Nya biskopar:

Metropolit Johannes meddelade i dagarna före midsommar att Europa får tre nya biskopar som ska bistå honom i hans stora stift (hela Europa är för stort för endast en biskop). Metropolit Johannes skriver:

Våra älskade söner i Herren, det vördiga prästerskapet och folket som är älskat av Gud, i vårt Ortodoxa Antiokenska Ärkestift i Europa, Kristi frid vare med er.

Då vi nedkallat Guds nåd rikligen över er informerar vi er om att vår Heliga Antiokenska synod under dess 47:e session som hölls i det heliga patriarkala klostret “vår fru av Balamand” den 21:a Juni 2011, valt tolv hjälp-biskopar (inte stiftsbiskopar) till patriarkatet och till några stift. Tre av dessa är till vårt Ärkestift, och dessa är de högvördiga:

  • Biskop Ignatius Al Houshi
  • Biskop Hanna Haikal
  • Biskop Efraim Maalouli

(Se länken: www.antiocheurope.com/AuxiliaryBishopsofEurope.html)

Biskop Ignatius kommer installeras i Paris, för närvarande, Biksop Hanna i Berlin och Biskop Efraim i Cologne. De kommer bistå oss i alla uppgifter som anvisas dem vad gäller pastoralt arbete, undervisning och administration i hela Ärkestiftet. Vi kan också informera er om att de kommer att vigas till biskopar av hans Helighet Patriark Ignatius IV i patriarkatet i Damaskus, och vi kommer informera er om detaljerna kring ordinationerna efter att vi bestämt allt med Patriarken.

I denna unika situation som ger vårt hjärta glädje skickar vi detta meddelande till er, så att denna glädje kan delas i hela familjen. Vi gläder oss i er kärlek, vår enhets garanti, då vi sida vid sida bär varandra i bön så att vi tillsammans kan utföra den tjänst som anförtrotts oss i dessa länder, genom Jesu kärlek och frid.

Må Kristi frid vara med er.
28/6/2011

Er ivrige förebedjare inför Gud,

† Metropolit Johannes

(Källa: här, översättning Mikael Fälthammar)

Den helige Hyacintos:

Hyacintos i mitten

Hyacintos i mitten

På söndag firar vi minnet av en av Kyrkans tidigaste och yngsta martyrer, den helige Hyacintos. Den Helige Martyren Hyacintos föddes i Caesarea i Kappadokien och växte upp i en kristen familj. Den romerske kejsaren Trajanus gjorde honom till hans “cubicularius” (sängkammarherre).

En gång, vid en hednisk högtid, höll kejsar Trajanus fest i ett hedniskt tempel tillsammans med sina följeslagare. De skulle äta mat som offrats till avgudarna, men den unge Hycintos stängde in sig i ett litet rum och bad innerligt till Herren Jesus Kristus. En av tjänarna hörde bönen och anmälde detta till kejsaren: Hyacintos som anförtrotts en kejserlig ställning ärade inte de romerska gudarna, utan bad i hemlighet till Kristus!

De arresterade omedelbart den helige Hyacintos och förde honom till Trajanus. Kejsaren krävde att han skulle äta av köttet som offrats till avgudarna, men helgonet vägrade modigt och förklarade sig vara en kristen. Trajanus beslutade att man skulle låsa in den helige martyren i fängelset efter våldsam tortyr. Där gav de honom ingen mat eller dryck, för att tvinga honom att äta av köttet som offrats till avgudarna. Då Hyacintos svultit i 38 dagar såg en av vakterna änglar vid martyrens sida. De klädde honom i ljusa kläder och satte en krona på hans huvud.

Torterarna beslutade att fortsätta tortera helgonet, men då de fann honom i fängelset var han redan död. Den tolv år gamla Hyacintos dog år 108 i staden Rom. Hans reliker flyttades då till Caesarea.

