk och hjälp henne att göra det som behövs för att hon ska ta del av Din härlighet och glädja sig tillsammans med änglarna över att skåda Din outsägliga ansiktes ljuvlighet”. Kristus svarade: ”Hon ska gå till den gamle fadern och lära av honom och göra det han säger; då kommer hon att kunna se Mig och få Min gåva.” Katarina gick tillbaka till den andlige fadern som tog emot henne med kärlek och lärde henne den kristna tron på ett grundligt sätt. Sedan mottog Katarina dopets mysterium, hon renades med dopets vatten och upplystes med den Helige Andes eld. Hon återvände hem och bad innerligt igen. Efter en hel natt av bön med tårar somnade hon och hon fick se Gudaföderskan med Barnet igen. Denna gång såg Kristus på Katarina med kärlek och sade till Gudaföderskan : ”Ja, min Moder, nu är hon i sanningen vacker, klok, adlig och rik och jag älskar henne så mycket att jag vill ha henne som min brud.” Han gav henne en ring som ett tecken på deras eviga förlovning, som Katarina hittade när hon vaknade. Efter att detta hänt förvandlades Katarina på ett underbart sätt. Hon tänkte inte längre på de förgängliga tingen, utan endast på Sin Herre och på vilket sätt hon skulle behaga Honom.
Vid den tiden samlades allt folk i Alexandria för att fira en offerfest till gudarna, som kejsaren Maximinus själv skulle vara närvarande vid. Hela staden var full av de offrade djurens vrål, lukt och rök och av de tjutande folkmängderna som trängdes överallt. Det var inte bara djuroffer som skedde, utan även mänskliga offer: de människor som visade öppen sin kristna tro blev dödade genom att brännas. Mark och luft var översvämmade av smuts och oväsen; människornas själar var invaderade av oro. Katarinas hjärta sårades av allt detta, framförallt av att så många själar förlorades genom gudarnas dyrkande och hon bestämde sig för att vittna om sin tro inför kejsaren Maximinus.
Så gick Katarina till kejsaren som var i färd att förrätta ett offer på ett idolaltare. Hon sade honom att det var synd att offra till gudarna, då det endast finns En evig sann Gud, den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gudarna hade från början bara varit vanliga människor som blev kända för vissa berömda gärningar och människorna reste statyer som föreställde dem. Men sedan glömde människorna att dessa bara var dödliga människor och eftersom Gud inte hade upplyst deras mörka sinne och inte uppenbarat sig för dem, började de dyrka de döda statyerna som levande gudar i stället för att tillbedja den Ende sanne Gud. Detta stod egentligen redan i de hedniska historikernas böcker, bara man hade ögon och god vilja att inte blunda för sanningen. Kejsaren var först förvånad över Katarinas skönhet och hennes kloka och lärda sätt att tala, men han lät sig inte avbrytas i sitt offrande. Gripen av hennes skönhet började han prata med henne som med en gudinna som man dyrkade.
Men Katarina avvisade alla hans försök att närma sig och vinna henne på detta förnedrande sätt. Då bestämde kejsaren att samla de klokaste femtio lärda männen i imperiet som skulle bevisa henne att hon hade fel i att avvisa gudarnas dyrkande. Men med Guds hjälp som hade skickat ärkeängeln Mikael för att stärka henne i sin visdom överträffade Katarina alla. Hon visade dem att de mest berömda diktarna, historikerna och andra lärda på de olika områden som dessa män hade de rikaste kunskaperna om hade skrivit själva vid flera tillfällen om Kristus som människornas frälsare. Hon använde med andra ord deras kunskaper som vapen som hon vände mot det hon ville avslöja: falskheten i läran om att det fanns flera gudar. Slutligen blev alla män tysta. Genom hennes heliga ord som brann av den Helige Andes kraft, Sanningens ande, blev det uppenbart för dem att hon talade sanning och var beredda att själva bli kristna. Maximinus blev förstås ond och befallde att alla femtio lärda män skulle brännas. Katarina välsignade dem med korsets tecken och bad Gud att se deras martyriumsdöd som dopets mysterium och ta emot deras själar i Sitt eviga Rike vid sidan av Honom, hans änglar och alla heligas själar. Att Gud lyssnade på hennes bön uppenbarades genom att deras kroppar inte alls blev förstörda av lågorna.
Maximinus hade i alla fall inte helt tappat hoppet om att vinna Katarina för gudarna eller för honom själv. Han lovade henne att dela med sig sitt imperium, hon skulle få hälften av alla hans rikedomar och leva tillsamans med honom i prakt och ära om hon bara offrade till gudarna. Den kloka Katarina förstod hans listighet och avvisade på nytt all rikedom, prakt, njutningar och bekvämlighet. Då blev Maximinus ond och gav order att piska Katarina tills hennes skönhet slocknade, den fullkomliga kroppen förvandlades i ett ansiktslös köttsbit och hennes blod genomdränkte marken. Sedan kastades hon i fängelset där Maximinus befallde att inte ge henne mat. Men Kristus skickade en duva med mat till henne och Han kom själv till henne och stärkte henne.
