Den blinde mannen:

Den blindfödde mannens minne firas på söndag kl. 17:00 hos oss i Kryptan i Vasakyrkan. Den blindfödde mannen kan du läsa om i Joh 9:1-38.

Vi befinner oss i en glädjefull tid i kyrkoåret, nämligen tiden efter påsk – världens längsta efterfest (40 dagar lång)! Under denna tiden undervisar Kyrkan om de följder som Kristi lidande, död och uppståndelse i seger innebär för oss. Frågan ställs ofta idag: ”Vad spelar det för roll vad någon snubbe gjorde för 2000 år sedan?” eller ”Är inte det bara sagor i en gammal dammig bok?” Inte alla orkar söka svaren på dessa frågor, eftersom de flesta inte ens orkar ställa dem seriöst och med intentionen att söka Sanningen. Men den som söker ska finna, och den Ortodoxa Kyrkan har bevarat fullt ut det som förmedlats av apostlarna sedan den första kristnas dagar: att den som söker Kristus vinner sin syn tillbaka och kan skåda klart det som inte går att se med världens ögon.

Under Vespern sjunger vi i en av hymnerna:

O Kristus Gud, Rättfärdighetens noetiska Sol, som med en enkel vidröring lättade på hans ögon, som föddes utan ljus ur sin moders sköte; lätta Du vår själs ögon och ställ fram oss som dagens söner, att vi i tro kan ropa till Dig: Överflödande är din barmhärtighet mot oss, o Du som älskar människorna, ära vare Dig.

Kristus helar inte bara den som är fysiskt blind, utan först och främst oss som är blinda för den Sanning som vi inte kan uppfatta med världens ögon. För att se ”det sanna Ljuset” (som vi sjunger i den Gudomliga Liturgin) måste vi ha Guds hjälp. Vi har alla, som omvänt sig till Kristus, fått våra själars ögon läkta. De fysiska ögonen är onekligen viktiga för vårt vardagliga liv – vem skulle argumentera mot det? Hur är det då med själens ögon, dess högsta instans; nous, där kontakten med Gud sker inom oss? Vore det inte rimligt att också vårt nous behöver upplysas av Kristi ljus, han som är Rättfärdighetens Sol? Gud är den som upplyser oss. Den helige Caesarius av Arles (470-542) skriver angående berättelsen om den blindfödde mannen:

Kristus spottade på marken och gjorde en deg. Marken kan vi se som lagen och saliven som nåden. Vad kan lagen uträtta utan nåden? Vad kan marken göra utan Kristi saliv? Vad kan lagen göra utan nåd annat än att göra skulden större (jfr Rom 7:13)? Hur då? Lagen kan ge befallningar men inte hjälp. Lagen kan överbevisa om synden men den kan inte befria människan från den. Kristi saliv kommer ned på marken och förenar sig med stoftet och ombildar den som han formade. Han själv omdanar, han själv nyskapar, han som en gång skapat (Homilia 172).

Tack vare att Kristus ”kom ned på marken och förenar sig med stoftet” – dvs. genom Kristi inkarnation – är det möjligt att få sin själs öga upplyst. Men den tid vi nu befinner oss i är inte bara en efterfest till påsken, utan vi får också skåda framåt, till Pingstdagen. När Påskens mysterium fullbordas på Pingstdagen, och den Helige Ande kommer över lärjungarna, då blir det möjligt för människan att åter skåda klart, genom Guds nåd.

Fader Sofrony av Essex skriver om den ”blinda” människan av idag, hur hon tror att de fantasibilder hennes intellekt förmår frambringa kring tillvarons beskaffenhet inte är annat än högmodets list i människans sinne:

Det intellektuella högmodet kan nå så långt att det till sist frågar sig: ”Om det finns en Gud – hur skall jag kunna acceptera att det inte är jag som är denne Gud?” Eller säger det: ”Jag har utforskat allt och har inte funnit något större än jag själv – alltså är jag Gud.” Och faktiskt gör det andliga högmodet människan blind för allting som övergår hennes förstånd, vilket leder till att hon identifierar sig själv med den gudomliga principen. Längre än så kan vårt ”intellektuella fantiserande” inte föra oss, och samtidigt innebär det ett fall ned i det djupaste mörker.

Här hjälper bara att ropa, och det gäller alla människor, hög som låg, munk eller gift, rik eller fattig, högutbildad eller enkel, Jude eller Grek: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” (Luk 18:13). Och den som fått sina ögon upplysta måste låta sitt ljus skina klart, och inte dölja det för den värld som är i mörker.

Välkommen till aftongudstjänst på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den lame mannens söndag:

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

På söndag firar vi “den lame mannens söndag” med typika kl. 10:00, som vanligt. Berättelsen om den lame mannen kan vi läsa i Johannes Evangelium 5:1-15:

Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: “Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade honom: “Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig.” Jesus sade till honom: “Stig upp, ta din bädd och gå!” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: “Det är sabbat. Du får inte bära din bädd.” Han svarade dem: “Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!” Då frågade de: “Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?” Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.

Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: “Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig.” Mannen gick då till judarna och sade att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

En predikan (på engelska) av den ryske Metropoliten Anthony av Sourozh (1914-2003) finns att läsa här.

Typika på söndag kl. 10 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

De myrrhabärande kvinnornas söndag:

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN! HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

På söndag fortsätter vi i glädjen efter påsken. Förra söndagen handlade om aposteln Thomas. Nu på söndag firar vi med kvinnorna som bar myrrha till graven och blev de första att upptäcka att Herren hade uppstått. Då de rusade tillbaka och berättade för lärjungarna blev de de första evangelisterna och missionärerna: De var de första som fick komma med glädjebudskapet om Kristi uppståndelse!

Vi firar också minnet av en av Kyrkans allra största teologer, nämligen aposteln Johannes. Hans djuplodande Evangelieskrift förlänade honom epitetet “Teologen.”

Två stora fester på samma dag, alltså!

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.