Yttersta Domens-, eller Köttfastans Söndag:

OBS: Vespern på söndag den 27:e Februari är inställd. Välkommen nästa söndag istället (den 6:e Mars)!

Den Ortodoxa Kyrkan har mycket erfarenhet kring att fasta, och har därför en ”för-fasta” bestående av fem söndagar som ska förbereda människan för fastetiden. På söndag, den fjärde av dessa söndagar, börjar man fastan i förväg genom att avstå från kött fram till Kristi strålande Påsk. Därför kallas den ”Köttfastans söndag.”

Men den kallas också ”den Yttersta Domens söndag,” och det är för att påminna oss om att vi en dag ska stå inför Kristi förskräckande domstol och bli dömda av den rättfärdige domaren. Läsningen på dagens Gudomliga Liturgi är från Matteus Evangelium 25:31-46; Människosonens dom och skiljande mellan de rättfärdiga fåren och de orättfärdiga getterna. Observera att det enda som skiljer fåren och getter åt är vad de gjorde eller inte gjorde gentemot de fattiga och svaga i samhället. Inför fastan blir vi alltså påminda om att den tro vi har på Kristus inte går ut på att vi anslutit oss till en idé eller en filosofi. Nej, vi följer en Herre, och vi är hans tjänare. Som Kyrka är vi hans Kropp på jorden. Att allenast tro räcker inte, utan den tro vi har måste få följder i hur vi förhåller oss till vår nästa. Hur det ser ut kan skifta på otroligt många sätt, vilket Evangelietexten visar. Söndagen påminner oss också om att den kommande fastetiden inte bara handla om att hålla en diet, utan lika viktigt är att denna fasta får bli bränsle i vår bön: en bön som visar sig i kärlek till vår nästa. Med fruktan och bävan bör vi arbeta på vår frälsning, för en dag ska vi alla stå där inför domstolen, och det ska bli uppenbart vad vi gjort eller inte gjort. Inför denna förskräckande syn kan vi bara utropa: Herre, förbarma Dig över oss!

Det finns en väg att gå, den smala vägen, kärlekens väg. Hur långt har du kommit på den vägen? Pröva dig själv, inför fastan, med den helige Maximos Bekännarens ord:

Om det finns somliga du hatar och somliga du varken hatar eller älskar, och andra du älskar mycket och ytterligare några du älskar lite grand, kan genom denna ojämlikhet känna igen att du är långt från den fullkomliga kärleken. Ty fullkomlig kärlek förutsätter att du älskar alla lika mycket.

OBS: Vespern på söndag den 27:e Februari är inställd. Välkommen nästa söndag istället (den 6:e Mars)!

Den förlorade sonens söndag:

Ytterligare en söndag som syftar till förberedelserna inför den stora fastan innan påsk är “den förlorade sonens söndag.” Det är med anledning av den liknelsen, som Jesus berättar i Luk 15:11-32, som vi firar gudstjänst på söndag. I Ortodox Tidning nr. 2 årg. 49 (s. 24) kan man läsa följande om den förlorade sonen:

Den förlorade sonen tog tidigt ut sitt fadersarv, slösade bort det och fann sig slutligen som en icke-person i ett främmande land. Han återvände till sin fader och sitt hem och hoppades att åtminstone bli mottagen som en tjänare. I stället välkomnades han av sin fader, som återställde honom i sin tidigare ställning som en älskad son. På samma sätt återupprättar Gud inte bara en ångrande syndare i den nåd han kan ha innehaft innan han syndade. Han skänker honom den största nåd som han kunde mottaga. Som vi fortsätter på vägen mot Stora fastan, kallas vi även att återvända till Gud i ånger, och Gud kommer att acceptera oss som sina älskade barn.

I en kommentar till Lukasevangeliet skriver den helige Kyrillos av Alexandria följande:

Jag ger mig av hem till min far (15:18). […] Du kanske tänker: Jag är nedsmutsad av många synder. Hur skall jag kunna bli ren som fått så många fläckar? Hör då vad jag säger: “Du vet att du har syndat i allt? Du känner din sjukdom? Du minns hur du föll? Då är du nära räddningen. Syndabekännelsen är början till reningen. Ty det står skrivet: Tala först om dina synder för att du skall bli frikänd (Jes 43:26 LXX). Ty allas herre är inte hård och obeveklig utan mild och förbarmande och god.

Välkommen på Typika nu på söndag kl. 1o i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg.

Den helige Sigfrid av Växjö:

Idag, den 15:e februari, firar vi minnet av ett av Sveriges viktigaste helgon, den helige Sigfrid av Växjö. Sigfrid levde på 1000-talet, och dog runt år 1045. Han var troligen av anglosaxiskt eller nordiskt påbrå, och sändes som missionär till bl.a. Sverige, från England där han var munk. Till Sverige kom han med tre andra munkbröder (enligt Sigfridslegenden bar de namnen Unaman, Sunaman och Vinaman). Sigfrid fortsatte det kristningsverk som många arbetat med före honom. Bland hans företrädare kan hl. Ansgar, hl. Unni och biskop Turgot nämnas, tillsammans med flera anonyma munkar. Sigfrid skiljer sig från sina föregångare i det att hans arbete i Sverige gav betydligt mer bestående frukt i form av församlingar och stift som upprättats och bibehållits. Sigfrids gärning var till större delen förlagd i Småland, samt i Västergötland, där Skara stift kom att växa fram under hans ledning. Sveriges första kristna konung, Olof Skötkonung, lär ha döpts av Sigfrid. Samme konung gav olika gårdar till kyrkan, sk. ”skötningar,” för dess verksamhet, varför han fick namnet ”Skötkonung.” Genom dessa gåvor möjliggjorde kung Olof att kristingsverket kunde fortsätta på säkrare grunder.