Under tiden besökte Augusta, Maximinus gemål, henne i fängelset, tillsammans med fältherren Porphyrius och hans 200 underordnade soldater. Augusta trodde i hemlighet på Kristus och hade hört talas mycket om Katarinas skönhet, klokhet och framförallt om hennes underbara styrka som hon bevisat genom att vittna om sin kristna tro. Dessutom hade hon fått en syn där Katarina befann sig mitt i en skara av andra unga vackra män och kvinnor, glänsande av en skönhet som var omöjlig att skåda för vanliga ögon. Katarina såg Augusta och kom till henne och satt en guldkrona på hennes huvud, som Kristus hade skickat för henne. Nu hade Augusta Katarina framför sig i fängelset och hon greps av hennes skönhet som kom från den Helige Ande som hade omgivit Katarina, helat hennes sår och stärkt henne på ett underbart sätt. Katarina tog emot Augusta med kärlek och upptände trons flamma i hennes hjärta. Hon ingav henne mod för att vittna om sin tro inför sin man och förutsåg att hennes kroppsliga lidande inte skulle vara långt, men att hon därigenom skulle belönas med att snart gå in i den eviga glädjen i Guds Rike. Porphyrius som såg och hörde allt detta blev också gripen och upptänd av kärlek till Kristus och blev omvänd tillsammans med sina 200 soldater.
När Maximinus bestämde sig att återigen kalla Katarina till sig häpnades han över att hon åter var strålande vacker, ja mycket vackrare än förr. Hennes sår hade läkt och inget tecken på svält syntes på henne. Hon kände hans tankar och för att han inte skulle straffa någon oskyldig förklarade hon sanningen: att hon hade fått mat från Kristus själv och att ingen människa hade hjälpt henne med detta. Maximinus försökte en gång till att fresta henne med sitt imperium och med att hon skulle kunna leva tillsammans med honom som en kejsarinna, men Katarina avvisade honom lika bestämt.
Då hotade kejsaren henne att tortera henne till döds på ett hjul försedd med vassa spjut. Katarina förblev lika orubblig. Man band henne fast vid hjulet men när man skulle börja tortera henne kom en ängel och förstörde hjulet, som sprang i bitar och sårade Katarinas bödlar. När Augusta hörde om detta under, kom hon fram till sin man och började förmana honom. Då glömde Maximinus sin naturliga kärlek till sin hustru, blev ursinnig och gav order att sticka spikar genom hennes bröst och sedan halshugga henne. Även Porphyrius med sina två hundra soldater trädde fram och bekände sin tro och de blev allesammans halshuggade.
Efter ett sista misslyckade försök att bedra Katarina med rikedom och kejserlig ära befallde Maximinus att även Katarina skulle halshuggas. Hon fördes utanför stadens portar. På vägen dit var det många män och kvinnor som grät och ropade till henne och försökte få henne att ändra sig, genom att få Katarina att tycka synd om sig själv, om sin ungdom, skönhet och rikedom, men Katarina förblev fast i sin kärlek till Sin Brudgum. Hon svarade dem att det var inte hon de borde ha medlidande med, utan med dem själva, eftersom de inte hade den innerliga tron som kunde rädda dem från den eviga pinan som Guds frånvaro var.
I sin sista bön före döden tackade Katarina Jesus Kristus, Herren, att Han räddat henne från mörkret och styrkt henne med att tålmodigt lida för Hans skull; hon bad Honom ta emot hennes själ i Sina händer som blev fastspikade på korset och täcka hennes fel som hon som en människa av blod och kött begått och inte visa dem för alla andra vid Sitt fruktansvärda slutgilitiga dom, utan låta hennes blod som gjöts tvätta hennes synder. Hon bad också att hennes till döds sårade kropp skulle bli osynlig för dem som inte trodde på Honom. Slutligen bad hon för alla människor att Gud skulle förlåta deras synder och upplysa deras sinne så att de kommer till tro och värdigas att gå in i Hans eviga Rike. Hon bad till Gud att hjälpa alla som tror på Honom och kallar hennes namn med det som är nyttigt för deras frälsning.
Katarina halshuggades och från hennes sår rann mjölk i stället för blod. Som troende människor såg i en syn, bars hennes kvarlevor av änglar till Sinai berget. På denna heliga plats grundades ett kloster, Katarinaklostret, som finns ännu idag, kristenhetens äldsta kloster. På 500-talet hittade några egyptiska munkar hennes huvud och vänster hand och förde dem vördnadsfullt till klostrets kyrka.

