Cyprianos och Justina:

Söndagen den 2/10 firas biskopsmartyren Cyprianos, martyren Justina och martyren Theoktist som dog i Nicomedia år 304.

De heliga Cyprianos och Justina.

Den helige Cyprianos (ej att förväxla med den helige Cyprianos av Kartago) var en hedning från Antiokia. Under sin barndom tog hans omdömeslösa föräldrar med honom till gudstjänster till de hedniska gudarna. Från sju års ålder till han var trettio studerade Cyprianos på den mest framstående hedniska skolorna – på berget Olympus, i städerna Argos och Tauropolis, i den egyptiska staden Memphis och i Babylon. Efter att ha uppnått stor kunskap i den hedniska filosofin, och efter att bemästrat de lärdes alla trollkonster, invigdes han i de hedniska prästerskapet på Olympus. Han upptäckte en stor kraft i att tillkalla orena andar, och han såg ofta mörkrets furste och samtalade med honom. Han fick en mängd demoner närvarande av honom.

Efter att ha återvänt till Antiokia blev Cyprianos vördad av hedningarna som en framstående hednisk präst, beundrad av människor för hans förmåga att utföra trollformler, att frammana pest och plågor, och att känna de dödas närvaro. Den mäktiga hedniska prästen fick mången mänskliga själar förstörda genom att undervisa dem i magi, trollformler och att tjäna demoner.

Men i denna stad bodde en kristen: jungfrun Justina. Efter att ha omvänt sin egen far och mor från hedendom och lett dem till den sanna tron på Kristus hade hon hängivit sig åt den himmelske brudgummen och tillbringade sin tid i bön och fasta, och förblev en jungfru. I sin ungdom hade Aglaides friat till henne, men helgonet vägrade. Agalides vände sig då till Cyprianos och sökte hans hjälp för en magisk formel att locka Justina med, till äktenskap med honom. Men oavsett vad Cyprianos försökte, kunde han inte uträtta någonting eftersom helgonet genom sina böner och fasta övervunnit alla djävulens listiga angrepp. Genom sin trollformler släppte Cyprianos lös demoner på den heliga jungfrun, för att försöka väcka de köttsliga passionerna i henne, men hon skingrade dem genom kraften i korstecknet och genom innerlig bön till Herren. Till och med en av demonernas furstar och Cyprianos själv, som i kraft av trolldom antagit olika skepnader, kunde inte påverka den heliga Justina, som stod fast, omgärdad av sin fasta tro på Kristus. Alla trollformler skingrades, och demonerna flydde vid blotta anseendet eller då de fick höra helgonets namn. Cyprianos sände i raseri ner pest på pest över Justinas familj och över hela staden, men det slogs tillbaka genom hennes bön. Cyprianos själ, korrumperad av sin dominans över folk och av sina besvärjelser, dök upp i djupet av sin undergång, och i den avgrund av det intet vilket var vad han tjänade och sade: “Om du har fylls av skräck vid blotta skuggan av korset, och om Kristi namn verkligen får dig att darra,” sade Cyprianos till Satan, ”vad skall du göra, när Kristus själv har kommit inför dig?” Djävulen kastade sig då på den hedniske prästen som var i färd med att ta avstånd från honom och började slå och strypa honom. Den helige Cyprianos testade då först korstecknets makt och Kristi namn för sig själv, för att försvara sig mot fiendens raseri. Efteråt gick han, i djup ånger, till den lokala biskopen Anthymos och skickade alla sina gamla böcker till elden. Redan nästa dag, efter att ha gått in i kyrkan, ville han inte träda ut igen, trots att han ännu inte tagit emot det heliga dopet.

Genom sina strävanden att leva på ett heligt sätt i livet, såg den helige Cyprianos den stora kraften i innerlig tro på Kristus, och återlöste så sina dryga trettio år i tjänst till Satan. Sju dagar efter dopet blev han ordinerad läsare, på tolfte dagen subdiakon, på den trettionde blev han diakon, och efter ett år var han förordnad präst. Inom kort upphöjdes den helige Cyprianos till biskopsämbetets värdighet. Biskopsmartyren Cyprianos omvände så många hedningar till Kristus att det i hans stift inte fanns någon kvar som offrade till avgudarna, och de hedniska templen föll i glömska. Den heliga Justina drog sig tillbaka till ett kloster och valdes där till föreståndare.

