Överförandet av hl. Ignatios Theoforos reliker:

Den Helige Ignatios Gudsbärarens martyrium

På söndag firar vi minnet av biskopsmartyren Ignatios Theoforos, och hans relikers överförande till Antiokia: Efter att den Helige biskopsmartyren Ignatios kastats till de vilda djuren i Rom år 107, på kejsar Trajanus order, samlade de kristna ihop hans ben och bevarade dem i Rom. Under år 108 överfördes de till utkanten av Antiokia. En andra överföring, in i själva staden Antiokia, utfördes under år 438. Efter det att Antiokia erövrats av perserna flyttades biskopsmartyren Ignatios reliker åter till Rom och förvarades i en kyrka där.

Den Helige Ignatios Theoforos har efterlämnat sju pastorala brev i vilka han ger instruktioner i saker som rör tro, kärlek och goda gärningar. Där betonar han starkt att bevara enheten i tron ​​och att akta sig för villolärare, och uppmanar sina läsare att lyda och hedra biskoparna: ”Liksom Herren aldrig själv eller genom apostlarna gjorde något utan fadern som han är ett med, så skall ni inte heller göra något utan biskopen och presbytererna. Försök inte att få något att tyckas klokt som ni gör på egen hand, utan gör allting tillsammans: en bön, en åkallan, ett sinne, ett hopp i kärlek, i fläckfri glädje. Detta är Jesus Kristus som står över allting annat. Slut er samman som till ett enda Guds tempel, som till ett enda altare, till Jesus Kristus, den ende. Han utgick från den ende Fadern, han var i den Ende och återvände till honom” (Ign. Magn. 7), och
Gör ingenting utan biskopen, bevara er kropp som ett Guds tempel, älska enheten, undvik splittringar, var Kristi efterföljare liksom han är Faderns” (Ign. Filad. 7).

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Aposteln Timotheos & Anastasios Persiern:

Välkomna på söndag. Vi firar gudstjänst kl. 17 och högtidhåller minnet av Aposteln Timotheos av de 70, samt av en martyr från 600-talet: Anastasios Persiern. Läs mer om de båda här nedan:

Den Helige Timotheos

Den Helige Lärjungen Timotheos var från staden Lystra i Mindre Asien. Den Helige Timotheos omvändes till Kristus år 52 av den Helige Aposteln Paulus (död omkr. år 67, firas den 29:e Juni). När Aposteln Paulus och Barnabas första gången besökte staden Lystra, helade Aposteln Paulus en man som varit handikappad från födseln, och många av stadens invånare kom då till tro på Kristus. Bland dem fanns den framtida lärjungen Timotheos, hans mor Eunice och mormor Loida (Lois) (Apg 14:6-12, 2 Tim 1:5). Det lilla frö av tro, som Aposteln Paulus planterade i den Helige Timotheos själ, bar rikligt med frukt. Han blev en ivrig lärjunge hos Aposteln Paulus, och senare en av hans ständiga följeslagare och medarbetare i att predika Evangeliet. Aposteln Paulus älskade den Helige Timotheos och i hans brev kallade han honom för sin älskade son, och mindes hans hängivenhet och trohet med tacksamhet. Han skrev till Timotheos: ”Du har följt mig i lära och liv, i föresats och tro, i tålamod, kärlek och uthållighet, under de förföljelser och lidanden som drabbade mig i Antiokia, Ikonium och Lystra” (2 Tim 3:10-11). Under år 65 ordinerade Aposteln Paulus den Helige Timotheos till biskop i kyrkan i Efesos, och där var helgonet verksam i 15 år. När den Heliga Aposteln Paulus satt i fängelse och visste att han snart skulle lida martyrium, tillkallade han sin trogna elev och vän, lärjungen Timotheos, till sig för ett sista farväl (2 Tim 4:9).
Den Helige Timotheos slutade också sitt liv som martyr. I Efesus hade hedningarna en högtidsdag för att hedra sina avgudar. De bar dem genom staden, under gudlösa ceremonier och sånger. Den Helige biskop Timotheos, som ivrade för Guds ära, försökte stoppa procession och resonera med de andligt blinda avgudadyrkarna genom att predika den sanna tron ​​på Kristus. Hedningarna gav sig då argt på den heliga lärjungen, slog honom, och släpade honom längs marken. Slutligen stenade de honom. Den helige lärjungen Timotheos dog en martyrdöd år 80. På 300-talet överfördes den Helige Timotheos reliker till Konstantinopel och lades i ”De Heliga Apostlarnas Kyrka”. Den Heliga Ortodoxa Kyrkan vördar den Helige Timotheos som en av de sjuttio lärjungarna.