Katarinaklostret vid berget Sinai.

Katarina framställs oftast i ikonkonsten med tortyrhjulet med spikar eller spjut. Hennes mantel återspeglar, genom den röda färgen, martyrblodet som utgjutits för Kristi kärleks skull. Den vita pärlorna som smyckar manteln eller den vita skruden på axlarna talar om hennes förklarade själs renhet och gudomlighet genom nåd. Hennes hår är ofta vackert krusat, något som kan symbolisera den inre skönheten som blir en påtaglig verklighet genom hennes martyrdöd. Katarinas hår  liknar även ormar eller en labyrints linjer. (De vita) ormarna kan betraktas som en symbol för visheten; den segrande Katarina har besegrat de farliga ormarna (eller den labyrintiska kunskapen, som inte leder någonstans om den inte blir genomlyst av den gudomliga vishetens ljus) och förvandlat deras gift till en stärkande medicin. (Hennes böner är kända för sin helande verkan, särskilt hos människor som är förgiftade genom ormbett. Hon är även känd som en hjälpare vid svåra förlossningar, hon som genom den Helige Andes nåd föddes på nytt.)
Hur är detta relevant idag?
Man kan, som den nutida människan man är, fråga sig: Hur kunde Katarina som var en väldigt lärd och klok kvinna, övad i retorik och naturvetenskapliga ämnen, börja tro på något som helt tydligt var klädd i sagoliknande kläder? Visserligen var hon inte barnslig-naiv, visserligen förstod hon snart att Brudgummen som den gamle fadern talade om inte var någon vanlig brudgum och hans Moder inte någon vanlig moder. Det var inte heller någon slags magi som hon skulle öva genom att besvärja någon komma till henne genom att dyrka en bild. Hon var som redan sagt en ovanligt begåvad, skolad och intelligent kvinna som hade både fötterna på jorden. Samtidigt var hennes förstånd så nära fullkomligheten att hon hade närmat sig insikten att det inte fanns någon i denna värld som hon skulle kunna erövras av. Hon såg sin egen kropp och själ i fulländning, vacker som en öppnande blomma och hon såg att ingenting som fanns utanför henne kunde jämföras med dess skönhet. Dessutom var inte bara hennes egna kroppsliga och själsliga egenskaper som var fullkomliga; hon var också av adlig släkt och omgiven av omfattande rikedomar.
Allt detta hade den gamle fadern sett och förstått men han visste ändå något bättre. Det fanns verkligen något som var vackrare än ens egen kropp och själ, även om de tycktes nå fullkomlighetens gräns, där förståndet inte kunde hitta något annat som var lika vackert och upphöjt. Han såg faran som svävade som en svärd över den kloka jungfruns själ. Hon verkade ha nått fram till ett tillstånd av självtillräcklighet, där det inte fanns något återvändo: antingen skulle denna fulländade blomma långsamt eller kanske våldsamt torka av i självförälskelse eller så skulle hon upptäcka att det som gjorde möjligt, som hade skapat och skyddat denna fulländning var alltings Skapare, den ende sanne Gud. Utan Honom hade inte funnits någon skönhet, visdom, rikedom eller adlighet till, det hade inte funnits sol, vatten, jord eller luft till, alla dessa ting som en blomma behöver för att nära sig av och bli fulländad.

En av de äldsta bevarade ikonerna av Kristus Allhärskaren finns bevarad på Katarinaklostret.

Den ende Guden är inte en Gud som för alltid är avlägsen för sina barn som Han har skapat. Han är inte hämndlysten, ond och självisk, inte heller är Han i ständig strid med några jämlikar så som gudarna var, de som bara var de fallna människornas bilder. I sin obegränsade kärlek har Han skapat och beskyddat ett träd på vars stam en i sanningen enda fulländad blomma, Jungfru Maria, kom till och som älskade Gud med en sådan hängiven och ödmjuk kärlek att hon var beredd att bära Gud själv som frukt. Denna frukt skulle nära och hela människosläktet och dra det tillbaka till sin Fader. Gud drogs av denna rena kärlek som var högre än himlarna och djupare än haven och denna kärlek blev välsignad, bekräftad och beseglad av Livgivaren, Sanningens ande, den Helige Ande. Gud blev själv en människa i kött och blod, Jesus Kristus, utan att upphöra vara den ende sanne Guden.