Under förföljelsen mot de kristna under kejsar Diocletianus blev biskop Cyprianos och Justina gripna och förda till Nicomedia, där de efter hård tortyr halshöggs med svärd. Soldaten Theoktist, som såg de oskyldigt lidande helgonen, förklarade sig genast vara en kristen och avrättades tillsammans med dem. Då de kristna kände till den mirakulösa omvändelse till Kristus som den heliga biskopsmartyren Cyprianos, en tidigare tjänare av mörkrets furste, hade gjort, bad de ofta om helgonets förböner i sin kamp med orena andar.

 

Moder Eufrosyne, nunnan:

På söndag firar vi vesper till minne av nunnan Eufrosyne, som klädde ut sig till munk för att fly världen. Om henne kan ni läsa här:

Nunnan Eufrosyne föddes i början av 400-talet i staden Alexandria. Hon var enda barnet i sin familj, och var dotter till berömda och rika föräldrar. Hennes mor dog tidigt. Eufrosyne uppfostrades av sin far, Pafnutios, en djupt troende och from kristen. Han besökte ofta ett kloster, vars igumen (abbot) var hans andlige fader. När Eufrosynie fyllde 18 år ville hennes far att hon skulle gifta sig. Han for iväg till klostret för att få andlig vägledning och för att få välsignelse för det planerade bröllopet för sin dotter. Igumenen samtalade med dottern och gav henne sin välsignelse, men den helige Eufrosyne längtade efter klosterlivet. I hemlighet tog hon emot tonsuren från en vandrande munk, och så lämnade hon sin faders hus för att gå i kloster och leva sitt liv i ensamhet och bön. Hon fruktade dock att hennes far skulle hitta henne i ett kloster för kvinnor. Hon tog sig namnet Izmaragdos Eunucken och inträdde i just det kloster för män som hon besökt sedan barnsben med sin far. Munkarna där kände inte igen Eufrosyne då hon var klädd i männens dräkt, och så accepterade de hennes inträde i klostret. Där, i en ensam cell, i träning, fasta och bön, tillbringade den helige Eufrosyne 38 år och uppnådde en hög andlig nivå. Hennes far sörjde över förlusten av sin älskade dotter och mer än en gång, på inrådan av igumenen, samtalade han med munken Izmaragdos, för att avslöja sin sorg och få andlig tröst. Innan hennes död visade nunnan Eufrosyne sin hemlighet för hennes sörjande far och bad honom att ingen utom han skulleförbereda hennes kropp för begravningen. Efter att ha begravt sin dotter gav Pafnutios bort all sin rikedom till både de fattiga och till klostret, och han inträdde själv i kloster. I tio år, ända fram till sin egen död, tränade han asketiskt i sin egen dotters cell.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Med anledning av det heliga Korsets upphöjelse:

På söndag firar vi söndagen efter det heliga Korsets upphöjelse. Korset, som ju var ett tortyrredskap och en antikens “elektriska stolen”, har för oss blivit till räddning. Gud lät sig naglas fast, enligt sin egen vilja, på korsets trä, för att besegra ondskan. Det är samma korsfästelse av Kristus vår Gud som blev en stötesten för judarna och en dårskap för hednafolken (1 Kor. 1:23). Nedan följer en text om denna högtid (för de som läser engelska):

The Elevation of the Venerable and Life-Creating Cross of the Lord:  The pagan Roman emperors tried to completely eradicate from human memory the holy places where our Lord Jesus Christ suffered and was resurrected for mankind. The Emperor Adrian (117-138) gave orders to cover over the ground of Golgotha and the Sepulchre of the Lord, and upon the hill fashioned there to set up a pagan temple of the pagan goddess Venus and a statue of Jupiter. Pagans gathered on this place and offered sacrifice to idols there. Eventually after 300 years, by Divine Providence, the great Christian sacred remains — the Sepulchre of the Lord and the Life-Creating Cross were again discovered and opened for veneration. This occurred under the Equal-to-the-Apostles Emperor Constantine the Great (306-337) after his victory in the year 312 over Maxentius, ruler of the Western part of the Roman empire, and over Licinius, ruler of its Eastern part, becoming in the year 323 the sole-powerful ruler of the vast Roman empire. In 313 he had issued the so-called Edict of Milan, by which the Christian religion was legalised and the persecutions against Christians in the Western half of the empire were stopped. The ruler Licinius, although he had signed the Milan Edict to oblige Constantine, still fanatically continued the persecutions against Christians. Only after his conclusive defeat did the 313 Edict about toleration extend also to the Eastern part of the empire. The Equal-to-the-Apostles Emperor Constantine, having with the assistance of God gained victory over his enemies in three wars, had seen in the heavens the Sign of God — the Cross and written beneathe: “By this thou shalt conquer”.