Den Helige Anastasios Persiern

Munkmartyren Anastasios Persiern  var son till en persisk trollkarl som hette Babo. Som hedning bar han namnet Magundates och tjänstgjorde i den persiska kejsaren Chosroes II armé. I ett segerrikt krig mot grekerna år 614 ödelade de staden Jerusalem och förde bort Herrens livgivande Kors till Persien. Stora mirakel inträffade från Herrens kors, och perserna var förvånade. Den unge Magundates hjärta flammade upp med en önskan att lära sig mer om detta heliga föremål i detalj. Han frågade alla om det heliga Korset, och lärde sig på så sätt att Herren själv uthärdat korsfästelse på det för att frälsa mänskligheten. Han blev ytterligare bekant med sanningar i den kristna tron ​​i staden Chalcedon, där Chosroes armé slagit läger för en viss tid. Han döptes med namnet Anastasios, gick sedan i kloster och bodde sju år och arbetade i ett av Jerusalems kloster.
Då han läste de heliga martyrernas levnadsöden blev den Helige Anastasios inspirerad av en önskan att efterlikna dem. En mystisk dröm, som han hade på natten till Stora Lördagen – dagen innan Kristi Uppståndelses Fest – uppmanade honom att göra detta. Efter att ha somnat efter sina dagliga sysslor, såg han en strålande människa som gav honom en gyllene bägare fylld med vin, med orden ”tag och drick”. Vid åsynen av kalken fylldes han av glädje. Den Helige Anastasios uppfattade då att denna vision var ett förebud om sitt egen martyrium. Han gick i hemlighet från klostret till palestinska Caesarea. Där arresterade man honom för att han var en kristen och förde honom till rätten. Guvernören försökte på alla sätt och vis att få den Helige Anastasios att förneka Kristus. Han hotade honom med tortyr och död och lovande honom heder och jordiska välsignelser, men helgonet var orubbligt. Då utsatte de honom för tortyr: de slog honom med käppar, sargade hans knän, hängde upp honom i händerna och knöt en tung sten vid hans fötter, de gjorde honom utmattad genom isolering, och sedan bar de ner honom till ett tungt arbete i ett stenbrott tillsammans med andra fångar.
Slutligen kallade guvernören den Helige Anastasios till sig och krävde att han bara skulle säga orden: ”Jag är inte en kristen”. Om han sade det skulle han bli fri. Den helige martyren svarade: ”Låt mig vara som jag är. Varken inför dig eller inför någon annan kommer jag att förneka min Herre, varken öppet eller i hemlighet – inte ens i sömnen! Ingen någonstans och på inget sätt kommer kunna förmå mig att göra det så länge jag är vid mina sinnen.” Senare, på order av kejsar Chosroes, ströp de den Helige martyren Anastasios (+ 628). Munkmartyren Anastasios reliker överfördes till Palestina, till Anastasios klostret.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

De Heliga Paulos av Thebe & Johannes Kalyvites

På söndag firar vi minnet av två stora asketer i Kyrkans ungdom: Den Helige Paulos av Thebe, och den Helige Johannes “som bodde i en hydda.” Läs om dem här!