Att skapelsen i sin helhet svarar på Guds välsignelse över den rena kärleken som i frihet och genom hennes eget val binder en människa till Gud görs tydligt även i den Heliga Katarinas fall genom den materieblivna, synliga ringen som Jesus Kristus överlämnar henne i en syn.
Dialogen mellan den gamle fadern som levde sitt liv i bön och den världsliga, lärda, först kanske självupptagna Katarina tyder också på något omedelbart, bortom mänsklig kontroll och vanligt förstånd. Vem kan förstå och förklara hur en otroende och självcentrerad människa plötsligt anar sanningen och tror? Vem kan förklara hur symbolen och metaforen – plötsligt genomlysta av ljus  -blir den mest påtagliga, osägligt strålande verkligheten, gentemot vilken den vanliga verkligheten bara är en skuggbild? Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen och ingen tror på Sonen om inte Fadern öppnar hennes eller hans ögon genom den Helige Andes kraft.
En verkligen troende människa är beredd att offra allt för sin kärlek till Kristus. Skönhet, rikedomar, adlighet och intellektulla skatter betyder plötsligt ingenting längre om de tvingas existera utanför Honom. Allt som man inte frambär till Gud i tacksamhet och bön vissnas som ett blomblad, ja det uppenbaras som smuts på en ren spegel. Själen längtar endast efter ett: att få se den Älskades ansikte, svara Honom genom att vara i och förvandlas genom Hans Kärlek.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Julfastan

I Ortodoxa Kyrkan firar vi inte advent på samma sätt som i väst. Vi har, istället, julfastan som varar från 15/11 till och med liturgin på juldagen. Det är med Kristi Födelse (som jul egentligen ju heter) som med Påsk; att vi förbereder oss inför helgen genom att rena våra sinnen och genom att be.

När man i väst tänker på “fasta” eller “askes” kan man omedelbart börja associera till sådana koncept som “späka”, “straff”, “mea-culpa” eller “självplågeri”. Man har set bilder på asketer som piskar sig blodigt, som sitter på en spikmatta eller som låter bli helt att äta eller dricka.

Fasta är inte lika med smärta för oss. Fasta är inte heller lika med svält. Fasta är tiden för bön. “Fasta utan bön är djävulens fasta,” säger fäderna. Djävulen äter aldrig mat heller, och han ber aldrig. Vi låter bli viss mat för att kunna be mer.

Om man bara ser till maten har man missat merparten av vad fastan handlar om. Fastan handlar om att förbruka mindre av jordens resurser. Vi låter bli kött och mjölkprodukter bland annat under fastan, och dessa är mycket mer resurskrävande än vegetabiliska produkter. De är arbetsintensiva matkällor. De är lyxiga.

2014-10-01 12.14.56-1Genom att äta enkel mat, mindre mat, lättlagad mat visar vi att all mat har ett enda syfte: att göra livet med Gud möjligt. Mat, liksom hela skapelsen, är inget självändamål, bara ett underlag för vårt liv med Gud.

Vi äter paradisets mat – maten som människan åt innan fallet. Den maten räckte gott och väl för människan som gick med Gud i paradiset. Dit vill vi igen.

Fastan är till för att bereda mer plats åt bön. Du skall förbereda dig inför kommunion med Gud. Fastan är till för att skapa förutsättningarna för att du skall kunna få störst vinning utav att du firar Kristi människoblivande (eller vilken fest det nu handlar om); för att du skall kunna förändras av Kristi Kropp i kommunionen.

Under fastan avstår vi även underhållning såsom biograf, teater, filmer, facebook, dataspel, skvallertidningar, sport, TV och annat som tar upp vår tid och mentala energi. Rena ditt sinne! Inget av de ovannämnda är fel i sig. Men genom att fasta börjar du inse att inget av de ovannämnda kan ge dig evigt liv heller.

Askes (grekiska för träning) går ut på en mängd metoder (ordet METOD kommer från grekiska: meta [= med] + odos [=stig]; alltså den gemensamma stigen). Tillsammans blir vi frälsta genom den gemensamma vägen. Vi fastar på samma sätt som hela kyrkan därför att det är bara tillsammans med hela kyrkan som vi kan bli frälsta.