    Ardently desiring to find the Cross on which our Lord Jesus Christ was crucified, Equal-to-the-Apostles Constantine sent to Jerusalem his mother, the pious Empress Helen (Comm. 21 May), having provided her with a letter to the Jerusalem patriarch Makarios. Although the holy empress Helen was already in her declining years, she set about completing the task with enthusiasm. The empress gave orders to destroy the pagan temple and idol-statues overshadowing Jerusalem. Searching for the Life-Creating Cross, she made inquiry of Christians and Jews, but for a long time her searchings remained unsuccessful. Finally, they directed her to a certain elderly hebrew by the name of Jude who stated, that the Cross was buried there, where stands the pagan-temple of Venus. They demolished the pagan-temple and, having made a prayer, they began to excavate the ground. Soon there was detected the Sepulchre of the Lord and not far away from it three crosses, a plank with inscription having been done by order of Pilate, and four nails, which had pierced the Body of the Lord. In order to discern on which of the three crosses the Saviour was crucified, Patriarch Makarios alternately touched the crosses to a corpse. When the Cross of the Lord was placed to it, the dead one came alive. Having beheld the rising-up, everyone was convinced that the Life-Creating Cross was found. Christians, having come in an innumerable throng to make veneration to the Holy Cross, besought Saint Makarios to elevate, to exalt the Cross, so that all even afar off, might reverently contemplate it. Then the Patriarch and other spiritual chief personages raised up high the Holy Cross, and the people, saying “Lord have mercy”, reverently made prostration before the Venerable Wood. This solemn event occurred in the year 326.

    During the discovery of the Life-Creating Cross there occurred also another miracle: a grievously sick woman, beneathe the shadow of the Holy Cross, was healed instantly. The starets/elder Jude and other Jews there believed in Christ and accepted Holy Baptism. Jude received the name Kuriakos (ie. lit. “of the Lord”) and afterwards was ordained Bishop of Jerusalem. During the reign of Julian the Apostate (361-363) he accepted a martyr’s death for Christ (Comm. of Priest-Martyr Kuriakos is 28 October). The holy empress Helen journeyed round the holy places connected with the earthly life of the Saviour — the reason for more than 80 churches — raised up at Bethlehem the place of the Birth of Christ, and on the Mount of Olives from whence the Lord ascended to Heaven, and at Gethsemane where the Saviour prayed before His sufferings and where the Mother of God was buried after the falling-asleep. Saint Helen took with her to Constantinople part of the Life-Creating Wood and nails. The Equal-to-the-Apostles Emperor Constantine gave orders to raise up at Jerusalem a majestic and spacious church in honour of the Resurrection of Christ, including in itself also the Sepulchre of the Lord, and Golgotha. The temple was constructed in about 10 years. Saint Helen did not survive until the dedication of the temple; she died in the year 327. The church was consecrated on    13 September 335. On the following day, 14 September, the festal celebration of the Exaltation of the Venerable and Life-Creating Cross was established.

    On this day is remembered also another event connected to the Cross of the Lord, — its return back to Jerusalem from Persia after a 14 year captivity. During the reign of the Byzantine emperor Phokas (602-610) the Persian emperor Khozroes II in a war against the Greeks defeated the Greek army, plundered Jerusalem and led off into captivity both the Life-Creating Cross of the Lord and the Holy Patriarch Zacharios (609-633). The Cross remained in Persia for 14 years and only under the emperor Herakles (610-641), who with the help of God defeated Khozroes and concluded peace with his successor and son Syroes — was the Cross of the Lord returned to Christians from captivity. With great solemnity the Life-creating Cross was transferred to Jerusalem. Emperor Herakles in imperial crown and porphyry(purple) carried the Cross of Christ into the temple of the Resurrection. Alongside the emperor went Patriarch Zacharios. At the gates, by which they ascended onto Golgotha, the emperor suddenly stopped and was not able to proceed further. The Holy Patriarch explained to the emperor that an Angel of the Lord blocked his way, since He That bore the Cross onto Golgotha for the expiation of the world from sin, made His Way of the Cross in the guise of Extreme Humilation. Then Herakles, removing the crown and porphyry, donned plain garb and without further hindrance carried the Cross of Christ into the church.