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Alla Heligas dag:

På söndag firar vi alla Heligas dag. Det är söndagen efter Pingstdagen, och det visar på hur den Helige Ande lyser genom sina Helgon. I boken “Serafim av Sarov” (Artos 2003, s. 48-52) kan vi läsa om hur det ryska helgonet undervisar och ledsagar en av sina lärjungar om och i den Helige Ande:

Det var en snöig dag: marken var täckt med ett tjockt lager snö och stora flingor föll, när fader Serafim sade åt mig att jag skulle sätta mig bredvid honom på en trädstam i ett hygge i skogen. ’Herren har visat mig’, sade han, ’att du i din barndom ville veta målet med det kristna livet. Du blev tillsagd att gå i kyrkan, att bedja och göra goda gärningar, det, sade man, var syftet med det kristna livet. Inget svar tillfredsställde dig. Nåväl, bön, fasta och andra kristna gärningar är bra i sig själva, men att göra dessa är inte målet för vårt liv, ty de är endast medel. Det verkliga målet för det kristna livet är att förvärva den helige Ande. Lägg märke till att ingen god gärning kan frambringa den helige Andes frukter, om den inte är gjord av kärlek till Kristus. Att vinna denna Ande är målet för vårt liv.’

’Med att vinna menas att ta i besittning’, svarade han, ’du vet vad som menas med att vinna rikedomar eller ta emot ärobetygelser eller utmärkelser eller belöningar. Den helige Ande är också ett kapital, men ett evigt kapital och den enda skatten, som inte tar slut. Allt arbete som görs av kärlek till Kristus ger oss den helige Andes nåd: men genom bönen går det lättare, ty den är ett vapen som så att säga alltid är i vår hand. Det kanske händer att du vill gå i kyrkan, men det finns ingen du kan gå till eller gudstjänsten är redan över. Kanske du vill hjälpa en behövande men det finns ingen behövande inom räckhåll, eller du vill leva ett rent liv utan att ha kraften till det. Men att be är alltid möjligt, och det kan var och en göra, både goda och onda, både rättfärdiga och syndare. Kraften i bönen är omätlig och mer än något annat förskaffar den oss den helige Ande’.

’Fader’, sade jag, ’du talar alltid om den helige Ande och säger att vi måste vinna den, men hur och var kan jag se den? Goda gärningar är påtagliga, men hur kan den helige Ande ses? Hur kan jag veta, om Han är i mig eller inte?’

’Den helige Andes nåd, som gavs oss i det ögonblick vi döptes, lyser i våra hjärtan trots våra fall och trots det mörker som omger oss. Han visar Sig i ett obeskrivligt ljus för alla dem i vilka Guds gärningar är uppenbara. De heliga apostlarna var med sina sinnen medvetna om den helige Andes närvaro.’

Jag frågade honom: ’Hur kan jag själv bli vittne till det?’

Då lade fader Serafim sin arm om mig och sade: ’Min vän, vi är båda i den helige Ande, du och jag. Varför ser du inte på mig?’

’Fader, jag kan inte se på dig, för ditt ansikte har blivit ljusare än solen och det bländar mina ögon.’

’Var inte rädd, du Guds vän, för du har nu blivit lika strålande ljus som jag. Du själv är nu fylld av den helige Ande, trots att du tror att du inte kan se på mig.’

Han lutade sig fram och viskade i mitt öra: ’I mitt hjärta bad jag den helige Ande att göra dig värdig att med dina lekamliga ögon se den helige Ande komma ned över oss. Se, hur denna gudomliga nåd har tröstat ditt hjärta, som en mor tröstar sina barn. Och nu, min vän, varför vill du inte se på mig? Var inte rädd. Herren är med dig.’

Då såg jag på honom och blev dödsförskräckt. Föreställ dig själv solskivan mitt på dagen och i dess ljusaste del ansiktet av en man, som talar med dig. Du kan se hans läppar röra sig, se uttrycket i hans ögon och höra hans röst; du kan känna hans arm om dina skuldror, men kan varken se denna arm eller ansiktet, bara ett bländande ljus, som lyser runt omkring dig. Det lyser upp snötäcket som reflekterar dess ljus och de fina snöflingorna, som faller som guldstoft.

’Vad känner du?’ frågade fader Serafim.