Synd är också som en stig. Synd är som när alla har gått samma väg över gräsmattan och marken har till och med sjunkit ner något. Den som går där för första gången går på samma plats därför att det är lättast där. Gräset växer inte där. Foten hittar stigen utan att man ens tänker på det.

Vi måste gå på nya stigar, trampa ner gräset och marken där istället. Vi måste gå den vägen som inte är styrd av begär till mat, begär till pengar, begär till högmod eller vadsomhelst förutom Gud. När vi trampar ner gräset, när vi har gått på stigen tillräckligt mycket blir det naturligt för oss. Fastan är en tid att öva ödmjukhet, stillhet, självbehärskning, vaksamhet.

Ortodoxa nunna ber: all askes och i synnerhet fastan är till för att be mer.

En nunna i Egypten fick ta över som abbedissa på ett kloster. Hon införde regeln att alla systrar skulle falla ner på marken framför varandra varje morgon i kyrkan och säga, “jag har syndat. Förlåt mig!” En dag fick en syster en vision då hon såg en demon i fjättrar och kedjor. Demonen förklarade att det var så synd om honom därför att hans avsikt var att fylla varje nunnas huvud med anklagelser mot de andra nunnor och på så vis skapa osämja. Men nunnornas ödmjukhet var ett starkt vapen, och demonen kunde inte röra dem.

Nunnorna hade gått på den rätta stigen så mycket att det blev naturligt för dem, även när de hade riktiga klagomål mot en annan syster. De blev vana, de tränade (askes betyder ju bara träning) på den gemensamma vägen (metoden).

Om du är van vid att se dina egna fel tydligare än någon annans kan du också lära dig att inte döma andra. Det kan bli naturligt för dig att svara otrevliga människor på ett kärleksfullt sätt. Men du måste börja gå på den stigen redan nu när det växer högt gräs. Snart finns en stig som du kan gå på utan att tänka på det.

Ortodoxa fastan är inte en buffé. Man väljer inte godtyckligt en aspekt före en annan efter smak. Men samtidigt handlar det inte bara om mat. Fastan handlar om bön. Börja be. Be mer än vanligt. Avsätt tid (genom att avstå något annat) och be. Om du bara skulle observera en enda aspekt av fastan (fast vi har ju sagt att du inte borde välja godtyckligt) borde det vara bönen, och du borde aldrig observera resten tills du har etablerat den vanan.

Fastan handlar också om att avstå mjölk, kött och på vissa dagar fisk olja eller vin. Underhållning undviks. Somliga låter bli att ens läsa sekulära böcker och läser istället enbart kristna böcker under fasteperioder. Somliga äter färre måltider.

Fasta gör man gemensamt. Fråga din präst hur du skall, tillsammans med kyrkan, fasta.

Fastan skapar utrymme: mentalt utrymme, tidsutrymme, ekonomisk utrymme, för att du skall kunna leva ut din kallelse som kristen. Du förbereder dig för kommunion genom fastan – när Gud lever i dig vad kommer du göra då? Fastan är till för att förbereda dig inför den uppgiften som ju förmodligen kommer först och främst handla om förbön. Fastan ger dig möjlighet till att göra något bra av det du har fått.

Fastan är inte en sorgtid. Jesus sade ju att man inte skulle, såsom hycklarna, visa ett sorgset min när man fastar. Man skall inte klaga, man skall inte gärna berätta för andra att man fastar. Man skall inte kommentera till sina ortodoxa vänner, “visst är det jobbigt med fastan!” när man träffas i kyrkan. Man skall inte göra en stor sak av det. Tänk på att vi firar helgon varje dag. Varje dag i kyrkans kalender är en fest – också fastedagar.

Vi fastar för att vi längtar. Vi fastar för att vi vill att vår tro skall prägla våra liv mer och mer. Vi fastar för att vi tror det står i psalm 102 (103): “Han mättar ditt begär med sitt goda.”

Autumn Newsletter in English

Holy Resurrection Autumn News

Thank you for remembering Holy Resurrection Orthodox Church in your prayers. Here is a bit of news from our parish.

Pastoral visit

Recently we were very blessed to be visited by His Grace Bishop Ignatius, auxilary bishop for Metropolitan John of Europe, along with Father Jean Mansour. Father Jean is attached to the Antiochian Orthodox parish, St. Mary’s, in Stockholm.

Bishop Ignatius met our mission group, confirmed one of our catechumens, Joel, and celebrated Divine Liturgy with us.


Help us spread the word! Anyone can subscribe to this newsletter here.

Share on Facebook or Twitter

And remember to like our Facebook page as well.


