Gregorios Upplysaren, Ripsimia, Gaiana m.fl.

Gregorios Upplysaren med jungfrurna Ripsimi och Gaiana.

På söndag firar vi den helige biskop Gregorios Upplysaren. Biskopsmartyren Gregorios, Armeniens upplysare, föddes år 257. Han härstammade från en kejserlig familj: De Parthiska Arsakidiska kejsarna. Den helige Gregorios far Anak mördade sin frände kejsar Kursar i sin strävan efter Armeniens tron. På detta följde att alla i Anaks släkt dömdes till döden. En viss släkting räddade Gregorios och flydde. De kom från Armenien till Caesarea i Kappadokien och där undervisades han i den kristna tron. Gregorios gifte sig i vuxen ålder, och fick två söner, men blev snart lämnad som änkling. Han uppfostrade sina söner i fromhet. En av dem – Orthanes – blev senare präst, och den andra – Arostanes – gick i kloster i vildmarken. För att sona sin fars synd; mordet på den samtida kejsaren Tiridates far, gick Gregorios i tjänst hos Tiridates och var där en trogen tjänare. Tiridates älskade Gregorios som en vän, men han förföljde de kristna. Då han bestigit Armeniens tron började han kräva att den helige Gregorios skulle avsäga sig den kristna tron. Den ståndaktighet helgonet visade förbittrade Tiridates, och han överlämnade sin trogne tjänare till grym tortyr: De hängde upp Gregorios upp och ned, med en sten om halsen, och kvävde honom med en stinkande rök i flera dagar, de slog och förlöjligade honom och tvingade honom att gå i järnskor med infällda spikar. Den helige Gregorios sjöng psalmer under hela denna tid. I fängelset läkte Herren senare alla hans sår. När Gregorios åter stod inför kejsaren glad och oskadd, blev denne förvånad och gav order att man skulle upprepa tortyren. Den helige Gregorios uthärdade dem utan att vackla, orubblig i sin forna beslutsamhet och styrka. Sedan hällde de hett tenn över honom och kastade honom i en grop, full av huggormar. Herren räddade dock sin utvalde: ormarna skadade honom inte. Några fromma kvinnor gav honom bröd i hemlighet. En helig ängel uppenbarade sig för martyren, stärkte hans krafter och uppmuntrade hans ande. Så gick 14 år. Under denna tid genomförde kejsar Tiridates flera onda gärningar: han lät den heliga jungfrun Ripsimia, åldringen igumenia Gaiania och ytterligare 35 jungfrur från ett av Mindre Asiens kloster lida martyrdöden.

Den heliga Ripsimia hade flytt till Armenien, tillsammans med sin igumenia och sina medsystrar , för att undvika att ingå äktenskap med kejsar Diocletianus (284-305), som var förtrollad av hennes skönhet. När han fick höra detta, skickade Diocletianus en rapport till den armeniske kejsaren Tiridates och sade att han antingen skulle skicka tillbaka Ripsimia, eller gifta sig med henne själv. Kejsarens tjänare fann de flyende och de uppmanade Ripsimia att underkasta sig kejsarens vilja. Helgonet svarade att hon, precis som alla hennes klostersystrar, var trolovade med den himmelske Brudgummen och att ingå äktenskap därför inte var möjligt. Från himlen genljöd sedan en röst: ”Var modig och frukta inte, ty jag är med dig”. De blev förda till huvudstaden. Kejsar Tiridates överlämnade jungfrun till de allra grymmaste plågor: De skar ut tungan, skar upp magen, förblindade och dödade henne, och högg hennes kropp i bitar. Efter helgonets plågor överlämnades även igumenia Gaiana och två klostersystrar till liknande tortyr. Inspirerade av Ripsimia uthärdade de tappert för Kristus, och slutligen halshöggs de. De återstående 33 systrarna stacks ihjäl med svärd och deras kroppar kastades till de vilda djuren. Guds vrede drabbade kejsar Tiridates, och likaså de av hans medarbetare och soldater som hade deltagit i att tortera de heliga. Sedan han ansatts av demoner blev de som ett vilt djur (som en gång skedde med konung Nebukadnessar, Dan 4:30). Han levde i skogen, rev sina kläder och gnagde på sin egen kropp.