’Ett lugn och en frid som jag inte kan beskriva.’

’Vad mer känner du?’

’En obeskrivlig glädje, som fyller hela mitt hjärta.’

’Den glädje du känner är ingenting jämförd med den om vilken det är sagt: ’vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människa har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska Honom (1 Kor 2:9)’. Förstlingsfrukten av den glädjen har givits oss, men vem kan tala om själva glädjen. Vad känner du mer, du Guds vän?’

’En obeskrivlig värme.’

’Vad nu min vän! Vi är i skogen, det är vinter och vi har snö under fötterna… Vad är det för värme du känner?’

’Det är som om jag vore i ett varmt bad. Dessutom kan jag känna en doft olik allt annat jag känt förr’.

’Jag vet, jag vet, det var därför jag frågade dig. Denna genomträngande doft är Guds helige Ande och den värme som du nämnde är inte i luften utan inom oss. Eftersom de värms av den, fruktar inte eremiterna den stränga vintern; de är beskyddade av en nåd, som tjänar som kläder. Guds rike är invärtes i oss. Det tillstånd vi nu befinner oss i är beviset på det. Nu förstår du vad det är att vara i den helige Andes fullhet. Du kommer alltid att minnas denna nåd, som du har blivit bevärdigad med, eller hur? Jag vet att Herren vill hjälpa dig att hålla dessa ting i ditt hjärta, ty denna kunskap har du inte fått bara för dig själv utan för hela världen genom dig.’

När jag lämnade honom hade synen inte försvunnit: staretsen förblev i samma ställning som förut och det outsägliga ljuset, som jag hade sett med mina egna ögon fortfor att lysa upp hela hans varelse.”

Underbar är Gud i sina helgon, och minnet av alla dessa helgon ska vi fira på söndag. Ikonen nedanför visar några av alla Antiokias helgon:

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Pingstdagen:

Det är en stor helg i Kyrkans år: Pingsthelgen! På söndag firar vi Pingstdagen och den Heliga Treenighetens dag, på måndag firar vi den Helige Andes dag. Varför firar vi den Heliga Treenigheten på Pingstdagen? Borde inte hela helgen vara vigd åt den Helige Ande uteslutande? Eftersom Pingstdagen vid en första anblick kan tyckas kretsa just kring bara den Helige Ande (läs den berättelsen i Apostlagärningarna 2:1-41), kan man tycka att ett sådant resonemang vore rimligt. Men då delar man upp personerna i den Heliga treenigheten lite för mycket. De tre personerna i Treenigheten samverkar i sina handlingar. Den helige Ande är Gud fullt ut lika mycket som Fadern och Sonen. Fadern uppenbarades genom skapelsen och i det gamla förbundet, då människorna inte än var redo att greppa Treenigheten. Sonen uppenbarades i Jesus Kristus, och han visade i sin tur i sanning på Fadern. Den Helige Ande visar på Sonen, men har ingen som uppenbarar honom själv. Anden är utgjuten över Kyrkan, men förblir dold. Vladimir Lossky, en av 1900-talets främsta Ortodoxa teologer, skriver om det i Östkyrkans mystiska teologi (Artos, Skellefteå 1997, s. 145):

Därmed följer att den tredje personen i Treenigheten är den enda som inte har sin bild i en annan person. Som person är den helige Ande icke manifesterad, dold, gömd i själva sin uppenbarelse.

Vi ska återkomma till detta om den Helige Ande strax. I dopet dör vi från världen och uppstår med Kristus. Vi kallas därmed till att leva på samma sätt som den helige aposteln Paulus beskriver i Galaterbrevet 2:20: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Det är emellertid mycket svårt att finnas sig i en sådan verklighet som aposteln vittnar om, om man inte dagligen lever av den kraft som möjliggör ett Kristusliv i oss. Direkt efter dopet får den nydöpte därför del av ett annat sakrament: Krismationens mysterium, eller smörjelsens mysterium. Det är fullbordan av dopet, och i detta andra sakrament får den nydöpte fullt ut den Helige Ande. Vad det exakt innebär för en människa är för djupt att någonsin kunna utsäga helt, men litet vet Kyrkan om den Helige Andes verksamhet i den kristnes liv. Fr. Alexander (Schmemann) skriver i Av vatten och Ande (Pro Veritate, Uppsala 1981, s. 92):

genom att göra honom [den nydöpte] till en ‘kristus’ i Kristus, genom att smörja honom med den Smordes smörjelse, öppnar den porten för människan till theosis, gudomliggörelse.