Receiving help, and helping

We cannot emphasize enough how much we are encouraged by knowing that we are part of a worldwide community of belevivers. When Mikael stayed at the home of Fr. John (Touloumes), priest in Holy Trinity Greek Orthodox Church in Pittburg, PA, he was not only blessed by Father John’s hospitality, but also by a gift from the church in Pittsburgh. Mikael was surprised and delighted to be presented with two beautiful icons of Christ and the Theotokos at the end of Divine Liturgy. It goes without saying that he was moved by this gift, and that the mission back home would benefit greatly from it.

At his stay in Pittburgh, Mikael gave a short presentation of our mission in Sweden, and talked a little about the concept of missions in general. The heart of the matter, said Mikael, is that everyone is a missionary, in their own context.

When Mikael and Herman came back from the U.S. we were very blessed to be visited by David Bhasme (second from left) from Bangalore, India. David is part of a newly started mission in Bangalore called Saint John Chrysostom Orthodox Community. We know how important it is as a mission to receive the support from brothers and sisters around the world, as described above, so we sent three of our old icons with him back to the community. Please pray for the Orthodox faithful in Bangalore, and visit their website: http://stjohnoc.wordpress.com.


Saint Sigfrid

On the 15th of February we celebrate one of Swedens most important saints, Saint Sigfrid of Växjö [pronounced VECK-shuh]. Sigfrid lived in the eleventh century and died around 1045. He was probably of Anglo-Aaxon or Nordic origins, and was sent as a missionary to, among other places, Sweden from England where he was a monk. He came to Sweden with three brother monks (according to legend they were called Unaman, Sunaman and Vinaman). Sigfrid continued the mission work that many had carried out before him. Among his predecessors were Saint Ansgar, Saint Unni and Bishop Turgot, as well as many monks whose names have been lost in history. Sigfrid distinguished himself from his predecessors because his work in Sweden bore significantly more fruit in the form of parishes and dioceses that were established, and which continued to thrive after his lifetime.

Sigfrids work was mostly confined to the mid-southern province of Sweden called Småland, as well as some work in the province around the Swedish west coast. The first Christian King of Sweden, King Olof “the Donor”, is thought to have been baptized by Sigfrid. The same king gave various lands and farms to the church as donations, hence the name “the Donor”. With these gifts King Olof created a more stable economic base on which to build the ongoing mission work.

Sigfrid converted many heathens to Christianity and baptized them. Many different springs around the south-west bear his name, as he is said to have baptized many converts in them. At these places he also stayed for extended periods of time, building up diocesan centers. Eventually he was informed that his three brother monks had been martyred in Småland where they had stayed to run the mission. He returned and continued their work. They had, among other things, established a Christian parish in Växjö, and built a church there.

According to legend, Unaman’s, Sunaman’s and Vinaman’s murderer had ordered that they be beheaded, and had placed their heads in a basket together with a heavy rock, throwing it into a lake. When Sigfrid arrived in the area he prayed to God that he might find the heads of his three friends. One night while he was walking alone in the woods, he saw three beacons of light floating across the water, coming towards shore. Sigfrid was curious, and so he took off his shoes and waded out into the water towards the light. Under the light he saw the basket with their heads floating towards him. Sigfrid interred the relics in the church in Växjö. When icons were later painted of Saint Sigfrid he was often depicted holding the basket with the three heads. King Olof “the Donor” came to Växjö soon after he heard about the death of the martyrs. His intention was to execute the murderers, but he was prevented by Sigfrid who plead for mercy on their behalf. The murderers were fined instead. The money from the fines was used to build up the diocese in Småland, where Sigfrid continued his missionary work.

Sigfrid died in Växjö on the 15th of February, and was soon revered as a saint. His relics are still there. The veneration of Saint Sigfrid has been very popular ever since, and he is considered one of the chief protectors of Sweden.


Supporting the Swedish mission

Many of you have asked us how you can help us in our missions work. We have been so blessed by all the gifts and encouragement we have received, including icons and liturgical equipment.

We don’t want you to feel that we are asking anything of you besides your prayers. Nevertheless, for those who want to contribute to our mission, we have set up a Paypal account that you can deposit money into.

Our outreach plans include travelling to nearby cities to hold vespers. We also print Orthodox litterature in Swedish (for example lives of Saints) and give them away at Christian conferences. These are the kinds of things we do with donations. But again, please feel that you are doing more than enough just by remembering to pray for our mission. Thank you for your support.

Donate here

God bless you as you continue to do God’s work in your own community. We are so encouraged to know that we have an extended family of Orthodox Christians around the world who support our mission work. Thank you again for all your prayers and gifts.