Efter att en tid passerat hadeTiridates syster Kusarodukhta en dröm: ”Om Gregorius inte tas ur gropen, kommer kejsar Tiridates inte bli botad”. Några från hovet gick då till gropen och frågade: ”Gregorios, lever du?” Gregorios svarade: ”Jag lever, genom min Guds nåd”. Då tog man upp den helige martyren – orakad, smutsig och mycket svag, men med en lika orubblig ande som tidigare.
Helgonet beordrade att martyrernas kvarlevor skulle samlas upp, begravas på ett kristligt sätt, samt att man skulle bygga en kyrka över deras gravar. Vid denna kyrka hälsade den helige Gregorios den demonbesatte kejsaren och befallde honom att be till de heliga martyrerna. Tiridates blev botad, ångrade sina brott mot Gud, och lät döpa sig med hela sitt hushåll. I och med detta lät också hela det armeniska folket döpa sig.

Genom den helige Gregorios försorg uppfördes Echmiadzinkatedralen år 301 till minne av den Helige Andes nedstigande över apostlarna. År 305 reste den helige Gregorios till Caesarea i Kappadokien och blev där vigd till biskop av Armenien av ärkebiskop Leontios. För sitt apostoliska verk fick han titeln Armeniens upplysare. Den helige Gregorios omvände också många människor från de omgivande länderna Persien och Assyrien till Kristus. Gregorios kallade sin egen son – Arostanes från vildmarken – till biskop för att organisera den armeniska kyrkan, och han drog själv ut i vildmarken. Den helige Arostanes deltog år 325 i det första ekumeniska konciliet, vilket fördömde villoläraren Arios. Den helige Gregorios dog i vildmarken år 335. Hans högra hand och en del av hans heliga reliker vilar nu i ett relikskrin i Echmiadzinkatedralen i Armenien. Enligt den armeniska apostoliska kyrkans tradition, vilken bevarats till idag, välsignar patriarken – med denne alla armeniers patriarks högra hand – den heliga myrran vid den årliga myrratillredelsen.

Den Armeniska Apostoliska Kyrkans Katholikos (av Cicilien) Aram I välsignar med den helige Gregorios Upplysarens högra hand.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Döparens och Förelöparens födelse.

På söndag firar vi Johannes Döparens och Förelöparens födelse.

Den heliga profeten Malaki profeterade att innan Messias skulle komma skulle hans Förelöpare vara verksam (Mal 3:1). Denne skulle förbåda hans ankomst. Därför väntade Judarna på Messias och på hans Förelöpare.

Sakarias & Elisabeth med deras son Johannes.

I en stad bland kullarna i Judéen i Palestina levde den rättfärdige prästen Sakarias och hans hustru Elisabeth, fromt följande Herrens bud. Paret hade dock en stor sorg: att upp i ålderns höst förbli barnlösa. De bad oupphörligen till Gud, att han skulle ge dem ett barn. En gång när Sakarias tjänade som präst i templet i Jerusalem gick han att beröka templet under en gudstjänst. Då han gått in bakom det Allra Heligastes förlåt (= ett döljande draperi), såg han en Guds ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret. Sakarias blev förvånad och stannade upp i rädsla, men ängeln sade till honom: “Frukta icke, Sakarias, din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och du skall ge honom namnet Johannes.” Men den rättfärdige Sakarias trodde inte det ord den himmelska budbäraren kom med. Ängeln sade då till honom: “Jag är Gabriel, som står inför Gud och är sänd att tillkännage detta till dig. Nu skall du förbli tyst tills den dag du blir far, eftersom du icke har trott mina ord.” Samtidigt väntade folket på Sakarias, och de häpnade när de såg att han inte kom ut ur helgedomen på så lång tid. När han kom ut skulle han uttala en välsignelse över folket, vilket gudstjänstordningen bjöd, men han kunde inte uttala den eftersom han hade blivit stum. När Sakarias med gester förklarat att han var oförmögen att tala, förstod folket att han hade sett en vision. Ärkeängelns utsaga uppfylldes, och den rättfärdiga Elisabet befriades från sin ofruktsamhet, och frambar Herrens förelöpare och döpare, Johannes.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Stormartyren Eufemia:

Välkommen till vår Vesper kl. 17 på söndag. Läs om söndagens festhögtid här. Vi vill också påminna om möjligheten att komma kl. 16 och lyssna till ett föredrag om Bibelns plats i den Ortodoxa Kyrkan.

Stormartyren Eufemia led martyrdöden år 304 i staden Kalcedon, under kejsar Diocletianus (284-305) förföljelse av de kristna. Ett och ett halvt sekel senare önskade Gud att hon åter skulle vittna och bekänna den Ortodoxa lärans renhet.