Det är på detta det kristna livet hänger: mottagandet av den Helige Ande. Först då inleds frälsningsprocessen. Den helige Serafim av Sarov sade: ”Att vinna denna Ande är målet för vårt liv” (Zander, V.: Serafim av Sarov, Artos, Skellefteå 2003, s. 49). Hur kan det vara så? Jo, den Helige Ande samverkar med oss så att vi kan nå likhet med Gud så långt det är möjligt för skapade varelser. Det sker genom praktiserandet genom dygderna och odlandet av Andens frukt. På så vis blir vår död från världen i dopet verklighet i våra dagliga liv. Förvärvandet av den Helige Ande, målet för våra kristna liv, är att ständigt ha blicken fäst på Kristus och följa honom. Då förblir vi i den Helige Ande, och den Helige Ande i oss.

Vi firar den Heliga Treenighetens dag på söndag, eftersom hela Treenigheten vill och verkar vår frälsning. Den Helige Ande som utgöts på pingstdagen fullkomnar den frälsningen. Det är inte bara Sonen som frälser oss, utan Fadern ”utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16) och den Helige Ande hjälper oss vara ”Guds medarbetare” till frälsningen (1 Kor 3:9), genom att bistå oss i våra fria beslut att sträva efter Kristuslikhet.

Hur är det då med bilden av den helige Ande, som vi talade om i inledningen? Lossky fortsätter att mycket vackert beskriva hur bilden av den Helige Ande kommer att manifesteras i den kommande tidsåldern (Lossky, s. 155):

Då kommer denna okända gudomliga Person, som inte har sin bild i någon annan hypostas, att manifestera sig i dem som gudomliggjorts. Då skall skaran av heliga vara hans bild.

Slutligen skickar jag med en bön till er som läser. Det är den helige Symeon den nye teologen (949-1022) som skrivit denna utomordentligt vackra åkallan av den Helige Ande:

Kom du sanna ljus, kom eviga liv, kom dolda hemlighet! Kom namnlösa skatt1 Kom osägbara verklighet, du obeskrivliga Person och eviga glädje! Kom ljus utan afton, allas deras längtan som skall bli frälsta. Kom, de avsomnades uppväckelse, de dödas uppståndelse! Kom Mäktige, som ständigt skapar, förändrar och omgestaltar allt blott genom att vilja det. Kom du som ingen kan se, du helt oåtkomlige! Kom du som, utan att förflyttas, ständigt rör dig överallt. Du kommer till oss i dödsriket, du som finns över alla himlar.

Kom Namn, så högt efterlängtat och firat! Vi förmår inte utsäga hur det är, lära känna det och ditt väsen. Kom eviga glädje, krans som ej vissnar; kom du store Gud och Konung i purpurskrud! Kom, konungsliga purpur och mäktiga högra hand. Kom, du som mun arma själ längtat efter och gör det alltjämt. Kom, Ensamme, till mig ensamme, ty ensam är jag, som du ser. Kom du som blivit min längtan på jorden; du som har fått mig att åtrå dig som ingen suckan kan nå. Kom min andning och mitt liv, trösten för min arma själ. Kom min fröjd och ära och beständiga njutning. Jag tackar dig för att du har blivit en ande med mig, utan sammanblandning och förvandling; du Gud över allt, har ändå blivit allt för mig, obeskrivlig föda helt av nåd. [—] Dig tillhör äran, heliga Treenighet i ett enda väsen, som i fadern och Sonen och den Helige Ande blir hyllad, känd, tillbedd och ärad av alla trogna, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.