In Christ,

Herman Fields, Mikael Fälthammar and all the faithful of Holy Resurrection Orthodox Church


Martyren Platon

Den helige martyren Platon.

På söndag firar vi minnet av den heliga martyren Platon, bror till den heliga martyren Antiochos läkaren, föddes i staden Ankyra i Galatien. Medan han fortfarande var ung lämnade han sitt hem och vandrade i städerna och predika Guds ord för hedningarn. Han fägnade sina åhörare med sitt tals tyngd och skönhet, och sina djupa kunskaper i grekiskt lärande.

På grund av sina predikningar greps han och fördes att prövas i Zeustemplet inför guvernören Agrippina. Till att börja med försökte man med smicker få helgonet att ta avstånd från Kristus. Guvernören försäkrade ynglingen att han skulle komma i samma intellektuella nivå som den främste bland filosofer; Platon, om han också tillbad de hedniska gudarna. Till detta svarade helgonet Platon att filosofernas visdom, även de störstas, var flyktig och begränsad, men den sanna eviga och gränslösa visdomen omfattade evangeliets läror. Då domaren som belöning för att helgonet skulle avsäga sig Kristus lovade att ge honom sin vackra dotter till hustru, stod helgonet alltjämt fast, varför man hotade honom med tortyr och död. Den helige Platon svarade att hans val var en tillfällig död till förmån för ett evigt liv. Guvernörens tålamod var nu slut, och han gav order om att skoningslöst slå martyren, och sedan sätta honom i fängelse.

När de ledde den helige Platon till fängelset, vände han sig till folket som samlades kring templet, och uppmanade alla att inte överge den kristna tron. Sju dagar senare förde man martyren Platon inför rätta igen i Zeustemplet. Nu hade man redskap för tortyr framme: kokande kittlar, glödhett järn och vassa krokar. Domaren erbjöd martyren ett val: att antingen offra till de hedniska gudarna eller att känna effekterna av dessa redskap för tortyr på sig själv. Helgonet vägrade återigen orubbligt att dyrka avgudar, och efter att ha torterats kastade de honom i fängelse i 18 dagar till utan bröd eller vatten. Då man såg att detta inte skakade martyren erbjöd de honom i utbyte mot sitt liv och frihet, att han uttalade orden ”stor är guden Apollo.” ”Jag vill inte synda med ord,” – svarade martyren. Genom Agrippinas beslut blev då den heliga martyren Platon halshuggen (+ 302 eller 306).

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Menas, Viktor, Vincent och Stefanida

Välkomna att på söndag fira aftongudstjänst med oss, till minnet av fyra stora martyrer. Innan ni läser om deras levnad vill vi dock ta tillfället i akt att bjuda in dig till vår tredje föreläsning av fyra under hösten. Denna gång ska det handla om “Askes och andlig träning i den Ortodoxa Traditionen.” Föreläsningen äger rum i kryptan kl. 16, alltså en timma innan gudstjänsten börjar.

Stormartyren Menas

Den heliga stormartyren Menas, en egyptier från födseln, var soldat och tjänstgjorde i staden Kotuan under officeren Firmilian då kejsarna Diocletianus och Maximianus regerade (284-305). När de båda kejsarna påbörjade den då häftigaste förföljelsen mot kristna i historien förlorade helgonet all önskan att tjäna dessa tyranner och efter att ha lämnat sin tjänst i armén, drog han till ett berg där han levde i askes, fasta och bön. En gång råkade han komma i staden han tjänstgjort i, under en hednisk högtid. Vid högtidligheternas höjdpunkt, då hela staden hade kommit ut och samlats, förkunnade Guds helgon tron på Kristus, världens Frälsare.

Vid rättegången inför guvernör Pyrrhos bekände helgonet modigt sin tro och sade att han hade kommit till platsen för att fördöma all gudlöshet. Den helige Menas förkastade guvernörens uppmaning att offra till de hedniska gudarna, och han fick lida grym tortyr för detta, varefter han halshöggs. Detta skedde år 304. Kroppen av den heliga martyren beordrade att brännas upp. Kristna samlades på natten för att samla in de oförstörda resterna av martyren, som senare skrinlades i en kyrka med hans namn, byggd efter att förföljelsen avbrutits, vid platsen för stormartyren Menas lidande och död.