År 451 hölls det fjärde Ekumeniska Konciliet i staden Kalcedon i den kyrka som helgats till den heliga Eufemia, och som huserade hennes reliker. Konciliet var sammankallat för tydliggöra Kyrkans lära om Gudamänniskan Jesus Kristus natur. Vid denna tid fanns en utbredd villolära som hävdade att Kristus bara hade en natur (grek: mono-fysis), den gudomliga naturen (vilket innebar att Jesus inte var människa till naturen). Denna lära hotade den Ortodoxa läran om att Kristus hade två naturer (Gudomlig och mänsklig) i en Gudomlig person, och på detta vis skapades oreda i Kyrkan. 630 representanter från hela Kyrkan var församlade vid konciliet. De Ortodoxa företräddes av bl.a. patriarken av Konstantinopel, Anatolios; patriarken av Jerusalem, Juvenalios; samt de påvliga legaterna sända från påve Leo. Monofysiterna företräddes av bl.a. patriarken av Alexandria, Dioskoros, samt Eutychios, en Ärkemandrit från Konstantinopel.

De båda parterna kunde inte enas, trots långa samtal och diskussioner. Då föreslog patriark Anatolios att den Helige Ande skulle få avgöra saken genom den heliga Eufemias reliker. De Ortodoxa representanterna skrev ned sin trosbekännelse, och de monofysitiska gjorde likadant med sin. Rullarna förseglades och lades i den heliga Stormartyrens grav, på helgonets bröstkorg. Därefter förseglade man graven och satte vakter vid den under tre dagar. Under dessa dagar fastade de båda parterna, och bad. Efter att de tre dagarna gått öppnade man graven och fann att de Ortodoxas bekännelse var i den heliga Eufemias högra hand, medan den monofysitiska låg under hennes fötter. Många lät sig övertygas av detta, men somliga höll fast vid sin vidskepelse. Så segrade Ortodoxin vid det konciliet.

Det berättas också om ett modernt mirakel av Stormartyren Eufemia. Fader Paisios genomgick en svår tid. Ett problem hade uppstått i Kyrkan vid den tiden, och många biskopar kom till honom för att be om råd. Problemet var dock av så komplicerad natur att hur mycket han än ville hjälpa till så kunde han inte det. Han sa själv att oavsett från vilket håll man tar sig an problemet hamnar man i ett andligt dödläge. Följdaktligen beslöt han sig för att lägga sin kraft på att försöka lösa problemet genom bön. Under en tid bad Fader Paisios ständigt till Gud, att han skulle förlänas en lösning på Kyrkans problem. Han bad speciellt till den heliga Eufemia:
– Heliga Eufemia, du löste ju ett allvarligt problem på ett mirakulöst sätt för länge sedan: tag nu Kyrkan ur detta dödläge!
En morgon kl. Nio, när Fader Paisios läste tredje timbönen hörde han plötsligt hur någon knackade diskret på hans dörr. Han frågade:
– Vem är det?
En kvinnoröst svarade:
– Det är jag, Eufemia, Fader.
– Vilken Eufemia? Svarade han.
Han fick inget svar, men ännu en knackning. Han frågade igen:
– Vem är det?
Samma röst svarade:
– Det är Eufemia, Fader.
En tredje knackning följde och Fader Paisios upplevde hur någon kom in i hans cell. Han gick fram till dörren och såg då den heliga Eufemia som på ett mirakulöst sätt tagit sig in i hans cell genom den låsta dörren, och nu stod och vördade en ikon av den Heliga Treenigheten som hängde på väggen bredvid dörren. Då sade åldringen till helgonet:
– Säg: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Anden.
Den heliga Eufemia upprepade tydligt dessa ord, varpå Fader Paisios omedelbart föll på sina knän och vördade helgonet.
Efteråt satt de och samtalade ett bra tag, hur långt kunde han inte minnas, då han tappat tidsuppfattningen helt då han var med den heliga Eufemia. Hon gav honom lösningen till alla tre problem han bett om. Slutligen sade han till henne:
– Jag skulle vilja veta hur du genomled ditt martyrium?
Helgonet svarade:
– Fader, om jag vetat om då hur det eviga livet skulle te sig, och smakat den himmelska glädje själen upplever när den är nära Gud, så skulle jag – helt ärligt – bett om martyriet i evighet, ty det var ingenting i jämförelse med Guds nåds stora gåva.

Tack till Full of Grace and Truth för denna berättelse.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.