Sigfrid omvände många hedningar till kristendomen och döpte dem. Flera källor runt om i Västergötland bär hans namn, och i dem ska han ha döpt de som omvänt sig (t.ex. i Husaby – som också hade den första biskopskyrkan i Västergötland, Norra Lundby, Utvängstorp och Sätene). Där stannade han också under lång tid och etablerade stiftet ytterligare. Så småningom nåddes han av nyheten att hans tre landsmän och medbröder lidit martyrdöden i Småland, där de stannat för att missionera. Han återvände dit och fortsatte det arbete de påbörjat. De hade bl.a. upprättat en kristen församling i Växjö, och byggt en kyrka där.

Unamans, Sunamans och Vinamans mördare hade, enligt legenderna, låtit halshugga dem och lagt huvudena i ett kar tillsammans med en tung sten, och släng karet i Helgasjön. När Sigfrid anlände till Värend och Växjö bad han till Gud att han skulle finna sina vänner martyrernas tre huvuden. En natt gick han ensam i skogen, och över sjön såg han då tre ljuslågor som svävade mot stranden. Nyfiken tog han av sig skorna och vadade ut till ljusen. Under ljuslågorna såg han karet med martyrerna huvuden i, flytandes på sjöns yta. Sigfrid skrinlade huvudena i kyrkan i Växjö. När man sedan avbildade den helige Sigfrid ses han ofta med karet i famnen, och de tre huvudena i det. Olof Skötkonung, som hört om de tre martyrernas död, anlände snart till Växjö för att utfärda dödstraff för mördarna, men hindrades i sitt verk av Sigfrid som bad honom vara barmhärtig. I stället fick mördare dryga böter. Böterna användes till att bygga upp stiftet i Småland, där Sigfrid fortsatte sitt missionsverk. Sigfrid dog i Växjö den 15:e Februari, och där kom han snabbt att vördas som helgon. Där förvarades också hans reliker. Sigfrid blev populär i hela Sverige, och han räknas som ett av Sveriges skyddshelgon.

Publikanen & Fariséens söndag:

Vespern på söndag är en del i förberedelserna inför fastan. Förra söndagen handlade om Sackeus, som ödmjukade sig i mötet med Herre Jesus och omvände sig. Nu på söndag handlar texterna om Publikanen och Fariséen som bad i templet. Fariséen bad i sitt högmod och tackade för att han inte var som syndarna. Han följde religionens regler till punkt och pricka, men var förblindad av sitt skådespel. Han misslyckades med att se sitt behov av Gud, och var sig själv nog. Publikanen, en klassisk syndare i sin tid, bad på ett helt annat sätt: istället för att skryta inför Gud och andra människor bad han stilla inför Gud om förbarmande. Han var ödmjuk och insåg sitt behov av Guds nåd och barmhärtighet, och genom sin bön – ”Gud, var nådig mot mig syndare” – gick han därifrån rättfärdig (Luk 18:9-14).

Inför stora fastan måste vi komma ihåg detta, att vi inte fastar för religionens skull (av denna anledning skippar Kyrkan de två vanliga fastedagarna i nästkommande vecka, dvs. ingen fasta nu på onsdag och fredag). Om vi, mot förmodan, skulle lyckas hålla fastan felfritt är vi likväl inte rättfärdiga för det. Om vi tror att fastan handlar om kostregler och måltidsbegränsningar, då har vi inte förstått någonting. Nej, fastan är ett hjälpmedel i gudomliggörelsen, bränsle för bönen, och underlättar för oss att likna Gud mer och mer. Fastan inför påsken påminner oss om hur tillvaron var en gång, när synd och död inte fanns hos oss. Fastan lär oss att inte låta oss bli styrda av lidelser och impulser. Fastan lär oss att måttligheten är en dygd, och måttligheten har konsekvenser för hela världen. De fattiga skulle kunna hjälpas, om västvärlden övervann sitt liv i överflöd. Biskop Kallistos Ware skriver att den som inte fastar inte kan festa! Framförallt undervisar oss fastan om vårt behov av Gud – ständigt, sekund efter sekund.

Låt oss stämma in i orden från söndagens vesper: “Bröder, låt oss inte be som fariséen; ty den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad. Låt oss istället ödmjuka oss själva inför Gud, fasta och ropa med publikanens ord och säga: Gud, förlåt oss syndare” (Stichir i ton 1).

Låt oss bära dessa ord inom oss under hela fastan!

Vesper på söndag kl. 17 i “Kryptan” i Vasakyrkan, Göteborg. Välkomna!