Martyren Viktor

Den heliga martyren Viktor var soldat under kejsar Marcus Auelius den vises regering (161-180). När kejsaren inledde en förföljelse mot de kristna vägrade Viktor att offra till de hedniska gudarna. Sådana obligatoriska offer genomfördes som ett slags lojalitetstest till gudarna, kejsaren och staten. Helgonet övergavs åt tortyr, men han genomled alla plågor oskadd. Genom bönens kraft segrade han över en trollkarl, som från den stunden övergav trolldom och blev kristen istället. Genom bön återställde helgonet plötsligt blinda soldaters syn. Då hon såg miraklerna som Herren utförde genom den helige Viktor började en ung from maka till en av bödlarna, Stefanida, öppet bekänna Kristus, och även hon dömdes till grym tortyr. Den helige martyren Viktor halshöggs.

Martyren Stefanida

Diakonen & martyren Vincent

Den helige martyren Vincent var från sin barndom elev till en vis pastor, biskopen av staden Augustopolis (nu Zaragoza, Spanien), den välsignade Valerianus. När han vuxit upp utbildade han sig, och snart blev den vältalige Vincent vigd till diakone av biskop Valerianus. Eftersom biskopen själv inte var skicklig att tala gav han välsignelsen att predika i kyrkan och bland folket till sin diakon. Genom ett beslut av kejsar Diocletianus (284-305) anlände till staden Valencia i Spanien guvernören Dacian med full auktoritet att uppsöka och förfölja de kristna. Man avslöjade var den vise biskopen och hans diakon predikanten befann sig för guvernören, som tillfångatog dem. Soldaterna band fast dem bakom sina hästar och släpade den äldre och hans elev i kedjor från Augustopolis till Valencia, där de kastade dem slagna och torterade i fängelse. Där fick de varken mat eller vatten. De ställde biskopen till det första förhöret. Han talade tyst, med tunghäfta och verkade osäker. Då den helige Vincent kom fram gav helgonet sin mest vältaliga predikan i hela sitt liv för domarna och det församlade folket, där han bekände och förhärligade Gud som tillbes i Treenigheten – Fadern, Sonen och den Helige Ande. Biskopen skickades tillbaka till fängelset, och man gav order om att tortera den helige diakon först. Martyren genomgick många plågor: korsfäst på ett kors brändes han med glödande stänger. När han kom ned från korset klättrade han sedan själv glatt tillbaka på det, och bad bödeln att återigen spika fast honom, så att han kunde lida samma plågor som Frälsaren på sitt kors. Efter tortyren kastade man martyren tillbaka i fängelset, och vakten under natten därpå hörde med förvåning hur han sjöng psalmer, och skådade i fängelset ett strålande ljus. Nästa morgon dömdes den helige martyren till att brännas på bål. Detta skedde år 304.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

الأسقف المساعد إغناطيوس (الحوشي) أسقف شيزر

تحت رعاية سيادة المتروبوليت يوحنا المطران الرعوي لعموم أوروبا للكنيسة الانطاكية الارثوذكسية، سيقوم صاحب النيافة الاسقف المساعد اغناطيوس الحوشي بزيارة رعيتنا الانطاكية يوم الخميس الثامن من نوفمبر. و سيقوم نيافته بالاحتفال بالقداس الالهي معنا يوم الخميس في السادسة مساء، سيأتي للزيارة ايضا الاب جان راعي الكنيسة الانطاكية في سودرتاليا.

يسعدنا أن ندعوكم جميعا لهذا الاحتفال!

سيقام القداس الالهي فيBifrostkyrkan (الخريطة و الاتجاهات في الاسفل)، و سيصلى القداس باللغة العربية و السويدية، و بعد القداس ندعوكم للاشتراك معنا في مائدة محبة.

في حالة وجود أي اسئلة، يمكنكم مراسلتنا على: kristiuppstandelse@gmail.com

نرحب بالجميع  ترحيبا حارا.

Läs artikeln på svenska här.

الاتجاهات: العنوان هو  Lantbruksgatan 2, Mölndal. يمكنكم استخدام الباص رقم 19 المتجه إلى “Mölndal” و النزول في محطة “Bifrost” التي تبعد عشرين مترا عن الكنيسة. هناك ساحة قريبة لركن السيارات. انظر الخريطة لمزيد من المعلومات:

[googlemaps https://maps.google.se/maps?f=q&source=s_q&hl=en&geocode=&q=Lantbruksgatan+2,+M%C3%B6lndal&aq=0&oq=lantbruksgatan+2&sll=62.033002,17.378555&sspn=20.834345,61.875&t=h&ie=UTF8&hq=&hnear=Lantbruksgatan+2,+431+47+M%C3%B6lndal&z=14&ll=57.6619,11.997517&output=embed&w=425&h=350]