Hl. Antonios och Hl. Paulos

Hl. Antonios och Hl. Paulos

Munken Paulos av Thebe föddes i Egypten, i staden Thebe, och han blev tidigt föräldralös. När  förföljelsen mot de kristna under kejsar Decius (249-251) bröt ut, fick den Helige Paulos veta om en lömsk plan att överlämna honom till förföljarna, så han flydde ut ur staden och in i vildmarken.
Han flyttade in i en grotta under en kulle, en plats som ingen kände till, och där bodde Munken Paulos i 91 år för att be ständigt till Gud både dag och natt. Han livnärde sig på dadlar och bröd, som en korp gav honom, och han skyddade sig mot kyla och frost med en dräkt gjord av palmblad. Genom Guds försyn, strax innan munken  Paulos skulle dö, uppenbarade Herren honom för munken Antonios den Store (som firas den 17:e Januari), som också levde som asket i Thebes vildmark. En gång kom en tanke till den Helige Antonios, som var en av de mest namnkunniga asketerna i vildmarken, och han hörde en röst: ”Antonios, det finns en Guds tjänare som är bättre än dig, och han har bosatt sig här i vildmarken före dig. Gå vidare in i vildmarken och där ska du finna honom.” Antonios gick och kom fram till den Helige Paulos grotta. Antonios fick en lektion i ödmjukhet när munken Paulos kom ut mot honom. De båda åldringarna hälsade varandra med namn och kramade om varandra. De spenderade tiden tillsammans i långa diskussioner. Under tiden för samtalet flög korpen förbi och tog med sig bröd till båda. Munken Paulos sade till den Helige Antonios att hans slut närmade sig och gav honom instruktioner om hur han skulle begrava honom. Munken Paulos bad sedan en bön på knä. Munken Antonios såg då hur hans själ, mitt bland änglar och profeter och apostlar, stigit upp till Gud. Två lejon sprang ut ur öknen och grävde graven med sina klor. Munken Antonios begravde den helige åldringen, och efter att ha tagit hans dräkt av palmblad, gav han sig av till sitt eget kloster. Munken Antonios behöll denna dräkt som en stor och helig påminnelse, och visade den bara två gånger per år – vid Påsk och Pingst. Munken Paulos av Thebe dog år 341, när han var 113 år gammal. Han ville inte inrätta ett enda kloster, men snart efter hans död framträdde många efterföljare till honom, och de fyllde vildmarken med kloster. Munken Paulos anses vara far till det Ortodoxa klosterväsendet.
På 1100-talet överfördes den Helige Paulos kvarlevor, på kejsaren Manuels (1143-1180) order, till Konstantinopel och lades i ett kloster där. Efteråt fördes kvarlevorna till Venedig, och slutligen till Ungern, vid Ofa. En del av hans huvud ligger i Rom.

Hl. Johannes Kalyvites

Munken Johannes Kalyvites (”han som bodde i hydda”) var son till rika och berömda föräldrar som levde i Konstantinopel på 400-talet, och han fick en fin utbildning. Han älskade att läsa andliga böcker, och då han snart såg det fåfängliga i livet i världen, föredrog han ”istället för den breda vägen, den som var smal och extremt sträng.” Efter att ha övertalat sina föräldrar att ge honom ett Evangelium, gav han sig av i hemlighet till Bithynien. Vid klostret ”Den Ständiga Vaksamheten” blev han munkvigd. Den unge munken började sin andliga träning med iver, och förvånade sina bröder med oupphörlig bön, ödmjuk lydnad, strikt avhållsamhet och uthållighet i arbetet.
Efter sex år började han att genomgå starka frestelser: tankar om hans föräldrar, om deras kärlek och omsorg, om deras sorg – allt detta började plåga den unga asketen.
Den Helige Johannes berättade om sin situation för igumenen och han bad att bli befriad från klostret, och bad bröderna att inte glömma honom i sina böner, i hopp om att han, genom deras böner skulle, med Guds hjälp, både få återse sina föräldrar och övervinna djävulens snaror. Igumenen gav honom sin välsignelse.
Den Helige Johannes återvände till Konstantinopel klädd som en tiggare, utan att känna någon. Han bosatte sig vid grindarna till sitt föräldrahem. Föräldrarna skickade honom mat från deras bord, för Kristi skull. Under tre år, förtryckt och förolämpad, bodde han i en hydda, till och med i kyla och frost, och samtalade oavbrutet med Herren och de heliga änglarna. Evangeliet hade han alltid med sig, det som hans föräldrar hade gett honom, och ur det samlade han oavbrutet uttalanden till ett evigt liv. Före sin död framträdde Herren i en vision för honom, och avslöjade att slutet på hans sorger närmade sig och att han skulle tas upp i himmelriket efter tre dagar.
Först då visade helgonet sina föräldrar Evangeliet som de hade gett honom strax innan han lämnade sitt föräldrahem. Föräldrarna kände igen sin son. Gråtande av glädje kramade de honom, samtidigt som tårar av sorg rann nedför deras kinder i och med att han hade utstått umbäranden så länge i portarna till sitt föräldrahem. Den Helige Johannes gav några sista instruktioner till sina föräldrar om att begrava honom på den plats där hans hydda stod, och att lägga honom i graven i de tiggarens trasor som han bar under livet.
Helgonet dog i mitten av 400-talet, då han ännu inte var 25 år. På platsen för hans grav byggde föräldrarna en kyrka och vid sidan om den, ett härbärge för främlingar. På 1100-talet tog korsfarare hans huvud till Besacon i Frankrike och de andra relikerna fördes till Rom.