    In a sermon on the Exaltation of the Cross, Saint Andrew of Crete (Comm. 4 July) says: “The Cross is exalted, and everything true gathers together, the Cross is exalted, and the city makes solemn, and the people celebrate the feast”.

Välkommen på Vesper nu på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Gudaföderskans födelse och församlingens tillväxt:

Din födelse, o Gudaföderska och Jungfru, har förkunnat glädje för hela världen. Ty från Dig strålar rättfärdighetens Sol fram, Kristus vår Gud. Då han löste förbannelsen gav han välsignelse, och då han upphävde döden gav han oss evigt liv.

– Apolytikon för Gudaföderskans födelse, ton 4.

Herrens frälsningsplan förutsatte att Maria, hon som skulle bli Guds Moder, sade sitt “ja” vid ärkeängeln Gabriels besök hos henne vid bebådelsen som vi kan läsa om i Luk 1:26-38. Maria hade själv fötts av föräldrar, Joakim och Anna, som inte kunde få barn för de var ofruktsamma. Detta var en stor skam när det begav sig, eftersom ofruktsamhet var förknippat med synd i familjen, och som man inte hade gjort upp med. Så var inte fallet, och Joakim och Anna bad ivrigt till Gud om att få ett barn – skulle de få det skulle de skänka det till Gud som tacksägelse. Gud hörde deras bön, och Anna blev havande med Maria. Som tack för att de fått sina böner besvarade lät de Maria bo i templet där hon kunde be och tjäna Gud dag och natt, likt profetissan Hanna som står omnämnd i Luk 2:36-38. Kyrkan sjunger såhär om detta:

Gud har förvisso, genom sin vilja, gjort så att ofruktsamma kvinnor fött berömda barn, men Maria, i all sin praktfullhet, framträder framför alla andra som fötts: Ty hon, som föddes på ett förunderligt sätt av en ofruktsam moder, bar själv i sin kropp, på ett övernaturligt sätt, allas Gud i ett sköte utan säd.

– ur Doxastikon för Gudaföderskans födelse, ton 6.

Maria var en helt vanlig människa. Där fanns inget som gjorde henne mer speciell än andra, men hon levde rent och enligt Guds vilja i templet. Så blev hon den brinnande busken som kunde bära Gud själv inom sig utan att förgås. Var och en av oss delar Marias förutsättningar från födelsen: Vi är vanliga människor som kan säga vårt “ja” till Guds inbjudan varje stund i vår vardag, och på så vis bli ett tempel för Gud inom oss. Maria, Guds Moder, är så ett exempel på människan så som hon var ämnad att vara, inte ett undantag som vi aldrig kan likna. I och med hennes födelse påbörjas vår egen frälsning från dödens grepp – nu och i evigheten.

Onsdagen den 7:e September på kvällen firade vi den Gudomliga Liturgin med fader Irenaeus och Khouria (prästfru) Genevieve som kom och ledde gudstjänsten med oss. Den firades med anledning av Gudaföderskans födelse, och fader Irenaeus trotsade sin lunginflammation för att kunna fira Eukaristin med vår församling!

På söndag firar vi Vesper med anledningen av efterfesten för denna stora händelse. Välkommen till Kryptan i Vasakyrkan kl. 17:00.

Samma Onsdag, precis innan den Gudomliga Liturgin skulle börja, skedde något som ger anledning till stor glädje för församlingen och Kristi Kyrka: Vi fick äran att ta emot fem katekumener som ämnar bli Ortodoxa! En katekumen är en person som vill lära sig mer om den Ortodoxa Kyrkan och sedan döpas in i Kyrkan (eller ta emot myrrasmörjelsens mysterium, om den personen redan är döpt i den Heliga Treenighetens namn). Vi ber nu om era förböner för dessa fem, att Gud ska förbarma sig över dem tillsammans med oss alla, och att han ska “upplåta för dem sanningens Evangelium och förena dem med sin heliga, allmänneliga och apostoliska Kyrka” (ur den Gudomliga Liturgins böner för katekumenerna).

Katekumenerna tas emot i kyrkans "farstu" och tas under Kyrkans beskydd.

Den Gudomliga Liturgin firades i den magnifika Vasakyrkan.